[M/M] De sju dödssynderna. [Del 12] |
Den här delen är ganska mörk och självmord tas upp, så känsliga läsare varnas.
Men se, jag är rädd för överfall
i själens värld
och mest för de starkas enfald,
som segrar med svärd.
- Lättja, De sju dödssynderna, Karin Boye
Fem dagar passerade som i ett virrvarr av färger, toner, skratt, applåder och ett hjärta som aldrig varit så levande. När ytterligare fem dagar gått och Oscar satt på bussen med skolväskan i knäet, då kändes allt det där som en avlägsen dröm. Regnet smattrade mot bussfönstret och med en suck lutade han huvudet mot det och såg hur kvarteren svischade förbi i ett grått töcken.
De flesta på skolan hade gått tillbaka till sina vanliga liv, nu när de inte längre kunde reta honom för föreställningen – det hade cirkulerat hur tidningen skrivit en spalt enbart om Oscars uppträdande och de kände väl att de inte längre kunde använda det mot honom. Han log lite svagt vid tanken på de berömmande orden. En enastående insats av Oscar Brown, 18 år, huvudrollsinnehavare i årets vintershow.[…] en snabbt stigande stjärna inom dansen. […] Vi kan nog vänta oss stora saker från Oscar. Hans mamma hade till och med klippt ur artikeln och satt upp den på kylskåpet där det var säkert att hennes väninnor skulle se den, som kompensation för att hon inte hunnit gå på mer än den första föreställningen. Inte för att det gjorde någonting, han visste ju hur mycket hon hade med de två jobben.
”Du har visst glömt trikåerna, bög!”
Självklart hade inte fotbollsspelarna gått tillbaka till sina liv, kanske för att de inte hade så mycket att gå tillbaka till. Oscar bet ihop käkarna och öppnade skåpet. Han vägrade se åt det lilla gänget som kom gåendes genom korridoren med sin fåniga gång – som om de skitit på sig.
”Åh, förlåt – hur understår vi oss?” sade samma sträva, hånfulla röst. Colin, hans namn var Colin. ”Ni har visst glömt trikåerna, ers höghet. Vart har du dem? Hemma hos din äckliga bögpojkvän? Luktar han på dem, när du inte är där och bönar honom att knulla dig? Är det så?”
Oscar blundade och andades långsamt genom näsan. Han hade sett dem när lamporna slocknade, där de tog upp en hel rad i publiken. De hade inte sagt någonting, hade väl inte vågat när de inte hade samma maktposition som i skolan, men blickarna och leendena hade varit nog. Oscar hade vetat att affischerna bara var början.
Han plockade fram historieböckerna och lyckades väldigt bra med att ignorera dem tills en hand greppade hans nacke och dunkade huvudet mot skåpet bredvid. Oscar tappade nästan böckerna och bet tillbaka ett plågsamt ljud när han trycktes upp mot skåpet. Låset skavde in i kinden och om Colin pressade lite hårdare, om han gav honom ytterligare en knuff, då skulle det skära in i huden.
”Jag ställde en fråga, bög.” Tonen hade sjunkit, blivit allt hotfullare, och Oscar kände hur magen vred sig medan en kyla genomfor hans kropp, fick hans händer att skaka. Han försökte dölja det så gott han kunde. Handen runt nacken greppade allt hårdare och han kunde riktigt känna hur Colin laddade upp för att slå honom mot skåpet en gång till. Oscars hjärna gick redan igenom olika ursäkter han kunde ge för sitt misshandlade ansikte. Han kom på förvånansvärt många som lät trovärdiga.
”För fan Colin, låt honom vara”, den nya rösten fick Oscar att öppna ögonen och handen runt hans nacke ryckte till, som om han var lika förvånad som Oscar. Hjärtat spelade död.
”Men kom igen, han förtjänar –”
”Colin. Låt honom vara, det är fan inte värt det.”
