I hate (almost) everything about you- del 11 [m/m] |
Är lite osäker på den här delen så kommentarer skulle verkligen uppskattas
________________________________________________ _
- kapitel 11
Det var nog bland det skönaste som fanns: Att sova. Sova och att ha sex kom nog ungefär på delad första plats. Liam suckade tungt och vände sig in mot väggen, sparkade av sig täcket med ena benet och borrade ner ansiktet i kudden igen. Han blev väckt av en jävligt irriterande melodi och undrade vem som satt och spelade mobilspel. Säkerligen Andy.
Eller vad fan skulle Andy befinna sig i hans sovrum för? Han insåg snart att det var hans egen mobil och när han tryckte bort larmet insåg han också att han måste ha snoozat typ 3 gånger. Helvete! På två sekunder for han upp ifrån sängen, vilket resulterade i att det svartnade för ögonen, och slet åt sig jeansen från golvet.
Han kunde inte skippa mer skola just nu. Och absolut inte matten. Hur gärna han än ville.
Tanken på att hans kompisar skulle få ta studenten medans han själv stod med dom anhöriga för att gratulera var inte särskilt tillfredsställande. På med deo och sedan iväg på jakt efter en tröja. En svart tight t-shirt med vitt escape the fate-tryck fick matcha dom ljusare stuprören.
”Morsan!” ropade han medans han slirade in i badrummet till tandborsten. ”Morsan!”
Hon hade väl redan börjat då, vilket Liam också hade - för 10 minuter sedan.
Han slet på sig ett par strumpor och snubblade ner för trappen. En blick på micro-klockan i köket gav honom två alternativ att välja mellan.
1. Fixa håret och ta en senare buss.
2. Skita i håret, springa fort som fan och hinna med bussen.
Han drog handen genom det blonda knullrufsiga, han var dock oskyldig, håret och stönade till. Efter några sekunders tvekan drog han åt sig skinnjackan, körde ner fötterna i skorna och lämnade huset.
Att sätta sig på bussen helt ofixad i håret och totalt osminkad kändes helst sjukt. Ja han fick väl börja erkänna att han var fåfäng då, men hur populär hade han varit om han gått runt helt jävla skabbig? Ungefär lika populär som den finniga killen som alltid stod tryckt emot skåpen i korridoren eller som Bella ”grå mus” Jansson. Nej tack liksom. Men det fanns dock inte så mycket att göra nu.
Han hoppade av bussen och tog sikte på skolan. Till sin glädje hittade han en kajalpenna i jackfickan, lägg av; det är inte fjolligt, men glädjen försvann rätt snabbt då han såg den obefintliga udden, och någon pennvässare hade han inte direkt med sig. Osminkad och ful idag alltså.
Han drog upp den tunga dörren in till skolan och skyndade sig iväg mot mattesalen. 28 personer vände sig om mot honom när han öppnade dörren och han höjde handen med ett snett leende. ”Tjena.”
”Och vad har du för ursäkt idag herr Solin?” frågade Lundkvist.
”Försov mig”, sa Liam med en nonchalant axelryckning och stängde dörren efter sig.
Han såg sig snabbt omkring i klassrummet, registrerade Christoffer och Jake, men ingen ledig plats bredvid. Det var ovanligt att alla elever brukade vara närvarande, men när så nu var fallet fanns det bara en plats ledig åt Liam.
Andy suckade lågt och såg ner i sin bok. Han hade kommit in i klassrummet bara någon minut innan lektionen började idag, vilket nu visade sig vara väldigt dumt. Han brydde sig inte om att se på Liam när han sjönk ner på stolen bredvid utan fortsatte läsa uppgiften han var på.
Ändå så kunde han inte låta bli att reflektera över att det inte luktade hårspray. Något det annars alltid gjorde när man passerade Liam eller tvingades sitta bredvid honom på någon töntig middag en lördagskväll när man mycket hellre ville göra någonting annat.
