[M/M] De sju dödssynderna. [Del 10] |
Den här delen är, även den, väldigt kort men det blir så otroligt mycket lättare att skriva när man kan lägga upp småbitar lite då och då. Som kompensation får ni läsa både ur Oscar och Alexanders perspektiv. Enjoy.
Kvinnoröst
Hur ödmjukt väldig kan en stolthet vara.
Jag är en helig bild, ett tecken bara,
men genomlyst för att en Makt behöver mig.
Din dyrkan fyller och går långt utöver mig.
- Vällust, De sju dödssynderna, Karin Boye
Handen vek och vek upp. Vek och vek upp. Hade inte pappret varit så tåligt så hade det säkert börjat slitas vid det här laget. Oscar satt vid en av skolbänkarna, lyssnade på eleverna runtom honom medan de plockade i ordning sina saker och händerna fortsatte att vika som om de inte kunde göra annat.
Två minuter och sen ljöd klockan, signalen som fick de sista böckerna att försvinna och eleverna att röra sig mot dörren medan professor Nightley påminde dem om uppsatsen.
Oscar såg det blonda håret och breda axlarna försvinna ut med de andra och drog in luft genom hopbitna tänder innan han skyndade efter med böckerna under armen och hjärtat någonstans i halsen.
”Alex”, han ropade inte, ville inte att allt för många skulle stanna och lyssna, men Alexander hörde honom ändå och stannade. De ljusa ögonen var stora och förvånade när de vändes mot honom och Oscar tvingade fötterna framåt – steg efter steg.
Jag undrar om du ville-. Det skulle vara roligt, trots-. Jag vet att du inte-.
”Så att du vet vad du skrattar åt”, sa han istället och räckte fram den hopvikta lappen. Handen vek hastigt upp den igen, som för att hinna göra det en sista gång och Alexander tog tveksamt emot den. ”Det är bara för inbjudna, du får bjuda med en valfri.”
Oscar kunde känna hur kinderna brände och han ville nästan kräkas, så som magen vred sig runt, runt, runt i nervositet. Det hade varit ett dumt infall som han fick kvällen innan när fröken Amina delade ut entrébiljetterna – tanken att Alexander kanske ville gå. Att han kanske ville se när Oscar dansade. Han skulle inte ha gjort det.
Den längre av dem hade fortfarande inte sagt någonting, huvudet var böjt över pappret och den blonda luggen hängde så att Oscar inte kunde se hans ögon. Nervositeten tycktes sjunka allt längre ner i magen, samlade ihop sig och bildade en tung, kall klump. Vad hade han trott? Alexander hade gjort det tydligt, väldigt tydligt, att han inte ville ha någon kontakt – så varför hade Oscar insisterat? Varför skämde han ut sig själv – varför försåg han fienden med vapen som kunde döda?
”Tack.”
Ordet fick honom att rycka till och de mörka ögonen letade efter Alexanders blick, som om han ville dubbelkolla – som om han trodde att öronen drev med honom. Men de ljusa ögonen såg uppriktiga ut, som om tiden sedan nyårsafton inte existerat. Som om det bara var han och Oscar, utan elever som knuffade sig förbi dem i korridoren på väg till sina lektioner. ”Jag vet inte om jag kan gå, men tack.”
De stora, bleka händerna vek varsamt ihop lappen och den försvann in i kemiboken.
De såg på varandra en liten stund och Oscar vågade sig på ett leende, ett sådant som fick färgen på Alex kinder att djupna, innan han harklade sig.
”Ja, men, vi ses väl”, sa han och drog handen genom sitt lockiga hår. När han passerade Alex växte sig leendet än större och klumpen i magen hade förvandlats, hade blivit svävande lätt och inbillade honom att han kunde flyga genom korridoren till sitt skåp.
[10:11 sänt meddelande] Han sa tack.
[10:13 nytt meddelande: Jules] Oscar, du är officiellt världens bästa kompis! Sa du någonting om mig? Att jag kommer in i andra akten? Verkade han intresserad?
Oscar läste meddelandet tre gånger, mer än så behövdes inte för att ta ner honom på jorden och han undrade om han någonsin skulle kunna flyga igen. Nej, han hade inte sagt någonting om Jules. Han ville inte att Alexander skulle känna till Jules med hennes ljusa hår och lätta steg. Han ville inte att Alexander skulle le sådär stort när han såg henne, att han skulle se på henne som om ingenting annat existerade. Nej, Oscar hade inte sagt någonting om Jules. Men, hade han verkat intresserad? Oscar tänkte tillbaka på de ljusblåa ögonen, på sättet han rodnade när Oscar log – som om han sett någonting alldeles för intimt. Kanske.
[10:18 sänt meddelande] Det såg ut som om han uppskattade det.
[10:19 nytt meddelande: Jules] I Oscars värld betyder det: absolut intresserad. Vännen, vi krossar hjärtan ikväll.
Jules hade redan börjat, verkade det som, och hon var skicklig.
x
Sådär i efterhand hade Alexander svårt att greppa vad som egentligen hände. Ena stunden hade han varit på väg från en av Nightleys lektioner med huvudet fullt av omöjliga termer och andra stunden hade den där rösten, sådär lagom färgad av dialekt, sagt hans namn och världen runtom honom försvann.
När allting slutat vara omöjliga lockar, mörka ögon, leenden som skapade små smilgropar och nervösa händer så stod Alexander ensam kvar och försökte förstå.
Hade han tackat ja? Nej, nej det hade han inte.
Men hade han tackat nej? Det hade han inte heller.
