I hate (almost) everything about you- del 13 [m/m] |
Ett ganska kort kapitel som inte är jättedramatiskt, men jag hoppas ni gillar det ändå =) låt mig få höra vad ni tycker. (alla ni 20-nånting som inte säger ett ord ;))
Ni som kommenterat: tack!! Blir så glad av dom snälla orden :)
________________________________________________ ___
- kapitel 13
Liam såg på den allt mindre glöden tills att den slocknade helt och släppte sedan ner ciggen för att göra högen nedanför sällskap. Riktigt så illa som att det var han som rökt hela högen av fimpar var det inte, det var bara ett populärt ställe att sitta och röka på. Resten av hans klass satt förmodligen och pratade om renässansen just nu. Själv hade han inte ens någon aning om vilka årtal den hörde till. Den där planen om att försöka skärpa sig lite i skolan och faktiskt försöka hade spruckit ganska snabbt. Han hade alltid varit sådan att han blev frustrerad när han inte förstod någonting på en gång. Det låste sig. Han blev ännu mer frustrerad och till slut gav han bara upp. Slutbetygen skulle fixa sig ändå – det var dom tvungna att göra.
’We’re soldiers, in season. We can bring change of the beatings. To feel what lies beneath our eyes. Never give in, never back down. Never give in, never back down. When your life feels lo..’
Någon annans röst blandade sig in tillsammans med musiken han lyssnade på och han såg förvirrat upp.
”Välkommen ut i världen igen”, flinade Johan.
Liam tog ur ena hörsnäckan samtidigt som hans kompis satte sig bredvid uppe på bordet, även han med fötterna på den tillhörande bänken som det egentligen var tänkt att man skulle sitta på.
”Hade lite hög volym kanske”, log han snett tillbaks. ”Och du överlevde historian ser jag.”
Johan nickade och drog handen genom det röda håret. ”Alltså det var inte så tungt, men vi gick igenom ganska mycket till provet så du kanske bor..”
”Jag borde ingenting, okej?”
Och det borde verkligen inte komma någonting sådant ifrån Johan som brukade skolka ännu mer än vad Liam gjorde.
”Aja skulle vi kolla matchen hemma hos dig eller?”
”Nej det blir hos Pontus. Morsan bytte skift så hon blir hemma, och det blir för trångt på mitt rum.”
Det var el clasicò-match ikväll och det hade blivit som en tradition att dom kollade det tillsammans. Brukade vara kul.
Några höga, ljusa skratt fick honom att se upp och det tog inte lång tid förrän blicken fastnade på den färgglada estettjejen. Om han inte såg fel så hade hon en ryggsäck i form av en panda på ryggen. Hur fungerade ens hjärna när man valde att köpa en sån? När han kom på sig själv med att kolla ifall Andy var med i sällskapet var han nära att slå till sig själv i ansiktet. Kanske var det något tillfälligt fel i hans hjärna också. Han hade faktiskt inte sett till Andy på hela dagen i skolan vilket var otroligt skönt. Då slapp han den där irritationen som alltid bubblade upp vid dom tillfällena. Dom senaste gångerna, utanför skolan i och för sig, hade irritationen inte heller varit riktad enbart mot emopojken utan även mot honom själv. Visst han hade varit lite full efter Sarahs fest men det hade ändå inte varit någon ursäkt för att gå hem tillsammans med Andy, och vad hade hänt ifall han kommit på Liam med att sitta och titta på bilden utav honom på datorn när han var hemma där för att hjälpa Magda med internet? Ibland kändes det som att han höll på att tappa greppet totalt.
Hemma hos Pontus fanns det gott om plats då han hade egen lägenhet. Han hade haft det sedan nian och vad Liam förstått så hade det inte ens varit frivilligt från första början utan han hade mer eller mindre blivit utkastad av sina föräldrar. Ungefär någonting sådant.
Ännu något som gjorde det tydligt att dom inte var kompisar på något särskilt djupt plan. ’Ungefär någonting sådant.’ när det handlade om att ens polares föräldrar kastat ut honom..
”Men satan!” svor nyss nämnda person till. ”Äckliga filmare!”