Liam sneglade lite på Andy men öppnade sedan sin bok. Nu skulle han automatiskt bli ännu mer stressad över att han inte kunde, eftersom underbarnet själv satt bredvid honom. Precis efter att han hade tänkt den tanken vred Andy på sig i stolen.
”Bengt.”
”Mm?” sa deras lärare frågande när han kommit fram till deras bord.
”Jag fattar inte den här. Hur gör man när det är ett ojämnt tal? Ska man flytta över eller dela rakt av?”
”Det är inte så krångligt faktiskt. Du börjar alltid med att..”
Liam slutade lyssna och började istället rama in rubrikens bokstäver med blyerts. A L G E B R A.
”Så du kan inte allt?”
Andy suckade åt Liams kommentar. ”Nej, det har jag aldrig påstått.” Han såg ner i hans bok. ”Hur många tal har du räknat?”
Det var först nu när han hade Liam helt vänd mot sig som han såg att hans ögon var osminkade. Ingen svart sotig kajal. Och luggen låg inte sådär platt som den brukade, det såg nästan ut som att någon lock dolde sig där. Det var ovanligt. Men han var ju knappast fulare för det.. varför kunde han inte bara vara jävligt ful? Men så var det alltid. Idioterna var dom snygga. Precis som att det var idioterna som var dom populära.
”Skit i det du”, svarade Liam men hörde själv hur barnslig den kommentaren lät.
”Inget alltså”, konstaterade Andy lugnt.
Något skymtade förbi i Liams blick och Andy ångrade sig lite.
Det var sant, han hade inte räknat ett enda tal. Alla siffror och tal virvlade bara ihop till ett enda kaos. Skulle han vara ärlig kände han sig rätt värdelös. Liksom, han gick i 3an och kunde fortfarande inte gångertabellerna utantill, han fick fortfarande ta till fingrarna ibland när han räknade minus, och det var först i år som han hade lärt sig att man avrundar 5 uppåt och inte neråt.
”Okej då kan ni lägga ifrån er pennorna ett tag”, sa Bengt Lundkvist framme vid tavlan. ”Vi ska gå igenom ändringskvot och derivata, så slå upp sidan 74.”
Liam försökte spela oberörd när han hörde namnet på kapitlet och började bläddra. Jo men visst, han brukade derivata varje dag. Han hade ju för i helvete inte ens hört ordet! Hur han hade kunnat klara av dom tidigare mattekurserna var ett mysterium även för honom själv. Jake kanske hade legat med Lundkvist för att få honom att godkänna Liam eller något. Usch, den bilden hade han velat slippa.
Det fanns en smiley som Liam brukade använda på skype ibland, en smiley med små pupiller och en käft som såg ut som ett liggande S. Ungefär den minen antog hans eget ansikte när han såg första talet. Okej, ta det lugnt och lyssna. Noter kunde också se väldigt förvirrande ut men dom förstod han ju. Åtminstone lät det bra när han spelade.
Ju mer Lundkvist pratade ju mindre fattade han. Han försökte verkligen. Han kluddade till och med ner små stödord i boken för att komma ihåg lättare.
”Så vad blir ändringskvoten av Limes i det här talet?.. Liam?”
Han såg snabbt upp när han hörde sitt namn. Han såg på det obegripliga talet och försökte sortera sina tankar. ”Öh..”
Han såg förtvivlat ner i boken efter ett svar, men där fanns så klart bara ännu mer obegripliga tal. Plötsligt sköt Andy över sitt block lite diskret åt Liams håll där han kraffsade ner två siffror.
”Tolv”, svarade han och såg rakt på läraren.
”Bra, helt rätt. Är ni andra också med på det?”
Liam slog ner blicken och andades tyst ut. Även om han för det mesta var självsäker, eller åtminstone spelade, så kände han sig aldrig så obekväm som på mattelektionerna. Han skulle känna sig så himla förödmjukad om han tex som nu hade behövt säga att han inte visste.
