[M/M] De sju dödssynderna. [Del 17] |
Det här är en del som jag väldigt gärna vill ha kommentarer på. (dels för att jag dör av iver att ta del av era tankar och dels för att tröttheten kan ha gjort att den här delen blev lite för mycket)
En bön, en enda
återstår oss:
slå ännu hårdare,
du som slår oss!
- Inledning, De sju dödssynderna, Karin Boye
Det enda som hördes var hur besticken skrapade mot tallrikarna och Alexander tuggade så att det gjorde ont i käkarna, trots att köttet var alldeles mört efter flera timmars tillagning. Tankarna hade för länge sedan förflyttat sig från matsalsbordet – därför tog det en stund innan han reagerade på sitt namn. Med höjda ögonbryn flackade blicken från den äldre mannen och hans fru vidare till hans pappa som sände honom en kort blick över vinglaset. En order att svara deras gäster.
”Ursäkta”, sade han och lade ifrån sig besticken, fortfarande med sås på hakan, ”va?”
”Jo, vi undrar hur det går med fotbollen?” Frågade mannen och mustaschen ryckte lite, som om den dolde ett leende. Alexander skiftade på stolen men hans pappa hann före med munter röst. Alldeles för munter.
”Han har tagit en paus för att kunna fokusera på sina studier”, svarade han och Alex kände hur hans mamma rättade till kragen på hans skjorta, trots att den redan satt som den skulle. Han försökte sända henne ett lugnande leende men hon var allt för upptagen med att le mot gästerna.
”Så då har ni inte tid för flickor heller, förstår jag?” Frågade den vithåriga kvinnan och de ljusblåa ögonen glittrade bakom glasögonen. Som om de roades över Alexanders privatliv. Som om det hade någonting med dem att göra. Med någon av dem. Alexander sträckte sig efter vinflaskan och hällde upp lite i sitt glas, trots blickarna.
”Eller pojkar”, sade han, fullkomligt lugnt, och sippade på sin drink. Han kunde ur ögonvrån se hur hans pappa stelnade till och ansiktet skiftade i en allt mörkare ton. Greppet kring besticken hårdnade och det tvungna småskrattet som passerade mellan hans mamma och hans farföräldrar ekade i hans öron.
”Om ni vill ursäkta oss”, sade hans pappa, minst lika lugnt, och tvingade axlarna att slappna av medan han torkade munnen med en servett och sköt bak stolen så att det lämnade märken i golvet. Alexander reste sig också, fortfarande ovetandes om den fåniga fläcken på hakan, och hans mamma försökte ännu en gång rätta till den dumma skjortkragen medan gästerna försiktigt återgick till måltiden som om de aldrig blivit avbrutna. Äcklad lämnade Alexander rummet och hans pappa stängde noggrant dörren efter dem. Det man inte ser, det finns inte, och Alexander hade inte existerat på flera år.
[21:37 sänt meddelande] Kan vi ses? /Alex
[21:41 nytt meddelande: X] Ursäkta..? Varför skulle jag vilja se dig?
[21:43 sänt meddelande] Av samma anledning som jag vill se dig.
[21:44 nytt meddelande: X] Tro mig. Vi har inte samma anledningar.
[21:50 sänt meddelande] Men du vill se mig. Det finns en park, ett kvarter från mitt hus.
[21:53 nytt meddelande: X] Om du tror att jag ska träffa dig i en mörk park sent på kvällen, Alexander, så är du ju dum i huvudet.
[21:57 sänt meddelande] Då kommer jag hem till dig då.
[22:00 nytt meddelande: X] Nej!
[22:03 nytt meddelande: X] Alexander, du kommer inte hem till mig!
[22:07 nytt meddelande: X] Alexander?
[22:09 nytt meddelande: X] Tänk inte ens tanken!
[22:14 nytt meddelande: X] Alex?
Såret på underläppen hade redan torkat men det spruckna ögonbrynet blödde fortfarande ymnigt och Alexander svor när han gång på gång måste torka sig med tröjärmen. Det hade inte varit meningen, att så många slag skulle vara synliga, men sen hade det också varit Alexanders fel att han försökte flytta sig mot dörren – det var trots allt därför huvudet slagit i dörrhandtaget. Så, egentligen hade han väl sig själv att skylla. Medan den ena handen pressade mot såret kollade han ner på mobilen och den lilla pricken på kartan visade att han snart var framme vid Oscars hus.
Knack, knack.
Dörrklockan fungerade inte och hade därför blivit övertejpad. Med en grimas försökte han torka bort lite av blodet som fläckade ner dörren och han grimaserade fortfarande när dörren plötsligt öppnades och allt blev förvirrade, bruna ögon. Han hade långrandiga pyjamasbyxor på sig och svarta glasögon som vilade på näsryggen. Läsglasögon, såg det ut som. Ögonen fortsatte vara förvirrade och en av de bleka händerna strök försiktigt undan Alexanders lugg så att han kunde se det blödande såret. Den rosa munnen pressades ihop och förvirringen övergick till någonting annat, någonting hårt och kallt och när Oscar vände sig om och försvann in i huset stod Alexander kvar på trappan.
”Stäng dörren, annars springer Khan ut och jag orkar inte gå ut och leta efter honom igen”, ropade rösten från köket och Alexander gick tveksamt in i det lilla huset, stängde dörren efter sig och försökte komma ihåg precis varför han gått hit. En orange katt strök sig mot hans ben och blicken skiftade till det lilla djuret som inte kunde vara mer än ett par månader. De mörka ögonen var snart tillbaka, utan glasögon den här gången, och någonting som sved pressade mot hans sår. Alexander flyttade på sig och pressade läpparna mot Oscars, försökte kyssa bort den besvärade minen och när Alex hade backat honom mot hallbyrån försvann den svidande känslan som fick såret att bulta och läpparna började röra sig mot hans egna. Med ett litet stön placerade han ena handen på Oscars höft och den andra drog i de mörka lockarna. Oscar själv släppte trasan han rengjort såret med och armarna cirklade sig runt Alexanders nacke medan tungan slickade sig in i hans mun.
