I hate (almost) everything about you- del 27 [m/m] |
Hoppas ni inte tycker att jag spammar med kapitel haha!
________________________________________________ ________
- kapitel 27
”Jag åker nu mamma!” Andy drog snabbt åt sig den pinprydda väskan och tvekade först med handen på jackan men bestämde sig för att strunta i den. Solen hade värmt redan när han hämtade tidningen vid sju så den borde knappast behövas.
”Okej hejdå, ha det bra!”
Han slängde igen dörren och skyndade över den asfalterade gården mot busshållplatsen längre bort. Hur hade klockan kunnat gå så fort? Han hade ju haft gott om tid på sig när han satt sig ner med frukosten och helt plötsligt hade den förrädiska visaren flyttat sig ett helt varv?
Det var med andan i halsen som han nådde fram till busskuren som precis som vanligt saknade glasruta. Varje gång en ny blivit ditsatt låg den i krossat splitter senast två kvällar senare och nu hade väl kommunen tröttnat då det inte satts dit någon ny på flera månader.
Andy började leta i väskan efter sina hörlurar då en bil plötsligt tutade och han såg förvirrat upp.
”Hej Andy, hoppa in så kör jag dig!” Cathy hade vevat ner rutan och drog undan en hårslinga som slitit sig ur knuten hon hade på huvudet. Till och med Andy hade lärt sig att det där var hennes jobb-frisyr. Där bredvid skymtade han Liam som demonstrativt hade vänt blicken ut genom det andra fönstret. Hur barnslig kunde han vara?
”Okej tack”, han log mot Cathy innan han öppnade dörren till baksätet.
”Är det bra med dig?” hon kastade en blick över axeln på honom innan hon körde ut från busshållplatsen igen. ”Just ja, innan jag glömmer det; vad himla snällt att du hjälpte Liam med matten tidigare!”
”Morsan..”
”Det var så lite så..”, sa Andy lite tveksamt. Vad skulle han säga när Liam satt där och verkade skitsur över att hon ens nämnt det? Och egentligen hade det inte varit något besvär för honom. Det hade som vanligt varit obekvämt och ovant till en början, men förutom att Liam blivit förbannad när han frågat om det nationella provet så hade det gått förvånansvärt bra. Han kände dock till sin förfäran att kinderna började hetta när han ofrivilligt kom att tänka på hur han hade stelnat till när Liam lutat sig över honom, hur han känt doften av hårspray och parfym och.. Liam.
”Vadå?” Cathy kastade en snabb blick på Liam innan hon kramade om hans axel med handen. ”Det var väl hur bra som helst att du klarade det där omprovet?”
Andy hajade till och kände hur det ryckte till i mungipan av ett leende. ”Klarade du det?” frågade han och harklade sig sedan när han hörde hur morgonhes rösten fortfarande lät.
”Jaa”, kom det mumlande ifrån framsätet men det gick inte att undgå den svaga tonen av glädje där bakom, hur mycket han än försökte dölja det.
Han vände leende blicken ut genom fönstret och kunde för en stund bortse från Liams i övrigt idiotiska beteende. Han visste att han skulle klara det.
”Okej slut på pratstunden”, sa Liam i samma stund som Cathy körde iväg.
Andy var på väg att himla med ögonen men lät bli. ”Jaa för jag tackade säkert ja till skjuts bara för att jag knappt kunde bärga mig för att få prata med dig. Det låter dessutom som att du har talsvårigheter när du mumlar på det där sättet. ´Mjaa´ Väldigt ose.. väldigt töntigt.” Han svalde hårt och tvingade bort paniken över vad han varit på väg att säga. När han för en gångs skull hade lyckats få till precis det där dryga tonfallet Liam så ofta använde.
Liam såg med höjda ögonbryn efter Andy. Fan vad han var snabb i käften för att vara så tidigt på morgonen. Talsvårigheter, pft. Ögonbrynen sänktes och han såg kisande mot den där vita tröjryggen en stund innan han bet tag i den silvriga ringen. Matteresultatet var helt tack vare Andy, det visste han ju. Men han hade ändå föredragit att han inte fått reda på det på det där sättet. Inte för att det var särskilt troligt att han skulle ha tackat men Andy kunde väl ha fått insett att han klarat det när dom stod där på studentdagen med slutbetygen i handen? Han knäckte till med nacken innan han med dom vanliga självsäkra stegen gick upp mot skolan.
