[M/M] De sju dödssynderna. [Del 18] |
Här får ni en ny del lite tidigare än vad jag planerat, så att Chillaah har någonting att läsa medan hon reser imorgon. Jag hoppas att ni inte blir för arga på mig, det räcker med att jag hatar mig själv. Från er behöver jag bara kärlek.
Omkring oss klänger sig segt och blint
de myllrande liven.
Åt människan ensam, högst och lägst,
blev tom förtvivlan given.
- Högmod, De sju dödssynderna, Karin Boye
”Gör det fortfarande ont?” Fingrarna strök försiktigt över Oscars handrygg, vände på den och lät dem leta sig över handflatan. Oscar skakade på huvudet där han låg på mage med lockarna i ett än vildare tillstånd än tidigare. Kinderna glödde och det var ett sken i hans ögon som fick Alexander att le medan fingrarna fortsatte att undersöka den lindade handen, ögonbrynen hopdragna som om han var en läkare med ett speciellt svårt fall.
”Vi gjorde det inte värre, va?” Frågade Oscar och ögonen letade sig över såret som äntligen slutat blöda. Det mönstrade täcket täckte halvhjärtat deras kroppar och han kunde fortfarande se de lila områdena som blommade ut över Alexanders bröstkorg och ner över höfterna. De hade försökt ta det lugnt, försökt att göra det så smärtfritt som möjligt trots ivriga läppar och allt ivrigare händer och det var bara en gång som Oscar glömde bort sig – när han skiftat vikten så att Alexanders ögon tårades och hans andetag blev skarpare av helt fel anledning.
”Nej, jag tror inte det”, sade Alexander och rullade över på rygg med blicken fäst vid det vita taket och stjärnorna som klistrats upp där när Oscar var elva och drömde om att bli astronaut. Hans egna fingrar letade sig över bröstkorgen och Oscar såg hur han bet sig i underläppen för att inte visa hur ont det gjorde. Han flyttade sig närmre på den smala sängen och pressade läpparna mot Alexanders axel, andades in den speciella doften som om han försökte memorera den.
”Vart är dina föräldrar?” Frågade Alexander efter en stund och han släppte stjärnorna med blicken för att kunna se på Oscar som långsamt drog fingrarna genom Alex ljusa hår. Långsamt, långsamt kammade han igenom det, trasslade ut tovorna de skapat.
”Mamma jobbar nattskift ikväll”, sade han. ”Pappa stack när jag var fyra, var väl trött på livet som familjefar. Han har inte hört av sig sedan jag började skolan, jag tror han flyttade till Nya Zealand.”
Alexanders ögon slutade inte röra sig över Oscars ansikte och den ljusa blicken tycktes rymma tusen och åter tusen frågor men han sade först ingenting, som om han inte visste vad han skulle välja.
”Jag önskar att min pappa också stuckit”, sade han tillslut och Oscar tänkte inte så mycket när han slöt avståndet mellan dem och pressade läpparna mot Alex. Han kände hur Alexander slappnade av, hur händerna letade sig till Oscars ansikte för att kupa sig runt kinderna med tummar som strök över hans kindben. När de väl avslutade kyssen, med näsor som strök mot varandra och ögon som inte kunde sluta se, kunde han inte låta bli att le.
”Så, du kom alltså hit för att…?” Började han och höjde på ögonbrynen, såg hur Alexanders kinder antog en djupröd färg och hur han skakade på huvudet, lät den blonda luggen täcka ögonen.
”Oscar”, började han och Oscar kände med ens för att försöka kyssa bort de besvärade rynkorna mellan Alex ögonbryn, istället låg han alldeles stilla och höll andan. ”Jag försökte-”
”Jag förstår”, Oscar log halvhjärtat och skiftade, rullade över på rygg så att rymden mellan dem blev större. Oändlig, nästan. Lika långt borta som stjärnorna på himlen, hela rymden i ett utrymme av ett par centimeter. ”Känns det bättre nu? Nu när du bröt pappas regler? Riktigt modigt, verkligen.”
Och bara sådär ökade avståndet i ett par rörelser. Oscar lämnade sängen, plockade upp kalsongerna från golvet och klev i dem innan han drog t-shirten över huvudet och såg sig omkring efter pyjamasbyxorna, händerna drog i lockarna och han svor tyst för sig själv. Sängen knarrade.
”Oscar, jag menade inte att-, jag ville bara-”, började Alexander som satt sig upp i sängen, täcket hade hasat ner så att det täckte höfterna och med det blonda hårrufset och de fula märkena i kontrast till de svullna läpparna och glödande kinderna såg han så väldigt vilsen ut. Oscar suckade och lutade sig mot skrivbordet, armarna föll längs sidorna och han skakade långsamt på huvudet.
”Jag kan inte göra det här, Alexander”, sade han och drog i den lite för stora tröjan. ”Jag kan inte-, jag vill inte vara resultatet av ditt och din pappas bråk. Jag vill-” Rösten bröts och han vände bort blicken.
”Jag vet”, sade Alex och sträckte sig efter sina kläder, munnen förvreds i en grimas när skadorna gjorde sig påminda och Oscar tvingade sig själv att kolla bort. Att inte bry sig. Han kunde höra hur Alexander andades, hur luften drogs in. Hur den hölls inne, hur den cirkulerade i kroppen innan den släpptes ut igen. Så snart Alex klivit i jeansen och skjortan hängde över axlarna gick han genom rummet, fram till Oscar som skiftade vikten från ena foten till den andra – osäker på vad han skulle göra av sig själv. Armarna lindades kring Oscars midja och Oscar fann sig själv med att gömma ansiktet mot Alexanders nacke, att låta honom pressa läpparna mot hans panna och viska ursäkter till honom.
