I hate (almost) everything about you- del 23 [m/m] |
okej först och främst, jag hatar slutet, dom två sista meningarna platsar mer i en lågstadie-story, men ingenting bättre ville komma fram; så ignorera det haha.
Hoppas ni ska gilla den för övrigt och berätta gärna vad ni tycker =)
Har jättekämpigt att komma vidare på det kapitlet jag skriver nu men jag har åtminstone några fler färdigskrivna kapitel som ni i alla fall kommer få ta del av ;)
____________________________________________ _____________
- kapitel 23
Han hade inte velat åka vare sig tunnelbana eller buss. Även om han ogillade mörkret så dolde det åtminstone hans ansikte bättre. Han ville inte sitta i en tunnelbanevagn och känna andras blickar på sig. Sådana som undrade vad han hade gjort, sådana som drog egna slutsatser som att han nog varit minst lika skyldig själv till hur han såg ut, sådana som tyckte synd om honom.
Och vad skulle hans mamma säga? Hon skulle bli förtvivlad. Han visste inte ens vad han skulle säga. Skulle han säga att det bara varit någon idiot som dykt upp och helt oprovocerat slagit honom? Vilket i och för sig var sant, men att han inte hade någon aning om vem personen i fråga var? Han skulle aldrig kunna med att dra upp allting som hänt sedan ettan. Eller högstadiet egentligen. Det skulle bli alldeles för mycket frågor, och alldeles för mycket oro för hans mamma. Och Liam skulle dras in i det.
Liam hade inte frågat vad som hänt och han visste inte om Jake redan berättat. Skulle han isåfall nämna någonting för Pontus? Hur ömklig Andy sett ut? Bara i ett annat, påhittat, sammanhang? ’Jag såg honom på stan, fy fan så han såg ut, som att han skulle börja gråta vilken sekund som helst.’
Nej. Han trodde faktiskt inte det. Han skulle säkert dra på munnen till det där typiska Liam-flinet när Pontus stolt berättade hur han slagit ner Andy och att emobögen inte ens hade försvarat sig, kanske till och med fråga efter mer detaljer. Men han skulle nog inte säga någonting om ikväll – omgjord historia eller ej.
Liam sneglade på Andy varje gång dom gick förbi en gatlampa. Först hade det varit omedvetet men nu gjorde han det avsiktligt. Varje gång skenet föll över honom fångade hans blick upp något. Den svarta luggen som precis som vanligt hängde ner i ögonen. Den rödblåa kinden. Dom knutna händerna som öppnades och stängdes, öppnades och stängde. Smala fingrar som försiktigt kände på kindbenet innan dom lika snabbt sänktes igen. En blick som kastades mot honom själv.
Liam vred blixtsnabbt bort blicken och körde ner händerna i huvtröjans ficka. Höll blicken envist framåt innan han istället vände den mot Jake för att fråga något bara för sakens skull. Bara för att bryta tystnaden. Få Andys uppmärksamhet att riktas mot något annat.
När dom svängde in på rätt gata bet han tag i piercingen innan han slutligen öppnade munnen.
”Måste du ha något slags stöd ifall Magda ramlar ihop eller?”
”Va?” frågade Andy tyst men harklade sig sedan som om det inte varit meningen att frågan skulle kommit ut så svagt.
”Ja men du lär ju knappast ha kommit hem så här någon gång tidigare, har du ens varit ute så här sent någonsin?”
Andys blick såg plötsligt ännu mer isblå ut än vanligt. Som att den skickade ut små vassa iskristaller. ”Jag klarar mig bra själv”, sa han med betydligt mer skärpa än det tysta ’va?’:et.
”Okej”, bröt Jake in som någon slags fredsmäklare. ”Hoppas du kan.. sova ändå.”
Liam gav honom en blick från sidan och suckade lågt. Skulle han inte ge honom en godnatt-kram också då?
Andy nickade. ”Tack. Jag menar för..”
”Absolut.” skyndade sig Jake att säga innan Andy avslutat meningen. ”Självklart.”
Liam ville inte ens tänka på vad som skulle utspela sig innanför Andys dörr om ett tag. Cathy hade blivit helt utom sig när Liam kommit hem med blod rinnande från mungipan för första gången, hur skulle inte då Magda reagera när Andy kom hem sådär i ansiktet, när hon dessutom var van med att han skötte sig. Underbarnet.
”Kan jag sova hos dig eller?” frågade Jake och fick Liam att dra blicken ifrån gården där Andy nyss gått in.
”Jaa såklart.”
Liams fingrar kämpade för att få fram nyckeln som hamnat lite för långt ner i jeansfickan samtidigt som han försökte ignorera den olustiga känslan i magen.
”Fan så han såg ut alltså..”
Liam bet ihop något men vände sig sedan hastigt om mot Jake.
”Varför gjorde du det? Kysste honom?” frågade han hetsigt och spottade nästan fram det sista.
