[M/M] De sju dödssynderna. [Del 14] |
Jag ber om ursäkt, för att jag varit så frånvarande. Jag har precis flyttat in i mitt alldeles egna studentrum och har först nu fått tillgång till internet. Nu, med nyinköpt fåtölj och allt, ska det bli ändring.
O Herre, vad du gränsar nära till det som inte finns!
Men se till oss! Vi härdar inte ut längre.
Förinta det onda, som inte gitter neka till sig själv.
Förinta vår dårskaps dröm, som inte orkar göra sig verklig.
Förinta oss.
- Inledning, De sju dödssynderna, Karin Boye
[14:32 sänt meddelande] Du sa att det var okej att prata, om jag behövde?
[14:45 sänt meddelande] Glöm det, jag menade inte att störa dig. Förlåt.
[15:01 nytt meddelande: Troy] Shit, förlåt mig Oscar, jag hade mobilen på ljudlöst och såg inte att du skrivit. Vill du att jag ringer dig?
[15:04 sänt meddelande] Nej, det är lugnt. Kan vi ses?
[15:05 nytt meddelande: Troy] Säg plats så tar jag mig dit!
[15:07 sänt meddelande] Utanför McDonalds?
[15:07 nytt meddelande: Troy] Vi ses där om tio.
[15:10 sänt meddelande] Tack.
Oscar visste inte ens varför han gjorde det, varför han hörde av sig till Troy av alla människor. Varför ringde han inte Jules? De var bästa kompisar, var det inte? Nej, det är ni inte, sade rösten i Oscars huvud. Inte på riktigt. Ni umgås bara i samband med dansen. Ibland innan eller efter träningar, men ni är inte kompisar. Inte på riktigt. Du kan inte lita på henne. Han ville inte tro på rösten i hans huvud, men med Jules nya intresse för Alexander så vågade han inte chansa. Och Troy hade sagt att han gärna fick ringa om det var något.
Skorna sparkade i den slaskiga marken, fick leran att stänka upp på jeansen och fläcka ner de mörka kängorna. De sparkade och sparkade som om de inte kunde göra annat – som om det var kroppens sätt att hålla sig vid liv. Dunk. Dunk. Dunk. Skorna tog över hjärtats roll: det fungerade ändå inte, så trasigt som det var. När han tillslut såg Troy köra upp vid sidan av vägen hade Oscar lugnat ner sig tillräckligt för att inte gråta men knogarna blödde fortfarande och han misstänkte att han hade glassplitter kvar i handen från när han slog sönder spegeln.
Försiktigt, nästan tveksamt, slutade Oscar sparka i marken och medan han höll andan gick han bort till den lilla bilen, öppnade dörren till passagerarsätet och satte sig ner innan han stängde dörren igen och andades ut. Hjärtat slog fortfarande, trots att fötterna var stilla.
”Oscar? Oscar?” Det var först när Troy placerade handen på hans axel som Oscar ryckte till och vände sig mot honom med ett svagt leende. Han såg så orolig ut, där han satt med sitt platta hår och veckade panna, som om Oscar var döende.
”Det är lugnt, det slår fortfarande – trots att jag inte sparkar”, hörde han sig själv säga, som om han befann sig i ett helt annat rum och lyssnade genom nyckelhålet. Om möjligt såg Troy än oroligare ut och hans stora händer tog försiktigt tag i den blödande handen för att undersöka den. Oscar tog bort örat från nyckelhålet och försökte istället kika in genom det. Det var nästan komiskt, uttrycket i hans ögon när han såg sig själv pressa läpparna mot Troys medan den fria handen lindade in sig i det raka, mörkbruna håret.
Dunk. Oscar ryggade bort från den mentala dörren. Dunk. Det sög till i magen. DUNK. Hjärtat var vid liv och han kände hur Troys läppar tveksamt följde hans rörelser. Det smakade salt, när Oscars tunga försökte slicka sig in i Troys mun och han insåg med ens att han grät.
Det var tillslut Troy som drog sig undan med flammande kinder och ögon som var stora och förvånade. Han kollade ner på den blödande handen medan Oscar bet sig själv så hårt i kinden att han kände smak av järn när han svalde.
”Förlåt, jag menade inte-”, sade han och rösten darrade, men Troy skakade långsamt på huvudet.
”Jag vet”, sade han och sneglade på Oscar med ett snett leende. ”Men du behövde det.”
