I hate (almost) everything about you- del 28 [m/m] |
Ett lite längre kapitel än det senaste. Och som jag personligen gillade att skriva hehe.
____________________________________ _______________________
- kapitel 28
Dom hade gått i ungefär tre minuter då himlen praktiskt taget öppnade sig och öste ner mer vatten än vad alla världens hav tillsammans innehöll. Det hade inte ens ökat gradvis utan helt plötsligt var det som att stå under någon slags turbodusch.
”Helvete!” svor Liam till och drog upp huvan fastän hans hår redan måste ha varit lika blött som Andys. Själv hade han ingenting att skydda sig med eftersom han varit dum att lämna jackan hemma. Han försökte ändå skydda sig så gott det gick med armarna. ”Vart är den jävla busse..” Han flämtade till då det plötsligt mullrade till så högt som att molnet skulle ha varit en meter ovanför hans huvud bara. Det hade mörknat så mycket att klockan lika väl hade kunnat vara 10 på kvällen, det spöregnade, mer än spöregnade, och nu skulle det börja åska också?!
”Säg inte att du är rädd för åsk..” Det small till ännu en gång och den här gången var det Liam som tystnade och såg upp mot himlen. ”Gör vad du vill men jag tänker springa nu.”
Och dom satte båda av längs den plaskvåta gatan.
Det kändes som ett dåligt tevespel. Två genomdränkta figurer som sprang för livet medans blixtar jagade dom och slog ner gång på gång. Och precis som i tevespel kändes målet alltid alldeles för långt bort.
Givetvis slog inga blixtar ner på riktigt men med tanke på det våldsamma mullrandet och himlen som gång på gång lystes upp av starka ljussken så skulle det inte förvåna honom om någon snart slog ner i hälsenan på honom. Hellre det än huvudet i och för sig. Regnet piskade så hårt i ansiktet att han knappt kunde urskilja Andy som inte borde vara så himla långt framför honom. Det här var helt och hållet hans fel, hade han bara suttit kvar på bussen hade Liam inte heller fått för sig något så dumt som att gå hem den sista biten.
Tevespel eller inte; han såg äntligen sitt hus genom ridån av regn och slirade in på gården. Fingrarna som försökte dra upp dragkedjan på fickan kändes redan stelfrusna och vattnet som rann ner i hans ögon gjorde det senare svårt att ens se låset där nyckeln skulle in.
Huttrande smällde han igen dörren efter sig och slet av sig den äckliga huvtröjan som tidigare varit ljusgrå men som nu hade antagit en desto mörkare nyans. När han släppte ner den på golvet gav den ifrån sig ett splash.
Med trummande steg som matchade mullrandet utanför tog han sig snabbt uppför trappen och in i badrummet där dom resterande blöta plaggen skalades av.
Andy ryckte till varenda gång det mullrade och det kändes som att det kom allt oftare nu. Han drog hastigt luggen ur ögonen innan han stack ner handen i väskan för att få fram nyckeln.
”Kom igen..”, mumlade han för sig själv medans regnet öste ner över honom. ”Men..!” Frustrerat sjönk han ner på huk på trappen och började rotade runt med handen bland allt ifrån pennor till jordnötter till mobilladdare. Sedan slog det honom..
Han hade lagt nyckeln uppe på nyckelskåpet när han kom hem igår och han hade inte lagt tillbaks den i väskan.
Det sipprade om skorna när han sprang bort till förrådet och sedan sträckte in handen under den lilla trappen. Det var en ren chansning, han visste inte ens om dom hade kvar extranyckeln utomhus.
”Snälla, snälla..” Han sträckte in armen längre innan han uppgivet drog en hand över ansiktet för att försöka få bort vattnet. Men det kom bara nytt. Och ingen nyckel fanns det heller. Han fick fram mobilen ur fickan och försökte skydda skärmen så gott det gick medans han bläddrade fram sin mammas namn.
”Hej, det här är Magda, jag kan tyvärr inte sv..”
Ännu mer uppgivet tryckte han av samtalet. Vad skulle han göra nu? Stå ute i regnet tills hans mamma kom hem? Det handlade om timmar!
Han kastade en blick över till Liams hus och suckade tungt. Det var hans enda alternativ just nu.
Han plingade igen. Liam kunde väl inte på allvar låtsas som att han inte var hemma när dom hade kommit hem samtidigt? Även om Andy hade haft fullt upp med att leta nycklar så skulle han ha märkt om Liam lämnat huset. Och varför skulle han ens göra det i det här ovädret? Himlen sken upp igen av en så kraftig blixt att det fick honom att rysa. Han plingade en tredje gång.
