I hate (almost) everything about you- del 20 [m/m] |
här kommer då nästa del, är osäker på om det låter -för- svamligt med Liams tankar längre ner? I vilket fall blir jag jätteglad om ni skriver en kommentar! :)
________________________________________________ ___
- kapitel 20
Delprov 1 / Nationella Matematik
Liam Solin
Resultat:9/58
Liam, stanna kvar efter lektionen så går vi igenom ditt resultat.
Han bet hårt ihop medans han med mörk blick såg på papperet. Som att siffrorna plötsligt skulle ändra sig. Dom hade gjort del 1 förra veckan och eftersom Lundkvist levde för matte så hade han självklart rättat proven redan till veckan efter. Det värsta var att han ändå hade känt att det gått ganska bra. Han hade inte ens tryckt sönder udden på pennan.
9
9
9
9
Det kändes som att den jävla siffran hånade honom. Skrattande och pekande berättade hur totalt värdelös han var. Och så Lundkvist jävla kommentar. Vad skulle dom gå igenom? Att han inte hade uppnått målen? Jotack han fattade det själv.
”Hur gick det?” frågade Christoffer tyst bredvid honom.
”Inte tillräckligt bra”, sa han med en axelryckning som att det inte var hela världen.
Deras lärare stod framme vid tavlan och skrev upp dom olika betygsnivåerna men Liams blick borrade sig istället in i Andys rygg två rader längre fram. Han hade säkert fått några bonuspoäng till och med, den enda eleven med 60 poäng av 58 möjliga typ.
Hans morsa skulle tro att han inte ens försökt och blir hur förbannad som helst. Igen. Och vad skulle hända sedan? Skulle han få gå om trean? I och för sig spelade det ingen roll, han tänkte aldrig mer sätta foten i skolan efter studentdagen oavsett. Med eller utan slutbetyg.
Fast det spelade roll.
”Okej om fem minuter sätter vi igång med nästa kapitel. Vi börjar med en genomgång av..”
Innan Lundkvist hunnit avsluta meningen sköt Liam ut stolen och reste häftigt på sig. Sekunden senare skallrade fönstren till av den höga smällen ifrån dörren.
Andy vände sig snabbt om och det tog inte lång stund förrän han såg Liams tomma stol. Självklart hade han haft koll på vart han satt någonstans. Precis som han visste att Liam alltid visste vart han satt. Man hade koll på sina fiender helt enkelt.
I vanliga fall hade han bara suckat och vänt sig om igen efter drama queen-sortin, men han var ganska säker på vad det hade betytt den här gången och det var ingenting han gladdes åt. Han hade tyst hoppats medans dom skrev provet förra veckan att Liam faktiskt skulle klara det. För att han var snäll, precis som Lisette sa. Alldeles för snäll. Veckan efter orienteringen hade återgått till det normala. Fast inte bara ifrån Liams sida utan minst lika mycket från Andy. Dom ignorerade varandra eller kom med någon dryg kommentar. Dom dryga kommentarerna var i och för sig mest ifrån Liam.
Ändå så kändes det inte helt som vanligt för Andy. Den där tidigare saknaden som ändå hade varit väldigt, väldigt svag efter hans gamla kompis hade på något sätt blivit starkare. Samtidigt visste han ju så himla väl att det inte skulle hända. Om han fortfarande ville att han skulle..? kyssa honom. Varför var det så sjukt svårt att ens tänka ordet? Han visste inte. Han hade inte direkt särskilt mycket erfarenhet över hur sådant skulle kännas, hur man kände skillnad på attraktion och något.. annat. Kanske var det bara saknaden som hade tagit en annan form. Han förstod inte själv.
”Jaha.. ja men då kollar ni andra fram här i alla fall”, sa Lundkvist efter att ha sett mot dörren som Liam slängt igen.
The gates of heaven were lock shut
The pits of hell they were all filled up
And I fear I don’t belong here
They might call me a sinner, a walking blame from the fire that burns, disappear
You don’t belong here
No
The church of F.E.A.R, the church of failure, the church of fools
So call me a nothing, call me a something
Treat me cruel
Hey!
