I hate (almost) everything about you- del 21 [m/m] |
Det här kapitlet hade blivit väldigt långt så jag har delat upp det i två istället. Men jag har lite blandade känslor inför båda delar, så berätta gärna vad ni tycker; ifall det är något som är svårt att hänga med i, ifall det är något stycke som känns överflödigt eller om det känns för hoppigt/avhugget nånstans. Eller om det är nått helt annat ni vill låta mig veta =)
Kommentarer betyder mer än ni tror! :)
________________________________________________ _________
- kapitel 21
”Jens, hej.” Andy stannade till vid bordet i cafeterian som Jens satt vid och gav honom ett snabbt leende. Han hade precis varit på väg därifrån men tyckt att han såg någon bekant i ögonvrån. Visserligen ganska vakt bekant, men dom hade ändå träffats på några gånger i biblioteket sedan den där första gången.
”Hej”, log Jens glatt tillbaks. ”Ska du på någon lektion?”
”Nej jag skulle bara.. ingenting egentligen”, flinade han. ”Mina kompisar är kvar och gör ett prov så..”
”Kan du inte hålla mig sällskap ett tag då?” frågade han och drog ut en av dom höga pallarna innan han såg på honom bakom glasögonen igen. ”Min klass har idrott men jag har varit så himla förkyld så det kändes onödigt att vara med.”
”Självklart.” Han hade ingenting emot att umgås med Jens så han slog sig ner på den utdragna pallen och lutade sedan armbågarna mot bordet. ”Så, hände det något kul i helgen? Eller förresten vad är det för dag?”
”Onsdag”, informerade Jens med ett roat leende.
”Då kanske det är mer passande att fråga vad du ska göra helgen som kommer”, sa han och skrattade till själv.
”Är det någon som är på att dra ut på krogen ikväll?” frågade Pontus och rörde i sin kaffekopp. ”Det är ju lill-lördag och allt.”
”Alltså jag har så jäkla ont i halsen så jag vet inte..”, suckade Liam. När han faktiskt för en gångs skull hade haft pengar till att kunna hänga med. Något som var värre än att inte festa alls var att festa när man var sjuk och ändå inte fick ut särskilt mycket utav det.
”Jag hänger med i alla fall”, sa Chrille och sträckte sig efter en av dom små mjölkförpackningarna som låg slängda på bordet.
Liam såg sig lite omkring i cafeterian och stannade sedan till med blicken när han fick syn på Andy sittandes vid ett bord. Bredvid en mörkhårig kille som han inte kunde minnas sig ha sett. Andy skrattade åt någonting han sa vilket fick Liam att rynka pannan. Vad var det ens för tönt? Han var klädd i en mörkblå stickad tröja som det stack upp en vitröd skjortkrage under och hade sådana där typiska nördglasögon. Det var säkert inte ens riktigt glas utan sådana där fejkbrillor. För att han ville se smart ut eller något.
”Liam?”
”Va?” Han vände snabbt tillbaks blicken.
”Är du helt borta eller?” frågade Chrille roat och sprätte iväg den nu tomma mjölkförpackningen ifrån bordet.
”Äh det blir utmattande att lyssna på er för länge bara”, flinade han tillbaks, kastade en snabb blick mot Andy och Nörden igen innan han vred en aning på stolen så att han hamnade med ryggen mot dom istället.
Tydligen hade det blivit bestämt att Andy skulle följa med ut på krogen ikväll med Simon. Det var någon nyöppnad klubb och eftersom dom ändå började sent imorgon så såg han ingen anledning till att säga emot. Det kunde säkert bli kul.
”Aj!” Han släppte snabbt plattången för att kunna ta tag om sitt stackars öra. Hur han lyckades varenda gång var ett mysterium. Håret fick helt enkelt vara lite fluffigare på ena sidan, han tänkte inte riskera att behöva visa sig på stan med brännskadat ansikte. Han studerade sig själv i den snirkliga spegeln på dörren en stund innan han med en suck drog av sig den gråsvarta t-shirten han tidigare valt. Nog för att han alltid haft väldigt ljus hy och i vanliga fall inte brydde sig i det, men nu kändes det som att det var ett lik som såg tillbaks på honom. En snabb blick på stereoklockan talade om att han hade ungefär 5 minuter på sig att välja en ny klädsel.