”.. ag.. ommer!..” Rösten dränktes av det dånande regnet men i nästa sekund for dörren upp och Andy stod framför en väldigt lättklädd Liam. Den blonda luggen låg klistrad i pannan, ansiktet var blött och en ensam droppe rann långsamt nedför näsan tills att den nådde den fylliga underläppen och graciöst följde dess form innan den till sist rann ned för hakan. Ner över en vältränad slät bröstkorg som glittrade av ännu fler vattendroppar, vidare nedför en platt mage som ledde vidare till ett par tydliga höftben.. Handduken som till sist fångade upp droppen var lindad så lågt ner att..
Han höjde väldigt långsamt upp blicken igen och mötte Liams gröna.
”Vad glor du på? Vad vill du ens?”
Andys läppar rörde sig men det kom inte ut något ord. Han hade sett Liam på idrotten men.. han insåg att han aldrig vågat ta sig tid att verkligen titta.
”Jag..”
Liam såg på honom med höjda ögonbryn som att han skulle vara helt dum i huvudet och Andy kunde för en gångs skull hålla med honom. Han plingade som en galning och sedan stod han där helt knäpptyst och bara stirrade. Gud.
”Jag har ingen nyckel”, fick han till sist fram och kom äntligen ihåg att andas igen. ”Jag har glömt nyckeln och mamma är inte hemma.. kan jag.. få komma in?”
Liam såg en stund på Andy. Den väldigt dränkta Andy med plattare hår än han någonsin sett honom med och en vit långärmad tröja som satt så klistrad att den skulle ha kunnat vara en andra hud. Det var omöjligt att inte lägga märke till bröstkorgen som skymtade igenom.
Han hade mycket väl sett vart den isblåa blicken vandrat och några korta sekunder hade han gillat det. Fan han hade gillat det.
”Men..”, började han med en suck.
”Seriöst jag känner ingen som bor nära och det är kallt och jag är jätteblöt, snälla..” Han kunde inte minnas att han hört Andy med så bedjande röst tidigare och med ännu en suck backade han ett steg.
”Enbart för att Magda skulle bli assur på mig om hon kom hem och såg dig sitta ute på trappen som någon jäkla dränkt kattunge.”
”Kan du inte bara lägga ner? Jag vet att du.. det är inte så att jag skulle tro att du gjorde det för att vara snäll, så du behöver inte ens..” Andy verkade väldigt bestämd med att inte låta blicken närma sig honom igen och han skrämdes av sig själv när han insåg vad som varit på väg att lämna hans läppar. ´Varför ser du så rädd ut..?´
Det hade kommit tillbaks fler minnesfragment från den där kvällen. Så pass många att han nästan trodde sig ha hela scenen klar. Om det bara hade gått att klicka på delete.
´Varför ser du så.. rädd ut? Är jag läskig..?´ Någon gång efter det, efter att ha lutat sig ännu närmare, efter att ha skymtat den där bröstkorgen, efter det hade han kysst honom. Hårt.
”Okej jag ska duscha klart, du kan.. gör vad du vill.” Han vände sig hastigt om och skyndade sig uppför trappen på ben som plötsligt kändes skakiga.
Han mindes läpparna. Samtidigt mindes han dom inte tillräckligt.
Vilket var någonting bra! Jättebra. Perfekt.
När han klev in i duschen igen vred han reglaget till den blåa sidan.
Andy blev stående i hallen med hackande tänder. Inte så mycket för att han frös längre. Eller det gjorde han kanske, men han kände det inte. Hade han ingen som helst självbehärskning längre? Vad hade han gjort om inte Liam sagt någonting? Sträckt fram handen för att känna om bröstkorgen var lika len som den såg ut? Han drog båda händerna genom håret innan han gick fram till spegeln längre in i hallen. Kajalen hade börjat smetats ut och han drog snabbt några fingertoppar över den tunna huden innan han försökte rufsa till det slickade håret. Blicken gled sedan vidare till den klistrade tröjan som droppade. Han kanske borde.. Liam skulle säkert inte bli glad om han gick runt och blötte ner.
Förhoppningsvis skulle skomattan suga upp vattnet när han vred ur tröjan så gott det gick. Han försökte släta ut det skrynkliga och for sedan upp med blicken när han hörde steg på övervåningen.