”Jag förstår att du är rädd, det gör jag verkligen”, viskade Oscar tillbaka och han kunde känna hur den längre pojken stelnade i omfamningen, som om han velat protestera men inte hittade ord för att göra det. ”Din pappa, dina kompisar – jag fattar. Men jag vill inte att det här fortsätter, inte om vi ska behandla varandra som främlingar all annan tid. Jag är värd mer än så.” Tystnaden fylldes av Oscars hjärtslag, oregelbundna och oroliga och bara en aning trotsiga, som om de inte höll med.
”Hade situationen varit annorlunda”, mumlade Alexander och Oscar nickade, pressade ihop läpparna och tvingade tillbaka tårarna. Han kunde känna hur Alex höll honom lite hårdare, om bara för en stund, innan han släppte honom helt och det blev kallt. ”Jag ser till så att Khan inte försvinner ut. Du behöver inte följa mig till dörren.”
Oscar svarade inte, han bara drog och drog i sina lockar medan han svalde. Ögonen sved och det var inte förrän den andres fotsteg försvann ner för trappen som han lät de första tårarna falla. När ytterdörren väl stängdes, flera minuter senare, hade Oscar krupit ihop på golvet med de nakna benen pressade mot bröstet. Underläppen darrade och tårarna blandade sig med snoret i stötvisa hulkningar som skakade den tunna kroppen. Mobilen som låg kvarglömd på mattan vibrerade och skärmen lystes upp i ett meddelande.
[00:21 nytt meddelande: Alexander] Du har rätt, jag är feg. Så jävla feg.
Lämna en kommentar så gör ni min dag/natt/vecka/månad/år/liv/evighet. Ni är så otroligt fina, som tar er tid att läsa detta, och jag vill verkligen veta vad ni tycker.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Maadelen3 - 26 feb 14 - 00:02 | jag kan inte bestämma mig för om jag är skitarg eller rätt glad. okej, jag är väl mest arg. men det är kärleksfullt arg.
jag får typ panik för att jag känner så många olika känslor när jag läser alla dessa delar och varje del är så himla, himla sinnessjukt bra. jag älskar alex och jag älskar oscar och de älskar varandra och jag känner bara att men förfan alexander SLUTA VARA SÅ JÄVLA FEG men vet ju också att det är inte lätt någonstans för honom. ÅÅh.
skriv mer nu tack. är alldeles för trött för att kommentera (orkar ärligt knappt hålla ögonen öppna) men jag hoppas att du kommer ihåg hur sinnesgalet bra du är på att skriva. jag är väldigt, väldigt avundsjuk. fortsätt såhär, kära vän. MUY WELL DONE. lots of love | | Chillaah - 23 feb 14 - 18:23 | | Dör* se, jag är så uppe i varv att jag inte ens kan prata!!! SKVEKZÖWLJSU! | Chillaah - 23 feb 14 - 18:22- Betyg:  | | Ahhhhhhhhhh blir så glad att jag knappt kan andas! Sitter och hyperventilerar på tåget, mina medpassagerare måste tro att jag är galen! Men åh, Gud så fint, blir så glad och tack så himla mycket, de gjorde min resa! Och finafina Oscar, säger det om och om igen i mitt huvud. Och Alex, gaaash asså. Fy så bra, så himla HIMLA bra! Där en liten bit varje del. Måtte allting sluta lyckligt! Pissig kommentar för skriver från mobilen, men asså åh Jenny, Queen Jenny, vad du är bra!!!!! | | ilenna - 23 feb 14 - 02:00 | Det är Du som är fin som låter oss läsa! (har väntat så otroligt mycket på att få läsa den här delen!!)
Åh vet inte riktigt vart jag ska börja. Som vanligt älskar jag hur texten flyter på och hur levande och okomplicerat du skriver. Det blir aldrig hackigt eller jobbigt att hänga med. För det är verkligen något man är; med i storyn alltså! Man ser, hör och känner precis allting - så det är ju en väldig massa känslor man hinner gå igenom i ett enda kapitel D: (och åh; när Oscar ligger där på mage med sina lockar och Alexander ler och allt är så mysigt och hfjeusnv <3) Det gör så himla ont att läsa om Alex blåmärken och när han till sist säger att han önskat att hans pappa stuckit så brister det ju fullständigt i en. Och åh när Oscar frågar om det känns bättre när han brutit mot sin pappas regler och allt bara blir jobbigt. Man känner med Alex, hur hopplöst allt måste kännas, och samtidigt Oscars smärta. Sötaste, finaste Oscar, mitt hjärta </3 Är ändå glad för att dom hann kramas och Oscar ändå fick höra dom viskande orden. Det finaste i kapitlet, som också är det hemskaste, tycker jag är att Oscar faktiskt lyckas hålla tillbaks tårarna och låter Alex gå, efter att ha fått fram att han är värd mer än så, och först efter det bryter ihop på golvet. Det är så hjärtskärande så att jag själv sitter här med klump i halsen och stickande ögon!
Längtar så väldigt mycket till att få läsa mer!! |
|
|
|
