[M/M] De sju dödssynderna. [Del 15] |
Ni är fina, vet ni det? Så väldigt, väldigt fina. Över 50 gånger har ni klickat er in på föregående del - det gör mig så väldigt, väldigt glad. Än gladare skulle jag bli, om ni lämnade en kort kommentar i slutet. Det behöver inte vara en lång redogörelse (trots att jag älskar dem mer än allt annat) utan det räcker med ett kort bra/dåligt. Tack, igen.
Kör I
Hur länge än, hur länge än, hur länge än!
Förinta oss!
Förinta oss!
- Inledning, De sju dödssynderna, Karin Boye
”Alexander!” Rösten letade sig ända upp för trappen, tvingade sig in i Alexanders rum och lyckades på något vis urskiljas från musiken. Med en suck slängde den blonde killen ifrån sig boken och lämnade skrivbordet, men han stannade i dörröppningen – ville inte gå längre utan att veta vad han gav sig in i.
”Vad är det?” Ropade han tillbaka, irritationen alldeles för tydlig i hans röst. ”Jag har prov imorgon, kan det vänta?” Tystnaden var tillbaka och Alexander drog ihop ögonbrynen när han tog ett steg längre ut i korridoren för att kunna se nedför trappen. Hans pappa stod där nere, ovanligt tidig från jobbet, och han sände honom en blick som varnade honom för att prata på det viset.
”Du har besök”, sa han tillslut och sneglade mot dörren innan han försvann in till sitt kontor med en kort nick. Det var alltså någon hans pappa inte kunde vara otrevlig mot. Det kunde inte vara Colin eller någon från laget. Alexanders ögonbryn drogs ihop än mer och han lät sovrumsdörren stå öppen när han joggade ner för trappen och såg vem som stod i farstun med halsduken i händerna och allvarliga, mörka ögon. ”Troy?”
”Alexander”, sade den andre killen och såg ner på sin halsduk ett tag innan han kollade på honom igen och det där allvaret hade spridit sig från hans ögon till resten av ansiktet. ”Kan vi prata? På ditt rum, kanske?” Han sneglade bortåt kontoret där Alexanders pappa hade försvunnit in och Alex nickade, antog att vad de än skulle prata om så var det bäst att ta det privat.
”Visst”, sade han lite trevande, för han visste inte riktigt vad han skulle göra av det här besöket – de pratade ju nästan aldrig, inte mer än det vanliga småpratet innan bussen eller när de stötte på varandra på stan eller i skolan. Var han orolig för hur Alexander hade det? Var det verkligen så? I så fall började det bli lite väl överbeskyddande, förresten hade han ju inte ens rört honom på en vecka. ”Häng av dig kläderna – är du hungrig eller något?”
Troy skakade på huvudet medan skorna placerades på skohyllan och jackan och halsduken hängdes undan. Om det var någonting hans mamma kunde bli upprörd över, då var det när saker slängdes omkring i huset. Som om det gjorde hennes arbete ogjort.
”Jag ska inte stanna så länge, du behöver plugga”, sade Troy medan de gick upp för trappen till den öppna dörren, Alexander nickade bara och såg till att stänga dörren och sänka volymen på musiken när de väl klivit in.
”Så…”, började Alex och slog ihop händerna, men det verkade inte som om Troy hade så värst bråttom med att börja prata – istället gick han runt i Alexanders rum och såg på de skrynkliga affischerna som han hade satt upp på väggen igen. Det såg helt plötsligt så barnsligt ut – han var arton, var han inte? Han borde ha riktiga tavlor där, sådana som fick folk att tänka. Inte bilder på svettiga killar som ingen egentligen brydde sig om. ”Var det något speciellt, eller ville du bara umgås?” Han försökte hålla rösten jämn, ville inte att han skulle låta så avig som han förmodligen gjorde. Han kunde fortfarande höra musiken i bakgrunden och han var glad att den höll tystnaden borta. Troy bara stirrade och stirrade på en av de sneda affischerna.
”Oscar Brown kysste mig idag”, sade han tillslut och Alexander kände hur botten av magen försvann, förvandlades till ett svart hål, och det blev kallt. Hjärnan tänkte ut tusentals kommentarer till Troys ord men trots det stammade han ut ett patetiskt Ursäkta?
Troy blinkade, vände äntligen blicken från fotbollsspelarna och fokuserade den på Alexander i stället. På något vis kändes det än värre. ”Jag sade att han kysste mig idag, Alexander. Och jag kysste honom.”
Alexander lutade sig mot skrivbordet, placerade händerna i byxfickorna och försökte rycka på axlarna, som om hålet i magen inte vuxit sig större och fått kylan att sprida sig. ”Och? Vad försöker du säga? Att du är bög? Vad har det med mig att göra?”
Ett svagt leende flackade över Troys läppar och han skakade långsamt på huvudet. ”Nej, Alex, jag är inte bög. Men Oscar behövde veta att det inte är fel, att gilla killar. Att han varken är äcklig eller konstig för att han gör det.”
Den nya botten av muskelvävnader som jobbat med att stänga igen hålet i magen rasade igen och Alexander flackade lite med blicken, koncentrerade sig länge på skolböckerna han spritt ut på bordet. Han var plötsligt väldigt glad att de inte tagit den här konversationen i hallen.