”Bara för att din farsa-”
Handen försvann och det smällde till i skåpen på andra sidan gången när Colins kropp knuffades in i dem. Oscar vred på huvudet samtidigt som de andra i fotbollslaget. Alexander var vit i ansiktet och händerna hade format darrande knytnävar. ”Du vet inte ens vad du pratar om, min farsa har ingenting med det här att göra, så håll käften!” Oscar blinkade, kände nästan för att ta ett steg bort från skåpet och lägga en hand på Alexanders axel, att ge honom en kyss på kinden och säga att det var lugnt, att han inte behövde säga något mer. De förstod nog. Han förstod, ju.
Händerna som långsamt följde Oscars ryggrad stannade upp och kroppen under honom skiftade lite, som om den ville undkomma den våta tungan. ”Inte där”, mumlade rösten, som för att säga att han gärna fick fortsätta – så länge han lät bli den ärrade höften. Oscars blick sökte efter de stora blå ögonen och han vilade hakan på den platta magen, kände hur händerna långsamt fortsatte att vandra.
”Fotbollsskada?” Frågade han men den ljushårige pojken skakade tyst på huvudet, blicken flackade och Oscar kysste istället den släta huden på motsatt sida, försökte lugna ner honom med små, små beröringar. Händerna på hans rygg fortsatte upp till håret, trasslade in sig i lockarna och gav dem ett prövande ryck som fick Oscar att mumla något ohörbart mot den mjuka huden.
”Han förlorade en viktig klient…”, det viskades fram och innan Oscar hann reagera hade de skiftat igen, så att de nästan låg utanför madrassen, och de där rosa, svullna läpparna fångade hans egna som för att sudda ut det som precis blivit sagt. Oscar lät honom tro att han lyckades.
Blickarna vandrade från Oscar, till Alexander och vidare till Colin. Ingen sa någonting, de andades unisont och efter en stund ryckte Colin på sig – rättade till tröjan och sände Alex en lång blick, som om hans ögon pratade med honom. Tyst, så att de andra inte skulle höra vad som sades.
”Det här är andra gången du försvarar bögen”, sa han och Oscar vände undan blicken. Han var redan sen till sin lektion, skåpet stod fortfarande öppet och bad om att stängas, men han vågade inte röra på sig. ”Vad är det för fel på dig, Lex?”
Alexander stod mycket, mycket stilla och han tvingade fingrarna att räta ut sig så att han skulle se mindre hotfull ut. Han kollade inte ens på Oscar, inte den minsta blick. Det var som om han inte ens existerade.
”Min farsa tvingar mig att hoppa av laget på grund av det som hände i cafeterian”, sa han till sist och hans röst lät avlägsen, frånvarande som om han inte riktigt var där. Kanske hade han också försökt dröja sig kvar i minnen, precis som Oscar. ”Tro inte att du hatar honom mer än vad jag gör, men jag skulle fan kyssa bögens skor om det betydde att jag fick träna igen.” Tystnaden bröts av muntra skratt och förstående ord och Oscars ögon sved. Kinderna brände och hans händer började återigen skaka – först då upptäckte han historieböckerna som låg på golvet och han kunde inte ens minnas när han tappade dem. En sista knuff mot skåpet, Oscar visste inte ens av vem – kanske Alexander till och med, och sedan gick fotbollsspelarna därifrån.
”Ni är tjugo minuter sen, det blir en varning, Mr Brown”, sade den ljushåriga lärarinnan men Oscar brydde sig inte, han tvingade fram en ursäkt innan hans mörka ögon sökte sig över havet av elever – försökte hitta en ledig plats bland de ockuperade stolarna. Till slut slog han sig ner alldeles i mitten av rummet, alldeles för långt ifrån fönstret, och om Oscar började gråta så var det i alla fall ingen som sa något. De bara fortsatte med sina uppgifter som om han inte existerade – som om ingen såg den darrande kroppen och handen som kramade mobilen. Mobilen med textmeddelandet från [dolt nummer] som bad honom ta livet av sig, så att de slapp se hans äckliga bögansikte. Och om Oscar tillslut fick nog, om rummet blev alldeles för trångt och luften alldeles för svag, och han lämnade lektionen mitt i frågestunden – då var det nog tur att han var osynlig. En varning till och han skulle fråntas studiebidraget.