”Hej killar..” Matilda kom leende mot honom och Johan som tagit sin vanliga plats i cafeterian mellan två lektioner. Trots att han fortfarande inte känt av det där koffeinet som påstods skulle göra en pigg hade han en mugg i handen med den blaskiga brunsvarta vätskan. ”Flytta åt dig”, sa hon utan den flirtiga tonen till Johan och drog sedan åt sig en av dom höga stolarna för att sätta sig bredvid Liam istället.
”Tjena..”, log han snett tillbaks. ”Ny hårfärg?”
Hon himlade med ögonen. ”Du hade tur en gång när du sa det där och jag faktiskt blev glad och trodde att du hade märkt det. Du kan inte chansa varannan vecka liksom.”
”Jo men någon gång kommer jag ju att pricka rätt igen”, flinade han och tog en klunk ur muggen.
”Åh Liam.. vad ska man göra med dig”, suckade hon utan att göra någon större ansträngning av att dölja det roade i rösten.
”Jag kan gissa på en massa saker du skulle vilja göra med mig..” Den retsamma tonen fick Matilda att rodna och Johan att resa sig upp. ”Jag går och hämtar nytt kaffe, jag spydde precis i mitt.”
Både Liam och Matilda skrattade till innan hon lutade sig lite närmare honom. ”Du.. jag tänkte fråga en sak.. om studentbalen” Hon studerade sina naglar en stund innan hon såg upp med ett leende igen.
”Jasså vadå?” han fångade upp en av hennes lockiga hårslingor för att placera den bakom hennes öra.
”Alltså..” Hon tittade ner innan blicken återigen fästes i hans. ”Det låter väldigt fånigt det här men, har Jake frågat någon om balen? För jag tänkte att du annars skulle kunna snacka lite med honom om att kanske.. bjuda mig..?”
Han drog snabbt bort handen ifrån hennes hår och undrade om han faktiskt hört rätt eller om det bara var en oerhört förnedrande dröm han befann sig i.
”Va?”
Han hade ju.. han hade funderat på att fråga Matilda då han gett upp hoppet om den där fåniga fantasin att han skulle hitta någon att bjuda som han verkligen.. kände något för. Och Matilda hade ju ändå alltid flirtat med honom, precis som han hade gjort med henne.
”Ja undr.. åh nej.. du trodde att jag skulle fråga dig?” Den medlidsamma blicken gjorde det hela ännu mer förnedrande och han flinade roat mot henne.
”Nej verkligen inte. Jag har fixat dejt för länge sen.”
Hennes leende blev lite osäkert men två sekunder senare var det borta och ersatt av det lätt retsamma. ”Jag tänkte väl. För den där kvällen.. det betydde ju inget på det sättet.”
”Nej det hoppas jag verkligen inte att du trodde”, log han snett tillbaks.
Så fruktansvärt jävla förnedrande. Inte för att det hade betytt något för honom, men Jake? Hon brukade ju inte ens snacka med honom. Och att han trott att hon precis var på väg att fråga honom och han att själv skulle slippa.. fan, tänk om han hade avbrutit henne för att fråga först. Han rös till av tanken men insåg sedan att han förväntades svara på hennes egentliga fråga.
”Men nej Jake ska gå med Sarah, synd för dig.” bitch.
”Åh okej. Jag vet att jag är sent ute men det var tänkt att jag skulle gå me..”
”Alltså Matilda, förlåt men jag är inte intresserad av att höra.” Han gav henne ännu ett snett leende innan han reste sig upp och lämnade det blaskiga kaffet på bordet.
”Hoppas åtminstone att man får gå runt lite och inte bara sitta i en stor sal och lyssna som på någon föreläsning”, sa Nicholas och släppte ner sin ryggsäck på backen.
Det var deras, och den andra sam-klassens, tur att åka på studiebesök idag vilket innebar riksdagen. Andy såg väl inte fram emot det jättemycket men förhoppningsvis skulle det bli mer intressant än att sitta på dom vanliga lektionerna hela eftermiddagen i alla fall. Och som ett litet plus skulle dom få sluta direkt efter och inte behöva åka tillbaks till skolan. Bara för det skulle väl besöket säkert pågå längre än vad skoldagen skulle ha gjort.
