The Forbidden kiss - 30- Mer än en lögn |
En lite längre del. Lika roligt att höra era tankar och ideer kring storyns gång ^^
--
The Forbidden Kiss
30
Mer än en lögn
---
Jag visste att han skulle bli förbannad, inte bara för att jag hade lämnat lägenheten utan för att jag faktiskt hade skapat problem. Inte vilket problem som helst, utan med Raijas kontakter. En krets jag antagligen inte borde blanda mig in i men som kanske var min enda chans. Visst han menar väl med att förklara allt, men att sitta och lyssna för att bli tvingad att ta blod hjälper inte att få hem Raija. Om han tänkte ta allt i sin takt så får jag ta till med mina egna medel. Han menar väl, det förstår jag. Men jag vill inte vara hjälplös! Jag ville inte bli till detta, ännu mindre vill jag förlora min vän för att jag har suttit och tittat på. Jag snubblade till och borde veta bättre än låta tankarna vandra fritt nu när han definitivt visste att jag hade stuckit ifrån honom. Men jag hade ju en plan, kanske den mest svåraste planen. Men jag måste tillbaka dit, jag måste övertala dem. Problemet låg ju i hur jag skulle kunna smyga ut nu när Spike antagligen inte tänkte sänka garden på ett väldigt bra tag framöver. Jag skakade på huvudet och försökte lyssna mig till vart han befann sig, men han var bra på att hålla sig gömd. Jag var förbannad på att de hade ringt honom samtidigt som jag var rädd för att möta honom igen. Jag skulle inte alltid kunna springa ifrån honom och jag kunde välja det lättaste. Jag behövde det där halsbandet, jag behövde besegra henne för att få respekt nog för att övertala folk att hjälpa mig. Dessutom, finns det saker som Spike ännu inte ha berättat med tanken på hennes reaktion. Jag måste skaffa mig ett rykte, kontakter och få hem min vän. Men först, måste jag överlista Spike. Jag gjorde det enda som han minst skulle ana. Jag stannade och lade armarna i kors.
”Jag sade tydligt och klart att du skulle hålla dig i lägenheten”, sade han med en behärskad ilska. Men den var där. Jag snurrade runt då han var tillräckligt nära och pekade på honom.
”Och jag sade flertal gånger att jag inte tänker sitta och vänta på min väns huvud!” fräste jag. Mitt finger stötte till hans bröstkorg. ”Jag tänker inte vänta på att hennes blod ska träffa marken!” Det högg i ögonen, men inte av tårar. Inte än. ”Jag tänker inte titta på. Jag vägra!”
Jag såg hur han försökte behärska sig med en långsam suck.
”Vi har precis börjat med att undersöka vart hon kan ha tagit vägen”, började han resonera. Jag knuffade till honom i ren frustation så han åkte tre meter bakåt, chockat tittade han upp då han återfick balansen av mitt plötsliga utfall.
”Vi? Vi?! Den där undersökningen är bortkastad med tid! De vet ju var hon är men biter tunga!” fräste jag och hade hukat mig ner, låst in honom med blicken. Återigen högg det till i ögonen, men samma som förra gången var det inga tårar. Det var då det gick upp för mig. Jag ställde mig rakt, ilskan bara välde upp inom mig och min blick var inte skonsam. ”Du vet”, sade jag. ”Erkänn”, fortsatte jag och pekade på honom. ”Du vet precis vart hon befinner sig. Så ut med det!” Han skakade på huvudet men gjorde inga antydningar till att komma närmare.
”Jag vet vart, men det spelar ingen roll”, erkände han milt. Där gick det slint i huvudet på mig. Okontrollerat försvann alla mina logiska tankar och jag gjorde ett utfall mot honom. Förbannad. Besviken. Sårad. Han undvek med en väldigt liten marginal min näve för att kunna komma runt mig. Jag hann aldrig snurra runt efter honom innan han lade båda armarna om mig från sidan.
”Vi kan inte göra någoting i nuläget Cazz, det är för många inblandade och platsen är för stor för oss att bara rusa in i”, sade han. Jag hade bett honom att fara åt helvete om det inte hade varit så att vi båda redan befann oss där. Jag sjönk ner på knä och ur hans armar. Han satte sig sedan på huk bredvid. ”Jag är ledsen men det är sant”, lade han till. Jag skakade på huvudet. ”Jag var där idag, granskade området. Och som det ser ut nu kan inte ens konakterna hjälpa oss.” Inte dem nä, men jag hade en plan om hur jag skulle få tillbaka min kompis. Men först, var det problemet med Spike.
Han hjälpte mig upp på fötterna och visade vägen till den nya lägenheten han hade fixat. Jag satt dock i soffan, helt i mina tankar om hur jag skulle överlista honom. Men det stod stilla. Han satte sig bredvid mig.
”Jag är ledsen Cazz”, sade han. Jag suckade.
”Det är ju inte ditt fel egentligen”, sade jag och mötte hans blick.
”Sant, men jag kanske skulle berättat för dig med en gång istället för att hålla det hemligt”, berättade han. ”Dessutom”, fortsatte han och tog fram en burk med blod. Jag muttrade och sneglade på honom. Han kunde inte dölja sitt roade leende av min reaktion. ”Det är lite märkligt, hur kan du avsky blod så mycket?” funderade han högt. ”Oavsett så behöver du ta det. Som vanligt får du välja, själv eller med hjälp.”
”Det där med hjälp”, började jag. ”Betyder en helt annan sak för dig än vad det gör för mig, det vet du eller hur? Du har en väldigt märklig syn på att; ha hjälp.” Han ryckte på axlarna. Han höll burken framför mig och satte ena handen vid min nacke. Mina ihopsatta käkar slappnade ofrivilligt av. Den där förbaskade vätskan rann rakt ner i halsen på mig. Men då förstod jag. När han släppte min nacke så insåg jag hur han lyckades få i mig blodet. Antingen hokuspokus eller en tryckpunkt. Oavsett vad så hade han alltid sin hand på min nacke. Mitt leende spred sig. Han rynkade panna.
”Och du ler för att?” Jag pekade på honom.
”Jag tror du tycker det är roligt och dessutom kommer det inte fungera nästa gång”, sade jag.
”Jaså du, varför inte det?”
”Jag vet hur du gör det”, sade jag. Han hummade.
”Verkligen.” Men han log bara oskyldigt och satte sig tillrätta i soffan. Så han verkade på bättre humör, men var han verkligen det?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Fribergska - 18 feb 14 - 13:50- Betyg:  | | Grym! Jättebra del. Ql med action å att Cat tar initiativet. Gillar henne som hjältinna :-) |
|
|
|
