I hate (almost) everything about you- del 18 [m/m] |
är inne i något slags depp-mood då det inte känns som att jag ens kommer kunna avsluta den här storyn -.- har några till färdigskrivna kapitel men det jag håller på och skriver nu känns bara trist :(
så jag hoppas ni ska gilla det här i alla fall. Är det något som inte låter verklighetstroget, som dialogerna i mitten, så säg gärna till. Och låt mig höra vad ni mer tycker :)
______________________________________________ ___
- kapitel 18
Helst av allt ville Liam bara dra täcket över huvudet och strunta i skolan när mobillarmet satt igång. Hade han och Cathy inte haft sitt bråk på fredagseftermiddagen hade det troligast också varit det han gjort. Nu vek han istället undan täcket och drog händerna genom det toviga håret med en djup suck.
Det hade varit nog illa ifall det varit en vanlig skoldag han hade framför sig, med den hemska dubbeltimmen i matte, men nu var det ännu värre; friluftsdag. Så otroligt onödigt. Idrott var kul och ganska enkelt att få bra betyg i, men dom där töntiga aktiviteterna som idrottslärarna ordnade och kallade för friluftsdagar var bara skittråkiga. Förra terminen hade dom blivit medtvingade till skogen för att åka längdskidor. Kom igen liksom; längdskidor! Om det åtminstone hade varit slalom hade han kanske kunnat låtsas att det var lite kul i alla fall. Det hade varit pisskallt med pjäxorna på fötterna, korvbröden som skolan så generöst hade bjudit på hade varit så hårda att dom med enkelhet skulle ha behållit sin form även under en ångvält, och dessutom hade hans skidor glidit ur spåret och nästan fått honom att köra rakt in i ett träd. Det han fortfarande inte fattade var varför han följt med överhuvudtaget.
Idag var det dags för orientering och det skulle med största säkerhet bli minst lika tråkigt, men det som tog emot mest var Andy. Hans klass skulle också dit. Under den korta sekunden han hade hunnit se honom igår, och bara ryggen dessutom, hade det ändå fått magen att vrida sig och han ville inte alls behöva se honom igen. Tanken fick honom nästan panikslagen. Om inte ens Liam hade glömt det, som varit rejält full, så fanns det ju inte en chans på jorden att han skulle ha gjort det. Så jävla pinsamt. Och äckligt. Och sjukt.
Okej han fick helt enkelt sluta tänka på det bara. Han kunde inte skolka ifrån det här. Han kom till sist upp ifrån sängen och begav sig till badrummet för en snabb dusch.
Medans plattången värmdes upp började han ta fram kläder. Han blev dock avbruten av mobilen som började ringa och tog snabbt upp den ifrån sängen.
”Tja?”
”Tjena, du försöker inte försova dig med flit eller något va?”
”Nej tyvärr”, suckade han och gick fram till spegeln, petade till ringen i läppen.
”Bra”, sa Jake i telefonen innan han fortsatte. ”.. för jag tänkte komma och hämta dig, om du inte föredrar att åka skolbuss istället?”
”Verkligen? Det tackar man ju inte nej till”, sa han och drog på munnen för första gången den morgonen. Bussarna skulle gå ifrån skolan vid åtta, så att istället åka med Jake direkt till skogen lät ju helt okej. Vilket än en gång påminde honom om att han verkligen borde ta tag i sitt eget körkort.
”Jag är där om en kvart då!”
Nästan exakt femton minuter senare tutade Jake utanför och Liam låste dörren.
”Menar du att du ser fram emot det här?” undrade Liam roat efter att ha satt sig ner på passagerarsidan.
”Inte ett dugg. Men det kan ju knappast bli värre än skidåkningen?”
”Säg inte det..” Vilket direkt fick honom att tänka på Andy igen. Helvete.
Jake drog loss handbromsen men istället för att köra iväg skumpade bilen till två gånger innan motorn tystnade.
”Men vad är det nu då..”, suckade hans kompis och vred om nyckeln. Motorn brummade till på ett oroväckande sätt och när Jake tryckte ner gasen blev det om möjligt ännu värre innan den än en gång tystnade helt och hållet.
”Har du bensin kvar..?”
”Ja det är typ full tank. Jag fattar ingenting, alltså den har ju låtit förjävligt sedan jag köpte den men..” Han vred på nyckeln och tryckte ner gasen men resultatet förblev detsamma. ”Seriöst?! Vad är problemet?” Han trampade envist på gasen.
