I hate (almost) everything about you- del 22 [m/m] |
Här kommer nästa kapitel/del. Berätta gärna vad ni tycker =)
________________________________________________ __
- kapitel 22
Det gjorde så ont. Käken. Näsan. Det dunkade i huvudet. Läppen.. Han höjde långsamt handen men hejdade sig innan han hunnit röra vid ansiktet. Kanske skulle smärtan försvinna om han bara väntade lite. Om han bara lät det vara en liten stund till. Han slöt återigen ögonen samtidigt som han kände dom salta dropparna rinna ner över läpparna.
”Hallå?.. Andy?.. Andy?!”
Han slog skrämt upp ögonen och det tog någon sekund innan han såg vems ansikte det var i mörkret.
”Gud Andy vad har hänt?!”
Ett plågat stön kom ut mellan hans läppar innan några ord ville formas. ”Jag..”
”Herregud, shiet. Jag ska hjälpa dig, kom.” Jake greppade tag om hans hand och i nästa stund fann han sig själv stående på skakiga ben. Han höjde handen till ansiktet, rörde vid läpparna och såg sedan på fingrarna. Blod.
”Vad har hänt?” frågade Jake chockat igen. Det såg ut som att hans hår var fuktigt..
Andy flackade till med blicken innan han kunde fästa den i dom oroliga ögonen som såg på honom.
”Pontus”, sa han tyst och strök hastigt bort tårarna från kinderna. Aj.
Det blev alldeles tyst och han trodde för en stund att Jake skulle bli förbannad och fråga varför han anklagade en av hans kompisar att ha gjort det där. När han långsamt såg upp förstod han så inte var fallet. Chockad – ja. Men inte arg. Han såg ut att svälja hårt men nickade sedan.
”Kom, jag följer med dig..” Han drog upp en bag högre på axeln innan han än en gång greppade Andys arm. Den här gången för att lägga den runt sin egen nacke. Andy drog sig dock snabbt loss och tog ett darrigt andetag.
”Jag hade inte gjort något, jag hade inte gjort ett skit. Han bara..”
”Jag tror dig! Jag lovar.. Fan..” Han bet sig i läppen och hukade sig något fastän han inte var jättemycket längre än Andy. ”Hur känns det med näsan.. är den bruten tror du? Det ser inte bra ut alltså..”
Det fick honom att ge ifrån sig ännu ett plågat läte. Han kunde väl inte ha brutit näsan?!
”Okej, okej, det var helt fel sak att säga. Förlåt.. eh.. vi måste få hem dig i alla fall.”
Dom hade gått under tystnad och Andy hade egentligen inte haft någon koll alls på vart dom gick. Han hade bara följt efter ljudet av den andres skor och låtit luggen skymma synen. Läppen som tidigare hade känts som ett öppet sår hade gått över till att kännas som att den durrade och nu var den nästan bortdomnad. Likaså den värsta smärtan vid kindbenet. Han hade ingenting alls emot att han börjat bli som bedövad. Det var det bästa som kunde hända.
När han till sist såg upp märkte han att dom bara var en gata ifrån hans egen. Hur visste Jake vart han bodde? Det tog bara någon sekund innan han förstod att det såklart var för att han hade varit hemma hos Liam massvis med gånger. Han tvärstannade och drog snabbt luggen ur ögonen. ”Jag tänker inte gå hem. Det går inte.”
”Va..? Det är klart du måste gå hem, vi är ju alldeles snart framme.”
Han skakade på huvudet och började känna paniken komma. ”Nej jag kan inte.. jag kan inte komma hem såhär.” Han gjorde en gest mot sitt ansikte som han förvisso inte hade sett hur det såg ut men mycket väl kunde föreställa sig. ”Jag.. jag kan nog ta mig hem till Lisette, tack för att du..” Han visste inte hur han skulle fortsätta. Han ville bara bort från mörkret. Bort från allt som påminde om Pontus. ”Vi åker hem till mig”, sa Jake utan att vänta på någon fortsättning. ”Jag kan inte bara..” Han drog en hand genom håret och såg nästan stressad ut. Andy förstod honom. Han ville säkert inte riskera att synas med honom.