När bussen väl körde in började den vanliga trängseln som att folk var oroliga över att dom inte skulle få plats och bli stående utanför en stängd dörr. Kanske berodde det på att det inte var ett alltför sällsynt fenomen när det kom till stadsbussarna. Andy kastade en blick längst bak i bussen och blev inte heller förvånad över att se Liam sitta där med sina kompisar. Precis som i högstadiet.
”Sätt er ner allihopa nu..” Deras samhällslärares röst dränktes bland dom högljudda rösterna och Andy förundrades än en gång över att hon ens blivit lärare. Hon hade verkligen inte det där självförtroendet som krävdes. Hade hon varit lärare på högstadiet hade hon utan tvivel varit en av dom som lämnat klassrummet hysteriskt gråtande. Det hade inträffat mer än en gång under hans högstadietid. ”Okej jag kommer att..” Rösten dränktes igen och till sist var det en ur Liams klass som satt ganska långt fram som reste sig upp.
”Men håll käften!!”
Det blev knäpptyst i bussen medans ett 30tal ögon riktades framåt. Den svarthåriga killen log nöjt och gjorde sedan en gest mot Marian. ”Säg vad du ska säga då, det här varar inte särskilt länge”
”Jaa.. tack Jonas, men inte det språket är du snäll .. lyssna nu då allihop. Jag kommer ropa upp era namn för att se vilka som är med. Henrik Andersson?”
Andy riktade blicken ut genom fönstret medans dom började åka in mot stan. Gråa moln hade börjat dra fram över himlen och precis som dementorerna i Harry potter sög åt sig ens själ så hade dom där mörka bomullstussarna sugit åt sig varenda liten solstråle.
”Andy Ask?”
”Bög!”
Han förstod inte ens varför han reagerade längre, varför han fortfarande blev irriterad. Till och med Liam hade slutat med det där i tvåan. Men Pontus verkade helt enkelt ha börjat om på nytt den här sista terminen.
”Jag är här.”
Simon gav Andy en blick som bara ryckte på axlarna, han tog inte åt sig, även om det Pontus sa stämde. Bara att han använde det på ett betydligt mer kränkande sätt.
”Den där jävl..” Simon reste sig upp i sätet och vände sig om innan Andy hunnit säga åt honom att låta bli.
”Kan du hålla käften?! Ska vi börja skrika oskuld varje gång ditt namn ropas upp eller?!”
Spridda skratt hördes, och inte helt oväntat också några mindre roade röster som tyckte att Simon skulle komma bak i bussen och snacka istället.
Andy fnissade till när Simon sjönk ner i sätet igen. ”Inte illa.”
”Tack. Det kändes jävligt skönt. Och då var det inte ens mig han skrek åt.” Han fluffade till det redan fluffiga håret innan han såg på Andy igen. ”Vi kanske skulle råka knuffa honom under bussen?”
Liam hade tröttnat efter ungefär 10 minuter. Deras guide bara malde på förutom dom få gånger han blev avbruten med någon ännu tråkigare fråga från någon i klassen som tydligen tyckte det var intressant? Något mer spännande ställe hade dom ju kunnat få åka till.
”Då går vi vidare här.”
Strömmen av elever följde efter in genom en smalare öppning och han befarade att det var nu dom skulle gå vidare till mandatsalen där dom tydligen skulle få medverka i en påhittad debatt för att få se hur det hela gick till. Någonting om ´från förslag till lag.´
”Kom igen, så farligt är det inte”, flinade Jake och petade till honom med armbågen i sidan.
”Inte?”
”Nej tänk om vi hade jobbat i det här fängelset!” Deras guide vände sig om men Jake gav honom ett så snabbt och oskyldigt leende att nästan Liam gick på det till och med. ”Det hade alltså kunnat vara värre. Kolla liksom hur grå han är, jag tror att man blir det av att befinna sig här inne för länge, man blir ett med dom här.. stenväggarna”, sa han och såg sig omkring. ”Vi får aldrig bli politiker Liam, alltså lova mig det.”
Liam blev tvungen att skratta till och nickade. ”Okej jag lovar att jag ska försöka undvika att bli politiker.”
”Liam, Jake”, väste Marian till som av någon underlig anledning hade hållit sig bakom dom nästan hela turen hittills. ”Nu är det ni som är tysta annars får ni gå ut härifrån.”
”Verkligen?” log Liam stort.
