Vad Som Än Krävs, Del 10 |
Det Caitlyn närde sin fantasi med under resten av resan mot militärens läger var frågorna angående herr Trenner. Vem var han? Vad dolde han? Hur hade han fått sitt ärr?
När hon vaknat på morgonen efter den oroliga natten låg hon fortfarande tätt intill herr Trenners bröst och mage. Hon slutade nästan andas, inte för att det var obehagligt utan just för att detinte var obehagligt. Hon visste fortfarande inte om hon kunde lita på den här mannen men här låg hon med hans arm runt sig och sov som ett barn?
Hon visste inte vad det var som väckte honom, om det var för att hon stelnade till lite eller om han bara vaknade, men plötsligt kände hon hur han långsamt drog åt sig armen igen och flyttade på sig. Caitlyn hade fått tvinga sig själv att inte erkänna besvikelsen hon känt.
Herr Trenner hade lämnat tältet och hon hade inte rört sig ur fläcken förrän flera minuter senare, då hade hon rullat över på rygg och stirrat upp i tälttaket. Efter att ha lyckats lugna sig klev hon också ut ur tältet, bara för att möta en helt oberörd herr Trenner som hälsade henne god morgon.
Det var efter hans oberörda ansiktsuttryck som hon börjat fundera. Han visste en hel del om henne nu, vad hon gjorde där, hur hon tog sig fram, även en del om vad hon gått igenom, han hade ju för tusan sett henne hur upprörd som helst över en jäkla dröm! Själv visste hon inte mer om honom än att han trodde att hans far kunde vara i fara och att han hade massa folk som var skyldig honom massa tjänster. Hon hade aldrig sett honom brusa upp eller visa speciellt mycket mer känsla än några leenden då och då, förutom när han hållit om henne då. Hon hade velat se hans ansikte men inte vågat vända sig om. Hans röst hade varit låg men mer känslosam än hon någonsin hört honom förr. Hon kände på sig att han var en person som var som argast när han inte visade någonting.
Det hade tagit längre tid än hon räknat med med efter sex dagar så kunde Caitlyn äntligen se taken på byggnaderna som hushållade armén. De var inte praktfulla, såg hon när hon kom närmare, de var bara två större röda lador som hon mindes innehöll långa rader av sängar där soldaterna sov. Den ena byggnaden sov männen i och i den andra kvinnorna, det mindes Caitlyn från dagen då Damian tagit med henne dit och visat runt.
Det var faktiskt rätt många kvinnor som sökte till armén och de var eftertraktade, dels för att de tack vare sin kroppsbyggnad lätt kunde smita igenom och gjorde dem till bra spioner.
En bit bort hörde de dämpade ljud av kompanier som tränade, de hörde högljudda rop och marscherande steg.
Caitlyn och herr Trenner red sakta närmare och efter ett tag började de se lite folk, soldater som sprang fram och tillbaka från byggnaderna. Caitlyn stannade Nava och hoppade av henne, herr Trenner gjorde likadant med Arex och de såg sig omkring.
En ung soldat stannade upp och såg nyfiket på henne och sedan lite chockat på herr Trenner. Caitlyn log artigt.
"Jag söker Damian Forester?" Hon var ju fortfarande inte säker på om något hänt honom och om det gjort det så hade han sagt till henne att inte lita på någon, vilket måste betyda att ingen visste att han skrivit till henne.
Soldaten stirrade då på henne istället, såg sedan på herr Trenner och så tillbaka igen.
"Vänta här fröken", sade han till sist och kilade iväg igen med en orolig blick över axeln. Caitlyn såg efter honom med rynkad panna och kände på sig att det inte var ett bra tecken, något hade faktiskt hänt Damian.
Hon hade haft rätt, när soldaten kom tillbaka var det inte i hasorna på hennes bror, utan på en främmande man. När han nådde fram till dem mumlade soldaten något i hans öra och nickade mot Caitlyn. Mannen vände sig därefter mot henne och sträckte fram en hand.