Oscar satt tyst och smärtan i handen blev allt mer påtaglig, som om den försökte påminna honom om vad han hade slagit sönder. Som om den försökte rita upp det som var skrivet i imman. Han ignorerade den. ”Är det fel?” Viskade han och såg ut genom bilfönstret, bort mot McDonalds som ständigt doftade av friterat och rengöringsmedel. ”Att jag-” Han kunde inte fortsätta, ville inte upprepa sig själv så som hans eget huvud gjorde, om och om igen som om hans hjärna försökte få honom att förstå.
”Det är inte fel att gilla killar”, sade Troy och hans förvånansvärt mjuka röst fick Oscar att höja på ögonbrynen och vända blicken mot honom. Det fanns ingen avsky där. Inget hat. ”Men tyvärr är jag redan upptagen.” Han blinkade och Oscar drog på munnen, tacksam för hur Troy handskades med det här. ”Jag måste ta dig till sjukhuset med handen, berätta vad som hänt medan vi kör.”
Hur började man egentligen? Och hur kunde man sluta, innan de parkerat utanför den vita sjukhusbyggnaden med sina stora fönster och den lysande skylten som stavade ut Akutvård? Och fanns det ord som kunde förklara vad Oscar kände? Som kunde ge en rättvis bild av vad som hänt?
Vart Oscar än kollade såg han de där ljusa, ljusa ögonen. Han såg munnen som rörde sig när han sjöng med i låtarna och han såg hur den vältränade kroppen rörde sig till musiken. Dansade utan takt, klumpigt men med en viss känsla. Det var någonting med sättet han rörde sig på som fick Oscar att gå över dansgolvet, att fånga hans blick trots att hjärnan sade nej, nej, nej och försökte påminna honom om vem han var. Vart han hade sett honom förut. Händerna placerades på Oscars höfter och försökte få honom att följa med i hans rörelser medan Oscar försökte hjälpa honom att hitta takten, att känna musiken. Att andas in den och låta den ta över. De dansade vilt, utan varken takt eller känsla, och snart var Oscar pressad mot den mörka väggen ute i hallen och läpparna som tidigare sjungit högt började istället viska. Viska och kyssa medan Oscars hjärta försökte prata med den andra pojkens hjärta, trots den höga musiken. ”Vill du med upp på vinden?” Viskade läpparna och konstigt nog smakade de inte så mycket alkohol. Och blicken var inte sådär matt som Oscar först trott. Den såg vaken och levande ut när den långsamt letade sig över hans ansikte och Oscar log, alldeles för stort för att det skulle se vackert ut. Trots det, under den andres blick, kände han sig vackrare än någonsin. ”Jag hittar inte dit”, viskade han tillbaka.
”Du och… Alexander? Pratar vi om samma Alexander?” Frågade Troy, som om han hade svårt att koppla ihop dansaren med den, vad han trodde, väldigt straighta fotbollsspelaren. Han som skulle ha fått titeln kapten, om han inte tvingats att hoppa av. Oscar nickade långsamt och fortsatte att stirra på sina leriga skor – som om han förbannade sig själv för att ha pratat för mycket. ”Shit.”
”Det kan man lugnt säga”, viskade han och ryckte lite i tröjärmen.
”Och han sade…?”
”Att det bara varit ett experiment, ja”, sade Oscar, rösten fortfarande lika låg som om han inte vågade prata högre. Eller inte orkade, hjärtat var trots allt ganska svagt. ”Och sen hade han skrivit-” Rösten bröts och Oscar blundade.
”Shit”, ekade Troy och drog händerna genom sitt platta hår, lyckades få det att stå upp en stund innan det långsamt återgick till sin vila. ”Vilken jävla skit. Och du…?”
”Jag kan inte sluta tänka på honom”, muttrade Oscar och sparkade lite mot bilväggen, hjärtat bultade nu högt i öronen som för att lugna hjärnan. Oscar önskade att det skulle hålla käften och sluta slå. ”Jag menar, det var ju så underbart och han-, jag har aldrig-, han kan inte-”
Den här gången var det Troy som fångade hans läppar och Oscar besvarade kyssen utan det efterlängtade suget i magen, utan ivern och lusten att känna och dra och smeka. Men det var lugnande och han log igen när Troy rufsade till hans hår.
”När Maja ringer dig för att höra om det verkligen är sant, att jag kysste dig två gånger, måste du inte förklara dig – men du kan väl säga att vänskapen är ömsesidig, eller hur?”
