I hate (almost) everything about you- del 30 [m/m] |
Jag vet att det förra kapitlet inte var jättedramatiskt(även om Jake fick reda på om hånglet hihi!), så jag hoppas att det inte blir tråkigt med ännu en ´inte jättemycket drama´-del. Men snart händer det grejer :S D: ;) (okej jag garderar mig med smileysar för att inte avslöja något haha!)
_________________________________________ _____________
- kapitel 30
Det hade varit en bra dag. Och det hade varit en dålig dag. Egentligen ingenting märkvärdigt. Ändå vred sig Andys tankar på samma sätt som lakan vred sig runt ens kropp när man drömde mardrömmar.
[23:31 sänt meddelande] Jag vill inte känna såhär. Jag vill verkligen inte det.
[23.40 nytt meddelande- Lisette] Vad är fel? Vad har du nu fått för dumma tankar? ._.
Han borde ha förstått att hon skulle associera dom orden med tankarna han haft under andra terminen av ettan.
Den, förvisso korta men inte mindre jobbiga för det, perioden som inte hade varit lika färgsprakande som Lisette själv. Då när Sebastian hade flyttat, när Liam var ett svin, när Pontus var ännu värre och skrek mer än han var tyst och fick Andy att ligga sömnlös om nätterna och faktiskt känna sig precis så äcklig som han hela tiden fick höra att han var. Den perioden då hans leende varit frånvarande, spårlöst, efterlyst och förintat. Då när dom blåa ögonen hela tiden hade varit på gränsen att förvandlas från is till vatten.
Hade han inte gått till skolan den där måndagen efter att Pontus slagit honom så illa var han rädd att han skulle hamnat i den svackan en gång till.
[23.44 ] Inget sånt, lovar. Jag vill bara inte känna det jag känner för.. ….. kerj jr hwep ,
[meddelande raderat]
Skoldagen hade varit bra när dom börjat planera lite löst till studenten, om det var någon redan nu som kände någon som kunde fixa ett flak, om dom inte skulle försöka dra ihop en sista klassträff innan studenten; ´dom hade ju blivit så utspridda under kryssningen´, och så vidare, och så vidare. Mycket sånt som det säkert inte skulle bli någonting utav men som ändå kändes bra att prata om för stunden.
Den hade känts dålig när den borde ha känts bra. Som när Pontus och Liam passerade honom och Nicholas i korridoren utan att säga någonting. Men att Liam flinande lagt armarna om en tjej vid skåpen och att det hade känts som ett slag i Andys mage.
[23:47 sänt meddelande] Inget sånt, jag lovar. Jag vill bara inte känna någonting alls för Liam. Jag vill inrw sakna honom och jag vill inte se honom i skolan och samtidigt vill jag se hinom.
[00:04 sänt meddelande] Förlåt, jag svamlar och du låg säkert och sov. Godnatt.
Andy somnade inte. Däremot hörde han ett nytt pling ifrån mobilen.
[00:32 nytt meddelande-Lisette] Öppna dörren.
Förvirrat reste han sig upp från sängen och smög ut i den nedsläckta hallen. Trots sms:et vågade han inte riktigt tro att Lisette stod på trappen förrän han låst upp och öppnat och faktiskt såg henne.
”Vad gör du här?” viskade han förvånat.
”Jag tyckte det lät som att du behövde mig”, log hon försiktigt utan att det helt nådde ögonen som skrek av oro.
”Men.. det hade du inte behövt.” Han backade in i hallen men kunde inte ha känt sig mer tacksam över att hon ändå valt att komma.
Hon stängde dörren till hans rum och la sedan armarna om honom och höll bara om länge, länge utan att säga någonting.
”Har det hänt något särskilt?”
”Inte direkt”, sa han tyst. ”Ibland stör jag mig ju precis som vanligt när jag ser honom men.. ibland vill jag bara att vi ska.. jag skulle bara vilja få en ny chans , fastän han inte är värd det egentligen.”
”Andy..”, mumlade Lisette och strök honom över ryggen. ”Det handlar inte om att du borde få en till chans, du gjorde inget fel. Det var han som var en idiot och trodde att det fanns några som var bättre än dig, men det var dom ju inte.”
”Det kanske dom var”, svarade en osäker röst. Han valde bort mig.
”Umgås han med dom nu? Har du sett honom med någon av killarna han började hänga med på mellanstadiet eller högstadiet?”
Han skakade långsamt på huvudet och såg på Lisette när hon lossade på greppet om honom.
”Där ser du. Om det är någon som ska vilja få en ny chans så är det ju Liam, det är han som borde be dig på sina bara knän.” Hon log snett men Andy kunde inte besvara leendet.