Vad han mer inte förstod var varför Andy hade hjälpt honom. Han såg lite motvilligt upp efter att Lundkvist hade sagt att dom kunde räkna vidare. Andy var redan igång.
”Du..”
Andy såg upp. Skulle Liam säga att han inte behövde hans jävla hjälp så tänkte Andy ge honom en käftsmäll. Så kändes det faktiskt. Egentligen ville han nog ge sig själv en också, vad hade han för att han hjälpte Liam? Inte ett skit.
”Tack för det där..”
”Visst”, mumlade Andy. ”Du är väl skyldig mig ett svar sedan då.”
Det fick Liam att dra lite på munnen faktiskt. ”Ja visst.”
Varför tyckte Andy om det där leendet för? Det var ju inte så att Liam hade sagt något jättesnällt eller så. Och det hade inte varit något hollywoodleende. Men det hade varit ett Liamleende.
”Morsan tackade för hjälpen med datorn.. hon tänkte ringa igårkväll men hon kom hem sent”, sa Andy och ritade lite i marginalen av papperet, höll blicken på pennans udd.
”Okej. Det var inte så jobbigt”, svarade Liam och kastade en blick ner på Andys papper. Om situationen hade varit omvänd, ifall det varit Andy som varit värdelös på matte.. Liam skulle nog inte ha hjälpt honom. Eller.. han.. ville tro att han inte skulle ha gjort det. Inte för att han ville vara skitelak hela tiden, men han såg bara ingen mening till varför han skulle hjälpa någon som han inte ens var kompis med? Han gick ju inte fram till lortiga uteliggare för att hjälpa dom leta efter bostad?
Okej det var kanske inte den bästa jämförelsen men.
Dessutom.. man kunde inte börja vara.. schysst igen efter 7 år. Det spelade ingen roll att man varit bästa kompisar och att det möjligtvis fanns någonting kvar av båda dom där personerna långt där inne. 7 år var för lång tid. Även om Liam hade velat, vilket han inte ville, så skulle det inte gå. Andy skulle inte vilja. Inte en chans.
Resten av lektionen sa dom ingenting till varandra, och följande lektioner behövde dom inte ens vistas i samma klassrum.
”Hänger du med ut Liam?” undrade Pontus när dom gick ut ifrån svenskaklassrummet. ”En cigg hinner vi med?”
”Absolut”, sa Liam och styrde stegen mot dörren.
Dom gick ner för trappen och Liam fiskade upp en cigg ur jackfickan.
”Shiet vad ovant det är att se dig helt.. du vet.”
”Vadå?” flinade Liam och tände cigaretten.
”Skabbig typ”, skrattade Pontus. ”Nej inte så, men ofixad.”
”Tack för den”, flinade han. Det var en sak att tänka att man såg rätt skabbig ut, en helt annan att få höra det. Såg han verkligen så himla illa ut? Det hade ju liksom varit trevligt om han fått höra att han faktiskt kunde visa sig utan smink utan att anses ful. Pontus flinade bara tillbaks. ”Händer i helgen då?”
”Nja vet inte. Tror det blir fest hos Jocke, i E du vet?”
”Just ja, det sa han någonting om.”
”Hänger du med då?”
”Beror på. Ska kanske vara med Jessi.”
”Jasså?” Liam log snett. Jessi var Pontus senaste raggningsprojekt.
”Alltså hon ser inte direkt vild ut, men i fredags..” Han visslade till lågt och gav Liam ett nöjt leende. ”Hon är vild i sängen, en riktig slampa”, Han flinade brett. ”Jag fick sätta på henne hur fan jag ville. Så jävla gött.”
Liam drog på munnen men egentligen tyckte han inte att det lät så ’gött.’ Inte vidare trevligt heller. Visst, han föredrog tjejer som tog för sig och inte var mesigt blyga och drog sig för att göra någonting som ansågs lite farligt, men lite självrespekt tack.
