[M/M] De sju dödssynderna. [Del 11] |
Hata mig inte, snälla.
Kör
Dagsljuslandet är främlingslandet.
Där går vi klädda i mask och pansar.
Där går vi höljda i namn och förtid,
skammens kåpor och ärans kransar.
- Vällust, De sju dödssynderna, Karin Boye
Det var fullsatt. Varenda stol hade någon som satt där, om inte annat hade väskor placerats på sätena för att hålla dem åt sådana som fortfarande var på väg. Till och med stolen bredvid Alex, den med numret på hans extrabiljett, var upptagen.
”Så spännande, jag har sett affischerna på stan men tänkte aldrig att jag skulle gå. Det var så snällt av dig, Alexander, att fråga. Men tror du verkligen-”
”Slappna av, mamma”, sa Alex med ett stelt leende och la en hand på hennes arm. Hon hade klätt upp sig så fort den dumma frågan lämnat hans läppar. Den blåa klänningen satt bra på henne, den fick hennes kropp att se mer kurvig ut, istället för stor och pösig. ”Han sa att det var okej, eller hur? Förresten var det flera år sedan du och jag gjorde någonting tillsammans. Det ska bli roligt.”
Enda anledningen till att han frågade sin mamma, där hon stod med armarna djupt i diskvatten och håret slarvigt uppsatt i en knut, var att han trodde hon skulle säga nej. Att han kunde använda det som ursäkt för att inte gå. Att fråga någon av kompisarna var direkt uteslutet – de hade pratat om att gå på någon av de fem föreställningarna, men då enbart för att se hur Oscar gjorde bort sig.
Han visste inte varför, men han ville inte att de skulle förstöra den här kvällen. Det var, på sätt och vis, ett avslut på deras natt tillsammans. Det var alldeles för personligt.
Men Alex mamma hade sagt ja och hennes ögon glänste när hon nynnandes gick omkring i sitt rum för att göra sig i ordning. Hon hade till och med sett till så att Alexander bytte från den mörkröda college tröjan till en löst sittande skjorta. Det här är en fin tillställning, Alexander, du kan inte gå klädd hur som helst. Och tillslut var det vad som fick Alexander att gå på föreställningen: möjligheten att se sin mamma glad. Det var vad han intalade sig själv om och om igen medan händerna vände och vred på den fåniga buketten de köpte på vägen dit. Återigen hans mammas påhitt.
Man måste visa sin uppskattning, Alexander. Det var fint av din kompis, att bjuda dig.
Om hon bara visste vem Oscar var och precis vilken sorts kompis han hade varit, då hade hon kanske inte pratat om honom på det viset. Alexander kunde fortfarande inte förstå vad som egentligen hände, där i skolkorridoren med andra elever omkring dem, än mindre förstod han att han nu satt bland tvåhundra åskådare – uppklädd med en fånig bukett i handen.
Det var som i en dålig romantisk komedi. Främlingarna som tillbringar natten tillsammans, den ena som beter sig som en skit efteråt (detta kunde, enligt Alex, diskuteras) och den försonande gesten som tillslut skulle leda till ett Så levde de lyckliga i alla sina dagar. Inte för att det här skulle ta samma vändning.
Oscar slöt ögonen och försökte slappna av i axlarna. Sorlet av röster kunde höras långt bakom kulisserna och de andra dansarnas rörelser gjorde honom nervös. Händer som trummade mot ytor, fötter som gick igenom stegen en sista gång, det hyschade fnissandet.
”Jag vet att Dennis påstod att en mörkhårig kille knappast kunde axla rollen som isprins, men vännen – du ser fantastisk ut”, den ljusa rösten var inte fullt så gäll som han väntat sig. Jules lät faktiskt oförskämt avslappnad, men å andra sidan var hon van med dansföreställningar – hon tyckte om uppmärksamheten från publiken. Oscar öppnade ögonen och försökte le, trots nerverna som arbetade mot honom.
Konferenciern stod redan på scenen och pratade, fick publiken att skratta och jubla och innan Oscar hann reagera hade Jules försvunnit med en kyss på kinden och fröken Amina vinkade honom till sig.
”Kom ihåg, fem takter – sedan kommer du in”, sa hon och rättade till en av de mörka, glittersprayade lockarna. ”Visa dem vad du kan, Oscar.” Han nickade bara och lät sig själv knuffas mot ingången, lamporna sken så starkt mot scenen att han knappt kunde skymta publikens ansikten genom springan men det räckte att han visste. Han visste att hans mamma och hennes nya kille skulle sitta där med fåniga leenden. Och Alexander kanske var där. Han både hoppades och inte.
En takt.
Två takter.
Tre takter.
Fyra takter.