…
It’s the anthem of the underground
So get back up when they push you down, we’re singing; whoa, whoa
We don’t belong, we don’t belong
Hade han inte haft musik hade han förmodligen slagit sönder en ruta eller någonting. Ändå så hade han väl ingen annan att skylla på än sig själv. Hade det varit provet det varit fel på så borde ju någon mer kanske ha reagerat..
Och vart skulle han ta vägen nu? Cathy skulle jobba först på eftermiddagen så om han kom hem nu skulle han inte bli vidare populär. Det lät kanske lite väl otroligt att varenda lektion skulle ha blivit inställd så att det var därför han kom hem halv 9.
[08:34 nytt meddelande- Jake] fan Liam, kom tillbaks?
Borde han inte ha förstått att något sådant inte var tänkbart efter sättet han hade lämnat klassrummet på?
[08:35 sänt meddelande-Jake] Pallar inte, ses imorgon
Det kändes som att allt bara gått utför sedan han lovade Cathy att skärpa sig. Proven. Pluggandet Skolkandet. Planen han haft tidigare om att allt skulle lösa sig på något sätt började kännas ganska obefintlig nu. Han skulle nog inte fixa det här.
Han gick in på det närmaste mcdonalds och placerade sig vid ett utav borden längst in med en cola och en blåbärsmuffins framför sig. Musiken fortsatte strömma in i hans öron och han försökte koncentrera sig på den istället för dom jobbiga tankarna som försökte bita hål i hans huvud.
Han brukade aldrig tänka på sin pappa, dels för att han aldrig hade sett människan förutom på en bild där han var 20, och dels för att han inte var värd det. Nu kunde han dock inte låta bli att fundera över hur det hade varit om han faktiskt funnits där. Kanske skulle dom haft en jättebra relation; haft samma musikintresse, kunnat snacka om både viktiga och totalt onödiga saker. Kanske hade det varit hans farsa som hjälpt honom fixa skolan bättre? Han klandrade inte sin mamma, hon hade alltid ställt upp, men kanske att det skulle ha varit viktigt att haft med en pappa i bilden när han växte upp också. Det kanske var därför han var som han var. Att han hade den där ilskan inom sig som i och för sig inte alltid var närvarande, men som ändå låg där under och lurade.
Ilska över att han blivit bortvald innan han ens fått en chans att visa vem han var.
Han visste såklart inte men om han fick gissa så skulle det nog ha känts bra mycket bättre att ha blivit bortvald senare. Att hans farsa stuckit när han var fjorton för att han inte orkade med honom typ. Men han hade tydligen inte ens varit värd att lära känna.
Det var först när han såg upp som han insåg att han vikt och knycklat till sugröret så mycket att det inte skulle vara möjligt att dricka med det längre.
Then I lost it all
Dead and broken, my
back’s against the wall
Cut me open
I’m just trying to breathe
Just trying to figure it out
Because I built these walls to watch them crumbling down
I said; then I lost it all
Precis som med att han aldrig tillät sig själv att gråta så var han rätt bra på att skaka av sig deppiga tankar och liksom säga åt sig själv. Han vägrade vara patetisk. Han vägrade att låta någon annan se minsta skymt av att han skulle känna sig just det ibland. Även om det fanns stunder då det kändes som att hela den där fasaden var på väg att rasa så gjorde den inte det. Kanske för att den innehöll ganska mycket av honom själv ändå. Han la bara till lite extra då det behövdes. Fejkade självsäkerheten dom gånger den svek honom. Ibland kändes det bara jobbigt att han inte kunde visa alla sidor, jobbigt att det fanns krav att följa som han själv hade satt upp för länge sedan, och rädslan över vilka som skulle försvinna om han släppte något på garden.
Fan. Han skulle ju släppa dom där tankarna! Så himla jobbigt var det inte. Han var populär, han hade sina polare, livet var helt okej.
En liten tillfällig svacka bara som han fort tänkte lämna bakom sig.
Han rufsade till håret där bak och drog till luggen så att den skulle ligga rätt innan han reste sig upp ifrån bordet med muffinspapperet och den halvtomma colan.
