I hate (almost) everything about you- del 14 [m/m] |
låt mig få veta vad ni tycker =D
vet inte om slutet kanske blev för avhugget :o
________________________________________
- kapitel 14
Ovädret som varit tidigare under dagen hade ersatts med solsken och på väg hem från skolan hade Liam till och med kunnat gå i bara t-shirt. Sista lektionen för dagen hade dock blivit total kaos. Nog för att Pontus varit jävlig mot Andy enda sedan början av gymnasiet, vilket han kanske aldrig skulle ha blivit om det inte varit för Liam, men för det första hade det som sagt lugnat ner sig i tvåan, och för det andra hade han egentligen aldrig varit särskilt fysisk mot honom. Det hade mer varit Liam och Andy som stått för hårda axlar mot varandra i korridoren, och han själv som knuffat in Andy i något skåp vid något tillfälle.. Han hade inte riktigt sett hur det började på idrottslektionen och han hade inte sett till Pontus efter lektionen för att kunna få en redogörelse. Hur illa han än tyckte om Andy så hade han inte funnit något roande i det som hänt tidigare idag. Han hade förresten inte sett till honom något mer heller. Men med tanke på hur känslig den killen var så satt han väl och grinade i något hörn. Det var i och för sig patetiskt, hur illa Pontus än betett sig.
”Morsan!” Han kom ner för trappen i samma stund som Cathy stängde ytterdörren efter sig.
”Hej, är det bra?” Hon tog av sig jackan och drog sedan fingrarna genom vågiga, blonda håret.
”Jodå, jag ska iväg på match med Jake snart. Men jag tänkte.. visst jobbar du natt imorgon?”
”Tyvärr ja”, log hon trött.
Ibland skulle det vara praktiskt om han hade dom där ’perfekta sonen’-egenskaperna. Nu fick han bara försöka lita på sin övertalningsförmåga.
”Jag tänkte ha fest.. om det är okej?”
”Men.. nej Liam, inte här åtminstone. Jag har gjort det misstaget en gång och tänker inte göra om det”, sa hon och gick förbi honom in till köket.
Han följde snabbt efter. ”Men snälla, jag kommer inte direkt bjuda in flera hundra igen, och polisen kommer inte att komma, jag lovar! Bara en vanlig fest.”
Cathy började bläddra igenom posten på bänken. ”’Vanlig fest’ är inte samma sak för dig och mig. Du får gärna ta hit några kompisar men ingen fest.”
Han var sekunder ifrån att öppna munnen och kasta ur sig något frustrerat men hejdade sig och gjorde ett sista försök. ”Snälla mamma..”
Att hon såg upp ifrån posten var ett gott tecken.
”Hur har det gått på dom senaste proven?”
”Bra”, ljög han och ryckte på axlarna. ”Alltså inte alla rätt men, bra. Godkänt liksom.”
Några få rätt ifrån godkänt var ju nästan samma sak. Det var inte hans fel att lärarna skulle göra så komplicerade frågor.
”Är det säkert? Du vet hur viktigt det är, om du inte får slutbetyg..”
Det var inte konstigt att Cathy oroade sig. Först och främst var hon hans mamma och det var vad dom gjorde, men hon hade väl ännu större anledning med tanke på att det varit nära att han fått gå om tvåan på gymnasiet. Hon hade tagit det mycket hårdare än honom. För Liam hade det aldrig funnits på kartan; hade någon sagt att han skulle gå om så hade han vägrat.
”Men jaa det är säkert. Kan jag ha festen då?”
Hon suckade tungt och samlade ihop posten till en prydlig hög. ”Är det en enda pryl som är trasig så kommer du få utegångsförbud enda fram till studenten. Är det förstått?”
”Yes sir”, flinade han och gav henne en snabb kram. ”Jag drar nu då, hejdå och godnatt om du sover när jag kommer hem! Och tack!”
”Liam..”
Han var redan i färd med att ta på sig skorna och hade redan tryckt undan det dåliga samvetet över att han ljugit för sin mamma.
