Under isen. One shoot |
Det var en tidig vintermorgon och kylan hade smugit sig fram under natten. Trä grenarna täcktes av rimfrosten och över landskapet låg ett tjockt täcke av glittrande snö, himmelen var klar och den kalla luften värkte i lungorna. ”Kattis kolla vad jag kan!” ropade June och gjorde en skicklig piruett på den blanka isen, jag log brett och klappade händerna. ”Vad duktig du är!” ropade jag tillbaks och staplade fram på de nya skridskorna, jag var inte särskilt van men Kattis hade lovat att lära mig.
Vi fick i egentligen inte befinna oss ute på isen vid den här tiden på året, eftersom att den inte var särskilt tjock än. Speciellt inte utan en vuxen, men när Kattis lovat att lära mig att åka skridskor hade jag blivit allt mer nyfiken och snart smet vi båda ut tillsammans varje morgon.
”Får jag se dig nu då?” Sade Kattis högt och ett oskyldigt leende spred sig i hennes ansikte, men jag visste inte riktigt om jag vågade, min svanskota ömmade redan och det var snart dags att gå hem. ” Kom igen May jag vet väl att du kan” tillade hon och gjorde en gest emot isen. Då släppte nervositeten plötsligt och jag började sakta åka längre ut på isen, samlade mig och tog sats. Det kittlade i magen när jag lyfte ifrån isen och snurrade runt, det kändes som om hela tiden stannade för en sekund och hela världen höll andan tills jag landade. ”Jag klarade det!” tjöt jag lyckligt och såg mig om efter Kattis, men jag kunde inte se henne längre.
”Kattis! Såg du inte, vart är du?” ”Snälla göm dig inte, kom tillbaks” ropade jag oroligt och tittade febrilt om mig. Så plötsligt bröts tystnaden abrupt av ett skrik, Kattis. På andra sidan låg hon, totalchokad i det isande vattnet. Den hade brustit under henne. ”Hjälp!” ropade hon och jag såg hur hon meningslöst försökte att kravla sig upp ur isvaken. Jag slängde av mig skridskorna och sprang emot henne, det var halt och jag kämpade för att inte tappa fästet.
”Nej May isen håller inte!” ropade hon förfärat i mellan de snabba andetagen, jag stannade upp och vände riktning emot husen. Jag tror aldrig att jag sprungit så fort hem, med kylan bitandes om kinderna.
Huset låg bara några hundra meter därifrån och så snart jag hunnit fram slog min pappa upp dörren, han hade förmodligen sett mig igenom köksfönstret under tiden han drack upp det sista av kaffet.” Vad har hänt gumman? Vart är din syster?” sade han upprört och flackade med blicken, jag kippade efter luften och pekade bara emot isen. Då förstod han, och det tog inte många sekunder innan vi befann oss bara några tiotal meter ifrån Kattis som inte syntes till längre. Det var försent, Kylan hade tagit greppet om henne och hennes hjärtas slag. Tårarna strömmade ned för mina kinder och jag såg bara på när min far kröp ut till isvaken, letandes efter min syster. Men det ända han såg var det klar röda håret som flöt allt längre in under isen.
Kattis fanns inte mer.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Aloneh - 26 jan 14 - 10:47 | | Tack! | MyBlackBird - 26 jan 14 - 01:39- Betyg:  | | En hemsk händelse och varje ord som skrevs satte sina spår |
|
|
|
