Vad Som Än Krävs, Del 11 |
När herr Frost och Alexander slog följe med dem förväntade sig Caitlyn lite att det skulle ta längre tid och att de skulle bli ännu mer försenade, dock så visade sig de två soldaterna vara väldigt effektiva. De packade två små väskor att ta med sig och tog fram två mörkbruna ston som de skulle rida, under tiden fick Caitlyn och herr Trenner äta ett mål mat för att få energi, det var rätt långt till nästa samhälle.
När de väl kom iväg så hamnade Caitlyn bredvid herr Frost och herr Trenner bredvid Alexander. Hon kom faktiskt rätt bra överens med herr Frost, kanske just för att de hade rätt olika åsikter om en del saker, som till exempel spioneri. Herr Frost var inte riktigt förtjust i tanken på att spionera ansikte mot ansikte.
”Det säkraste och lättaste sättet är att vara diskret och inte låta någon få veta att man är där. Så länge man är på rätt plats vid rätt tillfälle utan att synas så kan man få reda på det man behöver. Att möta den man vill ha information av ansikte mot ansikte kan vara farligt. Man lämnar alltid spår efter sig och du är alltid du. Man kan inte förändra sig så till den grad att ingen kan känna igen dig. Tänk om man pratar med flera och de sedan pratar med varandra och deras samtal med dig kommer upp, då kan de bli misstänksamma och förstå att något är på gång.” Han lät säker på sig själv men Caitlyn bara log.
”Jag håller med om att vara diskret och att inte synas ibland kan vara bra, det är ju så tjänare gör, men information från tjänare och andra människor är aldrig till hundra procent riktig, information som gått från mun till mun kan förvridas, så det bästa sättet är att skaffa den själv, från människan i fråga.” Så flinar hon. ”Och även om mina ”offer” pratade med varandra så skulle de aldrig känna igen mig via deras beskrivningar.” Herr Frost såg tvivlande på henne men sade inget.
Caitlyn kastade en blick på herr Trenner och Alexander, de verkade komma rätt bra överens de också, de satt och pratade med varandra men betydligt lugnare än Caitlyn och herr Frost. Herr Trenner hade hört deras diskussion och log roat bakåt, så att hans och Caitlyns blickar möttes. Det lilla leendet fick hennes hjärta att hoppa över ett slag och hon log mjukt tillbaka.
Dagen gick och kvällen började sakta närma sig, Caitlyn såg hur herr Frost såg sig omkring i skogen, när han såg hennes blick log han.
"Vi måste snart slå läger så jag försöker hitta någonstans nära ett vattendrag." Caitlyn fnös.
"Nej du, glöm det. Jag har inte lust att sova ute ännu en natt. Vi sover på ett värdshus i natt." Hon såg att Alexander och herr Trenner kastade blickar bakåt och herr Frost rynkade pannan.
"Borde vi inte vara diskreta om vi försöker få fram information som kan vara farlig? När man hyr rum så skriver man oftast in sig så man lämnar alltid spår efter sig. Och vi är dessutom fyra stycken, det blir dyrt att hyra rum åt alla." Caitlyn log brett.
"Låt mig sköta det. Vi får väl alla plats i ett rum? Så kan jag se till att försöka få fram lite information om vad som händer i landet just nu, då får du dessutom se att det smidigaste sättet är ansikte mot ansikte." hon såg retsamt på honom men han såg inte övertygad ut.
"Jag tror verkligen inte att det är en bra idé." Caitlyn flinade snett.
"Vänta du bara."
De red i någon timme till och efter ett tag började regnet falla över dem. De hade dock inte mycket att skydda sig med så de de red bara vidare.
Till sist kom de ut på byns gator som var tomma på grund av regnet och de såg sig om efter något värdshus. Alexander var den som hittade ett först och pekade ditåt med en blick på Caitlyn som nickade. Det såg rätt fint ut och hade ett stall så vi red dit och en ung flicka tog hand om våra höstar efter att vi hoppat av. Herr Frost kastade en blick mot dörrarna och såg sedan på Caitlyn.
"Nu då?" Under tiden de fått hästarna intagna hade Caitlyn studerat människorna genom fönstren och nu drog hon ur hårsnodden så att hennes fuktiga hår föll fram. Det var i normala fall naturligt lockigt och när det blev fuktigt så lockade de sig ännu mer. Så de svarta och uppstudsiga lockarna gav henne ett utmanande och kaxigt utseende. Hon flinade mot dem.