Han blåste ut röken och log snett mot Pontus. ”Nice.” Det var det svaret som väntades av honom.
”Du själv då? Har du gått och blivit nunna eller något? Kryssningen var ju rätt länge sedan.”
”Men vad fan, bryr du dig vilka jag knullar eller?” flinade han igen.
”Lite”, skrattade Pontus. ”Nej men snart får du ju rykte som bög”, sa han och knuffade till honom lätt. ”Ska vi gå in eller?”
Liam nickade och svalde samtidigt. Pontus hade bara sagt det som ett skämt, men det fick honom ändå att känna sig obekväm. Typ att någon skulle misstänka. Ibland oroade han sig för att Pontus eller någon av hans andra kompisar helt slumpartat skulle träffa på någon av hans gamla hångel. Och att någon av dom killarna, vilka var ungefär två, skulle nämna Liam.
Han hade inte varit lika försiktig förut. Hade han träffat på en intressant kille hade han flörtat, och inte tänkt något mer på det. Men så var fallet inte längre.
Vad skulle Pontus och dom säga om dom fick veta att Liam tände på killar? Efter att han själv hade snackat om sin ’dryga böggranne’ i snart tre år? Visst, Jake var lagd åt båda hållen och dom hade inte varit på honom för det. Men det var annat; han hade sagt det med en axelryckning redan någon vecka in på första terminen. Och han hade redan gamla kompisar i andra klasser; för honom hade det inte varit lika stor katastrof om han förlorat sitt så kallade kompisgäng. För Liam var det den enda tryggheten, och tanken på att bli den ensamma, den folk kollade snett på, gjorde honom illamående.
Efter ett tag hade det blivit som att hans kompisgäng tyckte ännu mer illa om Andy än vad Liam själv gjorde, och allt hade bara dragits längre och längre.
Han hade inte kunnat ta tillbaks det han hade sagt ens om han velat. Han tyckte ju inte om Andy, men den största anledningen till att han varit rätt taskig mot honom i skolan hade helt enkelt varit för att det fått honom att känna sig cool inför sina nya kompisar. Han var faktiskt lättad över att det hade lugnat ner sig i tvåan, även om Pontus verkade ha börjat återfinna sitt intresse.
Rädslan för att Andy skulle skvallra hade alltid funnits där, och också något ännu djupare som han helst inte ville tänka på. För att han var rädd för att börja må dåligt över något som var alldeles försent att göra ogjort.
Andy var absolut ingen ängel, han hade både sagt och gjort en hel del mot Liam också, men han hade aldrig ’mobbat’ Liam. När han sagt något elakt hade det sällan varit inom hörhåll för Liams kompisar utan mellan fyra väggar i något av deras rum, på gården eller vid busshållplatsen. Elaka blickar och hårda axlar i korridoren. Inte mer än så. Han hade inte betett sig som ett as på högstadiet. Och det gick inte att komma ifrån att det var Liam som varit den som svikit sin dåförtiden bästa kompis. Det var klart han skämdes.. Även om han gömde den känslan väldigt djupt inom sig, och där fick den väldigt gärna stanna.
När skoldagen var slut lämnade inte Andy skolan som alla normala gjorde utan slog sig ner i ett av dom stora fönstren på andra våningen. Lisette slutade en timme senare än honom så han väntade hellre än att åka hem och sedan tillbaks igen. Han lutade bakhuvudet mot väggen och sträckte ut benen framför sig. För det mesta tyckte han det var jobbigt att bara nå 1,69 cm över havet men när det gällde att få plats med benen utsträckta istället för att behöva dra upp knäna var hans längd perfekt. Men det var väl också det enda positiva.