”Fan att den där tunnelbanan ska stå still”, fortsatte han efter att ha kollat på sin mobil. ”Orkar du gå en bit till? Det är inte jättelångt.”
Andy nickade, plötsligt väldigt tacksam åt förslaget. På ett sätt skrämdes han över att han faktiskt var på väg hem till Jake av alla människor, men på ett annat var han bara så lättad över att han skulle slippa gå hem eller att behöva försöka få tag på någon kompis som han skulle behöva förklara för.
”Men fan..” Jake suckade och grävde runt i bagen tills han hittade nyckeln han letat efter och därefter öppnade dörren för Andy. ”Det är ingen fara, mina föräldrar är bortresta.” Dörren smällde igen och när ljuset tändes i hallen såg Andy sig kisande lite omkring.
Han borde inte vara här.
”Vi måste ta och göra rent det där.” Jake gick före honom längs den korta korridoren som hörde ihop med hallen och öppnade sedan dörren till vad han antog var badrummet. Han gick tvekande in efter honom och slog ner blicken i golvet innan han hunnit se sig själv i spegeln. Han visste inte om han ville.
”Ser det.. väldigt illa ut?” frågade han lågt.
”Ja. Eller jag menar..” Grimasen han gjorde hade redan sagt sanningen. Han började öppna olika skåp och plockade fram en förpackning med bomullspads och en flaska med röd etikett.
”Här har du alsolsprit, det är nog bäst att göra rent det ordentligt. Jag hamnade i slagsmål en gång och lät bli att göra rent ett sår och det blev så jävla inflamme.. okej vi behöver inte ta det”, avbröt han sig själv och vred på kranen.
Andy svalde hårt och tog stegen fram till handfatet, fortfarande utan att höja blicken upp till spegeln, för att ta ut några bomullstussar. ”Tack.”
”Eh.. säg till om du behöver hjälp eller något.” Jake lämnade badrummet och det var först då Andy långsamt såg upp.
Blicken som mötte hans var lika isblå som vanligt, men hade nu fått sällskap av en något djupare blå ton under högra ögat också. Högra kindbenet hade istället antagit en färg som matchade den röda tröjan otäckt bra. Dåligt. Och under näsan fanns en torkad substans. Misstänkt lik blod.
Det kändes som att han såg på någon annan, som att det inte alls var hans ansikte som var både blått och rött, svullet och illa tilltygat. Långt ifrån dockansiktet. Han rörde försiktigt vid läppen med två fingertoppar och knep i samma stund ihop ögonen. Sprucken.
Han tillät sig 60 sekunder av tysta tårar och självömkan. 60 sekunder att vara förtvivlad, rädd och chockad över vad som hänt. 60 sekunder men inte mer.
16
11
9
3
2
1
Han tog ett djupt andetag innan han dränkte bomullstussarna i vatten och systematiskt började tvätta bort blodet under näsan, läppen, hakan.
Smala fingrar drog undan luggen men ångrade sig genast och lät den istället dölja så mycket av ögonen som möjligt. Vad fanns det att se?
Det krävdes mer att trycka en alsolspritsindränkt bomullstuss mot den svidande läppen men han höll envist kvar. Så länge den suddade ut spåren..
Det pep till i fickan och han drog långsamt upp mobilen samtidigt som han lutade sig mot den kaklade väggen bredvid spegeln. Där han inte längre kunde se sig själv.
[22:24 nytt meddelande- Simon] Såg ditt sms först nu,kul :D Är du fortfarande ute?
[22:50 nytt meddelande- Simon] Vart är du någonstans?
[22:57 Missat samtal- Simon]
[23:20 nytt meddelande- Simon] Det har inte hänt någonting va?? Vilken kompis är det? Ring mig när du ser det här, okej?
[23:25 Missat samtal- Simon]
[23:30 nytt meddelande- Simon] Seriöst Andy, svara! Du skrämmer mig som fan, vart är du?