”Men han vill inte det. Han är ju som en helt annan person. Men.. alltså det är väl bara jag som inbillar mig massa men ibland har han ju, han har ju nästan skämtat, börjat babbla på som han gjorde förut och så är det som att.. han kommer på att det är jag som är där och så slutar han. För att han hatar mig, jag är väl också en annan person än den han..” Han bet sig i läppen innan han fortsatte. ”..än den han tyckte om liksom.”
Det var inte bara sånt han sa heller. Det var den där gröna blicken. När han långsamt sett upp efter den pinsamma granskningen av den halvnakna kroppen och hade mött Liams blick som plötsligt hade sett så ingående in i hans. Den gjorde honom nervös och ändå var det någonting han inte kunde utläsa ur den. Men det kändes inte som hat.
Lisette drog med honom mot sängen och satte sig ner bredvid. ”Jag vet tyvärr inte vad hans problem är Andy, kanske är han bara otroligt feg eller så är han verkligen störd. Men jag tror verkligen inte att han hatar dig, det här som ni hållit på med så länge.. det har nog mest blivit till en vana som är svår att ta sig ur, för er båda. Eller du har ju lyckats nu.”
Han lutade sig bakåt och dunkade i bakhuvudet i väggen, om det var med flit eller inte kunde han inte riktigt avgöra. ”Genom att bli.. genom att få känslor för honom?! Det var ju verkligen det bästa sättet att ta sig ur det. Jag gillade mer att hata honom”, sa han bestämt men kunde sedan inte låta bli att dra på munnen. ”Jag gjorde faktiskt det.”
”Kan jag ta den här?”
”Nej!” utbrast Andy i samma stund som Lisette sträckte sig efter den svarta huvtröjan som låg slängd på datorstolen. Fortfarande inte återlämnad. Fortfarande otvättad. ”Nej menar jag”, skyndade han sig att tillägga lite mindre hysteriskt. ”Jag tar fram en annan.”
Lisette såg lite undrande på honom men frågade ingenting utan tog bara emot den mörkgråa t-shirten Andy räckte henne istället.
En stund senare låg dom båda i Andys säng och han försökte lyssna på Lisettes lugna andetag för att själv slappna av. Han hade helt enkelt bara haft en jobbig dag, man fick ha sådana ibland.
”Väck mig om det är något, okej?” sa hon lågt i mörkret.
”Okej.” Det kommer jag inte göra.
Det var först när han la armarna om henne, kröp ihop alldeles nära och slöt ögonen som han kunde slappna av på riktigt.
”Andy, är du vak.. men oj hej Lisette”, sa Magda förvånat efter att hon knackat och öppnat dörren. ”Jag hörde inte att du kom hit igår.”
Lisette drog upp sin andra rosettprydda knästrumpa och log glatt mot Andys mamma. ”Hej! Nej jag kom hit ganska sent.”
Magda nickade leende. ”Jag åker nu men frukosten står framme, ha det så bra i skolan.”
”Det är tur att du är gay Andy”, flinade Lisette efter att ytterdörren smällt igen.
Han vände sig om med kajalpennan i handen och såg på henne. ”Vadå menar du? För att mamma skulle ha reagerat på att du var här inne annars?”
”Jo det också, men jag tänkte mest på mig själv nu. Mamma hade aldrig låtit mig åka iväg till någon annan kille mitt i natten. Hon vaknade när jag gick ner för trappen men när jag sa att jag skulle till dig spred det sig liksom ett lugn över henne”, skrattade hon.
Det smittade av sig på Andy och han vände flinande tillbaks blicken mot spegeln. ”Du får väl ta till mig som ursäkt om du tänkt smita iväg till Tony någon natt då.”
”Vi har definitivt inte kommit till det stadiet än, vi är bara väldigt bra vänner.”
”Väldigt bra vänner?” frågade han skeptiskt. ”Du rodnar inte när du är med mig.”
”Flirt-vänner då.” Hon fnittrade till innan hon knäppte fast ett katthårspänne i det stora håret. ”Nu är jag klar!”
I samma stund som dom klev ut på gården kom Liam ut på sin och innan Andy ens hunnit öppna munnen hade Lisette gjort det.
”Godmorgon Liam!” log hon stort och vinkade. Andy kunde inte hålla tillbaks det roade leendet, särskilt inte när Liam nästan såg skrämd utav färgchocken och den ljusa rösten så tidigt på morgonen.
”Freak..” Han höjde på ena ögonbrynet innan han skakande på huvudet fortsatte gå.
”Och han kommer att vända sig om.. fyra, tre, två..”, började Lisette tyst räkna och två sekunder senare kastade Liam en snabb blick över axeln.
Andy hann möta hans blick och kände sig otroligt nöjd med sig själv då han till och med hunnit höja menande på ena ögonbrynet på samma sätt som Liam.
”Hur gör du det där?” frågade han direkt Liam var utom hörhåll. ”Det är andra gången! Om du är synsk så finns det verkligen viktigare tillfällen för den förmågan.”