Lite innan halv 7 ställde Liam ifrån sig cykeln intill ett träd utanför stadion och såg sig om efter Jake. Det dröjde inte länge förrän han fick syn på ett brunt hårruffs på cykelvägen. ”Jake!”
”Tja!” Han höjde handen och gjorde en kraftig sväng för att köra ner på gräset. ”Grymt mycket folk det verkar vara.”
”Verkligen. Vilken entrè ska vi till?” frågade han medans han låste cykeln. Inte för att någon skulle vilja sno en så pass ny cykel som han hade ändå – det var ju kärringcyklar som gällde nu.
Jake fick fram biljetterna och det visade sig att Liam valt ett väldigt bra träd att parkera vid. Dom skulle till ingången som låg ett stenkast bort ungefär.
Väl på dom rätta platserna drog Liam av sig sin svarta munkjacka innan han lutade sig fram mot räcket för att se ner på planen där killar redan sprang runt och värmde upp med bollar. Han rynkade sedan något på pannan och vände sig långsamt om mot Jake.
”Spelar Andy i det här laget..?”
”Mm”, sa han nonchalant men började sedan flina. ”Nej jag sa inget för då hade du bara klagat över att du skulle bli tvungen att titta på honom. Men han är bra, han har stått för typ alla senaste måle..”
”Vadå för du statistik eller något eller?” Han lät måttligt road men det sneda leendet avslöjade ändå att han inte menade något illa. Då hade han kommit ihåg rätt att han hade sett hans namn i tidningen över någon skytteliga tidigare då. Och det där kortet med fotbollströjan. Fast det faktumet att han skulle behöva se Andy springa runt på planen i 90 minuter var ju inget han jublade över direkt.
När han först hade cyklat hem ifrån skolan hade han varit inställd på att skippa matchen. Han skulle ringa till coachen och säga att han blivit sjuk och sedan begrava sig själv under täcket. Precis som en töntig emo. Men någonstans på vägen hade han ändrat sig och vägrat låta Pontus förstöra det här. Det var hans fel att den där träningen för någon vecka sedan gått förjävligt efter att han skrikit åt honom, han skulle inte få förstöra den här matchen som var så viktig.
Den Andy som befann sig på planen var alltså inte en gråtfärdig sådan utan en sjukt taggad Andy som skulle vinna. Lisette hade till och med ringt honom för en stund sedan med en egenskriven hejaramsa. Han älskade den tjejen.
”Okej kom igen killar, samling!”
Dom joggade in till sidan av planen allihopa för att bilda en ring och coachen körde ett sista peptalk med dom.
”Nu tar vi det här grabbar! Så länge ni håller era positioner och fokus så tar vi hem det, okej?!”
Dom samlade ihop händerna i mitten och efter det sedvanliga ’woah’:et sprang dom ut på planen för att inta sina platser. Andy drog till strumporna över benskydden och slängde sedan upp en blick mot läktaren som såg ut att vara nästintill fullsatt.
Efter visselpipans gälla signal var matchen igång och i samma stund hade han en gulsvartklädd kraftig kille framför sig. När bollen sköts mot hans håll var han dock snabb att parera och tog ganska enkelt ner den och satte fart över gräset. Det var en av sakerna han gillade med fotbollen; man behövde inte vara starkast och elakast för att vara bäst.
”Fa-an!” utbrast Jake när AIK satte sitt första mål och därmed tog ledningen. ”Det var ju ren tur bara, åh!”
Liam var beredd att hålla med. Djurgården hade mycket bättre spel. Fast hade inte Andy sumpat den där första chansen så hade det ju åtminstone stått 1-1.
”Dom får väl byta ut anfallarna, ingen av dom klarar ju tydligen av att göra mål.”
Jake kastade en blick mot honom. ”Jo men det kommer snart, Jonah brukar vara stenhård.”
”Jasså det brukar han? Vart var ni, i duschen?”
”Va?” Jake garvade sedan till. ”Fan vad tråkig du är.”