Oscar nickade bara och lät Troy följa honom till receptionen innan han försäkrade honom att han inte behövde stanna – att han skulle skicka ett meddelande så snart han gått därifrån och allt var okej. Hade det inte varit för prov i samhällskunskap var Oscar säker på att Troy hade stannat. Och när Oscar lämnades ensam en timme senare med handen rengjord och bunden, med leriga skor och fläckiga byxor, önskade han att Troy hade stannat – så att han slapp känna sig så ensam.
[17:03 missade samtal: 2]
[Inkommande samtal: dolt nummer]
Oscar såg tveksamt ner på mobilen, det ryckte lite i underläppen och han lutade sig mot busskuren. Tonerna virvlade omkring honom och han funderade en stund på att låta det ringa ut, men tänk om det hade hänt hans mamma någonting? Eller tänk om det var hans pappa som äntligen hörde av sig, som hittat hans nummer och ville prata? Eller tänk om det var de där äckliga jävlarna som Oscar inte hade namn på. Med sammanpressade läppar svepte han fingret över skärmen och pressade telefonen mot örat.
”Det är Osc-”
”Du är så jävla äcklig, hör du det, din jävla bög? Vi såg dig och din äckliga pojkvän utanför sjukan – har du aids, eller? Fyfan, ta livet av dig så slipper vi dina jävla-”
Oscar kopplade bort samtalet, den lindade handen bultade som ett extrahjärta och när bussen stannade var han så distraherad att han lät den fortsätta utan honom. Han stod där, med jackan lindad kring kroppen och väntade på nästa buss som skulle gå först om en halvtimme. Alexander visste vilka det var.
Lämna gärna en kommentar, det betyder så galet mycket. Jag har insett att den här storyn är ganska så... avlägset skrivet och att det inte är det lättaste att ta till sig karaktärerna på grund av detta, jag ska försöka jobba på det. (och jag ber om ursäkt ifall den här delen verkade lite out of the blue. det här med att skriva mitt i natten, alltså.)
|
| Kommentarer | | Maadelen3 - 10 feb 14 - 17:37 | skrev årets kanske längsta kommentar idag om hur bra du är och om hur bra denna delen var och om hur mycket jag älskar Troy, Oscar och Alex. I min iver så glömde jag bort diktas otillåtna tecken så inget av mina jättelånga och jättebraiga kommentar syns. Fett less.
ANYWAY. Du äger. Skriv mer. CANT WAIT FOR THE NEXT BIT <3 | | ilenna - 10 feb 14 - 04:15 | Bra Oscar! (okej egentligen; bra att Du låter honom inse!) Jag fick känslan på en gång av att han inte borde lita på Jules, jag gillar henne inte.
Och som vanligt älskar jag ditt språk, du skriver så vackra beskrivningar att det gör ont(och så att man återigen bara vill elda upp alla dokument man själv skrivit haha). Gillade verkligen allt med skorna, dunkandet, hjärtat, och nyckelhålet!! <-- så himla bra.
Tyckte det var väldigt bra att Oscar fick prata av sig och att han faktiskt ringde Troy, kändes som att han skulle gå runt med alldeles för mycket inom sig annars. Och kyssen! Det var spännande :D Bra att Troy har flickvän så att det inte blir något dumt hinder för Oscar och Alex hehe, men tyckte det var en jättebra del att ta med, även om hjärtat gjorde lite ont när Oscar insåg att han grät.
Troy gör du för övrigt till en jättebra karaktär! Hans känns väldigt stabil och en aning äldre(för visst var han det?:))
Ah då betydde det alltså något med spegeln! :o Jag vill veta nu på en gång (även om jag misstänker att det kommer ge mig ännu mer ont i hjärtat.)
Och på tal om hjärta, den här lilla meningen kändes så himla mycket Oscar; Eller inte orkade, hjärtat var trots allt ganska svagt.´ Vet inte hur många gånger jag velat krama honom nu, men det här var ännu en gång.
Dom där jävla svinen dock (ursäkta språket). Du lyckas ju minst sagt med att få en att känna väldigt många olika känslor i ett och samma kapitel, och den ilskan tillsammans med att man ser Oscar framför sig som står med sin onda hand och missar bussen och.. du gör mig alldeles för ledsen </3
Såg din tillagda text först nu och kan verkligen inte säga att jag håller med :o Jag tycker karaktärerna kommer fram superbra! Jag tycker om hela känslan i storyn och det känns otroligt verkligt allting. Så enligt mig behöver du inte oroa dig för något sånt :) |
|
|
|
