[M/M] De sju dödssynderna. [Del 19] |
Den här delen kan vara lite... konstig. Jag vet inte riktigt om jag tycker om den eller inte. Ni får vara mina domare.
Kör
Av vårt eget hjärta blev vi uteglömda.
Vid dess branta murar är vårt läger i natten.
Vi är de från livet till skendöd dömda,
törstande i dvala efter källornas vatten.
- Lättja, De sju dödssynderna, Karin Boye
Borde det inte bli lättare att andas allt eftersom snön smälter bort? Borde inte mörkret dra sig undan, när vårsolen skiner som starkast? Alexander sparkade i gruset som samlats i högar längs cykelbanan och det kändes nästan bra när ett par gruskorn försvann ner i skon och skavde mot hans fötter. Då kunde han i alla fall skylla sitt lidande på någonting. Han hade inte rört en fotboll på över två månader och löprundorna var färre och kortare än vad han trivdes med. Hans pappa hade i och för sig återgått till att ignorera honom, så han borde väl vara glad.
”Alex!” Ropet fick honom att plugga ur ena hörsnäckan och vrida på huvudet. Colins cykel var en sliten, orange monark som han hittat vid busstationen under hösten och Alexander tänkte ibland på dess gamla ägare; om den saknade cykeln; om den hade ersatt den med en ny, modernare; ifall det bara hade varit en lättnad att bli av med den.
”Jag och Maja ska dra ut med farsans båt ikväll, du följer med va? Fredrik har redan lovat att komma och han skulle försöka dra med sig någon. Du kan väl höra med Anne?”
Cykelhjulet snurrade runt, runt, runt och Alexanders skor sparkade, sparkade, sparkade. Det var som om ingenting förändrades hur mycket de än rörde på sig. Anne. Opersonliga Anne med gälla skratt.
”Visst, det kan jag väl”, svarade han tillslut, när han var säker på att stenen i skon skavt hål på huden. ”Jag skickar ett meddelande när jag har käkat, så ses vi då?” Han ville bara att Colin skulle försvinna bort på den fula, orangea cykeln. Colin log brett, som om han faktiskt uppskattade det, och fortsatte nedåt gatan för att sedan svänga in vid det nya lägenhetsområdet. Det låg bara två kvarter från Oscars hus.
Alexander önskade ibland att han aldrig gått på den där nyårsfesten, att han aldrig träffat Oscar. Han önskade att han faktiskt kunde trivas med Anne, att han kunde skratta med henne och se någonting vackert med det blonderade håret och ögonbrynen som var alldeles för plockade. Hans mamma hade älskat henne från första stund, kanske för att hon var den första tjej som Alexander faktiskt presenterade henne för. Måltiderna bestod numera av Hur mår Anne idag?, Ska ni åka någonstans i helgen?, Ni är så fina tillsammans, Alex hjärtat och Man blir så glad av att se er, håller du inte med Thomas? Alex höjde musiken ju närmre gatan han kom, som om tonerna skulle isolera honom och göra honom osynlig. Tvätten hängde mellan husväggen och en stolpe som slagits ner i marken och Alexanders ögon letade sig över tröjor, byxor, kalsonger, klänningar och lakan. Fönstren på övervåningen stod alla öppna och ringklockan var fortfarande trasig.
Knack, knack.
Han hade precis rullat ihop hörlurarna och placerat dem i jackfickan när dörren öppnades och han stod öga mot öga med en ung kvinna med mörkt, lockigt hår som var uppsatt i en slarvig knut i nacken. De såg på varandra i tystnad innan kvinnans ögon smalnade och hon närmade sig honom med en blick som fick Alexander att kliva baklänges.
”Du är fotbollsspelaren som slog min son, är du inte?” Frågade hon och Alex öppnade munnen bara för att stänga den igen. Händerna ryckte i jackärmen och de ljusa ögonen rörde sig över kvinnan som om han försökte läsa någonting ur hennes kroppsspråk. ”Nå?” De mörka ögonbrynen höjdes.