"God dag fröken, mitt namn är Logan Frost, general", preseterade han sig med vänlig röst. Caitlyn studerade honom ingående, general. Det betydde att han var Damians chef. Herr Frost var mörkblond och korthårig. Hans ljusblå ögon mötte stadigt hennes och även om han såg snäll ut så var ögonen genomborrande och bestämda. Caitlyn kände inte igenom honom från hennes tidigare besök men hon tog hans hand och mötte hans blick.
"Caitlyn Forester, Damians syster." hon fick lov att säga sanningen, inget annat skulle förklara varför hon var här och ville veta vad som hänt honom.
Herr Frosts ögonbryn höjdes märkbart när hon presenterade sig och den unge soldaten stirrade öppet på henne.
"Fröken Forester! Så roligt att äntligen få träffa er, er bror har ofta pratat om er med värme. Vem är det ni har med er?" frågade han och såg lite misstänksamt på herr Trenner som tog ett steg fram och sträckte ut handen.
"Milo Trenner är namnet, jag slog följe med fröken Forester en bit av vägen." Mer sade han inte och Caitlyn sade inte heller något, trots att hon såg nyfikenheten lysa ur herr Frosts ögon. Han frågade dock inget utan tog bara herr Trenners hand och log artigt mot honom, sedan såg han på Caitlyn igen.
"Låt Sam ta era hästar åt er så att vi kan gå och prata lite mer ostört", sade herr Frost med en gest mot den unge soldaten som skyndade sig att ta Nava och Arex från dem.
Herr Frost vinkade åt dem att följa med honom och gick sedan över gården, bort mot en tredje byggnad, lite mindre än sovkvarteren.
Han ledde in dem till ett rum där det stod ett vore som var belamrat med papper, pärmar och böcker av olika slag. Herr Frost gjorde en gest mot två stolar framför bordet och satte sig sedan på en egen bakom. Han knuffade undan några högar med papper och såg sedan på dem.
"Skulle ni vilja ha lite kaffe eller så?" både Caitlyn och herr Trenner skakade på huvudet men Caitlyn gissade att herr Frost misstänkt att de skulle svara så för hon kunde inte se minsta spår av något kaffe eller något att göra kaffe med i närheten.
Herr Frost studerade dem ett ögonblick innan han suckade lågt och knäppte händerna på bordsytan framför sig och lutade sig lite framåt.
"Jag beklagar verkligen att jag måste berätta det så här fröken men er bror... Han är inte här." Det var inte så överraskande, Caitlyn hade ju räknat med det, men hon höjde ögonbrynen och såg oroligt på honom.
"Inte här? Vad menar ni? Vart är han?" Det kändes skönt att äntligen få fråga dessa frågor som hon undrat så länge. Herr Frost höjde händerna lite.
"Snälla fröken, låt mig berätta det jag vet så kan du ställa frågorna sedan." Caitlyn tyckte inte om att bli tystad så men hon fann sig i det och satt nu tyst. Herr Frost knäppte händerna igen och tog ett långsamt andetag.
"Jag vet inte hur mycket du vet om våra aktiviteter och din brors ansvarsområden men Damian och jag har hand om de nyrekryterade, lär dem använda vapen, att marschera i trupper, spionera, bete sig på ett visst sätt och så vidare, tills de är färdiga att inställa sig hos kungens armé i huvudstaden." Han tystnade en sekund och verkade samla sina tankar. "För några veckor sedan var vi ute i fält med soldaterna, vi tar med dem ut i skogarna för att lära dem överlevnad och att kunna skjuta trots att det är träd eller andra hinder i vägen.
Vi var mitt under den här övningen, vårt förråd hade minskat och alla var trötta och lite irriterade. Så fick vi plötsligt nyheter om att en mindre grupp soldater från huvudstaden var på väg. Vi ville inte avbryta övningen men kunde samtidigt inte låta gruppen komma hit ovälkomna, så Damian och en ung soldat erbjöd sig att gå tillbaka och möta dem.