”Det var inte filmning!” protesterade Liam. ”Han sparkade ju för fan på honom.”
Han såg hur Jake drog på munnen bredvid honom och gav honom en blick. ”Vad?”
”Nej ingenting”, log han oskyldigt. ”Bara det att du försvarar Ronaldo i precis alla lägen.”
Pontus verkade inte höra något alls av vad dom sa utan såg mer ut att vara på väg att ställa sig upp.
”För att han blir orättvist behandlad”, flinade Liam till då han inte riktigt kunde säga emot Jake. Det var lite så. Han hade sett något töntigt uttryck på instagram om ’mancrush’ men det var väl kanske det det portugisiske fotbollsspelaren var för honom.
Andra halvlek började lida mot sitt slut och det syntes på bordet framför dom också. Ölburkar, pizzakartonger och en tom popcornskål låg utspridda och av någon anledning hade dessutom ett antal soffkuddar hamnat framför teven. Det var tur att Pontus inte fått för sig att spela fotboll själv för då skulle seriöst spelare bli nedslagna.
”Jävla skitma..”
”Stäng inte av! Jag vill se klart.. när dom tackar.”
Pontus gav Liam en trött blick och reste sig sedan upp från soffan för att ta med pizzakartongerna till köket. Johan verkade istället ta sikte på badrummet.
”’Vill se när dom tackar’”, härmade Jake roat. ”Du vill se när Ronaldo tar av sig tröjan”, tillade han något lägre.
”Men säkert.” Han himlade med ögonen som att Jake inte alls träffat mitt i prick.
”Du”, sa Jake när dom två en timme senare lämnade Pontus lägenhet och började gå mot stan. ”Vill du hänga med på match imorgon? Det är nere på stadion, dom ligger tvåa eller trea i serien så det kommer bli sjukt spännande.”
”Vadå vilka är det då?”
”Djurgården mot AIK, p18.”
Han ryckte på axlarna med ett leende. ”Visst det kan jag väl.”
”Härligt. Jag har biljetter..” Han kastade en blick mot hållplatsen där hans buss precis svängt in. ”men jaa vi ses väl i skolan innan, matchen är halv s..”
”Absolut, spring nu”, skrattade han. ”Eller gå förresten! Busschaufförer älskar ju att dra iväg precis när man fått upp farten.”
Han själv skulle få vänta en kvart på sin buss, men så länge den inte regnade så var det ingen större fara.
”Liam?”
Han hade hunnit ta två steg upp i trappen då han hörde sin mammas röst. ”Jaa?”
”Kan du inte komma ner?”
Han höll tillbaks en suck och gick ner för trappen igen. Det var länge sedan han skrivit några texter men nu hade faktiskt lusten infunnit sig. Självklart var det i sådana lägen hans mamma skulle ropa på honom.
Liam sjönk ner i soffan bredvid henne och drog till luggen som hamnat i ögonen. ”Vad är det?”
”Vadå jag kanske bara vill umgås lite med min son, är det så konstigt?” sa Cathy med ett av sina mjuka skratt. ”Har du varit hos Jake?”
”Nej, eller vi var hos Pontus och kollade fotboll. Och jaa det var kul. Kan jag gå nu?”
”Värst vad tjurig du verkar vara då”, sa hon och petade till honom med armbågen. ”Har ni ätit? Det finns pastagratäng kvar i kylen annars.”
Han blev kvar nere en stund ändå, och han fick väl lov att erkänna att det inte varit så himla farligt. Egentligen borde han vara tacksam att han hade en mamma som ville umgås med honom och inte hade kastat ut honom så som Pontus föräldrar. Det hade ju inte varit helt otänkbart med tanke på vad Cathy faktiskt fått stått ut med under alla år. Samtal från skolan, fräsiga kommentarer, otaliga sena kvällar då hon inte haft någon aning om vart han befunnit sig, humörsvängningar hit och dit. Det var under stunder som dessa när han verkligen tänkte efter som han tyckte synd om henne.
