[M/M] De sju dödssynderna. [Del 6] |
En tävlingshelg avklarad och medeltida litteratur på det, här har ni nästa del om Oscar och Alexander - jag hoppas att ni gillar den och att ni lämnar en kommentar i slutet.
Solo
Du ropar. Inom mig ekar
svagt ett svar,
men djupt i alla mina delar
är ovilja kvar.
- Lättja, De sju dödssynderna, Karin Boye
Oscar hade blivit tillsagd att vänta utanför rektorns kontor och nu satt han och drog i ärmarna till den stickade tröjan – såg hur maskorna tänjdes ut och visade allt mer av skjortan han bar under den. Han ville inte stanna kvar, han ville inte att händelsen vid lunchen skulle tas upp och han ville absolut inte sitta mitt emot Alexander och hans pappa för att se hur han bad om ursäkt. Han ville inte ha någon jäkla ursäkt – han ville att bilderna skulle försvinna, att [dolt nummer] skulle sluta smsa honom. Han ville att skolan skulle återgå till att ignorera honom, som om ingenting hänt.
Glasdörrarna slogs plötsligt upp och innan Oscar hann reagera hade någon dragit honom intill sig i en kram och han slöt ögonen när han andades in den välbekanta parfymen.
”Mamma, du missar ditt skift”, mumlade han in i hennes sträva arbetsblus men hon svarade inte, strök bara hans hår och pratade om oförskämda, bortskämda översittare. Efter en stund likade han sig ur hennes omfamning och han såg hur det mörka håret stod på ända, sminket satt kvar från dagen innan och han insåg med ens att de hade ringt och väckt henne. ”Åk hem igen, jag klarar mig – det var bara ett litet bråk, du behöver inte oroa dig”, försökte han, men hon skakade på huvudet och satte sig på stolen bredvid honom.
”Slog han dig, Oscar?” Frågade hon plötsligt och vände sig mot honom, hennes ögon var rödsprängda och munnen darrade lite. Han skakade på huvudet och tog hennes hand i sin.
”Han tryckte upp mig mot väggen, det var jag som slog honom”, sade han och såg ner på deras händer. Han visste vad hans mamma tyckte om det. Hon avskydde bråk, hon avskydde våld. Hon hade fått nog av det när Oscar var liten, när de bodde i radhus med en kille som hette George. Trots det kände han hur hon kramade om hans hand.
”Mr Brown, ni kan komma in nu”, rektorns sekreterare stod i dörren och log när han såg Oscars mamma. Det var säkert han som fått ringa och väcka henne, på order från rektorn. Det var del av skolans policy, eller något sådant, att elevers föremyndare informerades vid bråk. ”Mrs Brown”, nickade han och Oscar kunde se hur hans mamma sträckte lite på sig – men hon besvarade inte leendet, det var hon alldeles för upprörd för.
Inne på rektorns kontor satt redan Alexander med sin pappa, han såg ut att ha kommit direkt från kontoret – fortfarande klädd i en mörk kostym med en neutral slips som satt lika stramt som det leende han sände Oscars mamma. ”Mrs Brown, jag ber hemskt mycket om ursäkt för min sons beteende”, sade han och reste sig upp för att skaka hennes hand men Oscars mamma ignorerade den.
”Du kan lika gärna säga Anne, som alla andra, och det är inte mig du ska be om ursäkt – det är din son, för sättet du uppfostrat honom. Eller misslyckats i att göra så”, sade hon och satte sig ner på en av de väntande stolarna. Oscar kände hur hans kinder hettade, både av förlägenhet och stolthet för sin mammas beteende. De ljusa, ljusa ögonen hittade honom och Oscar försökte att ignorera hur det stack i skinnet, som om det var Oscar som hade gjort någonting fel.
Vid Oscars mammas ord hade Alexanders pappa blivit högröd i ansiktet och blicken han sände sin son var allt annat än välmående. Rektorn, som tycktes känna av stämningen i det lilla rummet, harklade sig och flyttade sig längre fram på stolen som om han inte ville sitta för bekvämt utifall han behövde fly för sitt liv. ”Det var mycket tråkigt, vad som hände under lunchen”, började han och det svarta skägget guppade medan han pratade. ”Vad jag har förstått utdelade Mr Brown det första slaget-”
”Han skulle inte ha slagit någon ifall han inte blivit provocerad”, avbröt Anne den korte mannen och tröttheten hade skjutits undan för att ge plats åt hennes ilska.
”Menar ni att min son skulle ha-”, började Alexanders pappa, som om han personligen blivit förolämpad, men Oscars mamma hejdade honom genom att hytta ett finger åt honom.
”Jag vet inte hur pass väl ni känner er son-”, började hon.
”Mamma”, försökte Oscar avbryta, rodnaden hade spridit sig från hans kinder, ner längs halsen och upp över öronen.
”- men jag känner min och han skulle aldrig någonsin-”
”Mamma, snälla-”
”- Oscar skulle aldrig slå någon, om inte¬-”
”Mamma!” Oscar höjde rösten och hans mamma tystnade, vände sina mörka ögon mot honom och såg frågande ut, som om hon inte kunde förstå varför han avbröt henne – allra minst varför han höjde rösten. Oscar svalde och drog i tröjärmarna, han kunde känna hur allas ögon var vända mot honom men han försökte att inte se på någon annan än sin mamma. ”Alexander gjorde inget fel. Det var hans kompis som gjorde mig upprörd, han försökte till och med lugna ner honom.. Jag-, jag hade egentligen ingen rätt att slå honom.”