”Jaa jag har då ingen aning i alla fall.” Var det något han aldrig haft något intresse för så var det bilar. Det var bekvämt att åka i och han skulle gärna vilja kunna köra en själv, men det var också allt.
Dom, eller snarare Jake, försökte i nästan tio minuter till men när bilen fortfarande inte ville starta fick dom till sist ge upp.
”Jaha det får väl bli en morgonpromenad istället då..” Jake drog ur nyckeln och öppnade sedan dörren.
”Hur är det?” frågade han en stund senare efter att dom passerat ett övergångsställe. ”Du är typ jättetyst.”
Liam drog på munnen och ryckte på axlarna. ”Är jag? Nej men det är bra. Trött.”
Han kunde inte ens berätta för Jake. Det gick inte.
”Är den inte åtta nu..?” Andy kollade på mobilen och såg sedan upp på Lisette igen. ”Fyra över.”
Dom, och flera andra klasser, stod på skolgården och väntade på bussarna som fortfarande inte dykt upp. Det hade krupit i kroppen på honom sedan han vaknat. Men han oroade sig förmodligen i onödan, han kanske inte ens skulle se till Liam. Dom var ändå fyra klasser som skulle iväg.
”Kolla här, det är en ny jättesöt app”, sa Lisette och visade honom på mobilen. Han fick dock syn på någonting i utkanten av synfältet och höjde väldigt långsamt blicken.
En bit längre bort kom Liam och Jake gående. Liam i ett par smala mörkblåa träningsbyxor med vita ränder på sidan och en svart huvtröja.
”Andy..?”
Han såg snabbt ner på Lisette igen. ”Jag..”
Hon såg förvirrat på honom innan hon verkade få syn på vad det var som fått honom så stressad. ”Det är lugnt, jag lovar. Han är också snygg föressten, vad heter han? Jake?”
Kanske försökte hon bara dra hans fokus ifrån Liam till personen bredvid åtminstone. Men det funkade inte alls. Dom var fortfarande rätt långt ifrån men ju fler steg dom tog ju mer ökade hans puls.
”Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vad jag ska göra..” Han knöt och vred på händerna fram och tillbaka flera gånger innan han stressat vände ryggen mot Liam och Jake och såg sig om efter bästa tänkbara flyktväg.
”Andy! Lugna dig.” Lisette lyckades få tag i hans ena hand. ”Det var ju inte du som hånglade upp Li..”
”Säg det inte på det sättet!” Hans röst gick nästan upp i falsett. ”Det var inte så! Det var.. en kyss.. Flera kanske.”
Lisette skulle precis till att svara honom något då två bussar kom inkörande på skolgården och en utav deras idrottslärare tog till orda.
”Okej lyssna allihopa! Vi saknar fortfarande några från Sam A, så estet och Sam B tar den här bussen”, sa hon och pekade med hela armen mot den första bussen. ”Media och ni som är här från Sam A tar den andra bussen. Vi samlas vid grillplatsen där framme sen.”
På bussen kunde han äntligen andas ut igen. Där inne fanns inte någon Liam. Och egentligen var det ju som Lisette sa; det var Liam som.. hade kysst Andy. Inte tvärtom. Han hade inte gjort något fel. Det borde inte vara jobbigare att se honom nu än vad det var annars; och han brukade knappast behöva gömma sig för honom.
Han borde inte tänka på hur det hade känts.
”Har du pratat något mer med Tony?” frågade han med ett leende.
Med tanke på leendet som spred sig över hennes läppar hade hon inte ens behövt svara. ”Han ringde igårkväll. Vi ska ses på onsdag för att gå lite på stan, han ska kolla efter kostym till balen och ville att jag skulle följa med. Hur gulligt är inte det?”
”Jättegulligt”, höll han med och log stort tillbaks. ”Jag är så glad för din skull, förlåt att jag inte.. jag menar, vi har knappt pratat om dig sedan.. fotbollsmatchen.” Han tyckte inte alls om att bete sig själviskt, det var inte en sådan person han var, men han insåg att han på sistone hade betett sig precis så. Allt fokus hade varit på honom efter fotbollsmatchen, under fredagen hade han inte pratat med Lisette alls, och sedan hade han freakat ut över Liam. Han hade knappt hört vad hon pratat om när dom stod och väntade på bussarna..