Lagom till att tunnelbanetåget kom inkörande på perrongen klev Andy ut genom dom automatiska dörrarna från vänthallen och han skyndade sig in i en vagn innan han började se sig om efter Simon som borde vara på samma tåg. Det positiva med att gå ut en onsdag var att det inte var i närheten av lika mycket folk ute som exempelvis en lördag och det dröjde därför inte länge förrän han fick syn på Simon en vagn bort.
”Tjena”, log han och sjönk ner på sätet mitt emot. ”Kallt det var ute!”
”Eller hur? Nu när man lagom blivit van med värmen. Och så väljer jag att bara ha ett linne på mig utan jacka?” Han höll missnöjt ut armarna men flinet var snart tillbaks på läpparna.
Andy själv hade till sist valt en mörkröd tröja med smala ärmar och en svart slips löst om halsen. Och överraskande nog ett par svarta stuprör.
Det var bara 4 stationer in till stan och när dom gått av lät Andy Simon leda vägen då han själv inte hittade till någon klubb överhuvudtaget, ännu mindre en helt ny. Han hade varit ut några gånger sedan han fyllde och han kände igen dom flesta uteställena till namnet, men när det gällde att hitta till dom så var han totalt kass. Dom passerade Slussen och Debaser med dess fejkpalmer som förvånande nog smälte in väldigt bra, gick över den stora bron och svängde sedan in i en gränd upp emot gamla stan.
”Alltså.. jag är inte riktigt säker på att det verkligen borde vara hitåt.. vi kanske skulle gått åt andra hållet”, sa Simon efter att dom virrat runt en stund över dom kullerstensbelagda gatorna mellan stängda butiker och folkfyllda restauranger.
”No shiet? Jag som fortfarande trodde du hade superkoll när vi svängde upp på samma gata för fjärde gången?” flinade Andy och tog upp sin mobil.
”Skitkul.” Simon lipade åt honom. ”Går du in på eniro?”
”Mm.. okej nu är jag inne.”
”Hey vänta! Jag tror jag ser det”, sken Simon upp och drog tag om Andys armbåge. ”Den där blåa skylten där borta, visst står det Lightic?”
Längre ner i gränden syntes mycket riktigt den svårhittade klubben och dom skyndade ditåt, typ som att den på något magiskt sätt skulle försvinna igen annars. Det var ändå med viss tvekan han klev ner för källartrappen. Vad var det här för ställe egentligen? Något motorcykelgängs nya tillhåll? En sekt vars medlemmar dyrkade vampyrer och nu hade hittat det perfekta stället som kunde agera krypta?
Han fick sig dock en överraskning när dom kom ner och det som han trott var en liten källare bredde ut sig till en ganska stor lokal. Lite vampyrkänsla var det absolut om man tittade till inredningen, men det var inget negativt utan snarare helcoolt.
”Häftigt ställe”, konstaterade Andy och såg sig omkring.
”Verkligen, jag tycker vi tar sikte på den där baren längre fram”, Simon tog tag om hans armbåge innan dom började göra sig en gång fram.
Han hade trott att det skulle vara ganska glest med folk eftersom dom kommit redan till halv tio, men det hade varit förvånansvärt mycket folk där inne. Så pass att man kunde tappa bort varandra bland alla dansande kroppar om man råkade titta bort för länge. Bara en stund efter att dom hade kommit hade han fått syn på en bekant person och det hade känts som ett dåligt skämt. Just han av alla människor på exakt den klubben dom befann sig. Pontus. Oundvikligen hade Andys blick direkt letat efter ett blont rufs bland dom personerna närmast honom. Men något sådant hade inte funnits där.