Leendet dröjde sig kvar på Liams läppar när han såg ner på planen igen. Andy hade bollen igen och spurtade i samma hastighet som någon slags pil. Det fanns inga som helst spår av den där osäkra killen som suttit på golvet i idrottshallen tidigare, inga likheter med emopojken som gick i korridoren med luggen hängande ner i ögonen. Han såg självsäker ut.
Men till faktum hörde ju att han inte gjort ett enda mål så så jäkla bra var han då verkligen inte.
Det blåstes av för halvlek och Jake såg ut som att han också hade varit nere på planen och sprungit. Liam skrattade till och drog fingrarna genom håret. ”Har du med handduk så du kan duscha efteråt eller?” retades han.
”Men det är spännande ju! Shiet..” Han såg ut att vara på väg att säga någonting mer men grep istället snabbt tag i Liams arm när någon trängde sig förbi och var nära att få dom båda att tappa balansen. Nog för att dom inte stod överst på läktaren men det vara ändå en bra bit ner till marken.
”Jävla galning”, muttrade Liam och såg mordiskt efter den skyldige innan han såg tillbaks på Jake. ”Förresten, morsan gick med på att låta mig ha fest hemma imorgon, så du kan väl snacka med några i media om du vill?”
”Nice! Absolut”, nickade han. ”Vinner dom matchen ikväll så bjuder du Andy också?” Han började flina innan han ens avslutat meningen.
”Självklart”, svarade han sarkastiskt. ”Jag sticker iväg och tar en snabb cigg bara, stannar du här?”
Jake nickade mot någon han verkade känna längre bort och vände sedan tillbaks uppmärksamheten mot Liam. ”Jaa, skynda dig bara då.”
Första halvleken hade gått okej. Både vad gällde laget och honom själv. Andra halvleken däremot hade varit tusen gånger bättre och för tillfället stod det 2-2. Det var bara minuter kvar av matchen och även om oavgjort var bra så var en vinst alltid bättre. Särskilt efter idag så skulle det kännas så fruktansvärt bra att vinna.
”Andy, finns på höger kant!” Det var Jonah som skrek åt honom, fri från motståndarna och med adrenalin lysande i ögonen. Han sköt iväg en hård passning som visade sig vara helt felfri då Jonah lätt tog ner bollen. Andy slösade ingen tid utan satte av som ett spjut mot målet, hela tiden uppmärksam på vart dom andra spelarna befann sig och vart han hade sin lagkompis någonstans.
’Bögjävel.’ ’Du är så jävla värdelös!’ ’Hur mås det idag då ’mitt liv är så tragiskt att jag bara vill dö’?’ ’Aaaandy!’ Kommentarerna ekade i hans huvud men på något sätt fick det honom bara att springa ännu snabbare.
”Jonah!”
Han tog emot passningen då dom befann sig någon meter ifrån målet, kollade upp för att registrera målvakten, försökte förutspå åt vilket håll han skulle kasta sig, och sköt. Med ett hårt svisch satt bollen rakt i krysset och domaren blåste i visselpipan.
Han hann knappt fatta själv vad som hade hänt förrän han befann sig underst i en hög av fotbollsspelare.
”Fan vad härligt Andy!”
”Fatta att vi vann!”
”.. så jävla bra..”
När han väl kommit upp ifrån högen och fick luft igen kastade han en blick mot läktaren där flera av hans kompisar satt, fortfarande med det glada leendet på läpparna. Sedan var det någon helt annan som fångade hans blick och leendet rann av samtidigt som det sög till i magen. Vad gjorde han där?! Och varför i helvete skulle Andy ha kollat dit i exakt den sekunden? Det såg ut som att Liams gröna ögon lyste men han vägrade vika undan med blicken. Det här var hans stund. Liam skulle inte få förstöra det.
”Andy!”
Det var trots allt han som vek undan med blicken först ändå då han vände sig om för att se vad hans lagkompisar ville.