Lisette bara flinade och väntade på Andy när han låste upp cykeln. ”Är han alltid sådär snygg? Har du inte sett honom med ful morgonfrilla och orakad i köksfönstret någon gång?”
”Det finns ju ändå snyggare”, sa han och insåg egentligen först då hur mycket bättre han mådde än inatt. Han hade inte känt sig gråtfärdig när han såg Liam. Herregud, han hade ju till och med nyss hävdat att Liam inte var jättesnygg – precis som han alltid gjort av ren envishet. För han hade ju alltid tyckt att Liam var assnygg; oavsett om han för tillfället hatade honom, var sjukt irriterad på honom eller fick det där suget i magen.
”Men om du inte minns så sov han på mitt golv för några veckor sen och vaknade jäkligt bakis, och ja med morronfrilla.”
Inte för att det hade betytt att han varit ful; han hade bara sett rejält sliten ut med ett rufs som påminde om den busiga frisyren han haft när han var yngre. Innan han hittat hårsprayen.
”Just ja, gud det hade jag faktiskt glömt”, flinade hon. ”Han är lyckad den där killen alltså..” Hon satte sig på pakethållaren och la armarna om hans midja. ”Men mest lycklig, ovetande i och för sig, att du ändå ser någonting i honom. Åtminstone tror på att det finns kvar något.”
Han tryckte ifrån med ena pedalen men vände en hastig blick bak mot henne när han insåg vad hon hade sagt och vem han hade hört det ifrån förut.
”Det är ju du som har sagt det hela tiden! Försökt övertyga mig om att han kanske bara inte vågar prata med mig för att jag verkar sur, att han inte alls hatar mig och att det till och med finns något gott inom honom och bla bla.”
Lisette kramade om honom hårdare och skrattade mot hans rygg. ”Då har du alltså lyssnat ändå.” Hon släppte lite på greppet innan hon fortsatte. ”Jag hoppas att det är så i alla fall. Men du vet att jag alltid är på din sida, om han gör illa dig..”
Andy log svagt med vinden i ansiktet när han hörde det sista Lisette sa. Det spelade ingen roll att hon var kortare än Andy och därmed betydligt kortare än Liam, att hon egentligen inte var så himla stark och att hon i vanliga fall var emot all slags våld; han visste att hon skulle klättra upp på Liam om det så behövdes för att ge tillbaks på honom om hon tyckte att han gjort sig förtjänt av det.
Det kändes precis som att han gick på lågstadiet igen och skulle ta mod till sig att fråga någon tjej i klassen om hon ville gå med honom på skoldiscot på fredag. Och då var det väl ändå okej att vara nervös, då skulle ju hela världen rasa om tjejen i fråga sa nej. För att sedan ha byggts upp igen när någon killkompis tio minuter senare frågade om man skulle vara med och leka polis förstås. Han var 18 nu och världen skulle knappast rasa om Laura Chang sa nej, det var ju inte som att han var hemligt kär i henne som han hade varit i Cissi när han var 8. Men det hade varit en lögn att säga att han inte var nervös när han gick åt hennes håll i korridoren. Hon satt ensam i ett av dom stora fönstren och det hade känts som ett bra tillfälle.
”Hej Laura.”
”Andy, gud vad du skräms!” Ett par sneda, nästan svarta, ögon vändes mot honom innan ett leende gjorde dom sällskap. ”Vill du sitta?” Hon vred på benen och lät dom dingla fritt istället så att Andy kunde sätta sig bredvid. Dom hade gått i samma klass i ettan innan hon bytt linje till media istället, men dom pratade fortfarande på rasterna ibland. Inte så pass mycket att han var säker på att hon skulle vilja gå på balen med honom men han började känna sig stressad.
Efter några minuter av småpratande bestämde han sig för att det var dags, hur fel kunde det gå liksom?
”Jo Laura, jag tänkte höra om..” Han drog i en lös tråd i jeansen men tittade snabbt upp när han insåg att det inte skulle ge särskilt bra intryck. ”.. om du kanske skulle vilja gå på balen med mig? Om du inte har någon att gå med redan såklart”, skyndade han sig att tillägga.
”Vad gulligt av dig att fråga!” Hon såg verkligen ut att mena det med det leendet men det bleknade lite när hon fortsatte. ”Men jag ska gå med Linus, vi bestämde det förra veckan. Jag är ledsen.”
Han skakade på huvudet åt hennes ursäktande blick och gav henne ett leende istället. ”Nej men säg inte så, det är ju jättekul att du har någon att gå med. Det var en chansning.”
”Jag är säker på att du kommer hitta någon att gå med i alla fall, vem som helst skulle bli glad av att få den frågan från dig.”