”Jag-, jo-, men jag-”, hur han än försökte så kunde Alexander inte påbörja meningen. Han visste inte vad han skulle säga, han visste inte ens vad han gjorde där. Varför han inte gick förbi, som han alltid gjorde. ”Är Oscar hemma? Jag tänkte inte … slå honom.” De sista orden dog bort och han försökte, förgäves, sluta rycka i jackan.
Ögonen smalnade än mer och händerna placerades i sidorna. ”Oscar, kom ner!” Ropade hon, utan att släppa Alex med blicken och de kunde bägge höra hur musiken på övervåningen stängdes av, någon av de kända klassikerna, innan steg hördes i trappen och Alexanders hjärta tycktes knöla ihop sig självt, som om det försökte göra sig så litet som möjligt. Som om det försökte gömma sig för de förvånade ögonen och den svaga rösten som bad mamman att gå in igen. Rösten som sade att det inte skulle ta så lång tid.
”Två månader”, sade Oscar långsamt, som om han ville att det skulle smälta in. Alexander placerade händerna i fickorna och tvingade sig själv att inte titta bort. Oscar såg smalare ut, som om han tappat vikt, och det var någonting i hans blick som fick Alex att känna sig obehaglig till mods. Någonting jagat. ”Vad gör du här, Alexander?”
Han ryckte på axlarna och såg ner i marken med hopdragna ögonbryn, som om han försökte komma ihåg varför hans fötter tagit honom ända in på gården. ”Jag saknar dig, antar jag.” Tystnad.
”Du känner inte ens mig.” Svaret som rev sönder någonting inombords, som fick Alexanders hopknölade hjärta att bli allt skrynkligare. ”Och det sista jag hörde så har du till och med flickvän?” Alexander skiftade vikten från den ena foten till den andra och han stod tyst en lång stund.
”Men om jag vill lära känna dig? Om det är mitt problem?” Frågade han och undvek medvetet kommentaren om Anne. För vad hade han egentligen att säga? Är jag tillsammans med henne så låter pappa bli att slå för han vill inte att någon ska se. Det känns inte lika ensamt. Det förväntas av mig. Hans ljusa ögon sökte efter Oscars mörka och när han väl fångade dem försökte han sig på ett leende. Oscar log inte, han bara stod där med armarna omkring sig och det vilda håret som knuffades runt av vinden.
”Alexander, jag-”
En rolig sak med Oscar var att han så lätt tappade ord om man stod nära honom. Alexander hade tagit ett kliv och stod nu så nära att han kunde känna doften av den andres deodorant och han hade missat lite skäggstubb längs ena kinden när han rakade sig.
”Jag har försökt glömma dig”, sade han med låg röst och fingrarna spretade, försökte fånga upp Oscars hand - försökte haka i hans fingrar och hålla dem. ”Tro mig. Jag vet att du har rätt, att du är värd bättre, men jag-” Han skrattade lite lågt åt sin egen dumhet, skakade på huvudet och såg hur Oscar lät honom hålla hans händer. ”Jag vet att jag inte kommer hitta någon bättre än dig.”
”Är det så svårt, att hitta villiga killar? Det tror jag inte. Du ser bra ut, är vältränad”, Oscar drog undan händerna och backade tills han stod pressad mot ytterdörren. ”Varför kan du inte-”
”För att jag är så jävla feg, Oscar”, Alexander avbröt honom, rösten skakade men han stod kvar på trappen – följde inte efter Oscar, försökte inte tränga upp honom mot dörren. ”Sist jag pratade om killar knäckte han nästan två av revbenen.”
Oscars ögon växte sig större och han tog ett steg bort från dörren, närmre Alexander. ”Du menar att revbenen var-, shit jag sabbade inget va? Jag gjorde det inte värre? Jag menade inte att-”
Alex skakade på huvudet och drog fingrarna genom sitt ljusa hår. ”Du gjorde det bättre. Fick mig att känna mig … omtyckt.” Kinderna brände och han kände sig så otroligt barnslig i sin nakenhet. Han skakade på huvudet, började backa mot grinden. ”Jag borde inte ha kommit hit, jag ber om ursäkt för-, jag ska inte-, jag lovar att-” Lika svårt som det varit att börja prata, lika svårt var det att sluta. Han vinkade lite med handen och vände sig tvärt, började gå därifrån.