"Håll er bara ur vägen." Hon sträckte på sig och fick ett högdraget uttryck i ansiktet innan hon vände sig om.
Hon gick in i värdshuset och såg sig lugnt omkring, inte för att hon letade efter något utan för att gästerna skulle få en chans att se henne.
Hennes blick fastnade på ett par unga män vid ett bord, de hade väskor bredvid sig så hon gissade att de skulle sova över. När en av männen mötte hennes blick så tvekade hon inte en sekund utan gick mot dem. Mannens ögon var hela tiden fästa vid henne, Caitlyn visste att tack vare regnet så satt hennes kläder lite tajtare än förut och avslöjade hennes kurvor, så att även hennes tråkiga och smutsiga kläder blev sexiga.
Hon stannade intill deras bord, vid hörnet där mannen, vars blick hon mött, satt. Mannen såg undrande på henne.
"Tänker du köpa mig något att dricka eller?" frågade hon när han inte sade något. Hennes röst var utmanande och hon såg på mannen. Han var några år äldre än henne, kanske äldre än herr Trenner också, och han hade en självsäker och lite girig blick i ögonen. Han tyckte antagligen om att stå i centrum, ville visa hur duktig han var, skryta. Och med hans starka och kaxiga utseende gillade han antagligen utmaningar.
Mannen höjde en aning på ögonbrynen och log sedan lite.
"Vet fröken inte hur man ber artigt?" Caitlyn ryckte bara på axlarna och såg på de andra killarna istället.
"Någon annan som tänker köpa mig dricka?" Killarna såg lite osäkert på varandra så Caitlyn satte sig ner bredvid en av dem, mittemot killen vars blick hon först mött, och lade armar och sedan benen i kors, det våta tyget i byxorna stramade åt lite.
"Nå? Jag har ridit i regnet i nästan en timme nu så jag behöver något som kan värma strupen." Hon och mannen mittemot såg på varandra, mätte varandra. Till sist flinade han roat, gjorde en gest mot en servitris och sedan mot Caitlyn.
"Fröken här skulle vilja beställa, jag betalar." Servitrisen såg undrande på henne.
"En starköl." Hon tackade inte utan lutade sig bara tillbaka och såg på mannen. De andra killarna sneglade på varandra och så öppnade en av dem munnen.
"Eum.. Har ni något namn?" Caitlyn såg nedlåtande på honom.
"Nej, du förstår, någon stal det när jag var liten." Killen såg först lite förvirrad ut och vek sedan undan med blicken. Mannen framför henne log roat.
"Vad heter ni?" Caitlyn gav honom en kort blick.
"Tara." Han höjde frågande på ett ögonbryn.
"Tara..?"
"Bara Tara." Han ryckte på axlarna.
"Okej, fröken Tara, mitt namn..", hon avbröt honom kyligt.
"Nej, BARA Tara. Det är bara fina och väluppfostrade damer som vill bli kallade fröken." Mannen studerade henne tyst innan han log.
"Okej. Tara. Mitt namn är Toby, det där är Vincent och Gareth." Han gjorde en gest först mot killen som frågat om hon haft en namn, sedan mot den andra som ännu inte sagt något. Vincent hade lite råttfärgat hår som passade till hans nästan jagade blick. Han var en man som behövde få order för att göra något, denna personlighet hade nästan passat på honom också, men kanske lite hårdare till och med. Möjligtvis var han svag för lekar som innefattade piskor och slag.
Gareth hade svart hår, och ett svart, buskigt skägg. Han såg rätt lugn ut men hans fingrar rörde sig i lätt trummande takt på bordsytan och han hade en liten rynka mellan ögonbrynen, rastlös och lättirriterad. Tyckte antagligen inte om lekar eller något som slösade bort tiden, snabbt och rakt på sak, inte det bästa valet om man ska försöka söva dem med vin eller liknande.
Hennes och Tobys öl kom och hon tog en stor klunk innan hon med ett tillfredsställande ljud ställde ner sejdeln på bordet igen. Caitlyn tyckte faktisk om öl, dock kanske inte så här stark, men Tara gjorde det, krävde det.
"Fan vad jag hatar att resa omkring i de här småhålorna", sade hon frustrerat. Toby såg frågande och nyfiket på henne.
