[M/M] De sju dödssynderna. [Del 16] |
Förlåt. Det är kort och inte så bra. Men det är något.
De blev oss bröd,
de blev oss vatten.
Men kring vår fromhet
teg natten.
- Inledning, De sju dödssynderna, Karin Boye
Det var inte meningen att han skulle somna men Oscars rödsprängda ögon hade konspirerat med hans hjärna och de hade stängts av samtidigt, precis som han hittat rätt sida i boken om svensk litteraturhistoria. En lätt knuff följdes snart av en annan och Oscar rörde lite på sig, mumlade någonting ohörbart och viftade med handen som om han kunde vifta bort vem det nu var som stod bredvid honom med bibliotekets bokhyllor som en skyddande mur runtom dem.
”Du kan somna om, om du vill, men jag behöver boken”, sade någon med ljus röst – så pass ljus att Oscar insåg att det inte var en del av hans dröm och satte sig upp med ett yrvaket stön. Lockarna stod vilt åt ena sidan och han hade lämnat ett litet spår av dregel i uppslaget. Han kunde genast känna hur kinderna brände och torkade sig om munnen medan blicken sökte sig till den mörkhåriga flickan. Hon drog på munnen och gjorde en liten gest mot boken som fick Oscar att nicka.
”Visst, visst – du kan ta den, förlåt”, sade han och hon skrattade lite när hon tog boken och höll den mot bröstet. Hennes ögon ramades in av ett par stora, svarta glasögon och hon såg sådär härligt glad ut – sådär så att man själv måste le när man ser det. Oscar såg på sin lindade hand. ”Förlåt”, sade han igen, ifall han glömt det tidigare.
”Du, det är ingen fara. Jag såg din dansföreställning förresten, det är jätteimponerande – hade jag inte haft två vänsterfötter så hade jag gärna provat”, sa hon och Oscar kom på sig själv med att kolla ner på hennes stövelklädda fötter. Det såg helt normalt ut och det var inte förrän tjejen skrattade åt hans trötta hjärna som han förstod vad hon menade. Två vänsterfötter. Dålig motorik. Han kände för att slå sig själv och skakade på huvudet.
”Tack och tro mig – det går att öva upp, även med två vänsterfötter”, sade han och försökte halvhjärtat platta till sitt hår. Flickan log bara och såg från boken i famnen till den lediga platsen vid bordet innan hon satte sig ner. ”Jag heter Moa.”
”Oscar”, svarade han, lätt förvånad över att hon satte sig ner – men han hade ingenting emot det. Det var skönt med lite sällskap, det kändes inte lika isolerat då. Hans trötta hjärna började långsamt arbeta och efter ett tag flimrade suddiga bilder inför hans näthinna och han höjde på ögonbrynen. ”Jag har sett dig ute på krogen förr, har jag inte? Det där med två vänsterfötter tror jag inte att jag kan minnas.” Moa skrattade och bläddrade runt i boken utan att se på honom.
”Det var tillräckligt för att göra ett intryck, verkar det som. Jag är nöjd”, sade hon tillslut och såg upp på Oscar. Han visste inte riktigt vad han skulle göra så han sände henne ytterligare ett leende, trots att det var i alla fall tre leenden för mycket för att det inte skulle se ut som om han flirtade med henne. Hon besvarade leendet.
Lappen som lämnades i boken innan Moa gick därifrån, vidare till sin lektion medan Oscar medvetet avstod från sin egen, fick honom att höja på ögonbrynen och den veks långsamt ihop för att hamna i samma ficka som Ring mig jag är kåt hade placerats i för så många veckor sedan. Skillnaden mellan dem var som natt och dag. Både i innehåll och i hur de fick Oscar att känna sig.
Du är ganska så söt, trots dregel. The Kings Arms ikväll, insläpp vid tio. Ses där? X
Efter det som hände vid nyår hade Oscar accepterat sin läggning och det faktum att tjejer inte attraherade honom. Inte det minsta, faktiskt. Det hade varit skönt, att äntligen kunna vakna upp med någon utan att undra varför man var där. Utan att ifrågasätta den konstiga tomheten precis under de vänstra revbenen. Trots det, trots att han inte ville inge falska förhoppningar, stod Oscar utanför dörrarna vid tiotiden, kön hade vuxit sig stor och han hade legitimationen redo tillsammans med de hopknölade papperslapparna. Musiken från puben fick luften att vibrera och människorna runtom honom, redan påverkade och på festhumör, hade fått Oscar i rätt stämning.
Det var så dumt, egentligen, men så fort han blivit insläppt hängde han av sig jackan och letade sig upp för trappen till rummet de gjort om till danssal. Lamporna blinkade, kropparna rörde sig i så olika takt att det lyckades se rytmiskt ut. Drinkarna hade för det mesta hamnat på golvet och fick det att låta konstigt när man rörde sig över det.
Med en rödaktig drink i handen, någonting med Bloody och ett swirlande ljud på slutet som både Oscar och bartendern haft svårt att uttala, stod han alldeles i utkanten av dansgolvet med ögon som aldrig slutade vandra.
”Oscar!” Rösten lät än ljusare och ögonen, som var lika vackert inramade som förut, hade fått än mer färg. Moa klev precis av dansgolvet och hennes glittrande topp tycktes dröja sig kvar i dansen så som den rörde sig när hon gick. Oscars blick skiftade genast och han kände den allt för vanliga rodnaden inta hans kinder – glad att han kunde fokusera blicken på en medellång kille med mörkt hår, lätt skäggväxt och fluga. Han hade till och med hängslen, noterade Oscar efter att blicken börjat vandra.