”100 spänn på att du står kvar på samma fläck!”
Det gjorde han inte. Fortfarande i hallen men.. han såg tvekande mot trappen. Han suckade sedan och började gå uppför den.
”Jag sa inte att du skulle komma upp”, sa Liam när han väl nådde övervåningen. Tack och lov hade han tagit på sig kläder nu. Det var lättare att kontra hans kommentarer då. Det var lättare att tycka så illa om honom som han ju egentligen gjorde just då.
”Fast du ville att jag skulle göra det så att du kunde säga det där. Du är inte så himla oförutsägbar faktiskt..”
Liam såg inte lika road ut längre. Han drog handen över nacken innan han gick iväg mot sitt rum och Andy följde tyst efter. Senaste gången han varit där hade varit på den där middagen för länge sedan. Innan Liam hade dragit iväg på fest och efteråt dykt upp utanför hans fönster.
Liam tänkte inte gå så långt som att säga att han var nervös. Det var bara sjukt obekvämt att ha Andy där. Det fanns ingen mattebok i hans hand, inga morsor på nedervåningen som hade tvingat upp dom. Dom hade varit inne i samma rum massvis med gånger när dom var små, men det hade varit en annan värld. När en betydligt äldre Andy gick över tröskeln kändes det fel.
Och samtidigt hade det kunnat vara det mest naturliga om vissa händelser inte skett.
”Vad tyckte du om.. studiebesöket?” Andy såg inte så intresserad ut av hans svar men Liam fick ändå motvilligt medge att han var tacksam över frågan. Inte för att han heller brydde sig, inte för att han hade någon som helst lust att småprata med Andy. Men för att tystnaden var ännu värre.
”Ungefär lika intressant som det skulle vara att titta på ett frö växa upp till en blomma i realtid.”
Andy rätade på sig från dörrkarmen och höjde på ögonbrynen, åtminstone på det som inte doldes av luggen.
”Jag hatar blommor.” Han gjorde en gest mot det tomma fönstret. ”Seriöst, om någon skulle få för sig att ge mig blommor skulle jag kasta dom på en gång. Ut genom fönstret bara. Så jävla tråkiga och ointressanta saker. Jag menar, om någon skulle ge mig en ros på alla hjärtans dag skulle jag fan känna mig förolämpad, är jag inte värd mer än en ful sak på en stjälk som ändå kommer vissna innan veckan är slut?”
När Andy roat skakade på huvudet kom han på sig själv med att ha sagt betydligt mer än han behövt. Det hade räckt med ett ´nej det var astråkigt.´
”Allvarligt, la du dig ner och badade i vattenpölarna eller?” Det mer irriterade tonfallet var tillbaks när blicken hastigt hade glidit över Andys överkropp.
”Jaa självklart”, suckade den svarthårige ironiskt. ”Vad stör det dig?”
För att tröjan är genomskinlig för i helvete!
Han hajade till av sin egen tanke och bet sig lite besvärat i läppen när han insåg att det var det som störde honom. Inte det genomskinliga och blöta i sig utan att han reagerade på kroppen där under. Och den var inte ens något särskilt ju. Inga magrutor ell.. fast han gillade ju platta magar.
”Du är väl en extra small om ens det?” suckade han igen och klev fram till garderoben.
”Small faktiskt, varför..”
”Jaa men det droppar, jag har ingen lust att torka hela golvet för att du inte kan hålla koll på din egen nyckel”, mumlade Liam och började rota runt bland tröjorna på hyllorna. Med tanke på hur mycket längre Liam var så skulle dom flesta tröjorna bli till klänningar på Andy och den synen skulle han inte klara av. Han tände på killar, inte Andy medräknad, men killar i klänning hade han ytterst svårt för. En huvtröja kunde vara stor utan att det gjorde någonting så det var till sist en sådan svart han drog fram och kastade till Andy.
Han såg förvånat på tröjan han fångat och sedan upp på Liam.
”Eh.. tack.” Han drog lite i sin egen tröja och sneglade ut mot hallen. Han kanske borde gå iväg till badrummet och byta om. Annars skulle det väl komma någon kommentar om ifall han trodde att det här var någon himla stiptease.
Han tassade ut i hallen i dom blöta strumpfötterna och gick vant fram till badrummet. Det var konstigt hur det fortfarande kunde vara en vana när det var nästan 10 år sedan det hade varit en rutin att vara hemma hos Liam minst tre gånger i veckan.