"Vad tråkigt, varför då?" Caitlyn fnös.
"Det är så jäkla händelselöst, inget händer någonstans. Jag blir uttråkad!" Toby lade huvudet lite på sned och hon såg en glimt i hans öga, han fick en utmaning lagd under hans näsa, det var uppeggande för honom.
"Så vad anser ni är roligt?" Caitlyn såg forskande på honom och log sedan ett skeptiskt leende.
"Ledsen killen, tror inte att du kan imponera på mig." Hans blick mörknade kort, han tyckte inte om när man såg ner på honom. Hans vänner såg upp på honom och han var alltid bättre än de flesta. Den här kvinnan var kaxig och lika självsäker som honom. Han ville se hur länge hon kunde stå emot och han undrade hur hon skulle vara i sängen när hon väl gav med sig.
"Hur kan du veta det om du inte ger mig en chans?" Caitlyn suckade.
"För det är inte sådana som dig som alla byar saknar, dina likar kan jag hitta på varenda bar om jag ville. Det är bara så tråkigt på alla platser. Inga mord, brott eller annat spännande." hon suckade och drack av ölen igen.
"Har du inte hört?" frågade Toby snabbt, innan han tänkt igenom det. DETTA skulle säkerligen få henne imponerad. Caitlyn stannade upp mitt i en klunk och såg på honom öve glaset, så sänkte hon det och ställde det på bordet. Hon såg tvivelaktigt på honom. Han flinade och lutade sig fram, Vincent och Gareth såg på varandra och sedan på Toby. Gardets fingrar stannade upp ett kort ögonblick innan de fortsatte att tyst trumma på bordet. När Toby inte fortsatte höjde Caitlyn ett ögonbryn en aning
"Hört vadå?" frågade hon med lite nedlåtande röst, som om hon inte för fem öre trodde att något spännande kan ha hänt. Toby suckade och skakade på huvudet.
"Jag borde nog inte berätta.." Nu suckade Caitlyn istället.
"Tänkte väl det", sade hon uppgivet och lutade sig tillbaka med ena armen över midjan och drack sin öl. Toby gav henne ett ögonkast och flinade sedan.
"Eftersom du är så engagerad.. Det har gått rykten den senaste tiden, om någon eller några som vandrar från stad till stad överallt i landet och rekryterar folk, till vad vet man inte, de säger olika överallt. Vissa säger att det är till en lönnmördarcirkel, andra till armen, vissa säger till och med att det bara är till en vanlig "hemlig" klubb." Han flinade och såg ivrig ut. Caitlyn satt stilla en sekund innan hon ryckte på axlarna och såg likgiltig ut.
"Så? Det är bara rykten, precis som du sade, och folk kan inte ens bestämma sig för VAD ryktet är. Har du träffat dem själv? Är du rekryterad?" hennes röst var ironisk men leendet han gav henne fick hennes blick att smalna lite. Han visste verkligen något, hon hade trott att hon skulle få reda på ryktet som mest, detta kanske skulle leda till något mer?
Caitlyn märkte att Vincent bredvid henne sneglade på Toby och harklade sig lite.
"Toby.. Jag tror inte.." för att vara så osäker i personligheten och gängligt bygd, trots att man såg att han hade muskler, hade han rätt mörk röst. Inte lika mörk som herr Trenners, men det var en mans röst. Det var farligt att låta sig luras av en mans personlighet, de var fortfarande starka och kunde fortfarande tappa humöret. Inte lita på någon man i dessa situationer. Det bevisade ju hennes möte med herr Charles, minnet av det svepte igenom Caitlyns huvud men Tara var uttryckslös.
"Kom igen Vince, det skadar inte", sade Toby och viftade undan Vincents oro. Han såg på mig igen.
"Jag har träffat dem. Ryktena är sanna, det är någon som rekryterar folk landet över. De är inte dumma så de gör det inte öppet ingen kan bevisa något. De letar upp folk som passar deras syften och ordnar möten som officiellt handlar om något helt ordinärt som arbetslöshet." Caitlyn såg misstänkt på honom.
"Och till detta blev du inbjuden till?" Han gav henne en blick som sade; "självklart, vad säger du nu?"
"Ja." han sade inget mer som om detta räckte för att imponera på henne. Caitlyn log nedlåtande.