Efter det så är det inte jag som vet bäst vad som hände, vi märkte bara att det tog för lång tid innan vi fick höra något och började undra lite. Först då kom plötsligt den unga soldaten tillbaka, utan Damian. Han var panikslagen och när vi väl förstod vad han sade var det att Damian blivit nedslagen och bortförd." Herr Frost tystnade och mötte sorgset Caitlyns blick. Caitlyn satt stilla och stirrade rakt fram medan hon gick igenom det han sagt. Det sade inte mycket.
"Bortförd? Varför skulle någon föra bort Damian? Vet ni vilka de skyldiga är?" hon höll rösten stadig men man hörde att hon höll tillbaka ilskan. Herr Frost skakade på huvudet.
"Vi har tyvärr inga bevis som pekar åt något håll. Angående anledningen till varför han blev bortförd.. Kan jag inte komma på någon. Damian var omtyckt, en bra ledare och kamrat."
"Någon störde uppenbarligen sig på honom", sade Caitlyn kyligt. Herr Frost sneglar på henne och nickar lite.
"Ja, någon." Hans röst störde Caitlyn, hon rynkade pannan.
"Du tror att det är flera." han såg förvånat på henne.
"Vad?"
"Du tror inte att det bara var en", sade hon igen och såg stadigt på honom. Han mötte hennes blick och suckade sedan lite.
"Du är skarp. Nej det tror jag inte. Det var tre stycken som överföll honom men jag tror inte det bara var en person som skickade dem. Som jag sade, Damian var omtyckt. Soldaterna pratar med honom, detta gör att han är en möjlig informationskälla." Caitlyn funderade över detta.
"Så du tror att det är någon fiendearmé som tagit honom?" Herr Frost gjorde en gest som sade att det var möjligt. Caitlyn satte händerna i bordet och reste sig upp.
"Så vad har ni gjort för att rädda honom? Varför ser det ut som om ingen ägnar honom en tanke utan bara fortsätter med sina liv? Om ni tycker om honom så mycket så måste ni göra något!" hon hade tyckt att det var konstigt redan när de ridit in på området, hon hade förväntat sig oro, men allt hade verkat lugnt. Herr Frost höjde åter händerna för att lugna henne.
"Fröken Forester, ni misstar er om ni tror att vi inte gör vårt yttersta för att försöka få er bror tillbaka, problemet ligger i att vi inte lyckats fått fram någon information om var han hålls och av vem, så vi har inte kunnat gjort någon utryckning." Caitlyn knöt händerna.
"Då har ni inte gjort ert yttersta i era försök att få tag på information! Fråga folk på barer, på stan, tiggare! De ser mycket mer än ni tror. Även om en människa inte har någonting med en händelse att göra når rykten till sist till dessa människors öron i alla fall, lyssna till ryktena! De har alltid någon sanning i sig." Herr Frost såg sorgset på henne. "Jag tyckte verkligen om Damian och jag vill också ha honom tillbaka men om vi gör för stort väsen av oss och visar att vi letar så drar vi in oskyldiga i det här, de som tagit er bror får dessutom snabbare reda på våra framsteg och vi ser helst att vi överraskar dem, inte tvärtom." Caitlyn fnös och drog en hand genom håret.
"Vem sade att ni skulle föra väsen av er? Lär ni inte upp spioner sade du? Gör det diskret, låtsas vara en full kamrat som bara slår sig ner vid ett bord bland andra fulla människor. Har ni inte märkt att fulla människor pratar? Utnyttja folks svagheter, få dem att tro att de är trygga, att de är den smarta, locka dem till att skryta! Skryt, herr Frost, är en mans värsta fiende." Herr Frosts blick smalnade när han såg på henne.
"Ni är farlig fröken. Mycket mer än ni låter visa." Caitlyn mötte hans blick utan att blinka.
"Om jag visade det skulle ingen lita på mig eller hur?" De stirrade på varandra i några sekunder innan han sänkte blicken, korsade armarna, lutade sig tillbaka och suckade uppgivet.
"Detta kan inte leda till något bra."