”Yes! Fan vad skönt, nu måste dom ha tagit ledningen i serien!” sa Jake glatt och la upp armen om Liams axlar. ”Håll med om att det var ett snyggt mål!”
Liam såg ner på planen, på hemmalagets glada rop och kramar, och bortalaget som snopet gick mot utgången för att förmodligen snacka om vad som gått fel tillsammans med tränaren i omklädningsrummet. Det var när han vred blicken igen som han precis såg hur killarna släppte Andy och hur han sedan såg upp mot läktaren. Det hade varit helt utan förvarning och det hade därmed inte funnits någon chans för Liam att hinna titta bort. Och när deras blickar väl mötts så fanns det ingenting som kunde få honom att bryta ögonkontakten. Det var mest en principsak; han ville inte vara den som såg bort först.
Sluta glo hitåt idiot.
Till sist vann han i alla fall då Andy var den som vände sig om mot sina polare igen.
”Liam?”
Han blinkade till lite och vände sig om mot sin vän.
”Även om du fortfarande säger att du hatar killen måste du erkänna att det var ett jävligt snyggt mål.”
Eller ren tur kanske. Han ryckte på axlarna och suckade samtidigt inombords över Jakes ’Även om du fortfarande säger..’
”Har sett snyggare.”
”Men nu menar jag inte i jämförelse med Ronaldo och Messi, du är fan dryg ibland”, flinade han och knuffade lätt till honom. ”Ska vi dra oss eller?”
Efter en del köande, och en del trängande, hade dom tagit sig ner för läktaren och började gå mot cyklarna. Innan dom hunnit dit passerade dom omklädningsrummen och hemmalaget som kom gående ditåt med vattenflaskor och benskydd i händerna. Däribland Andy. Han drog precis upp den blårandiga tröjan för att torka sig i pannan och Liams blick drogs oundvikligen till hans mage. Det var ju en ren reflex människor hade, eller hur? Däremot var det onormalt att bara flasha sig på det där sättet, kunde han inte ha väntat tills han var i omklädningsrummet liksom? Han vände snabbt bort blicken och såg på Jake istället. Jake som inte var en irriterande idiot som blottade hud hur som helst.
”Vad sägs om pizza ikväll, hemma hos mig, en bra skräckfilm?” undrade Jake och gränslade cykeln.
”Låter som du bjuder hem mig på en dejt.”
”Ja just ja, glömde nämna att vi är ensamma hemma..” Jake höjde retsamt på ögonbrynen innan dom båda skrattade till.
”Låter perfekt.” Han kastade en sista blick mot fotbollsplanen innan han också hoppade på cykeln.
”Åh du var så duktig!!” Lisette kastade sig om halsen på honom så snart som han kom ut ifrån omklädningsrummet och han la skrattande armarna om hennes rygg.
”Tack. Fast det var knappast bara jag som gjorde att vi vann.”
”Men du gjorde sista målet och det var det snyggaste jag sett, helt ärligt!” fortsatte hon stråla mot honom. Dagens klädsel bestod av en svart tyllkjol, skelettstrumpor och ett lila linne.
”Härligt Andy, grattis!” Simons vita fluff dök upp i hans synfält när han fick en stor kram utav honom med. Plötsligt så kändes idrottslektionen och det deppiga humöret blandat med ilska så avlägset. Just nu kändes allt bara helt perfekt.
”Vi är några från laget som tänkte gå ut någonstans, följer ni med?” log han och drog handen genom det fuktiga håret.
”Jag tror inte att det här är någon br-aah! idèe”, flämtade Andy till när han och Lisette var på väg att köra ner i diket för tredje gången på den korta biten in till stan.
”Sluta oroa dig! Jag tog bara en extra liten sväng”, fnittrade Lisette.
Hon hade varit väldigt envis med att hon skulle skjutsa Andy på hans cykel istället för tvärtom. Och det var minst sagt förenat med livsfara.
”Säsongen är inte slut än så det kan vara bra om jag slipper bryta något ben innan dess!” flinade han och höll hårdare om hennes midja. ”Såg du vem som var på matchen förresten?”