"Ja, att du är arbetslös förvånar mig väl inte. Hittade du någon lösning? Det finns många jobb som budpojke, hur låter det?"
"Det var ett möte för en motståndsorganisation!" fräste han argt och Gareths fingrar stannade åter upp. Caitlyn höjde ögonbrynen, hon kunde inte låta bli. En motståndsorganisation? För vad? Toby såg hennes ansiktsuttryck av misstro och fnös.
"Tror du alla i det hör landet är nöjda och glada? Som du själv sade, det händer ingenting någonstans, ingen utveckling, inga framtidsutsikter till att bli bättre, större, starkare.."
Bli större och starkare? En tanke gnagde i Caitlyn och hon så intensivt på Toby.
"Du menar krig." det var ett konstaterande. Toby flinade lite, han hade redan druckit ur sin öl.
"Vad är mer spännande, händelserikt och utvecklande än krig? Tyvärr så beslutade vår ÄLSKADE kung när han fick tronen att vi inte skulle medverka i några krig, det var trettio år sedan! Vi har blivit förolämpade, hotade och till åtlöje av andra länder oräkneliga gånger och ändå, ändå!, vägrar kung Drent att straffa dem som ser ner på oss." Han hade kommit igång rätt bra nu och såg ilsken ut. Caitlyn höjde lugnt ett ögonbryn.
"Du gillar krig?" han fnös som om det var uppenbart.
"Krig ger oss det vi behöver. Makt, större land, respekt. Utvekling." han verkade inte förstå det negativa som kommer med krig. Blod, död, sorg. Man vann inte krig, man överlevde. Vilket man för den delen inte heller alltid gjorde. Tack vare kung Drent hade de haft fred i landet i trettio år och aldrig behövt skicka soldater att offra sitt liv.
Caitlyn uppskattade människors mod när de gav sig ut för att skydda sig land men hon tyckte inte om krig. Tara däremot, ville ha äventyr och spänning och ett krig passade henne. Hon såg på Toby med iver i ögonen.
"Så du är med där nu? I motståndsrörelsen?" Toby hade visserligen druckit mycket men verkade ändå ha lite förstånd kvar. Han lutade sig tillbaka och korsade armarna med nöjd min. Han visste att det skulle vara idiotiskt att öppet berätta att han förrått sin kung men blicken i hans ögon sade allt. Caitlyn flinade nu imponerat, bredvid henne tuggade Vincent nervöst på en nagel, han hade antagligen gått med enbart för att Toby övertalat honom. Gareth.. Caitlyn förstod inte riktigt varför han hängde med Toby när han verkade så självständig. Men han kanske bara gillade krig och hade därför gått med i rörelsen?
En motståndsrörelse.. Mot kungen. Detta var farligt. Hade detta något med Damians bortförande att göra? Varför? För att få information antagligen.
Caitlyn lutade sig fram lite mot Toby.
"Är du bra på att slåss? Använder du svärd?" Tobys näsa växte nästan av stolthet.
"Jag förlorar sällan en fight. Och svärd är bara för dem som inte har den fysiska styrkan i kroppen, jag använder händerna." Då flinade plötsligt Gareth.
"Det är sant, han är ovanligt bra på att slåss, men undervärdera inte svärd Toby, man överlever inte krig om man slåss med händerna, i alla fall inte om fienden har svärd." Toby log snett "Det säger du bara för att du föredrar svärd." Caitlyn såg på dem, förvånad. Gareth umgicks visst med Toby för att de kom tyckte om varandras sällskap, det var rätt ovanligt, av vad Caitlyn sett i alla fall.
Servitrisen kom fram igen och såg frågande på Toby om han ville ha mer. Han var på väg att nicka men innan han hann beställa viftade Caitlyn undan henne och ställde sig upp. Toby följde henne med blicken när hon gick fram till honom, tog tag i hans jackkrage och drog upp honom från bordet. Hon hade nu ansiktet nära hans.
"Du har ett rum va?" Han fäste ögonen på henne, flinade sedan och nickade innan han klev bort från bordet och började gå, Gareth protesterade.
"Hördu! Toby! Ta inte hela natten på er, vart ska vi sova då?" Toby såg på dem över axeln och flinade snett.
"Ni kan hyra ett annat, vi betalar det här." Caitlyn fnös nästan och tänkte; "Tja, du i alla fall."