"Så länge min bror hittas bryr jag mig inte", sade Caitlyn och rätade på sig.
"Är ni klara?" Herr Trenners röst bröt sig plötsligt emellan och Caitlyn såg lite förvånat på honom, hon hade glömt att han var där. Dittills hade han suttit tyst och bara iakttagit deras konversation med uttryckslöst ansikte. Herr Frost såg nu på honom för första gången sedan de kommit in i rummet.
"Herr Trenner, jag ber om ursäkt, jag har ännu inte fått reda på er anledning till att ni är här hos oss?" Herr Trenner log artigt.
"Mitt ärende är privat men vi kan säga att jag hjälper fröken Forester att hitta sin bror." Herr Frost såg på honom med rynkad panna men ryckte sedan på axlarna. Caitlyn såg förbryllat på herr Trenner, varför sade han inget om sin far? Hade han inte följt med hit för att få reda på information? Hon var förvirrad men sade inget.
"Jag vet inte vad mer jag ska säga?" sade herr Frist "Vi har inte lyckats hitta något som leder till honom, det enda vi har är det som soldaten som var med Damian vid bortförandet såg. Och han var så skrämd att minnet är lite... Suddigt." Herr Trenner ställde sig nu också upp.
"Det spelar ingen roll, jag tror fröken Forester gärna vill höra vad som hände hennes bror." Herr Frost såg på Caitlyn som nickade kort. Han bet sig lite i läppen innan han nickade och ställde sig upp.
"Det kan jag väl förstå. Nåväl, kom med mig", sade han och gick före dem ut ur rummet, byggnaden och så över gården. Caitlyn och herr Trenner såg på varandra medan de följde efter. De hade inte fått reda på något ännu som skulle kunna säga vad som hänt Damian och herr Trenners far eller varför. Pojken var nog deras enda chans.
Herr Frost ledde dem runt en lada där en hinderbana var uppbyggd, flera soldater höll på att arbeta sig igenom den, de var smutsiga och trötta men fortsatte envis att kravla under taggtråd, klättra över murar, upp för rep och genom tunnlar. Caitlyn såg flera kvinnor bland soldaterna och de kämpade lika hårt som männen och Caitlyn kände sig nästan lite sugen att testa på banan själv, men hon visste att hon inte hade den konditionen som soldaterna övat upp.
Herr Frost lät höra en skarp busvissling och alla soldaterna lystrade spänt.
"Kadett Finn! Kom hit ett tag" Han sade det med hög röst men utan att skrika och nästan genast kravlade en av soldaterna upp från marken och skyndade sig fram mot dem. Han var rätt ung, kanske fyra - fem yngre än Caitlyn, Han var ungefär lika lång som henne dock, precis på väg att växa om. Han hade ett ungt utseende, men man kunde se mannen som var på väg fram, mörkbruna ögon, mörkt hår vars lugg han fört bakåt, han var solbränd och smutsig efter hinderbanan. Hans ansikte var allvarligt men hans ögon var stora och man såg en nästan barnslig nyfikenhet och glädje i dem som krockade lite med allvaret. Det var som om han försökte hålla inne med en massa skratt. Caitlyn kunde inte låta bli att tycka om honom direkt.
Han kom fram till dem och gjorde honnör framför herr Frost men sneglade intresserat på Caitlyn och när han såg på herr Trenner spärrade han upp ögonen lite och vek sedan undan med blicken. Herr Frost tog till orda.
"Soldat, detta är fröken Forester och herr Trenner. Fröken Forester är Damians syster." när han sade det såg pojken nu rakt på henne och ögonen fick plötsligt en sorgsen men samtidigt glad glimt i sig. Han sänkte sin hand och bugade sig lite för henne.
"Fröken Forester, det är en ära att träffa er. Er bror... Jag är skyldig honom mycket." Caitlyn visste inte riktigt hur hon skulle reagera men log prövande.
"Vad vänligt av er men min bror är säkert inte ens medveten om att ni är skyldig honom något." pojken rätade på sig och log lite.
"Antagligen inte."