Tystnaden i rummet var så kompakt att man kunnat skära i den med kniv. Man hade kunnat dela upp den i fina små delar och portionera ut den till sådana som mest behövde den. Det skulle kunna säljas i fina små förpackningar och småbarnsföräldrar skulle kunna ge det till sina skrikande barn under natten, så att de fick sova ordentligt. Och allas blickar var fortfarande fästa på Oscar.
”Är det här sant?” Det var inte hans mamma som frågade, men Alexanders pappa som vände sig mot sin son. ”Hade pojken ingen anledning till att slå dig?”
Oscar vände blicken mot Alexander och de såg på varandra i tystnad. Bilder från nyår passerade mellan deras ögon, smsen som skickades dagen efter men som aldrig besvarades, kylan och blickarna, det uppenbara jag vill inte veta av dig som gjorde ondare än det borde göra. Telefonnumret som klottrats ner på affischen, så som det tidigare klottrats på en underarm.
”Vi var-”, började Alexander innan han vände undan blicken, som om han inte kunde se på honom längre än så. Det blonda håret var slarvigt tillplattat och ena ögonbrynet ryckte. ”Jag satte upp en av affischerna vid Oscars skåp, vi-, jag hade skrivit lite saker.” Han ryckte på axlarna.
Oscar drog ihop ögonbrynen och ögonen smalnade lite, varför sa han inte att de varit flera stycken? Att Colin uppenbarligen varit den som ledde det hela, så som han pratade i cafeterian. Kanske gjorde man så, när man var i ett lag? Tog hela lasten.
Men såg inte de andra, hörde de inte, hur uppenbart det var att Alex ljög? Oscars mamma tycktes slappna av lite, som om berättelsen var anledning nog för henne att förlåta sin sons beteende men Alexanders pappa skakade långsamt på huvudet.
”Be om ursäkt, nu”, sade han och det var en skärpa i hans röst som fick Oscar att rycka till. Hans mamma hade aldrig använt den tonen mot honom, men Alexander tycktes inte ens reagera på det – istället satt han tyst och stirrade ut genom fönstret. Rösten skar genom tystnaden, vassare än någon kniv, men ingen skulle kunna sälja den tystnaden – det var som om rösten förstörde den, gjorde den obrukbar. ”Nu, Alexander.”
De ljusa ögonen mötte Oscars bruna. De såg på varandra i en evighet och lite till.
”Förlåt”, sade rösten, men ögonen bad honom att dra åt helvete.
Jag experimenterar lite med hur jag skriver på svenska, därför är era kommentarer extra viktiga - jag vill gärna veta vad som fungerar och vad jag kan göra bättre. Plus, det är alltid trevligt att få namn till siffrorna som klickar sig in och läser.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Elinix - 1 maj 14 - 15:42 | Att sälja tystnad i fina små delar. Genidrag att ta en trött metafor i en helt ny riktning. Älskar uppföljningen att den här tystnaden skulle ingen kunna sälja.
Huvudfigurerna är superfina, känns flerdimensionerade och intressanta. Gillar särskilt när de filosoferar om varandra. "Kanske det är så man gör i ett lag?"
Jag har problem med var historien är placerad. Namn, titlar, skolsystem, skollag, cuper, skolbråk-utreds-med-föräldrar-policyn, fotboll med "utrustning" (är det amerikansk fotboll?), den kompakta homofobin, föräldra-fostran, alltihop känns o-svenskt.
Det stör mig, eller rättare sagt, det stör min trovärdighetskänsla om det här skulle utspela sig i Sverige. Det går inte till så här.
Jag skulle rekommendera att du uttalat placerar berättelsen antingen i Storbrittanien eller till och med i USA så slipper läsare (jag) fundera på sånt. | | Mp3 - 30 jan 14 - 23:57 | | Jag tror jag har skrivit det tidigare (om inte så skriver jag det nu), du är riktigt bra på att få dialoger att kännas verklighetstrogna! | Aprikos - 27 jan 14 - 22:02- Betyg:  | | Haha älskar allt,så fantastiskt skrivet.Älskar person beskrivningarna speciellt!:) | | ilenna - 27 jan 14 - 20:43 | åh.. (och nu gjorde jag det igen, hoppade in mitt i en del bara för att jag inte kunde låta bli och vips så var delen slut). Gud vad underbart du skriver!
Man ser allt framför sig och du gestaltar särskilt föräldrarna otroligt bra. Tyckte även om beskrivningen av hur Oscar drog i sin tröja i början och hur maskorna tänjdes ut.
Nu har jag ju ingen koll på vad som hänt innan (jag Ska läsa den här från början när jag finner tiden!) men ändå så sitter jag här och hoppas på att Oscar och Alexander bara ska sluta upp med vad om än håller på med och hångla upp varandra istället (hehe.)
Jag tycker om hur du låter Oscar reagera på Alexanders pappas tonfall mot sin son.
”Förlåt”, sade rösten, men ögonen bad honom att dra åt helvete. - <333 åh. Vilken perfekt mening.
Lite flummig kommentar men jag hoppas det ger någonting ändå! :) |
|
|
|