Han hade övervägt fram och tillbaka i vad som kändes som en evighet men slutligen kommit fram till att till och med det var bättre än mattehjälpen i skolan. Han fick helt enkelt svälja stoltheten, och på något sätt borde det väl vara lättare när han redan hade gjort det en gång.
Om han nu ens skulle gå med på det vill säga. Det var verkligen ingen självklarhet.
Han greppade tag om matteboken och det tillhörande räknehäftet innan han skyndade sig ner för trappen. Allt för att inte hinna ångra sig.
Trots det släpade han fötterna efter sig när han gick först över sin egen gård, vidare över staketet, och över till den andra.
Andy hejdade sig mitt i ett steg när han hörde det plinga på dörren. När han sedan öppnade den kändes det minst sagt som en deja vu.
”Hej..?”
Liam suckade där han stod på trappen och såg först ut att vara på väg att vända sig om igen innan han började prata.
”Din senaste lilla genomgång var inte tillräckligt bra”, sa han något anklagande och det var först då Andy såg matteboken han höll i handen. Det var det sista han hade väntat sig. Han hade blivit chockad förra gången men han trodde absolut inte att det skulle hända igen. Särskilt inte efter.. Fast det var ju glömt nu, och med det lilla han hade sagt så betedde han sig ungefär lika trevligt som förra gången. Ungefär som att det var Andy som tvingat dit honom alltså.
”Inte?” Han stod kvar i dörröppningen. Bara för att han tyckt synd om Liam på lektionen betydde inte det att han tänkte göra det hur enkelt som helst för honom. Något skulle han väl få tillbaks.
”Kan du hjälpa mig eller inte? Jag har inte hela dagen på mig.”
Liam bet tag i piercingen men släppte den lika snabbt. Andy njöt av det här eller hur? Han hade säkert suttit och småskrattat för sig själv på lektionen efter att han hade stormat ut. Men han flyttade sig åtminstone åt sidan och gjorde en överdriven gest in mot hallen med ett lika ironiskt leende. Värst vad självförtroende han hade idag då.
”Köket eller mitt rum?” frågade Andy och vände sig halvt om.
”Jag har boken här”, sa han och höll menande upp den. Spela roll vart dom satt.
Han tyckte sig höra en tyst suck från den andre innan han gick vidare mot sitt sovrum. Kanske borde han ha sagt köket ändå. Det blev så.. mycket mer verkligt att han var här när dom gick in till Andy.
Han sjönk ner på den svartbäddade sängen medans Andy verkade leta fram någon penna borta vid skrivbordet.
”Okej..”, började Andy och drog handen genom det svarta håret, såg plötsligt inte lika självsäker ut. ”Vad är det du behöver hjälp med då?”
Liam fnös till och ryckte på axlarna. ”Allt.”
”Hm okej. Vi kanske kan börja med..” Även han satte sig ner på sängen men med rejält tilltaget mellanrum innan han drog åt sig boken och började bläddra i den.
”Men det är det här jag inte fattar!” sa Liam och pekade irriterat. ”Jag skiter i det där andra.”
”Men alltså du måste kunna det här för att klara av det andra. Det hänger ihop. Precis som att.. du måste kunna minus för att fatta hur man dividerar.”
Han suckade tyst åt det Andy sa men det lät väl.. logiskt antog han. ”Jaha då börjar vi väl med det där ändå då.” Han satte sig lite rakare och drog ner dragkedjan på den svarta huvtröjan då det började bli varmt inne i rummet. Säkerligen för att han tänkte så himla mycket.
Andy blickade upp då och då för att kolla så att Liam verkade hänga med. Han tog tystnaden som ett bra tecken. Det var fortfarande konstigt att ha honom där men samtidigt.. om han kunde hjälpa Liam att få ihop till ett betyg i matten så skulle det kännas bra.
”Och när det är ett ojämnt tal så flyttar du bara över..”
”Vänta! Hur gjorde du där nu då?” Plötsligt befann sig Liam alldeles nära när han lutade sig över boken och därmed Andy. Han stelnade till en aning men kunde inte låta bli att registrera den fräscha doften. Liamdoft. Blandat med hårspray. Så nära.