"Men om ni vill göra upp för det ni är skyldig honom så kan ni göra det genom att berätta vad som hände honom", sade Caitlyn med allvarlig röst, pojken sneglade på herr Frost som nickade kort. Soldaten bet sig lätt i läppen.
"Vi kan väl gå undan lite? Jag tycker inte om att prata om det så här öppet." Caitlyn nickade och de gick över gården igen men nu bort mot en lada och en gräsplätt, antagligen där soldaterna samlades för att röka ibland. När de kom dit vände sig pojken mot dem och mötte Caitlyns blick.
"Jag är ledsen över det som hände er bror och över att jag var så oduglig och inte gjorde något.." han lät verkligen sorgsen. Caitlyn log lite och skakade på huvudet.
"Det är inte sant eller hur? Det var du som fick iväg brevet till mig eller hur?" han spärrade förvånat upp ögonen och Caitlyn log vänligt. Hon hade förstått det när herr Frost sade att någon varit med Damian när han blev bortförd. Brevet hon fått hade varit hopskrivet under stress och om han skrivit det strax innan han blivit tagen så måste det ha varit personen som varit med honom som tagit brevet.
"Brev? Vilket brev?" det var herr Frosts röst som ljöd nu och han lät förvirrad och lite irriterad. Caitlyn hade ju inte sagt att hon visste att något hänt Damian, och att han nu lät förvånad måste betyda att han inte haft en aning om att ett brev fanns, killen hade varit försiktig.
"Herr Finn...", började hon och ignorerade herr Frost, men pojken avbröt henne med en huvudskakning.
"Kalla mig Alexander, ni är Damians syster, ingen främling." Alexander log lite och Caitlyn besvarade leendet innan hon fortsatte.
"Alexander.. Jag vet att ni kanske inte kan säga något som kan hjälpa oss att hitta Damian men det skulle betyda mycket om ni kunde berätta det ni vet." Alexander nickade långsamt.
"Jag kan verkligen inte säga mycket. Vi hade återvänt från övningen för att möta upp med gruppen från huvudstaden men på vägen tillbaka märkte Damian att något var fel. Att någon eller några följde efter oss. Han lät mig förstå att vi skulle låtsas som ingenting och bara fortsatte till barackerna. När vi nästan var framme va våra förföljare inte så försiktiga längre, de gömde sig inte så noga. De kastade en kniv en gång, som missade Damian som tur var, men bara med en halv meter. Då ökade vi takten också och kom fram till baracken före dem. När vi kom in sprang Damian genast fram till en låda där han tog fram papper och penna. Jag måste erkänna att jag var rädd, det var första gången jag stött på några fiender av något slag och visste inte hur jag skulle hantera det eller var jag skulle göra, Damian måste ha sett det för när han var klar tryckte han ner mig under sängen och gav mig brevet och sade till mig att få det att komma fram. Kort efter det kom de in, det var tre män och alla gick de på Damian. Han gav dock upp en stark kamp och gav dem riktiga skador. Jag skäms över att säga att jag inte gjorde något. Jag kan säga att jag inte gjorde det för att han förbjudit mig eller för att jag kände en plikt inför att få iväg brevet och kanske var det lite av varje, men om jag ska vara ärlig kunde jag inte röra mig. Inte förrän jag såg hur de slog Damian medvetslös och sedan drog honom ut ur ladan. Först efter ett tag kravlade jag mig upp och skyndade mig bort till platsen där general Frost och de andra fanns." Alexander såg nu ner i marken och ville inte möta Caitlyns blick. Caitlyn själv funderade på det han sagt och kände sig både arg och upprörd över att tre män gett sig på hennes bror, sedan kände hon sig lite stolt över att det krävdes tre män för att få ner honom.
"Du såg inte vilka de var? Kände inte igen något med dem?" Alexander skakade på huvudet.
"Om jag såg dem skulle jag känna igen dem men nej, jag vet inte vilka de var." så rynkade han lite på pannan.
"Men de tillhörde militären.." han höjde händerna och skakade på huvudet när han såg deras miner.
