I hate (almost) everything about you- del 25 [m/m] |
Jag hoppas att Liam inte verkar Alltför bitchig och att man blir trött på att höra hans tankar (han är bara vädigt envis, och noga med att påminna sig själv om vad han tycker hela tiden ehe).
Om det finns något ni stör er på, eller om det är någonstans där det blir svårt att hänga med, så berätta! Och såklart vill jag höra om ni har något annat att säga också :D
______________________________________________ ________
- kapitel 25
Liam hade kommit in sist till engelskan och satt sig längst bak vid ett eget bord, han hade också varit den första att lämna klassrummet och direkt dragit ut till baksidan av skolan. Hans skräck var att bli ensam, att inte längre vara killen som alltid hade polare, med varierad kvalite i och för sig, runt om sig. Att välja att vara ensam var dock en helt annan sak och för tillfället kände han bara att han behövde vara det. Han skulle ryka ihop med Pontus igen annars; egentligen inte längre på grund av Andy(eller så var det precis på grund av Andy..) utan mer för bråkandets skull, att Pontus slagits tillbaks och att han senare käftat upp sig mot honom inför dom andra.
´Man börjar ju undra om du också är bög.´ Han ångrade inte att han hade gett Pontus den där knytnäven, inte för en sekund, men han började ångra sig att han inte valt ett bättre tillfälle. Det kanske verkligen skulle börja sprida sig. Pontus kanske inte skulle ha några problem med att erkänna vad han gjort mot Andy så länge han också kunde berätta att Liam försvarat honom. Ja han hade insett för ganska länge sedan att han och Pontus inte hade någon särskilt djup vänskap, men det här var första gången han var rädd över vad det skulle kunna ge för konsekvenser. Hur förbannad hade Pontus egentligen blivit? Antingen så skulle han bara släppa det och ge den vanliga nicken följt utav ´Tja Liam!´ imorgon eller så skulle han se till att jävlas på något sätt.
I det avseendet var dom väl lika varandra dom två, Liam hade oerh�rt sv�rt att ta att n�gon sa till honom vad han skulle g�ra, ifr�gasatte n�got han gjorde eller p� annat s�tt fick honom att k�nna sig obekv�m. Jake var den enda som lyckades n� fram enstaka g�nger och som Liam inte direkt f�rsvarade sig mot. Pontus var likadan, och han hade inte n�gon n�ra v�n i vare sig Jake eller n�gon annan.
Han f�rs�kte intala sig att blickarna han kastade omkring sig i skolan inte var n�gra s�rskilda, men samtidigt var han frustrerande medveten om att dom s�kte efter den svarth�rige pojken. Han hade gjort mer �n tillr�ckligt n�r han gett sig p� en av sina egna polare f�r Andys skull, han borde inte k�nna n�got behov av att se �garen till det s�nderslagna ansiktet. �n sen om han inte var i skolan och det betydde att han l�g hemma och tyckte synd om sig sj�lv? Han hade ingenting med det att g�ra. Han hade ju uppenbarligen levt tidigare under natten s� han hade f�rmodligen �verlevt resterande timmar av den ocks�.
Som om det inte redan varit nog mycket redan hade han omprov p� det nationella matteprovet under eftermiddagen. Hur han skulle ta sig igenom det hade han inte en aning om.
Han kunde inte r�kna ihop till antalet blickar han f�tt under skoldagen d� han majoriteten av tiden hade h�llit sin egen bl�a blick f�st i antingen golvet, i en bok eller bakom luggen. Antalet kommentarer och fr�gor hade han ist�llet tappat r�kningen p�. Med undantag f�r Simon som av f�rklarliga sk�l varit rej�lt orolig n�r han d�k upp p� samh�llslektionen och undrat vad som h�nt ig�r s� hade han dragit ihop en historia om att han ramlat p� cykeln. Helt ot�nkbart skulle det ju inte ha varit med tanke p� vad han gjorde f�r n�gra veckor sedan. Att han fick v�ldigt skeptiska blickar tillbaks som svar struntade han i. Det spelade ingen roll. Han kunde �nd� inte ber�tta vad som egentligen hade h�nt.