”Men sluta, så är det inte alls!” Leendet var fortfarande kvar på hennes rosa läppar och Lisette var inte någon som fejkade sådant. ”Du hade fått en uppdatering vare sig du frågat eller inte”, flinade hon.
”Men jag borde redan ha frågat..”, sa han, fortfarande tvivlande trots hennes leende.
”Andy. Du har alltid varit den första att fråga mig om i princip allting, så försök inte få det att låta som att du är en dålig kompis eller något bara för att du haft väldigt mycket i huvudet dom senaste dagarna. Okej?”
”Okej.”
”Jag menar på riktigt. Jag vill ha ett leende!” Hon lutade sig fram den lilla biten och satte ett finger i vardera mungipa på honom för att dra dit ett leende. Det fick honom att skratta på riktigt.
”Okej, okej!”
Kort därefter bromsade bussen in och dom var framme vid berget och den stora skogen. Över Simons huvud kunde han se hur den andra bussen också precis parkerade och öppnade sina dörrar. Han klev ner för trappen bland dom sista och i samma stund som han satte ner andra foten på marken fick han syn på Liam som kom ut från sin buss. Blixtsnabbt vände han sig om och krockade nästan med Lisette.
”Åh nej, jag kan inte, jag kan in..”
”Nej, nej, nej..!” Innan han hunnit tränga sig förbi henne grep hon tag om hans arm. ”Skärp dig!” Hon drog bestämt med honom ifrån trappen och såg sedan upp på honom. ”Det är fortfarande Liam som ska freaka ut. Inte du.”
Han skakade på huvudet. ”Jag klarar inte det här. Lisette, lyssna..”
”Kan du inte bara gå och prata med han?”
”Nej!!” Han såg chockat på henne. Hur kunde hon ens fråga något sådant? Det var klart att han inte kunde!
”Han kommer vända sig hitåt om mindre än fem sekunder, skärp dig.”
Han fattade inte hur hon visste. Men när han kastade en blick mot bussen så vände sig precis Liam om. Hans gröna blick svepte från höger till vänster men han kunde inte avgöra om han faktiskt hade sett honom. Oavsett så fick det honom att skärpa till sig. Han kunde inte låta Liam se honom på det sättet och riskera att han fick för sig att det berodde på honom.
Snart skulle han kunna andas ut igen. Bara lärarna kunde dela ut kartorna och skicka iväg dom någon gång.
”Hallå, samling här då!" ropade Christoffer borta vid grillarna och dom som inte redan stod där började gå ditåt. ”Ni kommer orientera två och två..” Folk började genast para ihop sig, däribland Andy som tog ett steg närmare Lisette. Inte för att det var någon överraskning för någon. ”.. men ni kommer inte välja grupper själva den här gången”, fortsatte Christoffer. ”Det är viktigt att kunna samarbeta, särskilt när det gäller lösningar av problem, och det är inte alltid man får chans att själv välja sina kollegor eller vad det kan handla om. När jag har ropat upp er grupp går ni till Jasmin som delar ut era kartor och sedan är det bara att sticka iväg..”
Han fortsatte informera om dom olika tiderna, som lunch och hemfärd, innan det blev dags för gruppindelningarna.
”Gustav och Johnny E.”
”Lisette och Erik.”
Lisette såg på honom och drog missnöjt på munnen. ”Typiskt. Lycka till!”
”Du med.” Han log efter henne och stack sedan ner händerna i fickorna på dom svarta joggingbyxorna han bar. Nu kändes det genast jobbigare.
Christoffer fortsatte ropa ut namn och Andy hade kunnat se både Nicholas och Simon försvinna iväg.
”Liam och Andy.”
….
Det sög inte bara till i magen som utav en liten ilning utan snarare som att han skulle ha en hel dammsugare där inne. Nej. Trots att allt han ville var att springa därifrån så kunde han se sina egna fötter röra sig fram mot Jasmin. Och det var just där blicken vilade; på fötterna.
”Då ska vi se, här har ni karta..”
Liam hade varit nära att långsamt backa in i skogen och hoppas på att ingen såg honom då Christoffer ropat upp hans namn tillsammans med Andys. Men han hade tvingat sig själv till motsatsen ändå och stod nu framme vid Jasmin och tog emot kartan. Vad hade han gjort för ont för att straffas med det här? Det hade varit ett misstag.