Oscar andades in, slappnade av i kroppen och gick upp på tå. Femte takten och han var på väg ut på scenen med ögon som bara såg det bländande ljuset. Det blev som att dansa alldeles isolerad. Musiken fyllde honom, drog honom med sig runt på scenen – lockade ut de andra dansarna, fick dem att röra sig som en och samma person. De glittrade så vackert, de andra dansarna. Små barn i tyll och blåvitt glitter rörde sig runt honom – förvandlades till förlängningar av hans kropp. Gjorde han en rörelse, då kunde han se hur den spred sig genom gruppen så som vattenringar krusar sig och växer sig större på sjön. Allt medan musiken växte sig större, mäktigare, blev dansen allt vildare och när ljuset plötsligt släcktes, när scenen lades i mörker och Oscar föll ner på marken, då kunde han inte höra annat än hjärtat som pumpade vilt i bröstet. De andra dansarna försvann, en efter en som om de var löv som fångades av vinden och blåste bort.
En takt. Kroppen ryckte.
Två takter. Axlarna drogs upp, ryggen kröktes.
Tre takter. Kroppen ryckte igen.
Fyra takter. Vikten skiftade till främre fotsulorna.
Fem takter. Oscar växte så som en blomma växer upp ur jorden och musiken hittade rytmen igen, ljuset blev långsamt allt skarpare och med slutna ögon hängav han sig till musiken och den stadiga takten. När applåderna fyllde salen andades han kraftigt och svetten rann ner i ögonen.
Hjärtat slog som om det ville överrösta allt annat och leendet på hans läppar kändes alldeles för stort, samtidigt som det var så mycket glädje som han inte kunde uttrycka.
Alexander placerade fingrarna i munnen och busvisslade, de ljusa ögonen sken och han kände för att stå upp med de andra i publiken. Oscar stod alldeles i mitten med det där stora leendet, omgiven av de andra dansarna, och han glittrade mer än alla de andra. Inte bara i håret, i de där otroliga lockarna, men även den sminkade frosten som sträckte sig över hans ansikte, gav det en skarpare form, och de ljusblåa trikåerna med små, små pärlor och paljetter.
”Visst är han vacker?” Han visste inte om orden tillhörde honom själv eller hans mamma, men de såg bägge två lika upprymda ut och den runda kvinnan tog hans hand i sin och gav den en lätt kram.
”Gå fram dit du, folk har redan börjat dela ut blommor”, sa hon och Alexander nickade ivrigt innan han krånglade sig förbi de andra sätena mot mittgången. Det var inte förrän han kom närmre scenen, när sorlet av röster lyckades ta sig in i hans huvud, som han saktade ner. Det var först då leendet dog ut och blicken flackade – som om han inte längre kunde se på Oscar.
Femton meter. Tio meter. Sju meter. Han vände sig om och stoppade en liten tjej som hade sitt ljusa hår i en tofs mitt uppe på huvudet.
”Du, här”, han gav henne buketten och log svagt. ”Du får den, för att du är så fin ikväll.” Flickan tog emot rosorna med stora ögon och sprang sedan bort till sina föräldrar för att ivrigt visa dem. Alexander följde henne med blicken innan han började gå mot strömmen, bort från scenen och tillbaka till sin mamma som lagom samlat ihop deras ytterkläder.
”Nå, blev han glad? Sa du hur imponerade vi var?” Frågade hon när han följde henne ut och Alexander tvingade sig själv att le och nicka.
”Han blev jätteglad, mamma.”
Oscar letade med blicken över havet av ansiktet, log och tackade så fort någon kramade hans hand eller byggde på den stora buketten med blommor som han redan höll. Men han såg dem ingenstans. Han såg inga ljusa, frågande ögon. Och leendet föll an aning när han insåg att han lurat sig själv. Det var ju självklart att han inte skulle gå på föreställningen. Vad hade han väntat sig? Det hade varit en engångshändelse – inte ett löfte om för alltid.
Lämna gärna en rad eller två - jag älskade att skriva den här delen, även om jag känner att den borde ha fått lite mer tid. Vad säger ni?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Maadelen3 - 3 feb 14 - 23:49- Betyg:  | men alltså O M G
okej
andas Madde, andas.
samla dig.
Jag hatar dig lite. Jag hatar dig lite för att Alexander gick på föreställningen men sedan inte gick fram till Oscar. Men samtidigt älskar jag dig för det, eftersom jag är fast besluten i att det skulle förstört ploten lite om han gjort det. Det är för tidigt i berättelsen ännu.
Det värmde mitt hjärta att Alex gick med sin mamma. Mitt hjärta gjorde också ett litet panikglädjeskutt när han sa "Visst är han vacker?" eftersom de orden är så viktiga och betyder så mycket.