Han hade inte sett till vare sig Pontus eller Liam n�got mer och det k�ndes trots allt som en liten tr�st.
�Jag ska bara springa upp och fr�ga Kerstin om den d�r boken�, sa Lisette och r�rde l�tt vid hans arm i farten. �V�ntar du p� mig vid sk�pen?�
Andy nickade och tog ett h�rdare tag om sina b�cker innan han b�rjade g� l�ngs korridoren som aldrig hade k�nts s� l�ng som under den h�r dagen. Snart hade han klarat sig igenom det v�rsta. Imorgon skulle han vara g�rdagens nyhet, inte lika sp�nnande.
Svarta. Rosa tygskor. Vita converse. Bl�a..
N�gons stupr�rskl�dda ben d�k upp s� snabbt runt h�rnet att han inte ens hann se skorna, och ljudet av b�cker som f�ll i golvet f�ljdes av en irriterad suck. �Kan du se dig..�
I samma stund som Andy s�g upp rynkades Liams panna n�got och det verkade �ven som att han precis ins�g vem han krockat med. Eller som han blivit krockad av. Andy visste inte vem som hade g�tt in i vem f�rst. M�jligtvis han som hade haft blicken fastklistrad i golvet. Nu s�g han dock in i ett par alldeles gr�na �gon.
Dom f�rsvann igen n�r Liam tog upp sina b�cker och han kunde inte l�ta bli att l�gga m�rke till bokens framsida.
��r omprovet idag?�
N�gonting s�g ut att rycka till i Liams k�ke, som att n�gon muskel sp�ndes, och han gjorde sig beredd p� ett f�rbannat svar.
�Nej jag g�r runt med h�r boken �nd� f�r att den f�r mig att k�nna mig s� lycklig. Ja uppenbarligen �r det idag.�
Tonfallet var ungef�r detsamma som alltid n�r det g�llde Liam, men blicken var annorlunda. Den s�g f�r ing�ende p� honom, �ven om det s�kert var n�got han sj�lv inte var medveten om, och kanske till och med att det fanns en viss or.. Sluta hoppas.
Han s�g f�rj�vlig ut. F�rgerna hade skiftat lite men skadorna var fortfarande detsamma. Men han hade g�tt till skolan � trots att han s�g ut som han gjorde. Trots att han visste att Pontus skulle vara d�r. Liam hade aldrig hamnat i samma sits men han var inte helt s�ker p� att han skulle ha gjort samma sak. Eller jo, han var helt s�ker p� att han inte skulle ha gjort det; han skulle kanske ha g�tt till skolan men han skulle aldrig ha kunnat tiga och bara ignorerat. Han hade letat upp killen som gjort det och kastat ut honom genom f�nstret utan att �ppna det innan.
Sj�lvklart skulle Andy aldrig g�ra n�got s�dant. Knuffen p� idrotten hade v�l varit det n�rmaste han kommit att g�ra n�gon annan illa. Var det n�gonting han gjorde medvetet eller var han helt enkelt bara f�r mesig f�r att n�gon g�ng v�ga s�ga ifr�n? Eller gjorde det honom stark..?
�K�nns det lika f�rj�vligt som du ser ut eller?� fr�gade han med ett h�jt �gonbryn. Som att han inte brydde sig n�mnv�rt �ver svaret. Vilket han v�l inte gjorde heller. Inte s�rskilt.
N�r Andy fick det d�r f�rv�nade uttrycket i ansiktet �ngrade han sig genast. Varf�r hade han ens fr�gat f�r? Nu var det f�rsent att ta tillbaks det.
�B�ttre �n ig�r�, sa han och drog i den d�r svarta luggen igen, som att han pl�tsligt ville d�lja sina �gon � eller f�r att han bara ville slippa se Liam kanske.
Innan han hunnit mer �n ett steg f�rbi Andy h�rde han hans r�st igen. �Lycka till med provet..�
Utan att v�nda sig om fortsatte han ut fr�n korridoren och vidare mot mattesalen.
