The Forbidden Kiss -32- Ensam |
Vissa personer ska man helt enkelt inte förstå sig på. Speciellt inte killar. Jag lade armarna i kors med den stängda dörren framför mig. Eller så ville jag inte förstå mig på honom, så kunde det också vara. Jag sov ganska tafatt med alla mina tankar som snurrade runt i huvudet på mig. Jag förstod inte allt men hyfsat mycket, tillräckligt för att kunna göra något. Jag suckade och öppnade dörren. Jag hörde att Spike var i vardagsrummet och lade armarna i kors innan jag gick in till honom. Han hörde att jag stod och granska honom.
”Du måste lära dig hantera det där med blodet”, sade han utan att vända sig om. Jag hummade. ”Jag kan inte alltid tvinga i dig det”, sade han. Jag svarade inte så han vände sig om mot mig., släppte det han höll på med. ”Det är väl ändå jag som borde vara sur, då du lämnade lägenheten?” frågade han men verkade road av det hela. Jag gick bara förbi honom.
Det hände inte så mycket, mer än att han tjatade på mig angående blodet. Vilket var väldigt tröttsamt. Men han gjorde inget mer än att ställa en burk på bordet. Plötsligt så blev han tyst innan han reste sig upp från soffan.
”Okej, jag måste ut. Jag har inte haft ett intag på ett bra tag. Det tar runt tio minuter innan jag är tillbaka”, sade han och vände sig mot mig. ”Så tro inte att du kan sticka den här gången”, lade han till. Jag lade armarna i kors och gav honom en mörkblick. Han log snett innan han försvann bort mot dörren. ”Jag har fortfarande koll på dig även om jag inte är i samma rum”, sade han innan dörren stängdes. Vad menade han med, fortfarande koll? Vad är det nu han inte ha berättat?! Jag knuffade undan blodburken med foten så jag slapp se den. Jag kunde inte släppa, fortfarande koll på dig eller halsbandet som gungade i sin kedja. Jag hade tio minuter på mig att fundera ut ett sätt att komma ifrån Spike så jag kunde göra någonting. Han hade bara pratat i gåtor, han hade inte lärt mig mer än att undvika och att blodet då var nödvändigt. Den där ritualen ville jag fortfarande ha svar på; Bunden av blodet blir länken till själen, den riktiga formen av en vampyr. Det lät som grekiska eller som skriven text av hieroglyfer. Det var otydbart. Lite som algebran man hade i skolan under matematiken. Skolan, när skulle jag få återvända? Visste det hade inte gått så många dagar sedan jag var i skolan. Sen jag var vanlig människa. Inte ens en månad eller hade gått en månad? Tiden var en gåta. Precis som Spike! Jag suckade frustrerat. Varför skulle allt vara i gåtor?! Jag tittade ut genom fönstret och rynkade pannan. På tal om Spike, vart var han? Jag sneglade på klockan. En halvtimme hade gått … ? Jag reste mig upp irriterat, gick raka vägen till dörren och öppnade. Gick ut. Efter några meter stannad jag upp. Snurrade runt. Granska omgivningen. Tomma gator, lampor som lös tappert dimman som ännu låg kvar sedan morgonen. Jag vände mig sakta om och gick tillbaka till lägenheten. Ställde mig med yttedörren mot ryggen. Tystnade blev tyngre ju flera sekunder som tickade. Jag tittade ut mot vardagsrummet innan jag gick med snabba steg till rummet. Plockade ihop det lilla jag hade kvar och stannade vid soffan. Jag ville inte lämna lägenheten, men jag visste bättre än att stanna nu när Spike var borta. Jag svalde och tog med mig burken med blod.
Att något stod fel till visste jag ju längre bort jag kom från lägenheten. Om han testade mig, skulle han bli jävligt förbannad. Men om det var så att han fått problem, vore det dumt att stanna kvar själv i en lägenhet. Jag höll i mitt byltekläder med nervösa händer och valde det första cafet jag såg. Burken var gömd bland kläderna som jag kramade om då jag satte mig på en stol. Det jag kunde anta var att Spike; Ett, testade mig. Två, hade fått problem. Vad för sorts problem? Kanske att hitta föda. Kanske fick besök av jägarna. Eller i värsta fall hade han också blivit tagen av någon. Vi verkade inte så populära eller Raija och hennes krets verkade inte så populära. Kan det vara så att de som hade Raija även fick tag på Spike? Det är vad jag antog. Jag behövde en plan, jag behövde hjälp och det enda jag kunde komma på var ju den där kretsen med timglastjejen. Först, behövde jag ta mig till den där lokalen. Jag ska nog kalla det för vampyr festen då det är just det den handla om i princip.
Det var mitt på dagen, det var ljust ute. Men det spelade ingen roll. Jag hade kommit i utkanten av civilisationen till en skog. Det kändes som att vara jagad, vilket jag antagligen var också med tanken på omständigheterna. Jag var skyldig Raija och hennes bror att göra något. Jag var skyldig Spike att hjälpa till. De hade hjälp mig, stått ut med mig och faktiskt litat på mig. Jag bara måste återgälda det.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Fribergska - 23 feb 14 - 22:01- Betyg:  | | Spännande. Du får mig att tycka synd om Spike. ;) | | mizzkitty - 23 feb 14 - 21:59- Betyg: | Riktigt bra del, men hon kanske borde ha lyssnat på Spike
och stannat kvar i lägenheten ändå. Men samtidigt så
förstår jag att hon inte vill sitta och glo på fyra väggar
dagarna i ändå. Jag känner på mig att det kommer hända
henne någonting, men jag vet inte riktigt vad. Hoppas
fortsättning ligger ute snart ^^. |
|
|
|