Han blickade ut mot skolgården och såg några stycken komma ner för trappen och bege sig bort från skolområdet med snabba steg. Rätt förståeligt när man visste att man skulle tillbaks om typ 17 timmar, och då skulle man ändå sova rätt många av dom timmarna. Skolgården/parkeringen hade lagomt hunnit tömmas med folk då 3 nya kom ner för trappen. Det första som fångade hans blick var det där rufsiga blonda håret som luktat ovanligt lite hårspray. Liam skrattade åt något som Johan sa och höjde sedan handen när Jake och Johan vek av åt ett annat håll. Plötsligt vände Liam upp ansiktet mot fönstren, rakt mot Andy kändes det som och han tryckte sig snabbt bak mot väggen, hoppades på att gardinen skymde honom någorlunda. Liam kunde väl inte ha sett? Det skulle vara fruktansvärt dumt isåfall. Han skulle väl ge honom fingret eller något annat lika moget, tro att Andy hade suttit och råglott på honom.
Liam hade fått den där konstiga känslan av att någon tittade på honom och hade instinktivt vänt upp blicken mot fönstren på andra våningen. Det speglades dock rätt mycket i dom och han kunde inte se ifall det befann sig någon där. Det spelade väl ingen större roll heller. Jake och Johan skulle dra till gymmet men han själv orkade verkligen inte göra något mer ansträngande idag. Att dejta gitarren en stund som låg där hemma på sängen kändes mycket mer lockande.
Tiden gick snabbare än Andy trott och när Lisette kom ut från klassrummet hoppade han ner på golvet.
”Har du haft jättejättetråkigt?” frågade hon lite oroligt efter att ha gett honom en snabb kram.
”Nej inte så farligt faktiskt”, flinade han. ”Gick engelskan bra?”
”Över förväntan måste jag säga. Ibland förvånar jag mig själv att kunna sånt jag inte ens pluggat på.”
Dom började gå ner för trappen och Andy flinade till. ”Härligt, värre när man inte kan sånt man har pluggat på hela natten nonstop.”
”Sant.”
Efter att Lisette lämnat sina böcker och tagit väskan begav dom sig hem mot henne. Han fick senaste updaten om Tony och när hon sedan frågade ifall den omtalade grannen hade gjort något nytt störande, som att tackla in en i skåpet, ryckte han bara på axlarna. ”Jag har typ inte behövt haft så mycket med honom att göra.”
”Skönt?” flinade hon.
”Jaa. Han kom sent till matten och..” Varför hade han varit på väg att berätta att Liam inte hade haft vare sig hårspray eller smink för? Det var väl inte väsentligt ”Jag räddade honom typ från att svara fel på genomgången. Dagens goda gärning eller något”, sa han och log utan glädje. ”Jag vet inte ens varför.”
”För att du är snäll”, förklarade Lisette. ”Du är ju inte någon Liam.”
”Nej tack och lov. Men alltså, han är så oberäknelig. Dom senaste åren har jag varit van med hans irriterade blickar..”
”Och du har inte gett honom några tillbaks?” flikade Lisette in med ett oskyldigt leende.
”Det hör inte till saken”, sa Andy men kunde inte låta bli att le lite han med. ”Jag har i alla fall varit van med hans blickar och spydiga kommentarer, lite mer uppfostrade kommentarer hemma hos Liam och Cathy eller hemma hos oss, men ändå. Och sedan idag liksom, först var han så där vanligt dryg. Sedan sa han helt plötsligt tack för hjälpen. Hur normalt är det?”
”Han lider kanske av humörsvängningar? Typ pms fast utan mens.”
Det fick Andy att högt skratta till. ”Fy fan vilken käftsmäll jag skulle få om jag sa det till honom.”
Lisette skrattade hon med. ”Jag tycker du ska låta bli faktiskt. Så att ditt söta dockansikte inte blir sabbat”, log hon glatt.
”Alltså du får mig att låta väldigt tjejig..”
”Det finns killdockor också!” skyndade hon sig att säga.