�S�kert att jag inte ska f�lja med?� fr�gade Lisette n�r dom var p� v�g ifr�n skolan och mot bussh�llplatsen.
�Ja, tack �nd� men.. det spelar inte direkt n�gon roll, hon kommer bli helt f�rtvivlad i vilket fall. Jag ser ju f�rj�vlig ut..� R�sten dog ut i slutet och han f�rs�kte sv�lja ner klumpen i halsen. Det hade ju inte k�nts fullt lika jobbigt f�r en stund sedan, varf�r skulle det komma tillbaks nu?
�Det g�r du inte�, skyndade sig Lisette att s�ga men tystnade n�r Andy gav henne en blick. �Jag menar; det hade kunnat se �nnu v�rre ut. Du har alla t�nderna kvar, du har inte tv� bl��..� Hans kompis drog in ett h�ftigt andetag och fingertopparna r�rde sig snabbt under �gonen som f�r att f�rs�ka f�rhindra n�gonting fr�n att ta sig fram. �F�rl�t, f�rl�t jag..�
�Li..� Andy stannade till med ett svagt leende och la armarna om henne. �Det �r okej.�
�Nej det �r det inte, f�rl�t.. det �r du som ska gr�ta och inte jag.� Hon tryckte sin kind mot hans br�st och f�r ett tag stod dom bara d�r. �Jag tycker bara s� synd om dig..� Orden l�t halvkv�vda och fick honom att krama om henne �nnu h�rdare. Lisettes sm�rta var mycket v�rre �n hans egen.
�Det beh�ver du inte, det �r lugnt, jag lovar.. var inte ledsen.� Han h�ll om henne en stund till innan han placerade h�nderna p� hennes axlar f�r att kunna skjuta henne ifr�n sig en bit. �Det hade faktiskt kunnat vara v�rre.� Om Pontus inte hade slutat. Om slagen �verg�tt till sparkar.
Hon greppade tag om hans hand och h�ll den h�rt. �Okej. Okej jag ska sluta, du beh�ver en stark kompis som s�ger att.. allt kommer ordna sig. Att Pontus n�gon g�ng kommer f� betala f�r det d�r, din mamma kommer.. okej hon kommer freaka ut totalt men det kommer g� bra f�r..� Hon tog ett djupt andetag. �Jag �r j�tted�lig p� det h�r Andy!�
Och �nd� var det hon som lyckades f� honom att skratta vilket k�ndes v�ldigt l�nge sedan.
�Jag ringer dig senare�, sa han n�r han s�g att bussen var p� ing�ende och kramade henne en snabb sista g�ng. �Och du �r aldrig d�lig, okej?�
Bilen som stod p� g�rden vittnade om att han inte skulle f� skjuta p� det l�ngre. Och det v�rsta var att det k�ndes som att det var hans fel, att han skulle g�ra sin mamma ledsen och uppr�rd f�r att han gjort n�got d�ligt. Hon kanske inte ens skulle tro honom.. L�t det s�rskilt troligt att man blev nedslagen utan n�gon anledning? Mer �n att personen i fr�ga hatade en? Han drog upp v�skan h�gre p� axeln innan han tog dom �terst�ende stegen fram till d�rren och �ppnade den.
�Hall��, ropade hans mamma p� sitt vanliga glada s�tt. �Gick det bra i skolan?�
�Jad�.� Han hann bara ta av sig skorna innan Magda d�k upp i hallen. Och i n�sta sekund fl�mtade hon till. �Herregud! Andy!�
Han f�rs�kte pressa fram ett leende. �Det �r inte s� farligt som det ser ut.�
Fr�gorna str�mmade ut och f�rdubblades vid hans l�ga svar. Oroliga mammah�nder str�k �ver hans kinder innan �nnu mer f�rtvivlade ord l�mnade darrande l�ppar. �Han kunde ju ha..! �h lilla gubben.� �Vet du verkligen inte vem han var..?� �Hur kunde n�gon.. vidriga, ot�cka m�nniskor som borde sitta inl�sta..!� Ilskan blandades med f�rtvivlan men det fanns ingen som helst tvekan �ver att han inte skulle prata sanning. Vilket n�stan k�ndes �nnu v�rre n�r han inte ens ber�ttat hela. Men det skulle ju �nd� inte ha gjort n�gon skillnad, mer �n att han f�rmodligen skulle �kt p� �nnu mer sp� om hans mamma ringt Pontus f�r�ldrar.