”Nej?” Tack och lov höll hon styret lite rakare nu.
”Liam”, suckade han. ”Jag har aldrig se..”
”Va?! Var han?” Hon vände sig om mot honom och Andys ögon vidgades när han såg att dom var på väg att köra rakt mot en lyktstolpe.
”Titta framåt!”
I sista sekund hann Lisette styra undan och dom klarade sig med livet i behåll ännu en gång.
”Jag hoppar av nu!” Efter att ha tagit stöd med händerna mot pakethållaren tog han sig av cykeln i farten och joggade sedan ikapp Lisette som saktade ner. ”Du är fan galen”, flinade han.
”Du som är en fegis bara. Vi har ju inte ens en motor på den här, hur illa kan det gå? Men vadå såg du honom alltså?”
”Jaa precis i slutet. Jag har aldrig sett honom där tidigare så jag fattar inte varför han skulle vara där nu.. hade jag sett honom tidigare hade jag säkert missat det där målet liksom.”
Några av killarna längre fram hade stannat vid ett övergångsställe och ropade att dom kunde gå till en bar som låg alldeles runt hörnet. Lisette hoppade av cykeln och började gå bredvid Andy istället.
”Äh du får inte låta honom ta sig in huvudet på dig på det sättet. Han lär ju ändå ha blivit imponerad av dig liksom”, sa hon och petade retsamt till honom med armbågen i sidan.
”Säkert.”
”Nej han skulle aldrig erkänna det såklart, men..”
”Jag hoppas att du inte tänker börja med det där igen, att vi borde komma över allt det där och att han egentligen inte alls hatar mig?” Han höjde menande på ögonbrynen med ett litet flin på läpparna. Egentligen var det väl ingen större förvåning att Lisette börjat hoppas igen efter att han berättat om den senaste festen när dom gått hem tillsammans. Hon hade mest viftat bort att han kallat honom för ’lilla emo’, ’han var ju full Andy, och visst sa han det inte på ett elakt sätt?’, och istället påpekat att han ju faktiskt hade skrattat flera gånger? Och att han nog egentligen hade gått hem tillsammans med honom för att han var orolig att Andy skulle råka illa ut annars. Som sagt ville hon alltid tro gott om alla människor. Samtidigt visste han att hon ändå alltid stod på hans sida och inte var något fan av Liam på det sättet, som när Andy berättat om vad han fått utstå för att han snällt frågat hur det hade gått med matten. Just då hade det blixtrat i Lisettes ögon och hade Liam varit i närheten hade han definitivt fått klösmärken både här och där.
”Eftersom vi ska fira er vinst och ditt snygga mål så slipper du höra någonting om det idag”, log hon sött och ledde cykeln över vägen.
Dom kom fram till den utvalda baren och än en gång svepte den där underbara känslan över honom. Att allt vara ganska bra just nu.
”Andy!” Det var Jonah som ropade ifrån baren och vände sig om och langade över flera glas. ”Vi har tagit ett bord längre in där. Får du med ett till glas?”
Det blev trångt när alla hade samlats vid bordet som ändå var ganska stort, men med tanke på att sällskapet till största del bestod av fotbollsspelare som var mer än vana med närkontakt så var det ingen som klagade. Dessutom; dom hade vunnit en superviktig match, alla var glada och det spelades bra musik inne på puben. Ingen skulle ha kunnat klaga på någonting.
”Men hallå såg ni han, tian, efter att jag skjutit frisparken?” Andy ställde ner sitt tomma glas och lutade sig fram en aning över bordet på armbågarna.
”Nej vadå?” frågade Tim
Andy började skratta innan han ens börjat förklara. ”Jo men bollen svischade ju precis över hans huvud”, han visade med handen innan Simon flikade in;
”Så den nuddade håret?”