Hon suckade och skakade på huvudet. ”Ni kommer få frågor om det här imorgon så ni gör bäst i att börja lyssna.”
Eftersom Simon skulle stanna i stan och Nicholas skulle åka åt andra hållet gick Andy på buss 702 själv efter att studiebesöket var slut. Duggregnet hade väntat precis tills att han satt sig på sätet.
Han satte i hörsnäckorna i öronen och såg i samma stund hur Liam klev på bussen och sjönk ner på ett säte i mitten utav bussen. Andy hade suttit några rader bakom honom och Jake i mandatsalen och att döma av deras viskande under hela debatten så hade dom tyckt det var ungefär lika underhållande som han.
”Ursäkta, varför kör ni inte?” frågade en kvinna längre fram i bussen.
Dom befann sig ungefär 3, 4 hållplatser hemifrån och bussen hade nu stått still i flera minuter fastän personen som stigit på hade satt sig för lika många minuter sedan.
Det gick inte att höra vad chauffören svarade men strax sprakade det till i högtalarna.
”Det har blivit lite problem med bussen men jag väntar på ett samtal ifrån verkstaden, så det ska nog snart vara ordnat.”
Andy lutade huvudet mot rutan och såg på medans regndropparna långsamt rann längs glaset. Hur typiskt var inte det här?
Minuterna gick och det var fler och fler som började bli otåliga. Barn skulle hämtas på dagis, pendlare skulle byta buss borta vid stationen, och så var det dom som bara ville hem och inte hade någon lust att sitta på en buss.
”Hallå igen, det kommer att komma er ersättningsbuss men jag kan tyvärr inte säga hur lång tid det kommer ta. Förhoppningsvis rör det sig om max tio minu..”
”Tio minuter?! Vi har suttit här i över tio minuter redan, hur kan ni ha så dålig koll på era bussar?” frågade en man upprört och fick genast medhåll från en äldre tant.
Andy kastade en blick ut genom fönstret och kunde konstatera att det fortfarande bara duggade, och det var dessutom inte så himla långt hem. Max tio minuter, och han litade mer på det än att en buss skulle ha dykt upp inom den tiden. Med en smidig rörelse tog han sig ut från sätet, drog till axelremmen på väskan och gick fram till chauffören för att be honom öppna dörren.
Han hade väntat sig att höra det pysande ljudet av att dörren stängdes bakom honom men istället var det ett par till fotsteg. Han vände sig om och fick syn på Liam som precis klivit ner.
”SL´s tio minuter är väl snarare tjugo minuter”, sa han med en axelryckning som att han tyckt att han behövt förklara sig. Men det var klart; han ville väl inte att Andy skulle få för sig att han gått av för att han ville göra honom sällskap. Som att han någonsin skulle tro något sådant.
Dom gick inte på mellanstadiet längre där dom alltid hade gått till och från bussen tillsammans.
Lämna jättegärna en kommentar om vad ni tyckte! :)
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 17 feb 14 - 23:08 | | Teenagers Reality; slutet på den meningen var HELT KLART osexig ;) (och det gjorde att jag dog lite och var tvungen att läsa om stycket ett par gånger.) Jättefint hur Cathy ber honom åka med och att det liksom har blivit en sorts vana - lite förvånande dock att ingen i skolan har märkt det än, men i och för sig behöver ju inte alla stå och hämta Liam vid bildörren dirrekt, så det kanske inte är så konstigt i och för sig! Fint också med hur du la fram att Liam klarade provet! Att han velat säga det på något annat sätt. OCH ÅH SIMON! Vad jag älskar Simon för att han ropar tillbaka på de andra, för att han blir förbannad och inte tänker sitta där och låta Andy lida i tystnad. Väldigt verklighetstrogen konversation berättelsen igenom och studiebesöket gjorde du galant. Älskade slutligen den lilla detaljen med bussen, busschaufförens ursäktande röst och det faktum att Liam och Andy går av bussen tillsammans för att gå hem i regnet. ÅH. | | Chillaah - 17 feb 14 - 16:35 | | Säger som kommentaren under: ge oss fler kapitel!! Har tagit mig igenom alla delar nu och jag är sååååå glad att jag klickade in på din profil!! SUPERBRA!!! | | Likeyoudcare - 17 feb 14 - 02:07 | | Jag ser snarare gärna fler kapitel ;) |
|
|
|