�Varf�r sa du ingenting till mig inatt Andy..? Du m�ste ju ha..� Hon kramade honom h�rt igen och en stund k�ndes det n�stan som att hon beh�vde kramen mer �n honom. Inatt n�r hans mamma st�tt alldeles bredvid s�ngen med handen p� hans rygg och fr�gat om n�got var fel s� hade det kr�vts n�stan overkligt mycket viljestyrka f�r att inte bryta ihop, men nu n�r hans mamma ist�llet hade n�ra till t�rarna s� var det som att n�got annat aktiverades i honom; viljan att hans n�ra inte skulle vara ledsna tog �ver och han satte automatiskt sig sj�lv i andra hand ist�llet.
�Jag ville undvika det h�r mitt i natten..�, sa han l�gt.
�Men s� kan du ju inte t�nka!� Magda tog ett djupt andetag innan handen str�k undan hans lugg igen. �Vart k�nns det v�rst? Det ser inte ut som att den �r bruten i alla fall..� Hon r�rde fj�derl�tt vid hans n�sben och Pontus knytn�ve fladdrade i samma stund f�rbi p� hans n�thinna.
�Nej det �r den inte.� Han drog sig undan och l�t luggen falla ner p� plats igen. �Det �r mest �mt �verallt bara. Jag.. vill vara ifred en stund bara.� Han b�rjade g� mot sitt rum men inte s�rskilt f�rv�nande �ppnade hans mamma munnen igen.
�V�nnen..�
Han tvingade dom sammanpressade l�pparna att slappna av, blinkade till n�gra g�nger och v�nde sig sedan om med ett svagt leende. �Det �r ingen fara mamma.� Och f�rl�t.
N�r d�rren var st�ngd bakom honom lutade han sig tungt mot den och sl�t �gonen. N�r ett par gr�na ist�llet blev synliga d�r bakom �gonlocken slog han hastigt upp dom igen. Han kunde inte.. Varf�r ville han.. Han borde inte..
Han visste att det s�kert var en dum id�e. Att han borde ha gjort det innan m�rkret fallit. �nd� s� var det i bara det svaga skenet fr�n dom glesa gatlamporna som han sprang �ver asfalten. Han ville tro att han kunde l�mna en jobbig k�nsla f�r varje nedtramp. D� skulle snart alla vara borta. Efter n�gra mil kanske..
Andetagen blev djupare och djupare utan att ha n�got att g�ra med anstr�ngning. N�r han sprang ned f�r den lilla sluttningen blev dom tunga andetagen mer oj�mna men han tvingade sig att forts�tta. Enda tills han stod framf�r strandkanten som s�g mer gr� �n brun ut i m�rkret.
Tidigare hade han kunnat intala sig att det bara var ologiskt att t�nka att det fanns n�got i det svarta, att det bara var i hans eget huvud. Nu hade han f�tt bevisat att det inte alltid var i hans huvud och det gjorde det s� mycket v�rre. Samtidigt som det gjorde honom �nnu mer envis att �vervinna r�dslan.
Fingrarna r�rde sig �ver str�ngarna utan att det l�t som han ville. F�rst hade det varit bilarna, f�glarna och ungarna utanf�r som st�rt honom. Sedan hade det varit dammsugaren fr�n nederv�ningen. Nu var det n�got i hans huvud som snurrade runt, runt och som han inte ens kunde greppa. Hur skulle man kunna reda ut sina tankar n�r man inte visste vad det vad man t�nkte p�?