”Kompasser.”
Han kastade en blick åt sidan och det var först då som Andy ytterst långsamt såg upp från sina skor. Nästan som att idioten skulle ha något nackproblem. Det behövde inte betyda något särskilt. Oavsett vad som hänt och inte så skulle Andy aldrig bli glad utav att tvingas bilda grupp med Liam. Ömsesidigt alltså.
”Då är det bara att sätta igång”, log Jasmin och gick sedan vidare till nästa grupp.
”Jaha.. sämre grupp hade ju varit svårt att hamna i.” Han vred på kartan och brydde sig inte om att se på Andy.
”Du är så dålig alltså?” Han förvånades själv över att han lyckades kontra med något så snabbt med tanke på hur pulsen fortfarande slog i öronen. Hans blick var dock desto flyktigare och riktades snabbt mot kompassen.
En suck kom ifrån Liam. ”Bättre än du någonsin kommer bli.” Han började målmedvetet gå åt höger djupare in i skogen och Andy kunde inte göra annat än att snabbt försöka hänga med i samma tempo som Liams mycket längre ben. Dom gick en bra stund under tystnad innan Liam utan förvarning stannade.
”Det verkar vara något jävla fel på den här kartan. Kan du gå tillbaks och hämta en ny eller? Den stämmer inte.”
”Få se..” Andy svalde hårt innan han tog ett steg närmare och höll ut handen för att få kartan. Efter att Liam till synes motvilligt räckt honom den vred han på den ett halvt varv och letade på kontroll nummer 1 på kartan. ”Vi har ju gått åt helt fel håll. Man måste ha kartan åt rä..”
”Men okej det räcker! Du behöver inte leka duktig hela tiden.”
Liam såg irriterat på Andy och drog sedan åt sig kartan igen. Hur skulle han veta åt vilket håll man skulle ha kartan? Allt såg ju likadant ut på den. Det var lika obegripligt som alla siffror i matteboken. Och lika onödigt.
”Var det inte du som skulle vara bättre än jag någonsin skulle bli?” En kort sekund tyckte han sig höra något sårat i rösten men han skakade snabbt bort det. Han kunde omöjligt ha tagit åt sig av det, och ännu mindre; han kunde omöjligt ha brytt sig?
”Det är alltså ditåt vi ska gå?” frågade han istället och nickade åt motsatt håll, svalde samtidigt så diskret han kunde. Tänk inte på det.
”Jaa.”
Än en gång började dom gå under tystnad. Andy vred på kompassen och verkade nästan hypnotiserad av den lilla röda pilen. Hans svarta hår var tuperat baktill, precis som vanligt, medans det andra låg platt med luggen som gång på gång föll ner i hans ögon. Det lätt nedåtböjda huvudet gjorde att nacken delvis blottades innan en hand plötsligt for förbi och upp genom håret och fick Liams blick att hastigt dras därifrån. Det var inte så att han hade studerat honom av vilja, det var mer en vanlig reflex när man gick bredvid någon.
”.. där snart..”
Liam blinkade till och såg snabbt på Andy igen. ”Va?”
”Vi borde vara där snart sa jag. Var det höger eller vänster efter ste..nen?”
Andy svor åt sig själv inombords. Han hade inte varit beredd på att Liam skulle se rakt på honom och han.. han hade kommit av sig.
”Eh.. höger.” Liam rynkade pannan något och vred på kartan. Den här gången vågade Andy inte säga någonting om att han vred den åt fel håll. ”Eller vadå varför ska bara jag vara kartläsare för, du får väl också göra något”, muttrade han och räckte honom den.
Hade han inte varit så fruktansvärt nervös hade han definitivt roat fnyst till. Hörde inte Liam själv hur genomskinligt det där lät?
”Det är några där borta”, sa Liam och pekade mot två tjejer långt borta i en snårigare del av skogen. ”Kan vi inte bara gå till den kontrollen och sen kolla på kartan för att lista ut vilken det är? Det går mycket snabbare. Det här är fan bara slöseri med tid.”
Andy såg snabbt på honom och svalde. ”Nej man kan inte..” Skulle dom bara låtsats som att det inte hade hänt?! Kom inte Liam ihåg det? Ångrade han sig?