Andy vände generat blicken mot sina skor innan han såg upp igen. ”Det vet jag inte. Men.. jag börjar min lektion snart så.. jag ska gå.” Världen hade inte rasat men för tillfället kändes den ändå orättvis.
”Tack att du frågade Andy”, log Laura efter honom.
Han ritade förstrött i naturkunskapsboken medans läraren väntade på dom sista eleverna. Det var inte hans favoritämne och det hade varit rent strategiskt att placera sig långt bak i klassrummet. Något som inte uppskattades av Liam som kom in bland dom sista.
”Men.. kan man inte få sitta fyra eller?”
Liselott såg på honom över glasögonen och skakade på huvudet innan hon pekade på bordet längst fram. ”Det finns en ledig plats åt herr Solin här.”
”Synd”, flinade Johan som tagit den sista platsen i mitten av klassrummet. Liam gav honom fingret men snubblade sedan till över någonting.
Andy såg häpet på Liam som precis klivit på hans väska som han lagt på golvet bredvid sin stol. Det såg ut som att han gjorde någon egen, klumpigare variant av tresteg och för några sekunder trodde han att Liam skulle falla rakt ner i golvet med huvudet före. Några skratt spred sig i lektionssalen och Liam snurrade snabbt runt efter att ha återfått balansen, med flammande kinder och blicken sökande efter det skyldiga hindret.
Andy slutade snurra sin penna mellan fingrarna.
”Liam kom och sätt dig nu”, sa Liselott och efter en varnande blick mot den svarthårige vände sig Liam om. Bara för att kasta ännu en blick mot Emma som fortfarande fnissade. ”Sluta garva för fan.”
Han sjönk ner på stolen och drog fingrarna genom det blonda sträva håret. Han brukade kunna bjuda på sig själv men det där hade varit alltför förödmjukande. Och bara grejen att det varit Andys väska.
Fast han hade inte sparkat undan den. Vilket han definitivt borde ha gjort. Han rynkade pannan något åt sig själv men försökte sedan skjuta undan tanken.
”Då så, vi pratade ju om oljeföreningar sist, hur miljön påverkas av det. Idag ska vi gå in på vilka djur det är som tar mest skada utav det. Ni kan slå upp sidan 91..”
”Den här fjädern är alltså våran fågel”, förklarade deras lärare som nu hade ställt sig framför Liams bord för att demonstrera den första laborationen och höll upp en grå fjäder.
”Vi har dom två olika kemikalierna här i, och så tillsätter vi oljan.” Liam hade inte så mycket till val än att följa det hon gjorde med tanke på att skålen stod alldeles framför honom – och då hade han ändå skjutit bak stolen en aning. Liselott tog fram en tändsticksask och höll upp den.
”Vad tror ni kommer hända när jag försöker tända eld på den här blandningen?” Hon såg ut över klassen men hann inte fråga någon förrän Liam öppnat munnen.
”Det kan hända att någon blir rädd och det blir blött i byxan?” sa han med en seriös blick och vände sig sedan om innan blicken hittade Andy och ett retsamt leende spred sig över hans läppar. Han var ju tvungen att försöka väga upp den där pinsamma entrèen som emopojken varit skyldig till. Att Pontus hörde det var också ett stort plus.
Andy log ironiskt tillbaks mot honom innan han fick en betydligt mindre road min från honom.
”Någon annan gissning?” suckade Liselott.
”Det kan hända att någons hår antänder eftersom det är dränkt i hårspray?” Sa Andy med ett leende innan han fäste blicken på ryggen längst fram. Det dröjde inte länge förrän Liam vände sig om och Andy log lika retsamt tillbaks som han gjort tidigare. 2-1.
Jag skulle bli så glad om ni ville dela med er av era tankar :) Blev det för hoppigt? Är Andy irriterande emo-deppig över småsaker? Var det något ni tyckte var bra? Något som var dåligt? Släng iväg en kommentar :D
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 22 feb 14 - 01:53 | | Ah. Även denna del är väldigt fin i sin enkelhet. Det är trevligt tycker jag, att det inte är så mycket drama utan att man får hämta sig lite mellan delarna - det var för övrigt jättefint hur du lät Lisette komma över för att trösta Andy (och lilla gubben, att han skulle ha varit så deppig stackaren!) och SOM jag älskade hur de två killarna småbråkade med varandra på slutet. Jättefint upplägg delen igenom med bra språk, schyssta stilistiska drag och bara en underbar utveckling. Nu vill jag bara att det ska hända något mellan Andy och Jens (visst hette han Jens? Jag har för mig det..) i alla fall, grymt! | | Likeyoudcare - 22 feb 14 - 01:18 | | Jag tyckte det var jättebra! Har dock bara en liten kommentar angående ett ord som är rätt så i början. Jag antar att du menar "associera" och inte "accessionera" :) Ser fram emot nästa del!!! |
|
|
|