Han läste det sista meddelandet som kommit för mindre än en minut sedan och svalde hårt. Han orkade inte förklara. Han ville inte. Inte nu i alla fall.
[23:32 sänt meddelande-Simon] Förlåt att jag bara försvann och inte svarade. Glömde bort tiden och fick ont i huvudet sen, är hemma. Vi hörs imorgon. Förlåt.
Nu kände han sig som en sjukt dålig kompis också. En dålig kompis som inte ens kunde skriva en trovärdig lögn.
Och i nästa stund insåg han än en gång vart han befann sig någonstans. Han skruvade noggrant på korken på flaskan, kastade alla blodiga bomullstussar och gick sedan långsamt ut. Han såg sig lite förvirrat omkring men tog sedan sikte på den halvöppna dörren längst ner i korridoren. När han såg Jake sitta lutad mot väggen i sängen tog han ett tveksamt steg in.
”Hur känns det?” Jake rätade snabbt på sig när han kom in. ”Det ser i alla fall bättre ut”, tillade han och ett svagt leende blev synligt på hans läppar. Förmodligen bara för att få honom att känna sig bättre.
Jake hade aldrig varit lika elak, även om Andy hade undvikit honom lika mycket som dom andra under ettan, och han var också den som faktiskt hade kunnat fråga Andy någonting utan att ha lagt till ett ’emo’ eller ’bög’ efter. Ändå kändes det konstigt att tänka sig att han sa någonting för att få Andy att må bättre. Att han inte bara hade hjälpt honom upp på fötter i gränden utan även försökt följa honom hem och till sist tagit med honom hem till sig själv. Det måste kännas konstigt för honom också. Hur mycket hade säkert inte Jake och Liam pratat om honom? När dom fått syn på honom i korridoren längre bort eller bara haft något annat tillfälle att kunna yttra hånfulla kommentarer om eller till honom?
”Jag är fortfarande lite bortdomnad tror jag”, sa han med en liten axelryckning och lät blicken snabbt svepa över sovrummet som var bra mycket större än hans eget. Väggarna var vita men pryddes av flera affischer och tavlor. Allt ifrån Mötley Crüe till New yorks skyline.
”Kan tänka mig det..”, grimaserade Jake. ”Vad hände egentligen..? Alltså jag kommer inte säga något till Pontus om du är orolig för det.”
Ett darrigt andetag lämnade hans läppar innan hans svarta strumpklädda fötter ledde honom över golvet och fram till Jakes säng där han försiktigt sjönk ner på kanten. ”Vi var på samma klubb men jag gick ut med en vän..” Han bet tag i läppen utan att tänka sig för och släppte den lika snabbt som att han skulle ha fått en stöt. Metallsmaken var fortfarande kvar. ”Sen gick han hem och.. Pontus måste ha följt efter ut för plötsligt så var han bara där du vet? Och..”
När han slutligen kommit till när Jake hittat honom hade hans blick sänkts ner till händerna som vreds fram och tillbaka, fingrar som flätade in sig i varandra och fingrar som knäcktes.
”Något måste ju slagit slint i huvudet på honom.. alltså visst att han kan vara våldsam men..” När Andy såg upp gled Jakes blick över hans ansikte och det tog en stund innan han fortsatte. ”.. det här är ju helt stört.”
En stund senare hade han åtminstone flyttat in en bit på sängen med väggen till ryggstöd istället för att sitta så blickstilla på sängkanten. Jake hade pratat på utan att få särskilt mycket svar ifrån Andy, men det hade varit skönt att bara få sitta tyst och koncentrera sig på något annat än smärtan i ansiktet. På ord som inte längre handlade om Pontus. Även om hans egna tankar drogs dit ändå.
”Du..”
Han såg upp då han antog att han missat någon fråga trots allt. Men så blev han medveten om den stickande känslan i ögonen, den som brukade få hans blick att bli alldeles glansig. Hur patetisk måste han inte se ut? Och ändå kunde han inte få sig själv till att sänka ner axlarna och slappna av, inte få fram ett litet leende som visade att han var okej. Istället darrade läppen till.