Regnet öste ner och mullrandet fick rutorna att näst intill skaka. Idrottslektionen hade förståeligt nog blivit inflyttad till gympahallen och det var där inne Andys klass och den andra Sam-klassen nu befann sig efter ett hederligt upprop.
”Jag hade tänkt att vi skulle passa på att träna till dansen inför bale..” började deras idrottslärare men blev avbruten av både två och tre killar med höga protester.
”Men!” fortsatte hon och spände blicken i dom skyldiga. ”.. tyvärr så har stereon gått sönder så det går inte idag. Ni får värma upp med jägarboll istället och så kör vi ’eld i kråksången’ efteråt.”
Även om inte Andy klagat högt så kände också han sig lättad över att det inte skulle bli någon dans. Självklart skulle det vara bra att få dansstegen lite uppfriskade ifrån högstadiet inför studentbalen, men det blev alltid så stelt och pinsamt när man skulle göra det på det här sättet. Och bara tanken på att Liam säkert skulle titta sådär hånfullt på honom fick honom att rysa av obehag. Fast han kunde inte bortse från att han fortfarande var nyfiken på vem Liam skulle gå med. Och han själv för den delen.. det började verkligen bli dags att fråga någon.
Efter uppvärmningen byggdes två läger upp relativt snabbt och i samma stund som Jasmin blåste i visselpipan började bollar vina längs den stora gympahallen.
”Väggen håller på och rasar!” ropade Nicholas som stod alldeles bredvid Andy och pekade snabbt åt sidan där mycket riktigt ett par mattor höll på att glida ner och därmed göra deras läger mycket ömtåligare. Den restes snabbt upp utav några andra klasskompisar innan fler bollar flög förbi.
Andy hade en viktig fotbollsmatch ikväll så han var glad att det inte hade blivit innebandy eller någonting annat som säkerligen hade lyckats skada honom. Den här leken kändes ändå ganska så riskfri. Han smög fram runt kanten av en plint och kastade snabbt iväg en hård boll som turligt nog träffade en tjej, möjligtvis att hon hette Emma, ifrån det andra laget.
”Emma, tio armhävningar!” ropade Jasmin. ”Liam! Du också där borta!”
Andy var precis på väg att ta skydd igen då hans blick fångade upp Liam på mitten av golvet mellan deras två läger, nu i armhävningsposition. Han hade ett par vanliga fotbollsshorts och en svart t-shirt på sig som visade hans seniga armar på ett väldigt framhävande sätt. Det såg inte ett dugg ansträngande ut för honom. Den blonda luggen hade fallit ner i hans ögon och han bara väntade på att han skulle stryka undan de..
Tankarna avbröts av att han fick en boll rakt i huvudet och han blinkade snabbt till. Vad var det med honom?! Ja han visste redan att Liam var snygg, det var ingenting nytt och det förändrade definitivt inte hans personlighet, han behövde verkligen inte stå och titta på honom för det.
Tack och lov hade han inte fått något mer hjärnsläpp utan hade istället varit delaktig i att försöka få deras klass att vinna. Med tanke på att han var snabb och smidig var det dumt att inte försöka; så han tog en chansning att springa över planen när dom flesta hade fokus på höger sida där Nicholas och några till var i full färd med att peppra bollar. När han var alldeles bakom en av madrassväggarna höjde han armen och tog ett sista steg för att kasta bollen på Pontus. Dessvärre hade skosnöret åkt upp och det hela resulterade i att han istället snubblade och ramlade rakt in i honom.
”Vad i helvete gör du?!”
Andy kom snabbt upp på fötter och såg upp på Pontus. ”Det var inte meningen fattar du väl!”
”Säkert, jävla bög! Gå och tafsa på någon annan!”
”Pontus!” röt deras idrottslärare till bortifrån någonstans. Andy hade dock blicken fäst på Pontus och bet ihop så hårt att tänderna gjorde ont. Han hatade honom. Han hatade honom så himla mycket. Den här gången kunde han inte hejda sig. Utan förvarning knuffade han till Pontus så hårt han kunde i bröstet. ”Håll käften!”
”Men ditt jävla äckel!” Pontus hade bara snubblat bak något steg så han kunde med lätthet knuffa tillbaks Andy som i sin tur föll till golvet.