En tjej med hälften blont hår och hälften rakat huvud slöt upp intill honom och Simon och efter att han låtit blicken vandra ifrån platåskorna, upp över skinnbyxorna och det korsettliknande linnet kunde han se två vita linser med pupiller som liknande pepparkorn både till storleken och färgen. Det var nästan komiskt hur Simons egna ögon glittrade till och det dröjde inte länge förrän dom två dansade betydligt närmare varandra. Andy själv kände sig något överflödig och kastade en blick bort mot baren.
”Andy.” Simon fångade upp hans blick.
Han skakade snabbt på huvudet med ett snett leende och gjorde tummen upp. Han trängde sig fram mellan dom allt mer klibbiga kropparna och nådde till sist målet; den grottliknande baren med röda ljusslingor.
Efter att han beställt sin drink, med det passande namnet Kiss of blood, vände han sig om mot dansgolvet för att låta blicken svepa över det. Det var först när han stod still som han insåg hur fötterna redan värkte efter dansandet. Tyvärr lyckades hans blick hamna på Pontus och som att det inte räckte fick personen i fråga syn på honom också. Andy tvingade sig att hålla kvar blicken när Pontus med något klumpiga steg började ta sig framåt, han tänkte inte ge honom någon anledning att tro att han blivit rädd för honom efter vad som hänt i gympasalen. Eller ännu värre; att han skulle ha fått någon slags respekt för honom. Helt plötsligt tycktes Pontus halka till på någonting på golvet, han for i alla fall till med ena benet och det var ett rent mirakel att han faktiskt inte ramlade. Däremot råkade han vicka på sin egen ölflaska han höll i handen så att säkerligen hälften av innehållet rann ut på hans egen tröja. Andy kunde inte hindra fnisset som slapp ut mellan läpparna. Vilken jävla klant.
När Pontus såg upp igen var blicken mörkare än svart och om det funnits en tvekan tidigare vem han var på väg mot så var dom tvivlen helt borta nu. Andy flyttade sig diskret lite åt sidan men inte tillräckligt fort.
”Vad i helvete står du och flinar åt?!” Tre, möjligtvis fyra steg kvar. Andy svalde hårt och sneglade åt sidan samtidigt som han försökte göra ett snabbt beslut ifall han skulle stå kvar eller försöka fly. ”Hallå jag frågade vad du flinade åt ditt äcke..”
”Är det några problem här?” Andy hade inte ens hunnit blinka till förrän en lång kille glidit in precis framför honom och därmed blockerade Pontus från att ta det sista steget. När han insåg vem det var blinkade han till ytterligare några gånger.
”Sebastian?!”
Med ens var Pontus borta ur hans tankar och i samma stund som han la armarna om Sebastian fick han ett par egna hårt omkring sig.
”Hej”, log han brett.
Den långa, slanka killen som stod framför honom hade en nästan silverfärgad mohawk där hårslingor från luggen böjde sig ner framför ansiktet. Hur mycket stylingprodukter gick egentligen åt till en sån frisyr? Kindbenen var höga och ögonen rejält sotade med svart och grått. Fortfarande lika vacker.
”Vad.. du bara dyker upp såhär?” flinade Andy men mindes plötsligt Pontus. En sneglande blick runt Sebastian gav dock den positiva nyheten att han måste ha avlägsnat sig.
”Såg ut som att du behövde det”, log Sebastian tillbaks med en axelryckning. ”Vad var det ens för idiot? Vet du vem han är?”
”Tyvärr ja.” Han kände inte för att vidareutveckla det. ”Men vad gör du här?” frågade han högre för att höras över musiken.
”Jag..”, började Sebastian men lutade sig sedan ner. ”Hänger du med ut och tar lite luft?”
Han nickade och såg sig sedan om efter Simon. ”Jag ska bara..” Han ställde sig på tå i ett försök att hitta det vitblonderade håret men det verkade ganska omöjligt. ”Okej vi går ut!” Han pekade mot dörren och följde sedan efter Sebastian samtidigt som han skrev ett snabbt sms till Simon.