Jake lutade sig den lilla biten fram till honom, satte ner ena handen mot madrassen och i nästa stund hade hans läppar snuddat vid Andys.
Han visste inte hur lång tid det tog. Men det handlade om bara sekunder. ”Vad fan gör du?!” Den isblå blicken såg både chockat och ilsket på Jake som lika snabbt hade ryggat undan.
”Förlåt! Förlåt Andy jag.. gud jag vet inte varför..” Han drog händerna genom det bruna håret och kom snabbt upp på fötter.
”Du kan inte bara..!” Han drog hastigt sin egen lugg ur ögonen innan han gjorde en ansats att resa sig upp från sängen.
”Vänta, vänta.” Jake satte ner ena knäet mot sängen och befann sig plötsligt väldigt nära Andy igen. ”Snälla vänta, det var inte meningen. Det var asdumt gjort, förlåt. Verkligen.” Hans mörkbruna blick var så bedjande att en suck till sist slapp ut mellan Andys läppar.
”Är det lugnt..?” frågade han nästan andfått. Fortfarande med rådjursblicken fäst i hans. ”Jag menade verkligen, verkligen inte att göra det där.”
Vad var det med folk och plötsligt kyssa honom?! Okej det hade mer varit en väldigt hastig puss men ändå. Och alla skulle dessutom säga att det inte varit meningen! Var han så äcklig att.. Han nickade och lutade sig långsamt tillbaks mot väggen igen. Nu skulle väl tårarna snart börja rinna för att han var arg istället.
”Jag ska ringa ett snabbt samtal bara, jag kommer snart.”
Han följde honom med blicken tills det att han var ensam kvar i rummet.
”Hallå?”
”Okej jag går rakt på sak. Vi har en.. situation här och du behöver komma hit. ”
”Va vadå?” Liam höjde något förvirrat på ögonbrynen åt det Jake sa. Han stängde igen laptopen och reste sig upp ifrån stolen. ”Vad har hänt?”
”Kom hit bara”, sa Jake i andra änden.
”Okej, okej jag kommer.” Han drog åt sig den gråa huvtröjan som låg slängd på sängen och gick sedan ut ifrån sitt rum. ”Är där om typ en kvart då.”
”Tunnelbanan stod still för något elfel för ett tag sen, men det kanske har fixat sig, men ja kom i vilket fall. Hejdå så länge.”
Vad kunde ha hänt som han var tvungen att ringa om vid den här tiden? Något fundersam låste han ytterdörren efter sig och gick ut i den mörka kvällen. Det kändes väldigt passande att Cathy jobbade natt för hon skulle inte ha blivit särskilt glad om hon vaknade och insåg att han inte var hemma. Han låg ju redan på minus så att säga.
En blick på tidtabellstavlan ovanför perrongen visade att tågen var i rullning och han skulle nog vara hos Jake om ganska exakt en kvart faktiskt.
Han hejdade sig med fingret alldeles framför ringklockan men mindes sedan att Jakes föräldrar var utomlands och tryckte till två gånger. Dörren for upp nästan på en gång och innan Liam hunnit ta ett enda steg framåt hade Jake trängt sig ut på trappen och stängt dörren bakom sig.
”Vad håller du på med? Vad fan har hänt?” frågade Liam och gav honom en konstig blick.
”Freaka inte ut, men Andy är här.”
”Va?”
Var det något slags försök till skämt från Jakes sida eller? Isåfall var han inte road.
”Jag vet. Men lyssna; jag kom ut från gymmet och hittade honom nedslagen i gränden..”
Han höjde chockat ögonbrynen. Det var det sista han hade väntat sig. Han fann sig dock.
”Okej trist för honom. Men jag fattar inte varför du tagit hit honom eller vad jag gör här?”
Jake såg sig om över axeln mot dörren innan han snabbt vände tillbaks blicken till Liam.