Lämna ett par rader, ni fina läsare, och gör min lycka evig. (helt seriöst - ni kan nog aldrig förstå hur mycket det betyder för mig, att logga in och läsa det ni skrivit. ni är så fina. så otroligt fina. och jag tycker om er)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | ilenna - 5 feb 14 - 02:26 | Åh du gör colin så otäckt verklig, jag hatar honom mer för varje kapitel men älskar samtidigt hur bra(inte bra som i en bra kille -.-) du gör honom!
Hela delen om hur han trycker in Oscar i skåpet är jättelevande och jag älskar hur du beskriver Oscars tankar och vad han gör - än en gång ser jag den stackars pojken så tydligt framför mig :(
-Älskar- att Alexander försvarar honom! Förstår vad det krävs för honom att göra det (jag tänker mig i alla fall att han och min Liam har sina likheter ;))och det blir så himla bra! Blir ju avundsjuk på hur bra du alltid får till så himla bra dialoger, särskilt när det är sån här stämning och mellan Alexander och hans kompisar.
Flashbacken ._. Än en gång är dom så himla fina och mysiga och jag vill bara fortsätta läsa och läsa om den där kvällen, men samtidigt hann det uppstå så mycket smärta i en så kort del (perfekt att lyckas få läsaren att både känna ´iih :D´ och ´nej :´(´ i samma stycke!
”Han förlorade en viktig klient…”, Alltså den lilla meningen gav mig en så stor klump i halsen och nu är det Alexander jag bara vill krama jättehårt. Tycker så himla synd om honom, ändå vill man få veta mer om vad som hänt.
Och sista stycket </3 - hur mycket sorg vill du att jag ska känna i ett och samma kapitel?! - skämt åsido, det här var jättejättebra! | Maadelen3 - 5 feb 14 - 01:51- Betyg:  | ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH.
okej. jag tycker denna delen var skitbra. rakt igenom skitbra. tycker galet synd om Alex (har typ en crush på honom hahah what) och tycker jättesynd om Oscar också. Avskyr Colin mer än allt men börjar fan undra om han kanske är smygbög men vägrar erkänna det för sig själv. Eller bara en jävla uppesittare som är vidrig och mobbas i allmänhet. Man vet ju aldrig, liksom!
öööh. Ja, vet inte riktigt vad jag ska skriva för att matcha min kommentar igår hehehhe. Tyckte hursomhelst att denna delen var FANTASTISK!
är avis på hur talangfull du är Jenny. Okej, skriv mer nu, jag vill läsa mer (loggade ärligt in fyra gånger idag för att se om du skrivit, vet inte sist när jag loggade in så många gånger på samma dag (eller vecka)!). SKRIV NU PUSSS | | Chillaah - 5 feb 14 - 01:45- Betyg: | Soooooooooooooom jag har väntat!!!(okej bara en dag men i alla fall) Jag har gått in säkerligen 50 gånger bara idag för att se om del 12 hade kommit ut, och den lyckan som uppkom då jag för några minuter sedan såg den överst på listan!
Så otroligt vacker del, trots att den är hemsk & sorglig och inte alls värd finfina Oscar som egentligen förtjänar det allra, allra bästa på grund av hur fin han är. Jösses vilket språk du har. Genialiskt, rent ut sagt! Ser verkligen fram emot Alexanders del nu efter den här! Har man möjligen sån tur att del 13 kanske kommer upp redan imorgon?*hundögon*
SÅ BRA!! |
|
|
|
