[M/M] De sju dödssynderna. [Del 13] |
Jag ber om ursäkt för de korta delarna, men det är helt enkelt för att jag ska orka sätta mig ner och skriva, hade jag tvingat mig till längre delar så hade jag nog redan gett upp. Jag försöker istället ge er nya delar lite oftare.
Där är vårt liv. Där är vår själ.
Du som kommer straffande, vad gör du för att lossa oss?
Vet du vägen in, då är allting väl.
Men går vi bort från källorna, ska ökenstormen krossa oss.
- Lättja, De sju dödssynderna, Karin Boye
Alexander låste in sig på toaletten, händerna skakade när de slöt sig runt handfatets kanter och han lutade pannan mot toalettspegeln. En lång stund fokuserade han enbart på att andas in och ut och ignorera orden som slängdes runt i hans huvud. Andedräkten lämnade fuktiga spår på spegelglaset och när han väl släppte taget om handfatet ritade fingrarna tanklöst i imman.
”Alex, vi måste gå nu – träningen…”, det var David som knackade på dörren och Alexanders blick flackade. Han hade hoppats att de bara skulle gå sin väg, att de inte skulle vänta på honom.
”Självklart, gå ni”, sa han när rösten kändes stabil nog. ”Vi ses.” Han fick inget svar.
Alex sjönk ner på toalettlocket och drog benen intill sig. Det var dumt av honom, att förlora sig själv sådär. Han borde inte ha sagt någonting, borde inte ha knuffat undan Colin. Ett slag till, sen hade det varit lugnt. Han hade låtit Oscar vara, efter det. Alexander hade inte behövt försvara sig, hade inte behövt dra in sin pappa i det här. Med en suck släppte han benen och spolade kallvatten i handfatet – sköljde ansiktet och försökte samla sig själv. När han långsamt räknat från tio nickade han åt den suddiga spegelbilden och låste upp dörren, bara för att krocka med en kille med omöjliga lockar och ögon som var så svullna och rödkantade att det sög till i magen.
”Oscar?”
Underläppen darrade och de mörka ögonen flackade, ville inte se på honom. Men ändå stod han kvar, som om – åh. Alex släppte greppet om hans axel och Oscar backade genast ett steg, som om de stått alldeles för nära. ”Vad-”
Han skakade på huvudet, lockarna föll ner i ögonen, men munnen fortsatte att öppnas och stängas utan att han lyckades säga någonting. Tårarna började återigen rinna och hans händer skakade när de försökte torka bort dem. Alexanders kropp rörde sig utan att rådfråga huvudet och ena handen kupade runt den svullna, tilltygade kinden medan han oroligt klev närmre.
”Förlåt, för vad jag sa där borta, jag menade inte att-”
”Då borde du inte ha sagt det”, bet Oscar tillbaka men han försökte inte fly undan Alexanders beröring, istället lindade han armarna runt honom och begravde ansiktet i hans tröja. Hela kroppen skakade medan han grät och Alex slöt ögonen, lät handen stryka det mjuka håret medan han lyssnade på honom. ”Jag är inte-, det är inget fel-, är det så fel att gilla killar?”
Frågan lockade ett ofrivilligt skratt från Alexander och han kunde känna hur Oscars kropp stelnade och han skyndade sig att skaka på huvudet. ”Nej, nej – ta det inte så. Jag menar, hur kan jag egentligen-”
Fotstegen ekade mellan väggarna och Alexander klev undan, såg hur Oscar snubblade till när stödet försvann, men även hur han rätade på sig och tvingade sig själv att se oberörd ut. De rödgråtna ögonen gjorde det inte lättare för honom.
Fotstegen tillhörde en rultig lärare som knappt sände dem en blick, men det var nog för Alexanders hjärna att tysta det bultande hjärtat och inse vad han höll på med. Han rättade till tröjan och harklade sig.
”Du, vi hade roligt, visst, men kom igen”, sa han och skakade på huvudet, såg hur de mörka ögonbrynen drogs ihop, hur Oscar sträckte på sig som om han förberedde sig själv på någonting dåligt. ”Det var bara en natt, det betydde ingenting.” Han såg sig omkring, såg till så att ingen annan var där och kunde höra dem innan han tvingade sig själv att fortsätta. ”Kläng dig inte fast som någon igel, okej? Jag är inte intresserad – jag tänder på tjejer. Det var bara ett… experiment. Tro inte-”
Oscar ryggade baklänges, som om han var beredd på ett slag och det fick Alexander att känna sig illamående, äcklad över sig själv. Som om han var någon annan, som om han var skapad av is.
”Jag förstår”, han pratade lågt, så lågt att Alexander knappt hörde honom, men de stora ögonen sa allt. Meddelandet hade gått fram. ”Sluta stirra på mig och gå. Gå, Alexander.” Underläppen började darra igen men det var någonting med Oscars hållning som sa Alex att han försökte hålla gråten borta tills han lämnat honom ifred. Alexander skyndade sig därifrån.
”Ytterligare ett aldrig att stryka från listan”, andades han och den mörkhårige pojken skrattade, de bruna ögonen sken och handen strök Alexanders kind. Svetten hade fått håret att locka sig än mer och deras andedräkter tävlade ikapp uppe på vindsvåningen.”Vad tycker du?”