Jag älskade att Alex gick dit. Jag älskade att Alex gav blommorna till den tjejen (Jules, maybe?) istället för Oscar (nu hoppas jag verkligen det var Jules för då kommer hon berätta och då kommer Oscar veta att Alex var där men han kommer bli sårad för att Alex inte brydde sig om honom även fast han egentligen gjorde det men det vet ju inte han och åh det skulle vara en sån bra del i historian). Jag älskade sättet du beskrev dansen. Jag älskade allt med denna delen.
Jag älskar denna historian. Jag avskyr mig själv lite för att det tagit mig så lång tid att läsa (har iofs en orsak - har aldrig haft tid när jag väl varit vid datorn och dikta), men är så himla nöjd att jag och Evve hade samtal om dikta idag och jag nämnde denna och sen tog tummen ur och började läsa. För den är så jäkla bra. DU är så jäkla bra. Så himla talangfull och fantasirik och verkligen sinnessjukt bra på att använda orden på rätt sätt.
Tack för att du börjat skriva den här historian Jenny. Tack för att du skriver så satans jävla bra (om jag nu får uttrycka mig så). Tack för att du har gett mig lust att skriva själv. TACK.
Kom ihåg hur jävla bra du är, okej? För du äger verkligen.
PUSSAR OCH KRAMAR PÅ DIG världens mest talangfulla Remi.
(ps. min första (också aslånga) kommentar kom inte fram då jag uppenbarligen använde något tecken som dikta inte längre tillåter. Eheh. Sorry about that.) | | Chillaah - 3 feb 14 - 21:56- Betyg: | Vet du hur jobbigt det blev nu för mig ... jag har läst del efter del, med endast middagsuppehåll, och efter varje del trånade jag efter nästa SAMTIDIGT som jag försökt läsa så långsamt som möjligt så att det kanske skulle finnas en del 12 efter del 11... vad ska jag nu göra?*darrar på läppen*
Jag är riktigt fast. Har inget att klaga på som vanligt - utan jag bockar och bugar djupt för dig för en underbar berättelse! Jag längtar, längtar, LÄNGTAR så efter nästa del! Och jag vill tacka dig för att du får min skrivlust att komma tillbaka!
B R A V O !!! | | Mp3 - 3 feb 14 - 00:29 | Vilken magisk dansscen du just beskrev! Så galet bra, jag såg precis allt framför mig och jag kunde verkligen -känna- dansen inom mig, känna det som Oscar kände och sedan upprymdheten som Alexander kände - magiskt! Du är fantastiskt på att beskriva levande bilder för oss!
Jag gillar verkligen hur du lät Alexander gå på dansen och göra det med sin mamma. Dels för att hon blev så himla glad (vilket var jättejättefint) och dels för att Alexander inte ville förstöra det här för Oscar. Gillar faktiskt till och med att Alexander inte gick fram till Oscar där i slutet (även om jag önskar att han gjorde det), men det ger mer spänning till berättelsen. Att vi läsare får reda på mer än vad Oscar vet och att Oscar blev så himla besviken. Gjorde så ont mig, hans besvikelse.
Okej, svammelkommentar deluxe, men jag tycker i alla fall att denna del var otroligt fin och bra! Grymt skrivet (som alltid). | | ilenna - 2 feb 14 - 18:46 | Okej jag ska inte hata dig, för du skriver så himla bra, men varför???? :(
Nej men å andra sidan: Det här var jättejättebra!
Man(åtminstone jag) älskar att få skriva dom där scenerna som får en själv att bli alldeles fan-girlig, men av någon anledning så gillar man lika mycket att få skriva delarna där man plågar sina karaktärer (vad hemsk man är haha.)
Tyckte jättemycket om att få läsa om Alexander och hans mamma, du bygger upp det jättefint och precis som vanligt kan man se och höra allt framför sig, och allt är väldigt verklighetstroget.
Så gullig mamma ju. Gillade hur hon fick Alex att byta om och köpte buketten - väldigt mammigt.
Denna gång var det det här som fick mig att dra på munnen ´uppklädd med en fånig bukett i handen. ´ Man känner verkligen hans irritation på den där buketten som han måste dras med haha.
Jag kan erkänna att jag absolut inte är ett fan av balett, men på sättet som du skrev så fick du även mig att se det fina. Din text flöt på lika bra som en dans och beskrivningarna var på något sätt lika svepande som balett. Väldigt bra!
Det var skönt att få läsa om Oscar då han verkligen var riktigt glad, man kände glädjen med honom och blev alldeles varm!
Och sedan krossade du en i slutet </3
På ett sätt så ville man ju att Alexander skulle ge honom blommorna och typ världens kram och Oscar skulle få bli ännu mer lycklig osv osv. Men samtidigt så var det bra att du lät Alexander ´fega ur´. Det kändes mer troligt och något som han borde ha gjort. Jag hoppas bara på att Oscar någon gång ska få veta att Alexander faktiskt var där och såg honom. |
|
|
|