”Exakt!” flinade Andy. ”Och han blev väl sur eller något för att han inte hunnit med att nicka så han..” Han skrattade till igen och försökte ta ett lugnande andetag. ”Han bara gjorde så här.” Han pekade på sina ögon med två fingrar och vred dom sedan rakt mot Tim mitt emot med nedsänkta ögonbryn. ”Im watching you typ.”
Skrattet från Andy spred sig runt hela bordet och Lisette torkade bort lite mascara under ögat. ”Men gud, varför missade jag det?”
Plötsligt avbröts dom av att en kille, antagligen något äldre än dom själv, dök upp vid bordet. ”Alltså förlåt att jag stör men fy fan vad grymma ni var!” Han log brett och Andy kunde se att han hade en djurgårdenhalsduk om halsen trots dom många plusgraderna ute.
”Tackar!” Jonah var först med att svara. ”Lätt tack vare er i publiken!”
”Hey slå er ner, det finns plats.” Tim flyttade åt sig på sin sida av eksoffan och flera andra stämde in. Glädjeruset hade inte lagt sig och vem tackade nej till att få ännu mer beröm ifrån supportrar?
Killen, som visade sig heta Marcus, hade med sig sin flickvän som även hon satte sig ner, bredvid Andy.
”Och ditt sista mål alltså!” Sa Marcus och såg på Andy. ”Så jävla spännande och så bara i sista minuten, pang.”
Han flinade till och kupade händerna om det tomma glaset framför sig. Självsäkerheten på planen blandades alltid med lite genans utanför. Uppmärksamheten blev så centrerad och han visste inte alltid hur han skulle hantera det. Det var en sak att veta att man var bra och en helt annan att hålla med och säga det när någon annan, som man dessutom inte kände, påpekade det. Glad blev han åtminstone, enda in i bröstet.
”Jo den satt rätt bra”, svarade han med ett snett leende.
”Det är ju helt stört hur snabbt du springer, okej jag hänger på rätt bra men jag har inte bollen vid fötterna lika mycket av den tiden som du har.” Jonah sträckte sig efter glaset med dom salta pinnarna och såg samtidigt på honom.
”Jo men om man siktar på att få guldbollen någon gång så..” Han ryckte nonchalant på axlarna innan det retsamma leendet spred sig över läpparna.
Bland sina kompisar och lagkamrater kände han sig ändå så bekväm så att han kunde överdriva utan att vara orolig för att någon skulle höja på något ögonbryn och tro att han försökte verka bättre än någon annan.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | JennnyJ - 1 feb 14 - 16:54- Betyg:  | Var ska man börja, egentligen, när det är så mycket som jag tycker om? Borde jag börja med det allra bästa, eller ta småsakerna först? Jag börjar nog med det bästa:
"Det fanns inga som helst spår av den där osäkra killen som suttit på golvet i idrottshallen tidigare, inga likheter med emopojken som gick i korridoren med luggen hängande ner i ögonen. Han såg självsäker ut. "
Så underbar bit! Det är så skönt att få ta del av den Andy, den som har stenkoll - den som är i sitt element och vet hur han ska göra för att briljera. Historien igenom har man alltid sett honom som väldigt.. tillbakadragen, ändå, och det känns så skönt att han visar dem. Att han tillåts att visa oss hur stark han faktiskt är. Det visar även att han skulle kunna handskas med Liam, att han faktiskt är den starkare av dem - trots att attityderna får det att kännas som om det bör vara tvärt om.
Du la upp den här delen väldigt vackert och jag tycker om att man får följa dem från innan matchen till efter och /åh/ vad underbart, när du fick Liam att lova att bjuda in Andy på festen ifall de vann! Också väldigt härligt att se Andy med sina lagkamrater, där det känns som om han har en väldigt central roll! Jag hade väldigt gärna läst än mer om Andy och hans kompisar när de firar, men det kanske kommer i nästa del? Lisette är lika underbar som alltid, jag gillar hur du låter henne ta plats i berättelsen, som när hon är den som cyklar istället för att passivt sitta bakom och agera bollplank för huvudpersonen - väldigt bra! |
|
|
|