Men jo, han hade väl slät hud, rakade sig innan minsta skägg hunnit fått se världen, hade någorlunda fina drag, och han hade fått höra rätt många gånger att han hade orättvist mörka och täta ögonfransar. Av den anledningen att han använde kajal framhävdes hans ögon rätt mycket också. Helst skulle han vilja ha bruna ögon men hans isblå dög väl också.
Dom gick in på gården till Lisettes vita hus och han tog lättat av sig väskan som hotade med att göra hans ena axel sned med sin tyngd.
”Har du tänkt någonting på balpartner då?” frågade Lisette och såg så skyldig ut att han var tvungen att krama henne.
”Det är ingen fara har jag ju sagt. Jag ska höra med någon i klassen.”
Det var bara det att dom flesta tjejer i hans klass hade bestämt balpartner i ettan.
”Jag känner mig ändå dum”, suckade hon. ”Det skulle ju vara perfekt för dig att skaffa en pojkvän nu”, flinade hon.
”Jaa det skulle vara trevligt. Finns ju inte så mycket utbud på skolan bara..”
Det var en sak som skulle bli skönt med att sluta skolan. Det skulle förhoppningsvis bli lättare att hitta någon. Han kände sig lite låst i skolan faktiskt.
”Du kommer hitta en pojkvän, det är jag säker på. Men jag måste få vara med och godkänna honom, okej?”
”Okej”, flinade han och drog fingret längs en av sömmarna på överkastet. ”Så det är någon som är bra nog?”
”Någon som är värd dig ja, och då ska man vara jävligt bra.” Hon log glatt mot Andy och sträckte sig efter en flaska med babyblått nagellack som stod på sängbordet.
”När var det din träning började?” undrade hon efter ett andra lager målande.
Andy gillade att dom var så pass bekväma med varandra att dom kunde sitta och göra varsina saker men ändå vara tillsammans på något sätt.
”Halv sju.. jävlar!” Han for upp från sängen och drog på sig munkjackan över t-shirten igen.
”Jag trodde det var typ halv 8! Åh, ska jag be mamma skjutsa dig?” frågade Lisette snabbt.
”Nej det är lugnt. Får jag låna din cykel?”
”Självklart.”
Efter ett rekordsnabbt hejdå sprang han nerför trappen och lämnade gården på Lisettes illrosa cykel.
Det var när han cyklade genom stan som han hörde rösterna. Han suckade lågt inombords och försökte låtsas som att han inte hörde.
”Tja Andy!” Skratt. ”Snygg cykel!”
Han kastade en snabb blick mot dom och kände sig i alla fall lite lättad över att inte Liam var med. Men Pontus, Johan och en tredje han inte kunde namnet på hörde ju inte heller till hans favoritpersoner. Allra minst Pontus. Han hade alltid varit jävligast. Liams kommentarer och blickar hade alltid gjort ondast på något sätt, men förutom händelsen för några veckor sedan så hade han aldrig varit i närheten av att göra illa honom fysiskt. Det kändes inte som att det skulle vara något otänkbart för han som skrek nu.
”Aaandy!”
”Men vad är det?!” ropade han irriterat tillbaks.
Ännu mer skratt. Han svalde hårt och trampade på.
”Fan vad cool du är!”
Han hatade det här. Det spelade ingen roll om han ignorerade eller svarade tillbaks. Han var långt ifrån lika osäker som han hade varit under högstadiet, men vid sådana här tillfällen påmindes han så mycket om känslorna han känt då. Dom snabba hjärtslagen, klumpen i magen. Han hade trott att dom flesta mognade när dom började på gymnasiet, men det fanns undantagen som fortsatte bete sig exakt som stöddiga killar i 15årsåldern.
Fastän han visste att det var dom som var omogna och elaka så kom känslorna tillbaks som en hemsk flashback utan att han kunde göra någonting åt det.
Den där känslan höll sig kvar när han sprang på planen och han kände att han inte kunde koncentrera sig på övningarna alls. Dribblingarna blev klumpiga och han missade Jonahs passningar gång på gång.