Alexanders händer förflyttades, rörde sig ner längs Oscars rygg – över den pyjamasklädda rumpan till de vältränade låren. Med en häftig inandning lyftes Oscar upp och hans ben lindade sig kring Alexanders höfter utan att fråga medan ryggen pressades än hårdare mot byrån. Kyssen var långt ifrån försiktig. Den var rå och häftig och krävande och Alex kunde känna hur hjärtat bultade alldeles för ojämnt bakom de ömmande revbenen. Några ljusstakar välte när Oscars famlande händer försökte hitta stöd bakom sig och ett underbart, dovt ljud mullrade i hans bröst när de rörde sig mot varandra, alldeles för ivrigt och alldeles för påverkade av den andres beröring. Den våta tungan slickade bort blodet från underläppen och när det sved skiftade Alex, pressade läpparna mot den pulserande punkten alldeles under Oscars öra. Han bet och slickade och kysste. Pojken vred sig och ljudet han gjorde fick Alexanders kropp att reagera än kraftigare.
Någonting strök sig mot Alexanders ben och han slöt ögonen när denna någon jamade, andades ut med ett litet skratt och lutade pannan mot Oscars. ”Mitt sovrum ligger en trappa upp”, viskade den skälvande rösten och han höll ögonlocken slutna, som om det gjorde saken lättare.
”Jag-”, började han lågt men Oscars läppar tystade honom och de var långt försiktigare än Alexanders egna kyssar hade varit. Men än dock lika desperata.
”Inte nu.”
Så. Olidlig spänning. Vad tycker ni? Vad tänker ni?
|
| Kommentarer | | Chillaah - 22 feb 14 - 03:51 | | Jag vet inte vad jag ska säga. Allvarligt talat så är jag mållös........... Så.Jävla.Aphjärna.Bra. Har ont i magen så bra det var till och med haha. Älskar dessa pojkar <3 | | Maadelen3 - 22 feb 14 - 00:11 | right. okej, bekännelse. jag känner dig så pass bra att jag typ förstod vad som skulle hända i den här delen när jag läste ikapp de andra två. liksom hade på känn. men blev ändå så himla.... chockad. eller något.
tycker du skriver helt sinnessjukt bra och sättet du använder ord på är helt jäkla magiskt. du trollbinder en verkligen. fortsätt så som du gör Jenny, och jag VET att du kommer gå så himla långt en dag.
är för övrigt grymt avundsjuk på hur duktig du är. vill också vara det.
du äger, dont forget that. keep going!!!! ser fram emot nästa del | | Maadelen3 - 21 feb 14 - 02:01 | ÅH HERREJÄVLAR I HELVETET I FAN OH SHIT.
jag återkommer imorgon tror jag. kan ej tänka straight. Du är bäst | | ilenna - 18 feb 14 - 13:44 | btw. (missade ju att skriva med en sak igår)
´”Eller pojkar”, sade han, fulkomligt lugnt, och sippade på sin drink.´ - så bäst!! (även om det fick konsekvenser ._.)
ps. nu när jag kopierade in raden såg jag att det blivit ett slarvfel; fulkomligt :) | | ilenna - 18 feb 14 - 02:53 | Det var inte för mycket någonstans! Det här kapitlet var bara sjukt mycket känslor!
Älskar hur du beskriver början, man känner verkligen den där lite spända stämningen och att man själv bara vill försvinna därifrån. Små detaljer som att Alexanders mamma drar till hans krage förstärker det hela på ett jättebra sätt och man sitter som bara och väntar på att något ska hända, särskilt när fotbollen redan är upptaget som vi vet är ett känsligt ämne. Så perfekta repliker rakt igenom också, ´Så då har ni inte tid för flickor heller, förstår jag?´ är läskigt på pricken hur valfri gamling pratar med sitt barnbarn haha!
Hela stycket från ´ ”Om ni vill ursäkta oss”´ fram till ´hade inte existerat på flera år.´ (sista meningen!! </3) fick mig helt illamående och ger mig otäcka vibbar från filmen Ondskan. Jag hatar det men måste ändå berömma för skräckkänslorna du lyckas framkalla utan att skriva exakt vad det är som händer. Krama honom hårt från mig ._.
Åh sms:en! Jag satt bara och log jättestort igenom hela konversationen. Oscarsötisen med sina ´nej, nej du kan inte komma hit´. Och hur rättfram Alex är. (medans Oscar är sötisen jag är helt kär i så är Alex killen som skulle få mig att rodna for sure haha!)
Glasögon och pyjamasbyxor :’)! Och jag älskar, älskar hur Oscar direkt går in i den där ´ta hand om´-rollen och stryker undan hans lugg, tvättar rent såren osv. När vi ändå vet hur himla ledsen och arg han varit.
Och slutet då! *insert fangirl screaming* För det första så beskriver du fortfarande allting så himla levande! Varenda liten rörelse ser man framför sig och du beskriver det på ett så okomplicerat sätt. Och för det andra så.. ÄNTLIGEN!!!! ehe. Hur hett var inte det där?! Älskade självklart vartenda litet ord och vill ha fortsättning NU!! | | ilenna - 18 feb 14 - 01:05 | o_______o
(jag återkommer lite senare.) |
|
|
|
