The forbidden Kiss -36- Blodintag |
Dagen därpå sade han till mig att shoppa lite nya kläder och förbereda mig för att gå till handling. Jag hade en påse med både det ena och det andra men sedan var det dags för att förbereda mig på det jobbiga planet. Blodet. Men jag valde att gå själv även om Jetro erbjöd att hjälpa mig. Jag sade till honom att vi skulle mötas i lokalen där vampyrfesten hölls och dör jag kunde hitta timglastjejen. Han ville vänta men det var inte säkert att de skulle överleva så länge till, om de nu var vid livet ännu vill säga. Jag hade valt ut en utan några speciella anledningar. Jag bara bestämde mig för en person utan att fundera mer kring det. Jag hatade mig själv för att jag skulle göra det, men jag tänkte att jag skulle ju inte döda någon bara ta lite blod. Men det mänskliga kvar hos mig ville skrika och springa där ifrån. Men jag satt kvar tills mannen reste sig från sin bänk i parken för att gå iväg. Jag följde efter honom precis som jag skulle på samma håll. Men när folkmassorna tunnades ut gjorde jag en sväng och sprang runt honom på behörigt avstånd. Använde mig av den extra förmågan att hoppa över några meter för att hinna ikapp mannen igen. Sedan när han började komma i synhåll började jag precis som ingeting mot honom. Var säker på att ingen var i närheten och strax framför honom föll jag till marken. Mannen kunde inte vara äldre än 23 men stannade förskräck upp.
”Men hur gick det vännen?” Jag log och tittade sorgset på honom.
”Jag ber verkligen om ursäkt, men jag måste hjälpa mina vänner”, sade jag. Han rynkade på pannan och jag fällde honom. Tvingade bort hans ansikte. Men det som hände därefter skrämde mig väldigt mycket.
Jag kände pulsen som ökade med skräcken som mannen kände. Men jag såg en massa bilder. Hemska bilder på vridna vampyrer, med bloddränkta kroppar och röda fläckar. Jag kände avskyn mannen kände till vampyrerna och deras existens. Hur han hatade oss så mycket, myterna som gav honom rädsla för att vandra när det var mörkt. Jag kanske nu hade förstört hela myten om solljuset men jag behövde blodet för att lyckas. Bilderna blev värre så jag bröt kontakten utan att lämna några spår. Mannen hade svimmat och jag sprang där ifrån .Tog hjälp av vinden och hamnade några meter bort i samma stund som någon hittade mannen.
Vad det var jag hade upplevt visste jag inte. Även om blodet skulle hjälpa mig satte det djupa spår efter sig. Jag satt i skräddare tills jag hade lugnat ner mig. Jag reste mig upp och ställde mig framför spegeln. Tog på mig ett svart linne med de mörkabyxorna till. Jag slog upp blicken till spegeln mötes av mörkrubin röda ögon med nattens skuggor runt markerad med eyeline. Min sminkning var annorlunda än vad jag var van vid. Skorna jag hade var vitaklack som bröt av det mörka temat, men som ändå passade till outfiten jag hade på mig. Jag log med brunröda mörka läppar åt mig själv. Jag såg helt annorlunda ut men samtidigt var jag mig själv. Jag sträckte på mig och log så jag visade tänderna. Blodintaget var borta. Jetro knackade på dörren.
”Redo att gå?” frågade han. Jag öppnade dörren och nickade.
”Dags att fest lite”, sade jag och passerade honom.
”Wow, en stor förändring ser jag.”
Lokalen var lika överdrivet full som vanligt och vi gick med bestämda steg rakt igenom. De som försökte få vår uppmärksamhet såg på vår uppsyn att vi var här för andra ärenden. Vakten som försökte stoppa oss suckade jag bara åt.
”Det tar två minuter sedan lämnar vi rummet”, sade jag och flyttade på mig. Jetro log och tog tag i vaktens arm för att slunga honom genom lokalen. Folk skingrades då Jetro tog upp en strid med vakten. Jag öppnade bara dörren och satte händerna på höfterna. Lorentz stannade chockat upp och timglastjejen började skratta. Jag gjorde som Jetro hade lärt mig och gick fram till henne, låste hennes ena arm för att skjuta ut henne genom dörren. De som dansade stannade upp och Jetro kom för att ställa sig bredvid.
”Du får bara en chans”, viskade han. Jag log och hon skrattade.
”Jag är här för att ta över din krets!” sade jag bestämt och högt. Många drog efter andan och flyttade sig ifrån oss.
”I dina kläder kommer du knappas kunna vinna.” Jag log roat.
”Då har du inget att oroa dig över”, kontrade jag. Jag pekade på henne. ”Din krets kommer snart att vara min.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Fribergska - 28 feb 14 - 22:42- Betyg:  | åh, tycker synd om den stackars killen... Hoppas han kommer ihåg att hon "faktiskt sa förlåt!".
Sedan är det roligt att Jetro och Cass jobbar så bra ihopa... Tycker det ska bli fantastiskt roligt att se vad Spike säger om att jetro lyckades lära cass när han själv "misslyckades".
Sedan måste jag vara ärlig--- jag saknar Spike och Cass.... så se till att de får träffas igen :-) ;-) | | mizzkitty - 28 feb 14 - 16:50- Betyg: | Alla delar är så oerhört välskrivna. Du får med små
detaljerna precis där dem ska vara. Och det är lätt att hänga
med i läsningen. Fortsätt på samma sätt :). |
|
|
|