Han gjorde ett nytt f�rs�k men n�r det �terigen l�t som en 7�rings f�rsta gitarrlektion och inte som en kille som spelat gitarr sedan han var 14 och i vanliga fall kunde g�ra det i s�mnen kastade han frustrerat ifr�n sig den svarta akustiska gitarren p� s�ngen.
J�vla skitinstrument.
Och kunde dom d�r ungarna seri�st h�lla k�ften? Borde dom inte ligga och sova vid det h�r laget? Han klev irriterat fram till f�nstret och planerade samtidigt hur han b�st skulle h�mnas. Kasta vattenballonger kanske? F�r sn�llt. Vatten var inte s� farligt. �gg kanske. Definitivt �gg.
N�r han drog undan den svarta gardinen, som Cathy fortfarande suckade �t varje g�ng hon var upp f�r att hans rum var s� dystert, var det dock n�gonting annat som f�ngade hans blick.
Han brukade se Andy springa r�tt ofta men eftersom han inte sprang i riktning mot skogen d�r dom flesta andra l�pare h�ll till undrade han alltid vart han egentligen tog v�gen. Sprang han runt, runt bland villor och l�genheter eller? Han kisade n�got fundersamt efter den svarta huvtr�jsryggen och sl�ppte sedan ner gardinen igen.
D�rren slog igen med ett klick efter honom och stegen r�rde sig snabbt ut ifr�n g�rden och vidare ner l�ngs gatan. Vad fan h�ll han p� med egentligen?
Han hade inte ens hunnit fram till korsningen l�ngst ner p� gatan f�rr�n grannungarna �kte f�rbi p� sina fula sparkcyklar. Flickan v�nde upp ansiktet mot honom och i samma stund sp�nde han blicken i henne.
�S�g ett j�vla or..�
�Man f�r inte sv�ra.� Pojken med det morotsf�rgade h�ret drog en hand under den snoriga n�san och Liam kom av sig f�r en stund bara f�r att han blev s� himla �cklad. Sedan var han tillbaks igen.
�Okej s�g ett ord till och jag kommer knyta fast dina f�tter med dom d�r fula skosn�rena i gungst�llningen d�r borta och vakta s� att ingen kan plocka ner dig.�
Flickan s�g f�r f�rsta g�ngen n�gonsin lite os�ker ut och drog tag i killens arm. �Kom Arvid, vi �ker.�
Han s�g sig om �ver axeln p� dom och n�r han var s�ker p� att dom inte skulle komma tillbaks och kaxa fortsatte han l�ngs gatan. H�ger eller v�nster? Det faktumet att han var v�nsterh�nt fick avg�ra det hela.
Vetskapen om vad han faktiskt gjorde b�rjade komma ikapp honom och n�r han n�stan best�mt sig f�r att v�nda om h�rde han l�tta steg mot asfalten l�ngre bort. Det l�t misst�nkt likt n�gon som sprang. Trots den pl�tsliga motstr�vheten fick ljudet honom att forts�tta nu n�r han �tminstone visste att han var p� v�g �t r�tt h�ll. Vilket egentligen borde f� honom att �nnu mer vilja g� hem. Uppenbarligen s� var det i bostadsomr�det han sprang. Mysteriet l�st liksom.
Vid n�sta korsning stannade han till och s�g sig f�rvirrat omkring. Man kunde se l�ngs hela gatorna, som att dom fortsatte i n�gon slags o�ndlighet, men han kunde inte se en levande m�nniska �t n�got utav h�llen. Hur snabbt kunde killen springa? Om inte..? Han s�g ner mot sluttningen bland tr�den d�r han visste att det fanns en sj�. Var det runt den han sprang? Nyfikenheten tog �n en g�ng �verhanden och han b�rjade ta sig ned dit�t samtidigt som han fiskade upp en cigg ur jeansfickan.