Gareth protesterade igen men nu brydde sig inte Toby om honom utan drog med Caitlyn mot en trappa i ena hörnet vid disken. Caitlyn hindrade honom innan de hann dit och log utmanande.
"Gå upp före mig du, jag ska bara beställa lite förfriskningar. Vi kommer behöva dem.." Han såg på henne och hon märkte att han börjat andas snabbare.
"Rum fem", sade han och fortsatte sedan uppför trapporna. Caitlyn gick fram till bardisken och såg en rörelse bredvid henne, det var herr Trenner som satte sig på en stol. Hon visste att de hade suttit i ett bås en bit bakom henne medan hon pratat med killarna. Hon beställde en flaska vin och såg inte på herr Trenner.
"Var försiktig där uppe", sade han lågt varnande. Caitlyn tog emot flaskan och glasen hon fick och kollade sedan på klockan.
"Kom upp om fem minuter", svarade hon, lika lågt och fortfarande utan att se på honom, och skyndade sig sedan upp för trappen till rum fem.
På vägen dit letade hon fram den lilla blå blomman hon plockat, tog den i ena handen och gnuggade den sedan mot sin högra handled tills allt som var kvar av den var en skrumpen och söndrig stjälk. Hon slängde iväg den innan hon öppnade dörren till Tobys rum och gick in.
Toby stod vid sängen med ett ivrigt leende på läpparna, ett leende som vara blev bredare när han vände sig om.
"Du tog din tid." Caitlyn fnös medan hon gick bort till bordet och hällde upp två glas vin.
"Varför skulle jag stressa? Vi har väl hela natten på oss?" Hon gav Toby ett ögonkast som lovade en hel del. Toby skrattade.
"Självklart min lilla tigrinna." Caitlyn stannade upp, satte ner vinflaskan och tog upp glasen innan hon sakta gick mot honom.
"För det första, jag är inte en liten tigrinna. För det andra.." hon stannade intill honom och såg utmanande in i hans ögon. "Jag är inte din tigrinna." Toby tog emot glaset med en blick mörkare av åtrå.
"Jag ska nog kunna tämja dig", sade han och nuddade hennes glas med sitt innan han tog en klunk. Caitlyn log ljuvt.
"Jaså? Precis som du kommer tämja och vinna alla vilda krig du ger dig ut i så fort kungen är fälld?" Toby nickade stolt och Caitlyn suckade av hänförelse.
"Tänk, ett stort krig som ger oss allt det vi vill ha. Tänk om jag vetat om motståndsrörelsen.. Aldrig mera ha tråkigt!" hon slog ut med armarna och skrattade innan hon såg intensivt på honom igen. "Vart kommer de vara nästa gång? Vet du det?" Hon gick lite närmare honom. Toby var rätt full nu och ivrig att imponera ännu mer.
"Självklart. I Samber. De har något stort planerat där. Jag ska vara med." Caitlyn förde sakta upp sin fria hand och drog fingrarna genom hans hår, smekte honom med fingertopparna från hans tinning ner till hans läppar.
"Perfekt..! Om du är duktig ikväll kanske jag låter dig underhålla mig då också." Toby såg hypnotiserat på henne och tog ett djupt andetag när han kände blomdoften från hennes handled. Den var rätt stark och fängslande, han tog ett till, djupt, andetag.
"Du doftar gott.." sade han och backade lite mot sängen och drog med henne dit. Caitlyn bara log och följde efter, fortfarande med handen mot hans kind. Han hade lagt sin hand på hennes höft för att dra med henne och hon kunde inte hindra minnen från herr Charles att komma tillbaka, det kändes lite obehagligt eftersom detta var hennes första försök igen efter den händelsen. Tänk om Toby återfick fattningen? Tänk om hennes plan gick snett? Han var stark och kunde hålla fast henne, tvinga henne, våldta henne lika skoningslöst som herr Charles tänkte göra. En kall kyla höll på att sprida sig inom henne, skulle hon kunna komma undan den här gången?
Så byttes minnena plötsligt ut och kvällen då hon drömt mardrömmar och herr Trenner tröstat henne fyllde hennes huvud istället, hans ömma omfamning som lugnat ner henne, hans beröring som inte ville henne illa, utan som ville värma det som var kallt och läka det som var skadat.
Caitlyn tog ett diskret andetag och fokuserade på Toby igen, han snubblade till lite när han nådde sängen och satte sig tungt på den.