Han fick en något förvirrad brun blick riktad mot sig som sedan blev klarare. ”Men jag vet inte, det var dumt gjort. Han såg så ynklig ut bara..” Jake ryckte på axlarna och såg ovanligt obekväm ut. Det var inget som hindrade Liam från att fortsätta lika hetsigt.
”Vad fan man kysser väl inte någon bara för det? För att personen såg ynklig ut?”
”Ta det lugnt! Det var inte meningen men vad fan är problemet för dig?! Är du svartsjuk eller?”
Det blev knäpptyst i ungefär två sekunder.
…
…
Som kändes som två ljusår.
”I helvete skulle jag vara det för.” Käkarna var hårt sammanbitna när han såg på Jake.
”Inte vet jag, du kanske tycker om honom.” Tonfallet var kaxigt utmanande och den kommande stunden stod dom bara och såg ilsket på varandra.
”Du är fan dum i huvudet.”
Det var Liam som till sist bröt både tystnaden och ögonkontakten när han vände sig om och lika hetsigt låste upp dörren.
Han sparkade av sig skorna och började gå uppför trappen samtidigt som han hörde ytterligare steg nere i hallen.
Det hade inte dröjt alltför lång stund innan Liam ångrat sig något. Jake var fortfarande dum i huvudet som ens sa något sådant, men han hade väl kanske inte behövt säga det till honom. Lagomt tills att han dragit fram madrassen från under sängen dök nämnda person upp.
”Sorry, det var onödigt sagt”, suckade han och lutade sig mot dörrkarmen.
”Ja det var det.” Han hörde själv hur trotsigt det lät så han försökte fortsätta lite mognare. ”Men okej jag kanske inte borde ha blivit så upprörd över att du kysste honom men Andy..?”
Jake hade ju sagt att han tyckte Andy var assnygg och att han lätt skulle tagit honom om han haft chansen, men det hade ju mest varit på skämt. Trodde Liam åtminstone.
”Jag vet. Stackarn var redan traumatiserad och så.. men det var inget jag planerat. Han bara såg alldeles ängslig ut och någonstans i mitt konstiga huvud tyckte jag tydligen det var en bra idèe att kyssa honom då. Eller kyss är verkligen överdrivet, jag typ.. ska jag visa på dig eller?” flinade han upp mot Liam.
”Lägg av.” Vadå överdrivet? Var det en kort kyss? Bara en puss?
”Seriöst, jag snuddade hans läppar, inget mer. Det är inte så att jag allierat mig med fiender och du behöver känna dig hotad eller vad det nu handlar om”, han mumlade fram det sista och petade till madrassen med foten. ”Vart har du täcket?”
Andy hade stått kvar på trappen en stund efter att han försäkrat sig om att Liam och Jake inte stod kvar längre. Så försiktigt han kunnat hade han vridit om nyckeln, tyst svurit åt den trögöppnade dörren och sedan tassat iväg mot sitt rum; med en grimas för varje gång ett steg fått golvet att knarra.
Han hade nästan trott att han klarat det då han lagt sig under täcket, fortfarande fullt påklädd.
”Andy?”
Han knep ihop ögonen när han hörde sin mammas röst i hallen och vände sig snabbt in mot väggen.
”Jaa jag är hemma! Sov du!” Han försökte hålla rösten stadig och hoppades att hon inte skulle vara alltför uppmärksam på tonlägen mitt i natten. Fast hon hade förmodligen inte sovit särskilt hårt, om hon sovit alls, han hade ju sagt att det inte skulle bli särskilt sent eftersom det ändå var en vanlig onsdag. Och han hade stängt av mobilen. Självklart hade hon blivit orolig.
Och självklart öppnades dörren.
”Jag försökte få tag på dig flera gånger, har ni varit ute enda tills nu?”
Han svalde hårt. ”Typ.”
”Andy..” Lampan tändes i taket. ”Är det något fel..?”
Varför frågade hon sådant där? Klumpen i halsen växte sig till storleken av en tennisboll och dom hårt sammanpressade läpparna hotade hela tiden med att börja darra.
”Nej, släck. Jag vill bara sova.” Han kunde inte hålla tillbaks en häftig inandning.
”Men gubben.. det hör jag ju att det är något.” Han hörde ljudet av barfota fötter mot golvet och han drog samtidigt upp täcket ytterligare. ”Nej men det är säkert, det är inget. Snälla gå bara, jag vill sova.”
Handen på hans rygg genom täcket brände lika mycket som det brände bakom ögonlocken och den svidande underläppen började okontrollerat darra. Gå, gå, gå. Han skulle inte klara det länge till.
”Godnatt”, pressade han fram.
”Jaha.. jaa godnatt då gubben.” Handen strök över ryggen igen innan den äntligen försvann tillsammans med hennes fotsteg.
Han tvingade sig att hålla ut tills han hörde knarret i fjärde trappsteget och lät sedan tårarna rinna till ljudet av kvävda snyftningar.
”Berättade han vad som hade hänt?” frågade Liam när han själv låg under täcket i sängen och Jake lagt sig till rätta på madrassen nedanför.