”För att han måste hem, hans morsa har ringt flera gånger men killen vägrar ju svara, och morsor blir oroliga. Och jag kan inte komma dit med honom för då kommer det se ut som att jag är den skyldige till hur han ser ut, men du känner hans morsa och hon vet inte att du betett dig som ett svin mot Andy?”
Liam försökte ta in allt Jake sa och suckade sedan tungt. Varför hade han plötsligt blivit indragen i det här? .. skyldige till hur han ser ut.. Hur illa kunde det vara?
”Alltså..”, började han och drog handen genom håret.
”Jag ber dig inte att bli värsta polaren med honom igen, bara kom in, okej?” Han la handen på dörrhandtaget men vände sig sedan om igen.
”Och förresten så råkade jag kyssa honom.”
”Va?!”
Jake grimaserade men ryckte sedan på axlarna innan han skyndade in. Utan att ge Liam minsta chans att fråga vad i helvete han menade med det. Han hade kysst Andy?! Han hade inte bara tagit hem killen till sig utan kysst honom? Varför.. Han gav ifrån sig en frustrerad suck men följde sedan med in i hallen och drog igen dörren efter sig.
Andy undrade smått vart Jake hade tagit vägen. Han kanske verkligen hade ångrat sig och flytt från sitt eget hem? Han kastade en blick på den nu avstängda mobilen innan han tungt lutade huvudet mot väggen igen. Hur många gånger till hade hans mamma hunnit ringa?
”.. var snäll..” Han hann precis höra Jakes låga röst ifrån hallen innan dörren öppnades och inte bara Jake uppenbarade sig utan också.. Liam.
Det här hände inte.
Andningen blev direkt mer ojämn och plötsligt var det han som ville fly. Vad skulle Liam göra? Skratta åt honom? Berätta hur patetisk han såg ut?
Hur kunde Jake.. han om någon visste väl hur Liam brukade bete sig?
Jake visste väl inget om kysse..
Han ville därifrån. Nu på en gång.
Liam hade redan dragit på sig den uttråkade blicken han oftast hade i närheten av Andy men när han klev över tröskeln förändrades hela ansiktsuttrycket till ett chockat sådant. Han hade trott att Jake kanske överdrivit lite, att Andy kanske skulle ha något blåmärke men inget märkvärdigare än så. Skadorna var centrerade till den högra ansiktshalvan men hela han såg så otroligt.. skör ut. Skrämd. Förtvivlad. Ömtålig. Obekväm.
Två utav adjektiven var det nog han själv som var skyldig till insåg han.
Han hade inte varit beredd på illamåendet. Han hade ju sett skador värre än det där. Men vem hade kunnat ge sig på honom av alla människor? Andy såg så ofarlig ut det bara gick, vem som helst såg väl att han var klen? Vem i helvete hade kunnat..
”Misslyckat försök till en makeover?” han höjde ena ögonbrynet och fick en mördande blick utav Andy. Med blåöga och allting. ”Ta det lugnt, jag skämtade med dig.”
Jake gav honom en sneglande blick men såg sedan på Andy. ”Du, är det inte bäst om du går hem ändå tror du? Din mamma verkar ju orolig och..”
”Och vadå? Nu har du tagit hit honom för att hjälpa mig hem eller vadå?!” Andy höjde rösten och reste sig upp ifrån sängen, grimaserade när någonting måste ha gjort ont innan blicken flackade mellan honom och Jake.
Läppen var sprucken också. Käkbenet såg svullet ut.. Utan att han riktigt var medveten om det hade han spänt sina egna käkmuskler ju mer han tog in utav Andys ansikte.
Vad hade hänt egentligen? Varför hade han blivit nedslagen? Av vem? Ändå var det någonting som hindrade honom från att fråga.
”Nej alltså, jag.. jag tänkte bara”, försökte Jake. ”Jag tänkte bara att du inte skulle gå ensam.”
Liam var nära att fnysa till. Sedan när hade Jake blivit så himla beskyddande mot Andy?
Och ändå så spändes hans egna muskler när han tänkte på att någon avsiktligt gjort det där.