"Den.. Jag känner igen.. Den. Doften", sade han och greppade löst hennes handled. Han hann ta ett till andetag innan hans ögonlock stängdes, hans arm föll ner i hans knä och han föll bakåt i sängen med en tyst men tung duns. Caitlyn såg på honom en kort stund och vände sig just om och snabbt gick bort till en mindre tvättbalja som stod på en bänk. Hon skyndade sig fort med att tvätta sina händer, de darrade lätt men förutom det var hon återigen lugn.
Just då öppnades dörren och herr Frost, herr Trenner och Alexander kom in. Herr Frost såg först på Toby som låg på sängen och sedan på Caitlyn som lugnt mötte hans blick. Herr Trenner gick fram till Toby, lutade sig lite över honom och log sedan snett.
"Sover som en stock." han såg på henne. "Duktigt." Caitlyn log lite till svar men fortsatte att tvätta sina händer.
"Otroligt.. Jag erkänner, jag trodde verkligen inte att detta skulle funka men när du gick in och... Spelade, så kände jag inte igen dig. Du var verkligen övertygande! Hur visste du att han föredrog en sådan kvinna? Och det du fick reda på.. Vi visste att det var lite oroligt här och där men att något sådant.. Vad ska vi göra?" det var herr Frost som förundrat pratade. Caitlyn bara log åt hans beröm och hon skulle just svara på hans fråga när hon fick ta stöd mot väggen med ena handen eftersom hennes knä nästan vek sig. Hennes ögonlock kändes lite tunga och hon var lite yr.
"Caitlyn?" Det var Alexander som skyndade sig fram och lade sin arm runt hennes midja för att stödja henne.
"Är du okej?" Caitlyn nickade och tvingade upp dina ögonlock.
"Jag mår bra, lite.. Trött bara." hon log ironiskt. Alexander såg förvirrad ut och satte försiktigt ned henne på en stol. Herr Trenner kom fram och såg forskande på henne.
"Vad gjorde du?" Caitlyn vred lite på sin handled.
"Jag använde mig av den blå blomman jag plockade utanför. Den gör inget speciellt som den är, luktar okej men inte mer, men om man gnuggar sönder den så spricker dess mitt och en liten mängd vätska kommer ut, inte mycket men den är stark. Den luktar gott och är ytterst sövande. Speciellt om man praktiskt taget har den alldeles intill näsan som Toby hade. Dock så blev även jag påverkad av den om än inte lika kraftigt. Det var därför jag hade det på handleden, så långt från mig som möjligt." Hon pratade lite för mycket märkte hon, något hon kunde göra när hon var trött. Den blå blommans egenskaper hade Damian lärt henne om efter att själv ha lärt sig dem, genom att ha försökt pressa den i en bok och sedan råkat andas in dess doft, han hade sovit i nästan ett dygn. Caitlyn hade varit livrädd och inte vetat vad hon skulle göra. Som tur var märkte hon att han bara sov och väntat, till sist hade han vaknat. Caitlyn tystnade nu och gnuggade sig i ögonen.
"Han kommer sova en lång stund och med all den spriten i sig kommer han sova ännu längre." Herr Trenner sträckte fram en hand och strök undan hennes nu rätt torra hår från hennes ansikte. Hans beröring fick hennes hjärta, trots dess nuvarande långsamma rytm, att kännas som om det hoppade över ett slag. Hon var fortfarande sömnig och hade ögonen fästa på honom, han mötte ömt - eller inbillade hon sig det? - hennes blick.
"Du behöver också sova som det verkar. Det behöver vi alla göra." Han drog tillbaka sin hand, rätade på sig och såg sig omkring. Rummet hade två sängar och en extrasäng. De var fyra. Han rynkade pannan lite och Caitlyn visste att han funderade på vem som skulle sova med vem.
"Eum.. Jag vet inte om Caitlyn borde sova själv, tänk om den där blommar har större påverkan är hon tror? Om det är okej för henne kan jag sova bredvid henne, jag är dessutom närmast henne i ålder så det känns kanske inte så obekvämt?" det var Alexander som pratade och såg forskande på Caitlyn. Herr Trenner hade fortfarande pannan rynkad och så även herr Frost. Caitlyn bara ryckte på axlarna.