"Inte vår militär, jag vet inte ens vilken militär, men de bar uniformer. Militäruniformer. Man skulle kunna missta dem för våran men deras hade en annan nyans än vår, en lite ljusare grön. Vår är väldigt mörk som ni ser" han gjord en gest mot sin smutsiga uniform. "Det är allt jag vet."
"Det är mer än ni berättat tidigare", sade herr Frost i kylig ton och Alexander såg skuldmedveten ut.
"Jag tänkte inte på det förrän nu, förlåt mig general." Herr Frost såg på honom ett ögonblick innan han slöt ögonen och suckade lite.
"Du sade det nu i alla fall, med det kanske vi kan få fram något mer inom en snar framtid." Caitlyn rynkade på pannan.
"Vad tänker ni göra?" herr Frost ryckte lite på axlarna,
"Våra spioner får försöka lyssna efter rykten, höra efter om någon sett något och då vidare så får vi de om de får fram något." Caitlyns blick smalnade.
"Så ni tänker lämna allt åt era spioner? Visst, gör det ni. Alexander, tack för att du berättade och för att du skickade Damians brev till mig." Innan Alexander hann svara henne avbröt herr Trenner honom.
"Du tänker ge dig av och försöka hitta honom själv eller hur?" Caitlyn gav honom en blick och förnekade det inte.
"Ja. Han är min bror, min enda familj. Jag tänker inte lämna det åt några främmande spioner när jag själv kan spionera." han log lite roat men herr Frost såg inte lika glad ut.
"Det kan ni inte göra!" Caitlyn såg rakt på honom.
"Menar ni att ni tänker stoppa mig?" till hennes förvåning skakade han faktiskt på huvudet.
"Nej. Jag tänker följa med er. Ni verkar väldigt självsäker om att ni kan ta reda på vart Damian är snabbare än våra spioner, jag vill gärna se hur ni tänkt göra, sedan är er bror en nära vän, jag vill inte bli anklagad för att lämna honom i sticket." Caitlyn rynkade pannan lite. Följa med? Varför fick hon inte göra något själv? Herr Trenners sällskap kunde hon egentligen inte säga att hon misstyckte, men hon hade ingen skuld till herr Frost som kunde göra henne vänligare till sinnes gentemot honom. Han verkade vänlig och ärlig men hon visste inte hur han var när det gällde att lura någon. Herr Frost verkade se hennes tvivel och log snett.
"Fröken, jag är en utbildad soldat i grunden och jag har inte blivit lat på senare dagar. Jag är lika diskret som någon av våra spioner, om än inte lika smidig. Du kan lita på att jag inte kommer vara i vägen för dig." Caitlyn suckade lite och ryckte på axlarna.
"Kan jag hindra dig?" hon höjde ett ögonbryn och kastade en blick på herr Trenner, hon mindes att hon sagt något liknande till honom, hans lilla leende visade att han tänkte samma sak. Plötsligt harklade sig Alexander lite och såg osäkert på henne.
"Jag vet att jag kan verka påträngande men om det skulle gå för sig så skulle jag också vilja följa med? Som sagt står jag i skuld till Damian, vare sig han vet det eller inte, och jag är alldeles för otålig av mig för att inte kunna göra något." han såg bedjande på Caitlyn och hon ville nästan sucka frustrerat samtidigt som hon ville le lite. Varför stötte hon alltid på sådana här människor? Som inte kunde hålla sig utanför? Fast hon hade egentligen inget emot om Alexander följde med, hon tyckte om honom. Hon log vänligt.
"Jag uppskattat ditt erbjudande och det skulle vara trevligt om du följde med på den här inte lika trevliga resan." han log brett mot henne och hon såg hur herr Trenner roat höjde ett ögonbryn.
"Varför skiljer sig hans svar så stort mot det jag fick?" Caitlyn log artigt.
"Eftersom hans personlighet skiljer sig så stort mot eran." herr Trenner skrockade lite och herr Frost såg nyfiket på dem.
|
|
|
|