Självklart gjorde han det! Herregud, det skulle Andy också ha gjort om han attackerat Liam sådär. Han ångrade sig ju att han inte hade knuffat undan honom för guds skull! Visst gjorde han..? ”Nej vi följer kartan”, avslutade han och försökte hålla händerna stadiga om det inplastade arket. Det var väl kanske bra att dom låtsades som att det inte hade hänt. Han visste ju att Liam varit full. Han hade helt enkelt fått någon kortslutning i hjärnan, och självklart förutsatte han att Andy fattade det; att han varit full, gjort något helknäppt och ångrade sig. Det var inget konstigt med det. Varför skulle dom behöva prata om det? Väntade han sig en ursäkt eller vadå?
”Är det här någon himla hobby du har eller vill du bara plåga mig?” frågade Liam med höjda ögonbryn men började sedan ta sig ner för den branta backen utan att invänta svar.
Andy såg efter honom innan han började följa efter. Det blonda håret såg som vanligt ännu ljusare ut när han hade någonting svart på sig, som den nuvarande huvtröjan, och han lyckades se snygg ut till och med i sådana där sparrisbrallor. ’Jag har tänkt på hur det skulle vara att kyssa honom, har inte du det någon gång?’
Nej det hade han inte. Han hade alltid tyckt att han var snygg, fastän han hatade det faktumet, och han hade ibland funderat på hur det skulle ha varit ifall dom fortfarande varit vänner. Han hade saknat den gamla Liam då när han på sistone hade sett glimtar av honom, som när han hade legat nedanför hans säng på golvet med slutna ögonlock, när han hade gått förbi i korridoren med Jake och skrattat på det där sättet som den gamla Liam hade gjort, när han ramlade på cykeln och någonting bekant flimrat förbi i Liams gröna blick.. Men han hade också hatat honom. Hatat när han skrattat tillsammans med Pontus och Johan, hatat när dom där kommentarerna kommit. Han hade känt irritationen koka när han blivit tvungen att sitta tillsammans i någons kök mitt emot honom och låtsats tycka att det var en trevlig middag, känt sig trött på dom kaxiga kommentarerna när dom suttit på någons rum, ’Vad hade du gjort annars idag då? Haft filmkväll med Magda? Jag hade åtminstone umgåtts med riktiga kompisar’. Han hade blivit rädd för honom för första gången när han smällt upp honom mot skåpet. Men han hade också blivit förvirrad över att faktiskt få en ursäkt, som inte lät vidare ångerfull men inte heller falsk. Han hade blivit förvånad när det kommit några normala meningar ifrån honom vid köksbordet när dom varit ensamma. ´Jag höll på att snubbla ner i den där dammen en gång. Livsfarligt när dom inte ens har ett staket, vem fan placerar en stor damm mitt i sådär bara?´
Han hade blivit chockad över att plötsligt finna Liams läppar tryckta mot sina egna.
Nej, han hade aldrig undrat över hur det skulle vara att kyssa Liam. Men han undrade varför det störde honom att Liam inte sa någonting om det.
”Kommer du eller?”
Han rycktes ur tankarna och joggade ner den sista biten till där Liam lyckats hitta nästa kontroll.
Dom var på väg tillbaks till grillplatsen för lunch och för tillfället kände sig Liam bara så lättad över att Andy inte nämnt någonting om fredagnattens händelse. Nästan så pass att han glömde bort att det faktiskt var Andy han gick bredvid och inte bara någon kille ur SPB.
”Ska ni på någon studentresa eller?” frågade han och drog undan några grenar för att komma förbi på den smala stigen.
Andy såg ut som att han hade ställt världens konstigaste fråga men öppnade åtminstone munnen. ”Nej, eller det är några stycken som ska åk..”
”Men inte du alltså?” Tydligen hade han inte helt glömt bort att det var Andy han gick bredvid.
”Nej.” Han drog ner sina tröjärmar över händerna och slöt upp bredvid Liam när stigen återigen tillät en att gå i bredd. ’Bredvid’ som i att det skulle få plats minst två personer emellan dom alltså.
Inte för att dom brukade ha långa samtal med varandra men det kändes onekligen som att det var någonting Andy lät bli att säga. Annars borde det i alla fall ha kommit någon dryg kommentar tillbaks. Nyfikenheten tog över. ”Varför inte?”