”Här..?” Orden kom ut mycket tystare än han hade menat. Nästan som i en utandning.
”Men ja! Hänger du inte ens med själv nu eller? Då kommer jag ju aldrig kunna.” Lika snabbt var han borta igen och Andy andades långsamt ut innan han harklade sig.
”Jo det är klart jag gör. Titta istället för att klaga då”, sa han betydligt mer irriterat.
Liam himlade med ögonen men beslöt sig för att vara tyst. Det skulle vara ännu mer förjävligt om han gått hit och sedan ändå inte fått hjälpen han behövde. Det var konstigt ändå; han fattade mer när Andy förklarade än när Lundkvist gjorde det. Nog för att han hatade matteläraren men han borde väl ändå kunna koncentrera sig mer på vad han sa än vad Andy sa? Vetskapen om vem han satt i samma säng som borde liksom överskugga viljan till att lyssna.
”Räkna dom där talen själv nu då.” Andy sköt över boken till honom och flyttade sig sedan längre bort för att kunna luta sig mot sänggaveln. Liam gav honom en blick men fattade sedan tag om pennan igen och vände uppmärksamheten mot boken. Plötsligt kändes det som att han satt i klassrummet och gjorde ett prov igen. Ingen välkommen känsla alls.
När siffrorna på det bekanta sättet började bli sådär obegripliga igen tvingade han sig att ta ett djupt andetag. Han kunde visst det här. Metallsmaken spred sig i munnen ju mer han bet i ringen men till sist hade han fått ner några spretiga siffror och uppställningar.
”Förmodligen fel men här då.” Han släppte ner pennan i boken och suckade igen.
”Du kan ju försöka vara lite mer positiv kanske..” sa Andy och rätade på sig för att sedan flytta sig närmare boken.
”Jag är precis hur negativ jag vill, okej?” försvarade han sig direkt.
”Uppenbarligen”, svarade Andy utan att ens ge honom en blick.
När Andy dragit ihop benen till skräddarställning lutade han sig över boken och såg så koncentrerad ut att Liam inte kunde låta bli att studera honom. När det halvt tuperade, halvt rufsiga håret dolde hans ansikte och han hade en lite för stor batman-huvtröja på sig så var det nästan läskigt hur lik han var den yngre Andy. Den Andy som Liam känt. Kanske fanns det fler likheter kvar som inte hade med utseendet att göra? Säkert inte. Och han brydde sig egentligen inte heller.
Han hade trott att det skulle kännas värre att gå in i huset än vad det faktiskt hade gjort med tanke på festen för några veckor sedan. Men han hade ärligt talat inte tänkt på det på ett bra tag nu.
Det enda som fortfarande påminde honom, som ett irriterande skavsår långt inne i bröstkorgen. Ett sådant som inte störde så pass mycket att man behövde sätta på ett plåster, men som ändå påminde om att det var där emellanåt, då när man minst anade det; det var det suddiga minnet, känslan av dom mjuka läpparna mot sina egna hårda.
”Ett fel bara, asbra ju”, sa Andy plötsligt och såg upp och var återigen den 18åriga killen. ”Och jag tror att det här bara var ett slarvfel dessutom.” Det var när han drog handen genom håret som Liam skymtade något på hans handled. Tatuerad text. Hur kunde han inte ha sett den tidigare? Det var inte bara tatueringen i sig han hade uppmärksammat utan vad det stod.
”Vad står det där för?” frågade han och nickade mot hans handled, återigen med ett något kaxigare uttryck så att han inte skulle få för sig att han var superintresserad. För det var han inte.
”Vadå? Den här?” frågade Andy förvånat när han såg Liams blick. ”Jag gjorde den för snart ett år sedan. Det är ifrån en låt jag tycker om bara.”
Han nickade och drog sedan åt sig boken. Kunde han inte bara ha sagt vilken låt det var? Han tänkte knappast fråga något mer. Kändes dock inte troligt att Andy skulle ha tatuerat in texten från just den låten som var en av Liams favoriter från hans absoluta favoritband. För det borde betyda att låten också betydde något för Andy. Dom gillade väl inte samma musik längre? Andy lyssnade förmodligen på den mest deprimerade emo-musiken. Alesana typ.