”Jaa..” Jake hävde sig upp på ena armbågen så han kunde se upp på Liam. ”Det var Pontus.”
Andys ansikte fladdrade förbi på hans näthinna igen. När han först kom in i Jakes sovrum och Andy satt på sängen med en mörkt blå skugga under ett av dom isblåa ögonen, hur han grimaserade efter att ha öppnat munnen, det röda och blåa i det annars så bleka ansiktet.
Ilskan fylldes upp som sanden i ett timglas. Pontus. Käken spändes igen.
Han hade tyckt det var för mycket i idrottshallen, att det inte ens varit kul. Att Pontus gått för långt, att det inte spelade någon roll hur det hela hade börjat. Och då hade det handlat om en knuff eller två. Emopojken som plötsligt satt på golvet med allas ögon mot sig.
Hur många knuffar måste det inte ha tagit för att ha fått hans ansikte att se ut sådär? Hur många slag hade krävts?
Hade han ännu en gång blivit sittande eller hade Pontus inte nöjt sig med det den här gången?
Skulle någon ha gjort det skulle det ha varit Liam. Pontus hade inte ens vetat Andys namn dom där första dagarna i skolan. Det var Liam som fick stå ut med töntiga middagar och evighetslånga bilfärder. Pontus hade bara hängt på det hela; blickarna, kommentarerna, skratten. Men var det någon som verkligen skulle ta det en nivå längre så var det inte Pontus. Det var Liam.
Och han skulle aldrig, aldrig ha gjort något sådant.
Han hade ju för i helvete insett att det var för mycket att trycka in honom i skåpet. Trycka in honom i skåpet. Och Pontus hade slagit honom blodig. Blodig.
”Vad i helvete..”
”Lite så jag också kände. Han var dessutom ensam, han hade absolut ingen att imponera på, dom var utomhus.” Jake knyckte till med huvudet för att få några rufsiga hårslingor ur ögonen. ”Han är fan farlig på riktigt.”
Liams käkar börjar kännas som för strama gummiband. Han hade aldrig trott att han skulle känna sådan ilska mot någon annan på grund av Andy, men just där och då spelade det ingen roll vad han egentligen tyckte om Andy, hur jobbigt det fortfarande kändes med det som hänt på festen, hur gärna han ville slippa se honom, fundera över honom, bara radera allt som hade med honom att göra sedan den där första dagen han sagt hej till sin granne. Ilskan mot Pontus överskuggade allt det där.
Varför hade han egentligen inte beklagat sig över missödet som hänt i alkoholdimman för Jake än? Han beklagade sig alltid över allt annat han tvingades utstå med Andy. Med tanke på ångesten han känt hade det kanske varit skönt att snacka med sin polare hur mardrömslikt allt kändes. Men skulle han säga något nu, så pass långt efter, så skulle det verka konstigt. Jake skulle undra varför han nämnde det först nu och inte samma morgon som han kom ut från badrummet, vit i ansiktet och spyfärdig över vad han insett att han gjort. Jake skulle ju ha fattat, att han gjort det för att han var full och inte hade någon som helst koll vad han höll på med, han kanske skulle ha skrattat men han hade absolut fattat paniken. Han hade inte fått för sig något annat konstigt. Ändå hade han av någon anledning hållit det så långt inom sig som det bara gick och burit plågan ensam.
Varför störde det honom nästan ännu mer att Jake hade råkat ge Andy någon slags puss? Mer än det gjorde att han själv gjort betydligt mer med Andys läppar..?
Det var inte ens sant. Kunde han inte ens få ha sina egna tankar ifred nu?
”Ska vi sova?” frågade Jake lågt och drog tillbaks Liam till nuet.
Han såg ner mot sin kompis och nickade. ”Visst.”
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 12 feb 14 - 18:31 | | SÅ FINT. Vart ska jag egentligen börja? Återigen är det en hel del jag gillar genom hela delen - saker som verkligen känns så otroligt bra och en av dem, kanske den allra största, var hela scenen med Andy och hans mamma - hur man satt där och bara väntade på att hon skulle se honom, samtidigt som man för Andys skull ville att hon inte skulle se det och jag tycker det är så underbart att du lät honom vara ifred, att hans mamma gick därifrån och när han sedan börjar gråta /aj/ vad ont det gör. så otroligt, otroligt ont. jättehärligt också hur du lät Jake och Liam diskutera kyssen, det var så fint att dels få höra Jakes tankar om den, varför han gjorde det (aaah så fina) och att få läsa Liams reaktion. ÄLSKADE "Varför störde det honom nästan ännu mer att Jake hade råkat ge Andy någon slags puss? Mer än det gjorde att han själv gjort betydligt mer med Andys läppar..?" och åh, när han fick reda på att det var Pontus - och hela tankegången när han inser att om det inte varit för Liam så hade Pontus inte ens vetat vem Andy var och indirekt är det Liams fel att det blivit som det blev. Jäkligt bra del, så otroligt fint och genomtänkt språk. Och de två sista meningarna har jag ingenting emot ;) |
|
|
|