”Det var bra”, sade han och Alex höjde på ögonbrynen, leendet spred sig över hans läppar och musiken från undervåningen fyllde den korta tystnaden där de låg på madrassen.
”Bara bra? Jag vill att det ska vara jävligt bra.” sade han och den mörkhårige pojken skrattade igen. Åh, han kunde lyssna på det där skrattet hur länge som helst. Det hade fler toner än musiken där nere och lät hundra gånger bättre. Gjorde hans hjärta lättare. Läpparna pressades mot hans haka och Alexander skrattade han med. ”Vi är inte riktigt där än, men med lite övning...”
Utomhus var luften välkomnande sval och Alexander drog den djupt ner i lungorna - försökte lugna ner sig med armarna hårt lindade kring kroppen. Blicken sökte sig över skolgården, bort mot fotbollsplanen där laget sprang runt i leriga kläder, fötter som sprang – fötter som sparkade. Han rörde sig ditåt, först gick han långsamt och strävande, sedan ökade han på stegen och snart sprang han. Han sprang över stengården, ner för den lilla sluttningen och ut på planen. Skorna var inte anpassade för att springa men han var snart mitt bland sina lagkompisar och coachen ropade åt honom från långsidan, försökte få honom att gå därifrån och låta dem fortsätta sin träning.
”Colin!” De bägge vännerna såg på varandra där de sprang på var sida planen, den smalare av dem log brett och passade bollen. Två steg, vinkla foten och ljudet av läder mot skon fick hans hjärta att svälla. Blicken färdades över lagkamraterna, de som hämtat sig nog att ignorera coachens argsinta röst och som bestämt sig för att ge Alexander en ordentlig omgång. Leendet som spred sig över Alex läppar försvann inte, inte ens när första målet var gjort och coachen blåste i visselpipan för att samla dem. Inte ens när han skakade på huvudet åt Alexanders påhitt. Varm, svettig och lika skitig som de andra kände han sig för en gångs skull levande.
Vad tycker ni? Blev det konstigt, med interaktionen mellan Oscar och Alexander?
|
| Kommentarer | | Maadelen3 - 5 feb 14 - 18:34 | ALLTSÅ ÅÅÅÅÅÅH. jag dog.
tycker SÅ SYND om Oscar för han är alldeles för fin för att förtjäna något dåligt och alltså, åh. Det var SÅ HEMSKT. Jag kände bara hur Oscars hjärta krossades och alla hopp försvann och jag FÖRSTÅR hur jävla bitter och SÅRAD han är/kommer vara OCH JAG VILL BARA KRAMA HONOM. Samma med Alex, jag vill krama honom också! Jag tycker så synd om honom för att han så gärna vill passa in och inte vågar stå för vad han egentligen känner, inte ens för sig själv. åååh.
och nej, det blev inte konstigt när de möttes i toan. Tyckte det blev SKITbra (okej lågt skämt sorry). och på tal om de korta delarna - helt ärligt är jag glad att du skriver kortare, för längre delar får mig, hur bra de än må vara (och tro mig dina är toppklass), att tappa koncentrationen då jag har problem att läsa nu för tiden! bara du lägger ut ofta är jag nöjd.
okej, seså, SKRIV NU. <3 | | ilenna - 5 feb 14 - 15:47 | Jag blev nyfiken på vad Alexander ritade i imman, även om det bara var något ´tanklöst´ hih :D
Men till resten av kapitlet: Jag tycker om hur Alex brottas med sig själv och tankarna inne på toaletten, att han liksom ångrar sig men kanske inte låter sig inse att han gjorde det rätta.
Och neej det blev inte konstigt alls! Gud vad bra delen var när dom krockar in i varandra. Gillade det här väldigt starkt: bara för att krocka med en kille med omöjliga lockar och ögon som var så svullna och rödkantade att det sög till i magen.´ Det gav så mycket i en enda mening.
Tycker det är underbart att Oscar faktiskt säger ifrån, men att han ändå står kvar där för att han så himla gärna vill vara nära den Alexander som han minns ifrån den där kvällen. ´ istället lindade han armarna runt honom och begravde ansiktet i hans tröja.´Jag smälte verkligen på riktigt där, Oscar, Oscar <3
Och Alexander som strök honom över håret, det gör det ännu mer intimt än om det ´bara´ skulle ha varit en kram och det gör det så väldigt tydligt att han bryr sig så mycket mer om Oscar än han kanske vill inse själv.
Det hemskaste i hela kapitlet är nog också det som jag tycker allra mest om (än en gång, varför tycker man om när karaktärerna plågas haha?). - När Alexander säger åt honom att inte klänga sig fast som en igel, och att det bara var ett experiment (kan bara föreställa mig hur fruktansvärt det måste såra att få höra att man bara var ett experiment ._.) och så Oscar som ryggar undan. - så himla bra skrivet!!
Flashbacken - iiiiihh. Jag tror varenda gång att du inte kan överträffa den tidigare men så sitter jag med ett ännu större leende (eller nära till tårögd.).
Dom är så fruktansvärt söta tillsammans och allt är hela tiden så levande beskrivande - det känns verkligen som att man är där med dom (vilket iofs kanske skulle bli lite awkward haha.)
Jag skulle kort sagt kunna säga att kapitlet var perfekt rakt igenom, men jag har ju lite svårt för att hålla det kort.. |
|
|
|