Andy kn�t h�rt n�varna och s�g p� det stilla vattnet som s� m�nga g�nger tidigare. Pontus fanns inte h�r. Ingenting annat fanns. Det var skuggor, tr�d, m�rk himmel, kv�ll. Ingenting annat. Han hade till och med lyckats l�ta bli att snabbt snurra runt f�r att se vad som kunde g�mma sig bakom honom. Och helt utan f�rvarning rasslade det till i tr�den som hundratals kedjor och blicken for iv�g �ver axeln i samma hastighet som en blixt.
�Det �r bara vinden fattar du v�l.�
Han s�g cigarettgl�den innan han kopplade vems r�st det var. Och n�r han v�l f�rstod dunkade hj�rtat till h�rdare �n vad det hade gjort n�r han f�rst kom ner till vattnet.
N�r �gonen fokuserat ytterligare p� den lilla elden kunde han l�ngsamt b�rja urskilja den l�nga gestalten i m�rkret. Hur l�nge hade han..
�Hur l�nge har du st�tt d�r?� Orden hade inte bara uttalats som en tanke utan rakt ut till Liam.
�Kom f�r en stund sedan�, sa Liam s� nonchalant att Andy �terigen kn�t n�varna. Vilket var patetiskt. Vad skulle han g�ra med dom? Sl� dom mot Liams br�stkorg som en barnslig unge?
�Fr�gan �r v�l vad du g�r h�r, jag har h�rt att man inte ska g� ner till vattnet n�r det �r m�rkt.� R�sten kom n�rmare och n�r Andy s�g upp igen kunde han se att Liam inte var s� m�nga meter bort l�ngre. R�ken gav kontrast till allt det svarta p� ett n�stan vackert s�tt.
�F�r att man kan bli neddragen i det av en flicka med svarta �gon ell..� Det d�r hade han inte t�nkt s�ga. Han hade inte ens hunnit t�nka det innan det l�mnat l�pparna. Var han helt dum i huvudet eller? Det var.. nio �r sedan! Han kunde inte se Liams ansiktsuttryck men tystnaden var nog jobbig.
�Tror du fortfarande p� den skiten eller? Jag hittade ju p� det..�
Hur kom han ens ih�g de.. Uppenbarligen kom han ocks� ih�g det. Sj�lvklart mindes han natten dom hade t�ltat och Andy hade blivit ledsen och dom hade lova.. Han hade aldrig t�nkt p� det f�rr�n nu n�r Andy p�minde honom om det, vad fanns det ens f�r anledning att t�nka tillbaks p� det? Liam hade haft en kompis som hette Jakob p� mellanstadiet men efter att dom b�rjade p� olika h�gstadium hade han aldrig ens mer t�nkt p� honom, �nnu mindre p� vad dom hade gjort. Och Andy st�rde han sig ju till och med p�.
�Det vet jag v�l�, kom det mumlande ur m�rkret. Men han fick inget svar p� vad han egentligen hade gjort d�r. Det hade definitivt inte sett ut som att han var p� v�g att springa runt sj�n. Tv�rtom s� hade han st�tt med uppdragna axlar och n�stan verkat hypnotiserad av den d�r sj�n som man knappt s�g i m�rkret mer �n att det d� och d� bl�nkte till i den n�r m�nen kikade fram bakom molnen. Och s�ttet han hade ryckt till och v�nt sig om p� n�r vinden slet tag i tr�den. Vad trodde han att det var? Sp�ken?
Fast vad Andy �n hade f�r anledning att st� d�r nere s� var kanske inte Liams s� mycket b�ttre. Han hade f�tt f�r sig att det var j�tteviktigt att veta vart Andy tog v�gen n�r han f�rsvann iv�g p� sina springrundor och hade till sist hamnat vid sj�n d�r han tyst iakttog honom? N�r hade han slutat undvika Andy till varje pris utanf�r skolan?
�Du..� Tystnaden br�ts �n en g�ng av den l�ga r�sten och Liam s�g vaksamt mot honom, fick pl�tsligt k�nslan av att det skulle komma n�got som han inte alls ville h�ra. �I skolan idag.. jag s�g att du, allts� att du och Pontus..� Den svarth�rige verkade ha sv�rt att hitta orden och Liam tyckte sig kunna se hur han vred p� h�nderna. �.. var det p� grund av mig..?�
Han stelnade till vid det sista n�r han f�rstod vad han faktiskt fr�gade. Hade Andy ens sett det? Vart fan hade han st�tt g�md? Han bl�ste snabbt ut r�ken.