”Du går ut härifrån på en gång!” Jasmin hade kommit fram och slet tag i Pontus arm innan hon pekade mot omklädningsrummet. ”Nu!”
”Men vad har jag gjort?! Det var den där bö..”
”UT!”
Andy svalde hårt och kände hur det sved i händerna på grund av det sträva golvet. Han tvingade långsamt upp blicken och insåg att alla hade stannat upp och hade blicken riktad åt deras håll. Pontus stormade iväg och Jasmin tog tag om Andys arm för att hjälpa honom upp. Han slet sig dock loss och ställde sig upp själv. Klumpen i halsen växte ytterligare och han försökte undvika allas ögon.
”Fan han knuffade honom ju!” Det var en av killarna som Liam hängde med ibland som bröt tystnaden. ”Jag såg att det var Andy som bör..”
”Är det fler som vill gå ut?!”
Han orkade inte höra mer. Förödmjukelsen var vidrig och han tänkte inte stå kvar där och behöva bli försvarad av Jasmin. Istället tog han till flykten åt samma håll som Pontus försvunnit och önskade samtidigt tyst att han inte skulle vara kvar där inne.
Eller kanske skulle det vara skönt om han var just det. Den där knuffen hade varit alldeles för snäll, även om han inte brukade slåss så skulle han inte ha några problem med att rikta en knytnäve mot det där ansiktet just nu.
Omklädningsrummet ekade dock tomt och han vred snabbt på kranen inne i badrummet för att skölja dom svidande händerna i kallvatten. Det var först när han såg upp i spegeln som han insåg att han fortfarande hade käkarna hårt sammanbitna.
”Andy?!” Det var Simons röst men istället för att svara stod han bara alldeles tyst vid den nu avstängda kranen och hoppades att han skulle gå igen. ”Andy är du här?!” Han hörde steg genom omklädningsrummet, vidare mot duscharna och sedan försvann dom igen. Han tog ett djupt andetag men hörde själv hur darrande det lät. Han är inte värd det. Han bet sig hårt i läppen och knöt nävarna, försökte hålla tillbaks det som hotade att tränga fram bakom ögonlocken. Han såg alla dom stirrande ögonen framför sig men han kunde inte minnas vad han hade hört. Hade Liam, Johan och dom där andra skrattat? Alla måste ha tyckt att han såg helt patetisk ut när han ramlade. Emobögen. Han som inte ens kan försvara sig själv. Och när han försöker så blir det bara pinsamt. Patetiskt. Skrattretande.
Han tryckte fingertopparna mot dom slutna ögonen och tog ännu ett djupt andetag, mindre darrigt den här gången. Efter det tvingade han sig själv att öppna dom och att inte tillåta en enda tår få tillträde att ta sig ut.
Med snabba rörelser bytte han om, tryckte ner gympakläderna i väskan och lämnade omklädningsrummet. Dörren slog igen med en tung duns bakom honom.
Textraderna kommer ifrån Black Veil Brides ’Never give in’
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JennnyJ - 31 jan 14 - 23:20- Betyg:  | | Underbart, helt enkelt underbart! Du vet när jag sa att ett av de tidigare avsnitten var ditt bästa? Jag tror jag har en ny favorit! (nu känner jag lite press här, att försöka matcha dina underbara kommentarer) Förhållandet mellan Liam och hans kompisar är så härligt att ta del av, det känns väldigt naturligt och jag /älskar/ diskussionerna och hur verkliga deras dialoger är. Jag tycker själv att det är svårt att skriva när det rör sig om fler än två eller tre personer, men du klarar det galant! Och idrotten... finns det ord för detta? Underbart! Ett tag trodde jag nästan att Andy och Liam skulle få dansa med varandra, men icke (vilket i och för sig var bra, ändå) och hur Andy stod upp för sig själv. Åh. Och Simon, Simon, Simon! Så underbar, jag gillar honom skarpt och du inser att han måste gå på balen med honom, alright? Språket var galet bra i den här och det är sådan otrolig förbättring från de första delarna! |
|
|
|