En suck lämnade den andres läppar och det var tydligt att han avsiktligt undvek att se på honom. ”Det blir så himla dyrt, och jag vet att mamma kommer skrapa ihop pengar till det om jag säger något så.. jag har inte sagt något.”
Han hade nästan börjat vänja sig vid tystnaden och pulsen slog inte helt okontrollerat längre. När Liam då helt plötsligt öppnat munnen och dessutom frågat en ganska normal fråga hade han inte helt kunnat dölja förvåningen. Nu sneglade han försiktigt upp mot honom. Varför hade han ens sagt något för? Det skulle väl bara komma någon hånfull kommentar till svar. Det var tydligt att Liam tänkte låtsas som att ingenting hade hänt och den till synes normala frågan hade säkert bara varit för att kunna retas med honom. Men å andra sidan hade han säkert inte väntat sig ett så ärligt svar. Den gamla Liam hade utan tvekan fått ett sådant, men inte den idioten han hade kommit att bli.
Han hade inte haft hjärta till att nämna studentresan till Magda. Dom hade redan dåligt med pengar den här månaden och resan skulle betalas nästa vecka. Hon skulle bli helt förtvivlad om hon fick höra att han struntade i det på grund av något sådant, men det var studentmössan som gått på flera hundra, dom skulle fixa en ny kostym åt honom, kryssningen hade betalats förra månaden. Han ville inte göra det värre när han redan visste att hans mamma mådde dåligt över att dom hade det snålt just nu. Och det var verkligen ingen fara, det var långt ifrån hela klassen som skulle med.
”Ojdå..”, var allt Liam fick fram. Han hade inte väntat sig det. För det första hade han inte tänkt så långt som att det kanske kunde bero på pengar, och för det andra hade han inte väntat sig ett sådant.. ärligt svar.
”Ut med det då, hur många ska du på?”
Han såg häpet på Andy. Hade han verkligen väntat sig att Liam skulle säga något sådant? Skryta och få det att kännas ännu jävligare för honom? Förmodligen. Och ärligt talat hade det kanske inte kunnat vara helt otänkbart. Men det hade bara inte känts rätt nu..
”Det kanske är dags att börja vaccinera sig också om du ska ha en ny tjej varenda kväll.”
Den hetsiga fortsättningen som följde fick honom nästan att tappa fattningen. Det kändes som ett slag i magen och han kastades direkt tillbaks till den där festen när han kom ut i hallen med Matilda och Andy höll hans jacka i handen. Vidare till kryssningen och Lollo, Andy som kom ut ifrån hytten bredvid. Andy som ramlade på cykeln. Andys vardagsrum och den vinröda tröjan..
”Det har väl fan inte du med att göra.” Han hade menat att låta irriterad men han hörde nästan rädsla i sin egen röst. Rädsla över att det snart skulle bli oundvikligt att komma ifrån det som hänt. Rädsla över att dom befann sig här och han plötsligt kände sig så otroligt blottad.
Andy öppnade munnen men det kom inte ut några ord. Istället var det ett mellanting av ett uppgivet skratt och en utandning som lämnade hans läppar innan han skakade på huvudet och lämnade Liam bakom sig. Han såg grillplatsen längre fram så han behövde knappast kartan. Det värkte i magen och dunkade i öronen. Huvudet snurrade och han visste inte riktigt hur han skulle fixa det här. Han skulle bryta ihop och det var så otroligt.. patetiskt. Han hade ingenting att bryta ihop över!
Han hade skolkat andra gånger, men dom gångerna var verkligen lätträknade. Förmodligen hade han gjort Liam en tjänst, vilket han verkligen inte ville, genom att ha dragit därifrån också, med tanke på hur hög hans frånvaro säkerligen var. För han var helt säker på att Liam skulle ha lämnat skogen om inte han själv hade gjort det.
Kanske var det han själv som hade överdrivit den här gången. Liam kanske inte hade tänkt komma med någon skrytsam kommentar om att han skulle på fem olika resor, utan att det varit Andy som ställt till det istället. Fan. Varför kunde inte allt bara vara lite mindre komplicerat?! Var det för mycket begärt?