"Visst, bara du håller dig på din sida och ovanpå täcket." hon reste på sig och gick bort mot sängen där Toby fortfarande låg.
"Kan någon hjälpa mig? Han är tung." Alexander skyndade fram innan herr Trenner och lyfte förvånansvärt enkelt bort Toby från sängen. Caitlyn orkade inte riktigt tacka utan kröp istället ner under täcket och makade sig in så att Alexander skulle få plats. Han lade sig försiktigt bredvid henne och låt henne ha täcket. Bakom dem hörde hon herr Trenner och herr Frost lägga sig i deras sängar också.
De var alla trötta och somnade snabbt, Caitlyn kände hur hon precis var på väg att svepas in i ett omedveten men underbar glömska när Alexanders viskande röst drog tillbaka henne.
"Caitlyn?"
"Mmm..?" hon orkade knappt ge ifrån sig det ljudet men hon lyssnade, han lät rätt allvarlig.
"Du och Damian står varandra nära eller hur?"
"Mm?"
"Man hörde det när han pratade om dig, han lät alltid så stolt samtidigt som han låt som en irriterad bror." Han lät road och Caitlyn drog lite på ena mungipan, hon hade ännu inte öppna ögonen.
Damian.. Han.. Var intressant som tränare. Han sprang ibland hinderbanan mot något av oss och förlorade faktiskt flera gånger, han svor och surade men utmanade sedan nästa person och försökte ännu mer sen. Det var, skitkul att se på om jag ska vara ärlig, vi skrattade åt hans många försök. Men hans utmaningar fick oss alltid att gärna ännu mer för att fortsätta vinna över honom, han blev alltid bättre och bättre för varje gång han sprang." Caitlyn hummade lite men förstod inte vad han ville med att berätta det. Hon visste själv hur envis och tjockskallig Damian var, även om de var roligt att höra andra prata om honom. Hon vände sig trött om mot Alexander.
"Alex.. Vart försöker du komma?" Hon mumlade det tyst och såg sömnig på honom för första gången sen han väckte henne. Hon kunde inte vara säker, eftersom det för det första var rätt dunkelt och hon var för det andra nästan drogad, men han såg faktiskt ut att vara lite generad. Han såg nu lite oroligt på henne.
"Caitlyn, tror du han är okej?" Caitlyn var fortfarande lite förvirrad och nu när han bara bytte riktning i samtalet tappade hon bort sig. Men hon slöt ögonen kort och nickade lite.
"Jag tror det. Hoppas det. Jag vet inte vad för sorts människor som har honom så.." Alexander nickade dystert så Caitlyn lade tröstande sin hand på hans bröstkorg och log lite.
"Men vi kommer hitta honom, det lovar jag." hon tystnade och rynkade pannan när hon kände Alexanders hjärta slå hårt mot hennes hand. Hon blinkade trött några gånger innan hon mötte hans blick med övertygelse.
"Du är kär i honom." Hon visste inte vad som fick henne att komma till den slutsatsen istället för den mest logiska, med tanke på att han låg bredvid henne, kanske att hon knappt var vaken och hennes tankar följde nu ett annat tankemönster, men hans hjärta hade slagit hårt redan när hon lade handen mot honom och han hade aldrig visat något som pekade mot att han kände något för henne. Blicken i hans ögon, som trots att de var riktade mot henne, visade att det inte alls var hon som var i hans tankar.
Nu när hon mötte hans blick rodnade han definitivt, inte mycket men lite och även om han inte vek undan med blicken såg han ut att vilja göra det.
"Jag.. Jag är ledsen. Han.. Han har ingen aning så.." Caitlyn hade ingen aning om varför han bad om ursäkt, det enda hon tänkte på var Damians ansiktsuttryck när han fick reda på detta. Han var lite av en tjejtjusare men att killar tyckte om honom var han nog inte van vid. Och hon tyckte om Alexander, så varför inte?
Caitlyn skrattade till lite, det var länge sedan hon skrattat kändes det som, och klappade honom på kinden.
"Åh vad underbart. Ta honom med storm, han kommer inte fatta vad som hände." hon log medan hon slöt ögonen igen, hon missade därför Alexanders stora ögon och överraskade blick, och lade sig till rätta. "Imorgon berättar jag hans svagheter.. God natt." hon gäspade stort och somnade sedan med det lilla leendet på läpparna.
|
|
|
|