�Nej verkligen inte, det var Jake som hj�lpte dig ig�r av n�gon j�vla anledning och jag blev indragen i det, men tro inte att det betyder n�gonting.. Pontus kanske �verdrev men f� inte f�r dig att jag skulle ge mig p� mina egna kompisar f�r din skull, h�r du inte hur det l�ter?�
Han backade bak ett steg och h�jde ciggen mot l�pparna f�r att ta ett djupt bloss, handen darrade dock till och han kastade den ist�llet ifr�n sig. Han hade inte varit beredd p� det d�r. Han var inte beredd p� hur det skulle bli med hans kompisar om Pontus fick f�r sig att s�ga n�got, han visste inte hur det skulle vara imorgon. Om Andy nu b�rjade snacka.. om han ens trodde att Liam hade �ndrat sig det minsta lilla ang�ende dom.. om han fick f�r sig att �Det var ett j�vla misstag� inte hade betytt n�gonting utan att han i sj�lva verket sprang runt och f�rsvarade emob�gen..
F�r s� var det ju inte. N�gonting med Andys s�nderslagna ansikte hade bara f�tt honom att reagera. Det �ndrade ingenting annat.
Isbl�a stora �gon som s�g p� honom bakom luggen.
Han tyckte inte om dom.
Smala h�nder som pl�tsligt k�ndes v�ldigt starka n�r dom tog tag om hans ansikte.
Varf�r hade han ens l�tit dom ta i honom?
Smala l�ppar som var lite f�r r�da.
Han hade alltid f�redragit fylliga l�ppar.
�n en g�ng var han tacksam �ver m�rkret trots sin r�dsla. D� kunde Liam �tminstone inte se dom hettande kinderna som med st�rsta s�kerhet skulle synas genom svullnader och bl�m�rken. Vad hade han trott egentligen?
Fast vad kunde han annars ha menat? �N�r hade du t�nkt sluta? N�r han var d�d eller?!� Pontus kunde inte ha hunnit med n�got mer den natten, och �nnu mindre n�got som Liam skulle ha f�tt reda p�.
Det mer troliga n�r han t�nkte efter var att Liam bara v�grade erk�nna det. Han kanske hade �ngrat sig. Hur konstigt det �n l�t att han fr�n b�rjan skulle ha valt att konfrontera Pontus med det han gjort mot Andy. Han brydde sig ju inte. Och �nd�..
�Gl�m att jag sa n�got�, suckade han men var os�ker p� om Liam ens var kvar. Han s�g honom inte l�ngre. Men det kunde lika v�l bero p� att han bara tagit n�gra steg bak�t d�r han skulle ha slukats upp av m�rkret.
�H�ll dig bara undan fr�n honom.� Orden l�t dova och nu beh�vde han inte ens se f�r att veta att Liam var p� v�g d�rifr�n. Han kunde se dom snabba stegen framf�r sig, hur handen hastigt for genom h�ret och s�kert hur en ny cigg halades upp ur fickan.
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 15 feb 14 - 23:58 | | Ännu en bra del! Jag hade gärna läst lite mer ingågende kring Andy och hans mamma, men du porträtterade det väldigt bra ändå och jag gillar verkligen hur den här historien utvecklar sig. Och det är inte alls jobbigt att höra Liams tankar, det är ju trots allt sådär som man själv ältar saker om och om igen ;) det känns som att det sakta men säkert blir bättre med dem och nu är jag väldigt spänd över hur det gick för Liam på matteprovet måste jag erkänna! Hahah, inte alls framtida läraren i mig! ;) Återigen är det fina beskrivningar och du har börjat jobba mer med små detaljer märker jag, väldigt bra gjort! |
|
|
|