Den vita tröjan liknande mer en trasa när han fått av sig den och han såg sig lite fundersamt omkring innan han hängde upp den över duschkabinens ena vägg. Fingrarna rörde vid det svarta tyget, nästan som att dom tvekade till att faktiskt ta tag i nederkanten och dra den över huvudet.
Men det var verkligen ingen stor grej.
Jo det var det. För honom.
Liamdoften slog till i samma stund som han drog på sig tröjan och bara det att han reflekterat över det fick kinderna att hetta. Som att han gjort något väldigt fel.
Den var stor men väldigt mysig. Och framförallt torr.
Han hade satt igång musik så han hörde knappt att Andy kommit in förrän han stod i rummet med den för stora huvtröjan på sig.
”Tack”, sa han igen och satte sig sedan ner närmast fotändan på Liams säng. ”Och jag har inte löss så du behöver inte oroa dig..”
Liam förstod först inte varför han skulle säga något sådant men mindes sedan att han sagt någonting liknande den där eftermiddagen när Pontus dragit i Andys hår. Tog han verkligen åt sig av sådant?.. Just det hade ju faktiskt varit för att Pontus skulle lämna honom ifred, för att han minst sagt tyckte att det räckte efter att idioten försökt slagit ihjäl honom. Motvilligt snurrade tankarna vidare; hur mycket tog egentligen Andy åt sig? Trots att han ofta bara ignorerade eller till och med kontrade tillbaks med något mot Liam. Tänkte han tillbaks så långt som till högstadiet? När Liam valt andra framför honom och dom slutat vara kompisar för att istället utvecklas till några slags fiender? För att han varit för stolt för att kunna erkänna att han gjort fel. För att stoltheten tagit så mycket stryk när han plingade på hos Andy och fick ett nej. Tänkte han tillbaks så långt..?
”Äh”, gav han bara som svar och vandrade lite planlöst runt i sitt rum innan han stannade till. ”Du det där med matten. Alltså jag kunde mycket själv, men du var väl till lite nytta ändå så..”
Andy såg på Liam och förstod att det där skulle föreställa något slags tack. Att han inte sa ordet rakt ut förvånade honom inte ett dugg. Han hade ju blivit mer chockad senast när han hjälpt Liam inför provet och faktiskt fått ett tack bestående av dom fyra bokstäverna. Det räckte för honom. Det hade räckt redan när han hörde att Liam klarat provet. För även om han inte skulle ha fått ett tack så hade han hoppats på att Liam i alla fall uppskattat det, att han sett att det lönat sig.
”Vad bra. Då är det bara två delar kvar då.”
Liam nickade och sjönk ner på sängen han också, lutade sig mot väggen och drog förstrött fingrarna genom den våta luggen.
Förutom det hårda smattrandet av regn mot fönsterrutan och den låga musiken hade tystnaden sänkt sig över dom igen och när han sneglade mot Andy kunde han se hur han tagit upp sin mobil. Ögonen rörde sig snabbt fram och tillbaks över skärmen innan ett litet leende spred sig över hans läppar. Läppar.
Han log fortfarande likadant. Sa inte ett leende väldigt mycket om ens personlighet? Liam störde sig på honom ja. Men betydde det likadana leendet att det var samma Andy som fanns där inne? Bakom den svarta luggen, i dom isblåa ögonen, i den äldre kroppen? Det kändes konstigt att någon i hans mobil fick det leende som Liam en gång i tiden hade fått.
Andy la ifrån sig telefonen och vände blicken åt höger då det kändes som att någon tittade på honom. Men Liams blick var riktad upp mot taket som att han var väldigt långt borta.
”Vad tittar du på?”
Andy ryckte till då Liam uppenbarligen inte alls hade varit särskilt långt borta. ”Inget”, sa han snabbt.
Det kändes som att paniken var på väg att gripa tag i honom igen. Och han hade ingen Lisette där som kunde lugna honom. Och förresten skulle inte ens hon kunna lugna honom för hon trodde inte alls att det berodde på någon chock. Inte så långt efter. Men isåfall skulle det betyda att han ville att någon som inte fanns längre skulle.. kyssa honom? Att han ville komma närmare en person som inte hade varit den personen på 9 år? För han kunde ju inte känna något sådant för någon som var en stor idiot. Som var elak och irriterande och.. och nu satt han ändå där inne på hans rum och hade fått låna en tröja av honom. Han grep tag om täcket med ena handen men släppte det lika snabbt när han insåg vad han gjorde. Han hade aldrig riktigt tyckt om någon på det sättet, och när det väl hände så var det för.. Liam?