”Var du långt ifrån godkänt på nationella?” frågade Andy försiktigt utan minsta hån i rösten.
I samma stund som Liam såg upp insåg han att det hade varit ett misstag att fråga.
”Hur vet du att jag inte var godkänd?” fräste han till. ”Jag kanske bara inte hade alla rätt.”
”Jag menade inte så, jag tänkte bara.. du kanske inte hade stuckit därifrån om du hade klarat det..”
”Du vet ingenting om mig Andy.” Den hårda blicken som borrade sig in i Andy gjorde ont och blicken föll ner till pennan han fortfarande höll i.
Liam hatade när han gjorde sådär! Varför kunde han inte bara fräsa tillbaks någonting? Varför var han tvungen att titta ner som en skamsen hundvalp? Han hade ju inte tänkt säga det där sista, även om det till viss del var sant, utan det hade bara kommit som en reflex för att skydda sig själv. Från att verka patetisk, värdelös.
9
9
9
Dom satt tysta båda två en bra stund och det enda Liam hörde var Andys andetag och sina egna hjärtslag.
”Varför hjälper du mig ens?” frågade han till sist lågt.
Andy såg långsamt upp när Liam bröt tystnaden. Frågan förvånade honom. Eller; det förvånade honom att Liam frågade den. Att det hårda i blicken plötsligt var borta och att rösten nästan lät skör. Kanske inbillade han sig bara.
´För att jag fortfarande vill tro att du finns kvar där inne. För att jag är för snäll för mitt eget bästa. För att jag inte skulle se något roligt i om du misslyckades. För att jag inte kan vara lika hård som du hur gärna jag än skulle vilja. För att jag hade velat hjälpa den Liam som var min bästa kompis´. ”Jag vet inte”, svarade han lika tyst.
När ytterdörren smällde igen blinkade Liam till och det var som att han först då kom tillbaks till verkligheten. Han visste inte riktigt vart han hade tagit vägen där för en stund.
”Jag ska nog.. gå hem och käka något nu”, sa han och reste sig upp från sängen med en halvkonstig känsla i magen. Varför hade det tagit så lång tid innan han svarade? Och varför hade Liams ens frågat?
Andy nickade snabbt. ”Nu borde du fixa omprovet i alla fall, du kan ju göra.. extrauppgifterna längst bak.”
”Mm visst. Tack.” Han drog handen genom håret och började gå mot dörren men vände sig sedan om. ”Inte ett ord om det här, okej?”
”Jo jag ska ropa ut det i högtalaren imorgon, gå bara”, suckade han.
När Liam stängt dörren efter sig drog han upp knäna och la armarna om dom. Varför hade allt börjat kännas så annorlunda? Han ville inte känna det. Han ville inte känna någonting i närheten av Liam.
textraderna kommer ifrån Black Veil Brides ´we don´t belong´ och ´lost it all´
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JennnyJ - 9 feb 14 - 19:38- Betyg:  | | Riktigt, riktigt bra! Du behandlar Liams panik över matten så otroligt bra och man riktigt känner hur ont det gör när han får tillbaka provresultater, man riktigt känner hur jäkla hopplös han känner sig. Återigen, samspelet mellan Liam och Andy är helt otroligt och jag gillar småsakerna mellan dem, som att Andy funderar på hur Liam mår när han springer ut ur klassrummet och hur Liam är säker på att Andy skrattar åt honom. Mattehjälpen var genialt att slänga in här, man känner verkligen att det är skillnad från första gången och det är så härligt att läsa hur Liam förstår bättre när Andy förklarar, för det är ju så sant att man lättare kommer ihåg och tar till sig saker som människor man gillar säger. Bravo! Och Andy som visar lite attityd - SÅ BRA! Älskar att han börjar skämta med Liam, att han driver med honom på ett sjysst sätt. Jag tycker den här historien utvecklar sig alldeles underbart och jag väntar ivrigt på nästa och nästa efter det och sedan ytterligare nästa! |
|
|
|