Moa sade någonting, drack lite ur hans glas och lämnade dem sedan ensamma. Den stackars killen såg plötsligt vilsen ut och Oscar log – tog ytterligare en munfull av sin dricka innan han höjde rösten för att kunna överrösta musiken.
”Så, hur känner du Mia?”
”Moa”, rättade han honom och Oscar gjorde en grimas. Moa, juste. Inte Mia. I och O, bägge vokaler. Ena mjuk, andra hård. Moa. Hård. Den välklädde killen fortsatte prata, verkade det som, och Oscar bad honom lite förläget upprepa vad han sagt. Det var väldigt svårt att hålla någon sorts konversation på en sån här tillställning, speciellt när de stod alldeles intill högtalarna.
”Går i samma klass, hon-”, började han men Oscar – som redan druckit lite för mycket och stått stilla alldeles för länge – tog tag i hans hand och drog med honom ut på dansgolvet. Allt eftersom musiken tog över hjärtslagen växte sig Oscars leende allt bredare och han blev förvånad över hur killen med hängslen föll in i hans rytm, trots den uppenbara ovanan. En lindad hand på axeln för att få honom att slappna av lite mer, en annan på höften för att synka deras rörelser. Oscars leende var alldeles för stort för hans ansikte och när de avslutade kvällen utomhus, den ena upptryckt mot den skrovliga husfasaden och alldeles för mycket alkohol i blodet, så borde han inte ha gråtit. Men när killen med hängslen frågade vad han hette så kunde han inte sluta.
Eftersom det gick så fort att läsa så har ni lite extra tid att kommentera. För tillfället är jag i en så djup svacka att jag inte vet när jag kommer se ljuset igen så tro mig, kommentarer från er skulle göra sådan otrolig skillnad. Jag vill så gärna veta att någon faktiskt läser.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Chillaah - 16 feb 14 - 15:44- Betyg:  | | Jag läser så våga inte tro annat! Är inte i form för en sådan lång kommentar som jag egenligen hade velat skriva - feber, huvudvärk och mensvärk hindrar mig - men gooosh vad jag gillar den här storyn. Trots kort del är den lika bra som resten av de jag läst, och kärleken för Oscar växer ju bara för varje rad! Är så avundsjuk på ditt sätt att skriva, så lätt och okomplicerat men ändå så starkt och beskrivande. Toppbetyg, precis som alltid!!! | | ilenna - 16 feb 14 - 02:48 | Åh herregud. (för) kort - ja (men du är redan förlåten.) men ´inte så bra´?? Som jag längtat efter den här delen!! Och jag kan lova dig att det inte var dåligt någonstans.
Jag förundras fortfarande hur du får texten att flyta på så bra, hur levande du får allting att verka med bara några få meningar och hur du kan få en att känna så många olika känslor i en och samma del.
Först och främst så älskar jag hur söt Oscar är när han vaknar upp med ansiktet i boken! Dreglet, missförståndet med vänsterfötterna (bara grejen att han kollar ner. Alltså jag är härmed kär i Oscar, tidigare var jag bara fangirlig.)
För det andra blev jag väldigt tacksam över att Oscar är lagd åt enbart ena hållet och inte båda när lappen lämnades ifrån Moa.
Jag älskar hur du får in dom där småleendena (eller fnissen om man är på det humöret, och återigen; om man är kär i Oscar..) som med drinken med det swirlande ljudet som inte ens bartendern kunnat uttala.
Väldigt smart att låta en annan kille komma in i bilden! Eftersom man redan vet att Oscar inte skulle kunna attraheras av Moa, ens med alkohol i kroppen och på ett dansgolv, så gav den välklädda snubben det hela mer spänning. Gillade särskilt mycket din beskrivning om hur dom dansade, sådant tycker jag själv är svårt att få levande men det lyckades du jättebra med! ´En lindad hand på axeln för att få honom att slappna av lite mer, en annan på höften för att synka deras rörelser.´
´Oscars leende var alldeles för stort [...] så kunde han inte sluta.´ - alltså hela det stycket var så perfekt skrivet! Det flyter på som värsta vågen. MEN! Det gör det inte mer okej att utsätta mig.. Oscar?.. (jag vet inte vem som mår sämst haha!) för det hela. Smärtan behöver inte ens beskrivas i ord för att man ska förstå hur Oscar känner sig - så hemskt!
Det känns som att det är på tiden att Alex ska rycka upp sig och komma och få Oscar att känna sig lite bättre nu, för jag är orolig över hur mycket mer han ska orka med. Det känns som att han snart kommer att bli ett enda vrak och jag är rädd över att han snart ska göra något dumt - särskilt om Colin och gänget(och nu hörde jag att det där lät töntigt likt den där filmen´alvin och gänget´ haha) ska fortsätta vara på honom.
Allt som allt var det en hur bra del som helst så jag tycker att du ska stryka det där längst upp och skriva dit att den är kort men asbra istället ;)
Jag hoppas att du kommer ut ur svackan snart, och du vet åtminstone att jag läser och redan längtar efter att få läsa fler utav dina rader. |
|
|
|