”Andy..?”
Han hade varit på väg att fråga om Magda inte borde ha kommit hem nu men hade hejdat sig när han sett emopojkens knutna nävar och sammanbitna läppar. Det var ändå han som hade trängt sig in hos Liam; han borde inte vara den som tyckte det var jävligast. Men han såg verkligen.. upprörd ut. Liam hade inte ens varit särskilt dryg, dom hade ju suttit tysta ett bra tag nu.
”Vad är det?” frågade han på ett nästan fräsande sätt.
”Men vad fan ta det lugnt, du ser ju ut som att du ska flyga på någon och eftersom jag är den enda här så kanske man vill förebereda sig?”
Den andres axlar sänktes något. ”Jag menade inte att.. jag har inte tänkt flyga på någon..” Det lät som att luften gick ur honom, som en ledsen ballong som sakta tömdes på det sista inblåsta syret som funnits kvar där inne.
Han verkade slappna av igen men Liams blick rörde sig ändå forskande över honom. Någonting hade han varit arg över men det verkade vara något mer än att han bara kände sig irriterad över att behöva sitta i samma rum som honom.
”Den där texten..” Han borde inte fråga. Han borde inte bry sig. Han borde bara be Andy gå därifrån nu, säga att han varit där nog länge redan. ”Från vilken låt än den?” När dom isblåa ögonen vändes mot honom tillade han: ”Tatueringen.”
”Vadådå? Så att du kan klaga över att det är skitmusik?” frågade han och var återigen den Andy som tyckte Liam var lika dryg som Liam tyckte att han var. Ändå så höll han tyst, väntade och hoppades på att trots allt få ett svar.
”Never give in, det är en black veil brides-låt. Och nej dom är inte bögar.”
”Det vet jag väl”, sa han och försökte att inte visa hur förvånad han blev över att det faktiskt visat sig vara exakt den låten. Den betydde något för Andy också. Det enda dom fortfarande hade gemensamt? Och intresset för killar kanske..
”Då har du någon slags musiksmak då”, fortsatte han med en axelryckning. Än en gång för att Andy inte skulle få för sig att han brydde sig överdrivet mycket.
Delete. Delete. Delete. Snälla.
”Mamma borde nog ha kommit hem nu.” Andy reste sig upp från Liams säng och gick fram till fönstret, fingrarna drog försiktigt undan gardinen så att han kunde se ner mot sin egen gård. Mycket riktigt stod bilen där nu. Han borde inte känna sig besviken.
”Kan jag.. jag menar..” Han tog tag i nederkanten av Liams huvtröja. ”Du får tillbaks den imorgon. Eller ikväll, eller jag tvättar den först såklart så..” Han blev så arg på sig själv! Under alla år som han hatat Liam för det han gjort, för den han blivit och.. för hatandets skull för att det var så dom betedde sig mot varandra så hade han aldrig haft några problem med att prata i hans närhet. Snarare problem med att hålla tillbaks irritationen. Han hade inte ens haft det här problemet under orienteringen då det bara varit dagar sedan Liam.. kysst honom. Och nu skulle han plötsligt svamla? Han behövde fan samla ihop bitarna av sin lilla värdighet och klistra ihop dom igen. Spika ihop dom.
”Kom ihåg att sanera den också när du ändå är igång.” Liam himlade med ögonen. ”Det är inte så att jag bara har en enda tröja.”
Andy nickade och började gå mot dörren. ”Hejdå.”
”Visst.”
Han andades ut i hallen och började gå mot trappen men stannade till när han mindes tröjan i badrummet och vände om igen.
Han vred ur den lite extra i handfatet och gjorde sedan misstaget att kolla sig själv i spegeln. Han brydde sig inte i hur Liam såg hans hår, hans eget hade ju varit långt ifrån stylat, men han trivdes inte själv med att se ut på det sättet. Det här var nog förresten den längsta tiden dom spenderat med varandra på.. eller ja kanske lika länge som dom hade gått runt i skogen på friluftsdagen. Då fick han ändå medge att det hade gått betydligt bättre idag trots hans lilla panik.
Efter att ha knuffat upp dörren som glidit igen hann han inte ta mer än ett steg över tröskeln förrän han krockat rakt in i Liam. Den hårda kroppen mot hans fick honom att snubbla bak ett litet steg. Inte tillräckligt långt för att inte behöva höja på huvudet för att se på Liam. Men tillräckligt långt för att ha hamnat med ryggen mot dörrkarmen.