”Du, Alexander!” Rösten fick honom att sakta ner, att vrida på huvudet och se tillbaka på Oscar som fortfarande stod vid dörren, händerna intrasslade i sitt lockiga hår. ”Du har mitt nummer. Det är bara att höra av dig, om du vill hitta på något.” Tystnad. ”Om du ville lära känna mig, menar jag.”
Leendet som spred sig över Alexanders läppar fick hjärtat att långsamt pumpas upp, slätade ut rynkorna och såg till så att tomrummet i bröstet fylldes. ”Jag hör av mig!”
[13:45 sänt meddelande] Hoppar sjön ikväll. Hälsa!
[13:57 nytt meddelande: Colin] Vadå då?
[13:59 meddelande ej sänt, sparat i utskick] Jag planerar en dejt med världens vackraste kille och bjuder jag med honom ut på sjön så dränker ni väl honom.
[14:01 sänt meddelande] Anne tycker inte om sjön. Tänkte ta med henne på bio istället.
[14:03 nytt meddelande: Colin] Din jävla romantiker. Ha kul.
[14:07 sänt meddelande] Det ska jag!
Lämna gärna en kommentar - jag vill så gärna se vilka ni är, ni som läser och tar del av detta.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Maadelen3 - 28 feb 14 - 16:28 | jag tycker den är bra, kära vän. Samtidigt så tycker jag inte helt om känslan den ger för det känns som att något kommer bli rejält jävla uppfuckat snart, och jag tycker inte alls om det. men man vet aldrig, you may suprise me (as you usually do).
bra skrivet, precis som vanligt! vet inte riktigt vad jag ska säga egentligen, hahaha. väntar med spänning på nästa del och delarna efter det.
glöm inte bort hur mycket talang du har. du äger. | mizzkitty - 27 feb 14 - 14:55- Betyg:  | Åh så underbart bra del, så perfekt skrivet. Alla smådetaljer
som finns med får verkligen en större meningen än om man
bara skulle skriva dem hur som helst i delen. Men du vet
precis vart du ska sätta in dem så att hela delen får en full
träff. Du fick in precis allting som ska vara med,
så perfekt. Om det hade funnits en 10:a som omdöme så
skulle jag lätt sätta en 10:a på den här. Fortsätt som du gör. | | ilenna - 26 feb 14 - 19:23 | Jag kan i alla fall informera om att Jag tyckte om den här delen väldigt mycket! Konversationerna är jätteverkliga och du lyckas verkligen få till det med Colin och Alexander, både när dom snackar och i sms-form, så himla annorlunda än när Alex pratar med Oscar - tycker verkligen om hur du lyckas skilja så bra på det. (och utkastet! herregud.)
Gillade dom återkommande beskrivningarna av det hopknölade hjärtat och hur det sedan återfår lite utav sin form, stenen i skon, Oscars händer som är intrasslade i håret, Alex som drar i jackärmarna - alla sådana där smådetaljer som gör SÅ himla mycket! Och den här meningen ´ ”Är Oscar hemma? Jag tänkte inte … slå honom.”´ så gulligt och dumt på samma gång haha, gillade det! Hela biten med Oscars mamma och Alex var galet spännande och jag var rädd att hon faktiskt skulle stänga dörren framför honom.
Och så himla gulligt med Alex som säger att han inte kan hitta någon bättre, som tar tag i Oscars händer, ´Du gjorde det bättre. Fick mig att känna mig … omtyckt.´ :´) och när han börjar svamla om att han inte borde ha kommit dit. Älskade varenda litet ord av delen med dom tillsammans.
Spännande det här med Anne också! Bakgrunden till det gör så ont, att hans vidriga farsa låter honom vara bara för att han inte vill att någon ska se. Och dejten!! Jag hoppas vi får läsa om den för jag har en känsla av att det kommer bli en sån där del man ler rakt igenom i(eller att det slutar i katastrof för att någon annan av Alex kompisar dyker upp eller så D:)
Tyckte inte delen var det minsta konstig utan du fick in precis lagom mycket av både händelser och känslor, och allt är bara så vackert skrivet! Vilket jag hoppas att du verkligen vet. |
|
|
|