Resten av dagen tillbringade han hemma med misslyckade försök att plugga. Allt kändes plötsligt så onödigt. Han hade redan bra betyg, vad skulle det göra för skillnad med några halvdåliga prov den tiden som var kvar till studenten? Dom kunde knappast sänka ett VG till ett IG. Lisette hade sms:at honom på väg tillbaks från orienteringen, uppe vid skogen hade det inte funnits någon täckning överhuvudtaget, men han hade inte ens orkat svara på det. Han visste att hon inte skulle visa det men hur kul skulle hon tycka att det var att få höra ännu mer ångestfyllt gnäll? Han hade inte ens någon vettig orsak till det. Plingandet på dörren fick honom att rycka till men han förstod mycket väl att det skulle vara Lisette. Det var klart hon blev orolig när han skolkade och dessutom inte svarade på sms.
Med ett djupt andetag tryckte han ner handtaget och fick sig minst sagt en chock när det var allt annat än Lisette som stod på trappen.
”Vad vill du?” frågade han så neutralt han kunde och höll fortfarande handtaget i ett hårt grepp.
”Alltså.. jag fattar vad allt det här är om..” Liam såg desto mer sammanbiten ut och han drog handen genom håret innan han tryckte handflatan mot dörren. ”Jag var full. Okej? Jag mindes det knappt först.”
Andy fick inte fram ett ord. Det var det här han hade väntat på. Ändå blev han livrädd när han nu förstod vad Liam pratade om. När han bet tag i läppen for tankarna genast iväg igen. Den där ringen som smakat metall. Tungan som hade varit så målmedveten. Hans egna läppar som låtit sig följa med i kyssa..
”Fattar du vad jag säger?”
Han såg snabbt upp på honom och svalde igen. ”Va?” Hade han missat något? Vad hade han mer sagt?
”Jag var..” Liam bet ihop och innan Andy riktigt hunnit med att reagera hade han smällt upp den andra handflatan mot dörrkarmen så att Andy än en gång var placerad mellan hans båda armar. Plötsligt var han så himla nära. Blonda hårslingor hade ramlat ner i ögonen men ändå kunde han se hur dom lyste där igenom. Ansiktet var så nära att han kunde känna hans andedräkt. Skulle han.. ”Jag var full och visste inte vad jag gjorde! Det var ett jävla misstag, fattar du? Det var ingenting annat än ett misstag.” Han sa det sista mellan tänderna och lika snabbt som han närmat sig var han borta igen. Armarna sänktes. Snabba fotsteg nedför trappen. Ut från gården.
Andy stod chockat kvar tryckt mot dörren med häftiga andetag. Han hade trott..
Han slöt ögonen och försökte andas genom näsan. Han hade inte bara trott. Han hade velat.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JennnyJ - 5 feb 14 - 11:41- Betyg:  | Herregud. Okej, nu måste jag försöka samla mig nog för att ge dig en ordentlig kommentar. Alltså -denhär delen-! (och du, det blir bättre - jag lovar! oftast när man fastnar i skrivandet, ta det du redan skrivit - placera det i ett nytt dokument så att det inte försvinner - och skriv sedan något helt nytt. prova ta historien i en annan riktning) Åter till denna perfektion.
Alltså - Andys panik, hur bra gestaltar du inte den? Hur starkt smittar det inte av sig, när han vill vända och bara gå därifrån, när det räcker att se Liam för att det ska bli jobbigt och ÅH. Du skötte hela orienteringen så fint och jag älskar hur det, istället för att bli fokus orientering, blev fokus på känslor och hur de handskas med allt som hänt på olika sätt. Det var så underbart att få ta del av bägges tankar när de gick där och du har ingen aning om hur mycket jag tycker om Andy. Alltså, han är så fin! Och tillbakablickarna i kursivt - jättevackert och bra inslag för att levandegöra karaktärernas tankar och känslor, det blev mycket lättare för läsaren att hänga med och förstå hur deras tankegångar gick. Och när Liam kommer förbi! Gud, jag dör! Jag läste om biten när Liam placerar bägge händer på var sida om Andy flera gånger (alltså, på riktigt, flera gånger) så otroligt vackert och starkt och ÅH vad jag hoppades, ville, att han skulle kyssa honom igen. (jag tänker nu låtsas som om han faktiskt skulle göra det, men att han fegade ur) och det avslutande: Han hade inte bara trott. Han hade velat. !! Progress, kära Andy! Det här utvecklar sig så vackert! Tack, för underbar läsning. |
|
|
|