Ett flämt hade lämnat hans läppar när han helt plötsligt krockat in i Andy. Det hade varit ungefär det sista han hade väntat sig. Och plötsligt så var dom så himla nära. Närmare än det hade känts när deras kroppar faktiskt krockat. Han såg ner på Andy i det rufsiga håret och i en flyktig sekund undrade han det skulle kännas mellan fingrarna när det var fuktigt.
”Men flytta dig.” Andy slog hål på hans tankar och knuffade sig förbi med den vita, blöta tröjan i handen innan han försvann nedför trappen.
Vad fan var killens jävla problem?
Andy hälsade på Magda och svarade mest som i förbigående, på väg mot badrummet , på frågan vart han varit någonstans. För henne var det ingen stor grej utan bara ´Vad kul, det var väl länge sedan ni umgicks hemma.´, och inte som för Andy; majoriteten av alla känslor som fanns nedkokade i en enda gryta.
Han stod länge inne i duschen, vände blundande ansiktet upp mot strålarna som påminde om spöregnet som han och Liam sprungit igenom, men mycket behagligare.
Varför gjorde han sådär? Kom så nära? Det var inte första gången. Var det för att skrämmas på något sätt? Eller var det för att han märkte exakt hur mycket snabbare det fick Andys hjärta att slå?
Liam skulle aldrig ha släppt in honom om han ens misstänkt vad han börjat känna. Det som han inte orkade ignorera längre.
Han klev ur duschen och efter att ha låtit handduken torka bort vattnet ur ansiktet föll blicken på huvtröjan som prydligt hängde på kroken. Det är bara en tröja.
Med en snabb rörelse drog han åt sig den och lämnade badrummet med handduken om midjan.
Blir jätteglad om ni slänger iväg en kommentar (och ännu gladare om ni berättar Vad ni gillade eller inte gillade)så att jag får veta vad ni tyckte! :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | mizzkitty - 19 feb 14 - 22:53- Betyg:  | Så underbart bra del. Att Andy blir tvungen att gå över
till Liam var ju hans sista val, som vart till det bästa.
Han slapp ju bli blöt och så hade han en chans att kolla
in Liams kropp och låta blicken glida ner till handduken.
Någonting som han uppenbarligen är svag för, bra att dem
kan snacka mer avslappnat med varandra. Dem har ju förändrats
rätt mycket med åren. Tror inte att Andy vill lämna tillbaka
tröjan utan han vill behålla den för sig själv. Och den
tröjan sitter ju rätt slimmad på Andys kropp så då har ju
Liam chansen att spana in Andys kropp också.
Fortsätt :) | | JennnyJ - 19 feb 14 - 19:34 | | Jag läste den här redan igårkväll men det var på tok för mycket att smälta för att jag skulle kunna skriva en kommentar där och då. Så, med lite distans till det hela, galet! Alltså. Regnet, faktumet att Andy inte har någon nyckel på sig, att han måste gå över till Liam - att Liam stått i duschen och Andys blick vandrade och handduken satt väldigt långt ner och ÅH. Jag dog ett par gånger, vilket kan förklara varför jag var så svag att jag inte kunde skriva ner mina tankar och känslor. Andys vita tröja som slickar sig mot kroppen, som gör det möjligt för Liam att spana in hans vältränade kropp - någonting han diggar. AAH. Och det är så skönt att killarna börjar prata mer normalt med varandra, att de börjar försöka inse att de faktiskt är samma personer som när de var små, att de inte förvandlats till utomjordningar eller så. OCH ÅH - när de krockade in i varandra när Andy skulle gå hem och de var så nära, så nära - alltså, mitt hjärta slutade slå och du har ingen aning om precis hur gärna jag ville att de skulle ta det hela vägen. Alltså shit! (du vet att du bygger upp förväntningarna, right?) Och hela det här med att Andy njuter av Liams tröja, det var så galet fint skrivet - det där när han tar på sig den första gången och andas in Liam. Alltså mitt hjärta. Mitt stackars, stackars hjärta. Så galet bra. | | Samme15 - 18 feb 14 - 23:01- Betyg: | | Jag ber om ursäkt att jag inte har kommenterat de andra delarna jag läst men har verkligen inte vetat vad jag ska skriva. Du skriver så otroligt bra! Blir så glad varje gång jag loggar in och ser att du lagt upp en ny del :) |
|
|
|