Dom lite kyliga vindarna utomhus var mycket mer välkomna nu än vad dom hade varit på vägen till klubben. Nu kändes det äntligen som att man kunde andas igen.
”Gick knappt att höras där inne ju.” Lyktan som satt på väggen intill Sebastian gjorde att skenet föll rakt ner på honom och gjorde ett stort leende synligt. ”Gud vad kul att se dig, känns som en evighet sen.”
Det var det nästan. Sebastian hade gått på samma skola som Andy första terminen i ettan, estetlinjen. Han hade gått om 9an och var därmed ett år äldre. Det var under en av sammarbetsdagarna dom hade hamnat i samma grupp och det hade tagit ungefär en kvart innan Sebastian fått honom att rodna. Han var den första killen som Andy hade kysst.
”Eller hur, jättelänge sen.” Han drog luggen ur ögonen och kände sig plötsligt töntigt nervös nu när dom var ensamma utan musik och andra människor.
”Ska vi gå en sväng?” undrade Sebastian och räddade honom från att känna sig stressad till att komma på någonting mer att säga.
Något mer än några kyssar hade det dock inte blivit; kanske för att det hade behövts mer tid eller för att det helt enkelt bara varit en flirt från båda håll.
Han hade flyttat till Örebro med sina föräldrar innan den andra terminen började och dom hade helt enkelt inte hörts något mer.
”Visst. Vad gör du för någonting nu, alltså går du fortfarande estet?”
Han skakade på huvudet. ”Nej jag hoppade av under tvåan. Skolan var aldrig riktigt min grej. Jag jobbar som makeup-artist”, sa han och drog kulan han hade i tungan mellan tänderna precis som han gjort förut.
Det förvånade inte Andy det minsta; han hade varit imponerad av hans sminkningar från första dagen han träffade honom och det skulle helt enkelt ha varit slöseri om han inte fått hjälpa andra att bli lika snygga.
”Shiet vad fränt. Är det kul?”
Dom fortsatte prata medans dom långsamt gick längs gränden och det visade sig att det var just därför han befann sig i Stockholm. Han skulle på en sminkföreläsning imorgon och hade åkt in till stan kvällen innan för att kunna festa lite. En av gatlamporna dom passerade slocknade precis och Andy tyckte sig samtidigt höra steg bakom dom. Han höll dock envist kvar blicken framåt. Det var förmodligen bara inbillning, som det alltid var i mörkret för honom.
”Så du var ut själv alltså? Det skulle jag aldrig kunna göra tror jag..”, sa han och rynkade pannan något.
Sebastian skrattade lågt. ”Japp, inte på det desperata sättet alltså, men det är ju lättare att få dansa med någon om man kommer dit ensam. Varför skulle du inte kunna göra det?”
Förmodligen för att han skulle ha betett sig som en töntig emo och stått i ett mörkt hörn för att han funderade för mycket på vad andra skulle tänka om honom som kom dit alldeles ensam.
”Kanske om jag hade fått dricka väldigt många drinkar innan då”, flinade han och kastade en blick in i ett utav dom mörka skyltfönstren innan han såg tillbaks på Sebastian.
”Men jag vill höra mer om dig också, jag drog inte iväg med dig ifrån någon pojkvän där inne?”
Han skakade på huvudet. ”Nej jag har inge-.. jag har ingen pojkvän”, sa han och med ens hade tankarna farit iväg till hans senaste kyss. Liam. Kinderna hettade till och plötsligt var han tacksam mot det vanligtvis skrämmande mörkret.
”Hur kan du inte ha?” Sebastian gav honom ett förvånat leende som han antog skulle vara en komplimang, även om han hade svårt för att ta emot sådana.
”Jag måste nog gå tillbaks till mitt hotell nu, lär ju försöka sova lite.” Sebastian drog på munnen och stannade till. ”Men det var sjukt kul att träffas.”
Dom kramades igen och höll den här gången kvar mycket längre än inne på klubben och den lilla kylan som varit närvarande tidigare försvann helt och hållet.