”Så, du kysste honom som något sorts-”, började han tillslut men Troy avbröt honom.
”Som något experiment?” Rösten var plötsligt väldigt kall och hård. ”Nej. Som välgörenhet? Absolut inte. Men han behövde någon som förstod och var okej med hans känslor.”
”Varför kommer du hit?” Frågade Alexander plötsligt, hans kropp hade reagerat på kylan i Troys röst och hålet i magen hade frusit igen. ”Vad har jag med Oscar att göra? Varför skulle-”
”Han berättade om dig medan jag körde honom till sjukhuset”, svarade Troy och Alexanders blick vändes genast mot honom, som för att tyst fråga ifall det var någonting allvarligt. Ifall Colin och de andra hade gått över gränsen när han inte var där. När han lämnat honom upprörd och gråtandes. Alex vände bort blicken igen. ”Han skickade ett meddelande för en stund sedan, han behövde inga stygn men han kommer inte kunna skriva klokt på ett par veckor.”
”Vad hände?” Han ville inte veta, men trots det frågade hans dumma hjärta.
”Han slog sönder en spegel.”
Alexander hade bara blinkat och så var Troy borta. Dörren till rummet var stängd och huset alldeles tyst. Men, när han kollade på väckarklockan vid sängen såg han att det hade gått i alla fall tio minuter sedan Troy pratat med honom. Med en låg svordom sjönk han ner på stolen och gnuggade sig i ansiktet, pressade handflatorna mot ögonlocken, drog fingrarna genom sitt ljusa hår och lät tillslut huvudet falla ner på skolböckerna med en dov dunk.
Han kunde inte ens minnas vad han skrivit men en liten, liten röst viskade att han hade skrivit Oscar. Inga fåniga hjärtan, inga vulgära antydningar. Bara Oscar. Oscar. Oscar. Oscar. Handen trevade över skrivbordet, hittade stereon och höjde volymen så att musiken sköljde bort hans namn.
Kläderna lämnade ett slingrande spår över golvet och Alexanders händer strök över den mörkhårige pojkens bröst, tummarna snuddade lätt vid bröstvårtorna och han kunde känna hur den andres mun lämnade ett eget, slingrande spår längs hans nacke.
”Du är så jävla vacker”, viskade han och den lockige killen skrattade – knuffade honom lekfullt mot madrassen och blåste undan luggen. De mörka ögonen sken och Alexander kände hur han mer än villigt sjönk ner på madrassen som var alldeles, alldeles för liten för dem. Axlarna höjdes och sänktes medan han andades och blicken letade sig över pojkens bleka kropp, den mörka skäggstubben, gåshuden som spridit sig när värmen från Alexander försvunnit. ”Jag menar det”, sade han och lutade på huvudet. ”Du är jävligt vacker.”
Han skrattade inte den här gången, bara log brett och sjönk ner på knä innan han kröp upp på madrassen och över Alexander och de där ögonen slutade inte vandra över honom.
”Vad heter du?” Frågade han, trots att han från början inte ville veta. Trots att han från början inte brytt sig. Men här, avskärmade från de andra med hjärtslag, andetag och låga stön, så ville han plötsligt veta. Han brydde sig. Den mörkhårige pojken log och kysste hans öra som för att se till så att han verkligen lyssnade. ”Jag heter Oscar.”
”Du är jävligt vacker, Oscar.”
|
| Kommentarer | | Maadelen3 - 13 feb 14 - 23:57 | | åååååh bäst. bäst, bäst, bäst. nu orkar jag inte skriva nån lång och fancy kommentar för jag ska göra situps men du ska veta att du är BÄST. | | ilenna - 11 feb 14 - 01:24 | Åh vad jag gillade det här!
Det blir alltid så obehaglig stämning när Alexanders pappa är närvarande och du lyckas med det på bara några meningar,blickar och rörelser. Jättebra!
Och på tal om pappan, den här meningen var fruktansvärd; förresten hade han ju inte ens rört honom på en vecka.´ Som att en vecka är mycket :( Usch jag tycker så himla synd om Alexander, ändå vill jag veta mer om vad han har fått utstå.
Tyckte om beskrivningarna och tankarna om affischerna, det visade liksom på att Alexander bryr sig om vad andra kan tänkas tycka om honom.
Älskade hela konversationen och alla beskrivningar runt om när Alex och Troy pratar! Liknelsen med hålet i magen och att det återkommer fler gånger <33 Älskade det!
Spegeln ._. det sista jag hade tänkt mig var att han skrivit Oscar, och det smälte såklart mitt hjärta över. Förstår samtidigt Oscar mycket väl :(
flashbacken - hehehehe. Blir ju alldeles fangirlig. Och det här: Den mörkhårige pojken log och kysste hans öra som för att se till så att han verkligen lyssnade. ”Jag heter Oscar.”
”Du är jävligt vacker, Oscar.” - rysningar!! Gillade av någon anledning särskilt att han sa ´jag heter Oscar´ och inte bara ´Oscar´. Så himla söt.
Beskrivningarna i flashbacken var också läskigt verkliga och du skriver bara så himla fint! (Tycker även att du är värd så många fler kommentarer.)
ps. litet slarvfel bara ^^ ´men det verkade inte som om Troy hade så värst brottom med att börja prata´ |
|
|
|