Alexander såg sig omkring i korridoren, som om han först nu oroade sig för vem som kunde ha sett dem, men när han inte kände igen någon av de yngre eleverna så ryckte han på axlarna och fortsatte till skåpet för att byta kemiböckerna mot engelskans textbok. Han fick bjuda med vem han ville, att se på Oscar när han dansade. Att se på föreställningen, rättade han sig själv, inte bara Oscar. Varför hade han ens frågat? De hade ju knappast betett sig väl mot varandra, hade de? Men mitt under hörförståelsen kom Alexander ihåg: det var han som frågat och det var därför Oscar gav honom biljetterna. Det här var hans svar.
Golvbrädorna sjöng för dem under madrassen, fingrarna strök undan luggen så att läpparna kunde smaka den salta huden. ”Du dansar, sa du?” Frågade Alex och lyfte på huvudet så att han kunde se hur den smalare av dem nickade. Kinderna antog en underbar, ljusrosa ton och läpparna förflyttades, kysste den varma huden ända bak till örat där han stannade upp. ”Sexigt. Får jag se dig dansa?”
Det lilla skrattet drog i Alex bröst, försökte tänja ut det så att hjärtat skulle få plats. Vad omtänksamt. ”Nu, menar du?” Alexander skakade på huvudet och log när han förde läpparna längs örat. Händerna letade sig över Alex rygg, strök fingrarna över tatueringen, och Alex kysste honom under örat, alldeles vid den nakna huden där han kunde känna den mörkhåriga pojkens ojämna puls. ”Nej”, viskade han och lät handen vila på den andres höft. ”Inte nu.”
För första gången på hela kursen lämnade Alexander in pappret utan att ha skrivit färdigt, han hade på något vis lyckats missa sista delen av hörförståelsen. När han sedan lämnade skolan, tre lektioner senare, visste han fortfarande inte hur han skulle göra och då var det bara fyra timmar kvar tills insläppet började.
Vad tycker ni?
|
| Kommentarer | | Elinix - 1 maj 14 - 16:26 | | Det lilla skrattet drog i Alex bröst, försökte tänja ut det så att hjärtat skulle få plats. Vad omtänksamt. ”Nu, menar du?” | | Elinix - 1 maj 14 - 16:22 | Åh, vilket bra grepp. Oscar ska FÖRSTÅS bjuda in honom, och förstås ångra sig medan han gör det. Helt rätt beslut.
("varför försåg han fienden med vapen som kunde döda?")
Och det är klart att de känns som att det bara är de i korridoren. Och att han viker lappen varsamt. Vad glad jag blir.
Åh, bravo, det här.
När allting slutat vara omöjliga lockar, mörka ögon, leenden som skapade små smilgropar och nervösa händer så stod Alexander ensam kvar och försökte förstå.
Hade han tackat ja? Nej, nej det hade han inte.
Men hade han tackat nej? Det hade han inte heller.
Fint perspektivskifte, snygg formulering.
Inte helt säker på att jag vill ha triangeldramat med Jules. Gillar henne så mycket som glada bästa kompisen. Dessutom, går hon på en annan skola? Den här dansakademin? | | Mp3 - 2 feb 14 - 10:48 | | Nu börjar berättelsen ta fart på allvar och det gillas! Ser så himla mycket fram emot att läsa nästa del, just för att få reda på hur Alexander tänker göra. Tycker det var så fint av Oscar att bjuda honom (och så himla himla verklighetstroget det där med att sitta och vika ihop och vika upp en lapp sådär hur många gånger som helst). Galet bra och vill ha en fortsättning helst nu tack! | | ilenna - 1 feb 14 - 20:16 | ååååååhhh.
Kort sagt; jag älskade även det här kapitlet. Och du lät oss få läsa om kyssen! (iih dom är så söta *_*)
Jag tyckte om början med papperet som Oscar viker och viker. Jag gillade det ännu mer när man senare fick veta vad det var för papper och att han gjort som han gjort för att han var nervös.
(blev bara lite förvirrad av ´Oscar satt på en av skolbänkarna,´ sitter han verkligen På den? Eller sitter han Vid en av skolbänkarna? :))
-Älskade- delen när Oscar ger Alexander papperet. Alla detaljer är så fint beskrivna, och deras blickar och rörelser säger så himla mycket. Perfekt!
Gillade särskilt den här meningen: Varför skämde han ut sig själv – varför försåg han fienden med vapen som kunde döda?
Först när jag läste att Alexander la in kemiboken i skåpet trodde jag att det kanske senare skulle hända att den ramlade ut och att någon annan skulle få syn på det hopvikna papperet. Men det känns nästan tur att något sånt inte hände för det skulle säkert sluta med att Oscar blev sårad ut av det :(
Och jag gillar inte Jules! Missförstå mig inte, du gör en jättebra karaktär och hon är säkert snäll men.. honskalåtaAlexvaraifred! hehe.
Alexander måste dyka upp på föreställningen, även om han skulle dyka upp dom sista 5 minuterna bara för att han ändrat sig i sista sekund, han har helt enkelt inget att välja på ;)
Som du säkert förstod så tyckte jag att tillbakablicken var underbar. Känns ju jättefånigt när man sitter med ett lika fånigt leende på läpparna, men åh det var så fint. Alexander som tycker det är sexigt att Oscar dansar, Oscar som tror att han menar att han ska dansa för honom där och då haha - så söt!
Det enda dåliga med flashbacken var att den tog slut så snabbt haha.
Ser fram emot nästa del!! |
|
|
|