”Jag ska ditåt”, sa han och nickade framåt. ”Ska jag hänga med dig tillbaks först?”
”Nej, nej det är lugnt”, log Andy snabbt. Det var bara någon gata ner.
”Okej.” Den gråa blicken vilade på honom ett tag innan läpparna särades. ”Hejdå Andy.”
Trots att dom bara gått någon gata upp blev han förvirrad över åt vilket håll dom hade svängt. Hade dom kommit upp från gränden på höger sida verkligen? Han kände sig inte alls bekväm med att gå runt på dom mörka gatorna nu när han inte hade någon att prata med och tystnaden sänkt sig över honom. Lät det inte som fotsteg i mörkret igen nu också?
Lättnaden sköljde över honom när han såg det dygnsöppna gymmet längre fram och ljus föll ut på gatan från dom stora fönstren. Han kunde gå dit och sedan kolla upp i mobilen åt vilket håll han skulle gå för att komma tillbaks till klubben. Det kändes som att det borde vara alldeles i närheten.
Han hann dock inte enda fram. Rösten dök upp i mörkret. Handen greppade tag om hans smala axel. Därefter blev ansiktet synligt.
”Du ska inte vara så jävla kaxig. Äckliga bög.” Han vreds runt och såg rakt in Pontus förbannade blick. ”Var det din pojkvän som var tvungen att komma och skydda dig eller? Du är så äckligt jävla feg. Hör du det?” Han vacklade till något på kullerstenarna när han tog ett steg närmare och det var ingen tvekan om hur full han var. Det gjorde det dock inte mindre skrämmande med dom där svarta ögonen.
”Lägg av.” Han backade ett steg och svalde hårt. ”Vad fan har jag gjort dig?”
Han hann se hur det blixtrade till i ögonen, han hann se hur den andre tog ett hastigt steg mot honom, han hann till och med se näven som knöts. Men han hann inte backa.
Slaget träffade honom rakt över käkbenet och han vacklade bakåt samtidigt som det svartnade för ögonen av smärtan. Synen hann knappt komma tillbaks förrän handen greppade om hans axel och nästa slag kom. Och nästa. Och nästa.
Han kom inte ihåg om han hade skrikit till. Han kom inte ihåg om han hade försökt skydda ansiktet med händerna. Allt hade gått så fort.
Men han kom ihåg hur rädd han hade blivit på riktigt när det började smaka metall i munnen.
”.. fattar du?”
Den hårda knuffen fick honom att slå i ryggen mot betongfasaden med en dov duns men det fick också Pontus att äntligen backa undan. Han hann lagomt se hans rygg försvinna innan han sjönk ihop i en liten hög på marken.
____________________________
jag har några fler kapitel färdigskrivna men ni får väldigt gärna ge tips ifall det är nånting ni skulle vilja läsa om framöver, nånting som saknas eller som ni bara tycker skulle passa in bra - dramatiskt eller ej spelar ingen roll.
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 10 feb 14 - 17:04 | | SÅ SNEAKY! Här kommer man och tror att Yes, Sebastian räddade Andy från Pontus och nu kan de ha trevligt och allt är bra och så kommer den lilla skiten och- ÅH! Vad arg jag blir på honom. Återigen, språket flyter på bra och du ger fina beskrivningar av omgivningen. Det är härligt, hur du lyckas beskriva karaktärernas kläder - själv är jag hopplös på det - det gör läsningen så mycket mer målande. Väldigt fint sätt att introducera Sebastian också, man blir nyfiken på precis vilken roll han kommer spela i berättelsen för jag har en känsla av att han inte var här för ett hastigt inhopp. Sättet du beskrev Pontus överfall var väldigt bra, jag gillade speciellt meningen "Men han kom ihåg hur rädd han hade blivit på riktigt när det började smaka metall i munnen." GALET bra formulering! Gillade även hur de hade svårt att hitta till klubben och det var fint att kunna placera hela historien i Stockholm där man faktiskt har varit och vet hur svårt det är att hitta. Well done - längtar efter del två! |
|
|
|