Det blev som något slags kaos i hans huvud när Andy och Jake befann sig i samma rum. Två världar som krockade med varandra. Något som slet honom åt två olika håll och gjorde det fruktansvärt svårt att agera på det sättet som väntades av honom. Den Liam han ville vara mot Andy inför Jake fungerade inte just nu – inte när Andy stod där med stressad blick och misshandlat ansikte.
”Jag behöver inga livvakter”, kom det till sist ifrån den svarthårige innan han gick förbi dom båda och ut i hallen.
”Andy!”
Han hörde Jakes röst men fortsatte ändå till hallen där han drog på sig skorna. Den dunkande läppen gjorde det väldigt tydligt att han inte borde ha höjt rösten. Det kändes som att den hade spruckit på nytt. Och nu var Liam där och såg honom på det här sättet. Patetisk. Svag.
Jake hade av någon underlig anledning brytt sig, men gjorde Liam det? Ens lite grann?
En del av honom ville så fruktansvärt gärna tro det, vilket irriterade honom ännu mer, men en större del av honom talade om att det var hopplöst att tro något sådant.
Det var inte som att det betytt något att han kommit och frågat om hjälp med matten. Det betydde ingenting annat än att han var så pass desperat över att få ett betyg att han kunde tvinga sig själv att gå över till Andy.
Varför var det plötsligt så viktigt?!
Handen på hans axel fick honom att rycka till och för en kort sekund trodde han att det var Liam.
”Vänta så hänger vi med, jag ska ändå med till Liam och.. jag menar inte att du behöver livvakter, bara sällskap, okej?” Jake såg på honom och Andy tvingade sig själv till att nicka. Jake hade inte varit elak, förutom att han dragit dit Liam, så han borde inte få ut för ilskan som egentligen var riktad mot den blonde.
Och möjligtvis mot sig själv. Liam hade faktiskt inte skrattat. Han hade inte tittat på honom som att han var helt patetisk. Det som Andy egentligen var arg över var kanske vad han inte hade gjort.
Kanske hade han fått något slag i huvudet som han inte visste om. För han kunde väl inte på riktigt hoppas på medlidande ifrån Liam? Han ville ju inte ens ha något sådant. Han ville inte behöva tas hand om.
Han saknade bara blicken han hade fått när han ramlat med sparkcykeln.
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 11 feb 14 - 12:06 | | Ett konstnärligt mästerverk! Ditt språk i den här delen är helt underbart och det flyter på så bra, man riktigt dras med i berättelsen och /handlingen/! Så otroligt underbart, att det var Jake som hittade Andy och det var så otroligt, otroligt fint av honom att hjälpa honom hem, först till Andy men sedan vidare till sig själv. Jag älskade hur han plockade fram sakerna men lät Andy ta hand om såren själv - hade det varit Liam som gjort sig illa hade han med all säkerhet plåstrat ihop honom, men eftersom han och Andy inte har den relationen så gör han som han gör och det är så otroligt rätt. OCH KYSSEN! Shit. Även det passade så otroligt bra in i berättelsen, även det var någonting som Jake faktiskt skulle kunna göra. Han har ju sagt det tidigare, att han tycker Andy är snygg och att det bara hände.. åh. (mitt hjärta dör lite, här borta. för Jake är fin och Andy är fin och varför kan de inte vara fina tillsammans? men Sebastian. och han i skolan som jag precis tappat namnet på. åh. alla dessa fina människor) OCH NÄR LIAM KOM! också underbart, hur du låter Jake undanhålla varför Liam måste komma, hur han försvinner ut i trapphuset för att prata med honom, hur Andy tror att han har flytt sitt eget hem, hur Liam reagerar när han ser Andys ansikte och hur han blir förbannad på vem som nu gjort detta. ÅH vilken spännande framtid. Vad kommer han göra, när han vet att det är en av hans bästa kompisar som gjort det? Åh, åh, åh. Jag känner att din Pontus och min Colin är ganska lika så jag kan tänka mig precis hur epic det här kan bli. Shit. Mycket bra skrivet. |
|
|
|