”Okej det räcker killar! Vi kör lite träningsmatch. Andy väljer ut rött lag, Eric blått.”
Andy joggade fram till deras coach och tog emot dom röda västarna innan han och Eric turades om att välja ut sina lagkompisar. Deras lag var väldigt sammansvetsat och även om det var några som stack ut som lite snabbare och extra duktiga målgörare, däribland Andy själv, så var det inte några riktigt dåliga med som man helst ville slippa i sitt lag. Dom var på en så pass hög nivå nu att dom sämre hade tvingats inse att fotboll inte var något för dom.
Idag hörde dock inte Andy alls till en av dom bättre.
”Andy! Vad håller du på med? Vill du spela i helgen eller inte?” ropade deras coach ifrån sidan när Andy gjorde en perfekt passning – till Eric i det blåa laget.
”Ja det ska jag”, sa han och suckade lågt åt sig själv. ”Det blev en miss bara!”
Men Pontus och hans kompisar fortsatte störa honom i huvudet, Liam flimrade också förbi några gånger. Coachen blåste för hörna och ropade sedan till sig Andy.
”Vad är det?” frågade han lite andfått när han joggat fram till honom.
”Är allt okej?” frågade han medans dom andra fortsatte spela.
”Jaa det är klart”, sa Andy och drog luggen ur ögonen.
”Du känns lite ofokuserad. Rätt mycket.”
Andy kände hur hans axlar sjönk ner. ”Det.. har varit lite mycket på sistone.”
Det var inte bara idag för att Pontus ropat. Han kände sig stressad inför slutproven, för det låg rätt mycket press över en när man brukade ha VG eller MVG i det mesta, det var inte bara för IG-barnen det var jobbigt, balen, och det ständiga tjafset med Liam, kommentarerna från hans kompisar. Och mitt i allt det där ville han verkligen prestera på träningarna också.
”Okej, någonting du kan ordna till? Eller blir det för mycket med fotbollen?” frågade han med den vanliga skärpan. Han var ingen som daltade med sina spelare, men det var också det som gjorde honom till en så bra tränare.
”Nej, nej”, sa han snabbt. Skulle han bli bänkad skulle allt bli ännu värre. ”Jag ska skärpa mig.”
”Okej det låter bra Andy. Du kan gå och duscha nu och sen kan du gå hem.”
”Men..”, började Andy.
”Match på söndag, och den är avgörande för resten av ligan. Du vill väl vara med eller hur? Hem och vila och ta tag i det som behövs.”
Han nickade. Matcherna var det bästa.
”Stick och duscha och så spelar du så bra som jag vet att du kan på söndag.”
”Okej.. tack.” Han gick med släpande steg iväg mot omklädningsrummen. Han var tacksam över att coachen inte hade tagit bort honom från matchen i alla fall, för han hade verkligen inte varit bra idag.
Han sjönk ner på en av träbänkarna och drog av sig fotbollsskorna, suckade tungt och lutade huvudet mot väggen en stund. Omklädningsrummet var inte mycket fräschare än skolans. Det var sprickor i kaklet och svettlukten satt verkligen i väggarna, spegeln hade sett sina bästa dar och duscharna var rätt rostiga. Men av någon anledning prioriterades Djurgårdens friidrottsanläggning mycket mer än fotbollen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JennnyJ - 29 jan 14 - 17:20- Betyg:  | | Okej, det här är nog ditt absolut bästa kapitel! Underbart bra med beskrivningarna och du hade ett härligt flyt genom texten - ett tips är att dela upp texten lite mer så att det inte blir lika jobbigt för ögonen! Älskade att du målade upp Liams kompisar som ett möjligt framtida hot och det vore /underbart/ om Andy faktiskt hittade någon som han i alla fall funderade på att ta till balen, helst en kille ;) (och sen kan Liam komma och sno honom, okej?) I alla fall, riktigt bra skrivet! 5 poäng för detta! |
|
|
|
