Två dagar för sent. |
På köksbordet hade det legat. Det vita lilla pappret som du så fint vikt ihop och lämnat åt mig att hitta. Redan när jag klev in genom halldörren kunde jag känna lukten av ditt tvättmedel, lukten av din sorg och jag kunde känna saltet som dina tårar lämnat kvar på hallgolvet och jag visste, jag visste att något inte var rätt. Jag behövde inte ens öppna pappret för att veta att det var från dig – din doft fyllde mina sinnen likt en drog och spår från ditt DNA hängde fortfarande kvar i luften som tunna moln och lade sig tungt på min kropp likt flera lager av kläder på en extra tjock hud. Din snirkliga handstil, det blåa bläcket mot det vita pappret. En salt tår hade trängt sig ur ögonvrån och landat på det vita pappret, smetat ut det blåa bläcket likt en sjö av frihet mitt i allt det hårda. Om den varit min eller din kommer jag inte längre ihåg.
Juni. Det hade varit en morgon i juni, vilken dag som helst vilken vecka som helst. Solens strålar hade letat sig in mellan persiennerna i fönstret och lagt sig mjukt på det hårda köksbordet. Jag hade sprungit från en buss till en annan med väskan bakom ryggen och med svetten i pannan. Jag hade inte vetat vad som skulle möta mig när jag kom hem den morgonen. Hur känslorna skulle explodera och snön falla i den heta sommarvärmen för alla visste ju att sånt här händer inte. Solen slocknar inte, atomer försvinner inte, stjärnor faller inte och människor dör inte.
Du hade gjort det tydligt, jag hade inte mycket tid. Det var bråttom nu. Men det jag inte kunde veta var att jag hade läst pappret två dagar för sent. Två dagar efter din död skulle jag kämpa för att rädda ditt liv. Och två dagar tidigare skulle du vänta på mig att rädda dig. Du skulle stå i rädsla på kanten, med din nakna hud mot den vassa stenen. Den isande vinden skulle slita i din veka, darrande kropp och nästan dra dig över kanten men du skulle hålla dig kvar lite till för du visste ju, du visste att jag skulle komma. Det du inte visste var att jag skulle komma två dagar för sent och likt ett löv som faller från sitt träd om hösten skulle du falla från klippan och ner i det djupa havet och ingen skulle finnas där för att rädda dig. För medan du föll skulle jag sitta vid ett annat köksbord i en annan stad och slå ditt nummer tre gånger om. Du skulle inte svara för där fanns inte längre någon som skulle plocka upp luren. Och jag visste inte att det numret jag försökte ringa inte längre gick att nå för att den människan jag ville prata med inte längre existerade.
Jag gjorde det bästa en människa kunde, valde de klokaste av alternativen och sprang snabbare än vad en människas ben förmår men jag skulle ändå komma för sent. När jag kom till klippan skulle jag se din hög av kläder, din hög av extra hud, ligga där utan sin tillhörande kropp och själ. Jag skulle gå fram till kanten, känna doften av salt – kanske från dina tårar, kanske från havet – och jag skulle se ner i det svarta havet och veta att det var för sent. Jag skulle aldrig få veta att hur jag än hade gjort så hade jag aldrig hunnit och de där kläderna hade legat där i två dagar nu och din kropp hade fallit från sitt träd för två dagar sedan men jag skulle aldrig veta för den enda person som visste finns inte längre kvar för att berätta. Du hade gett mig en sista chans, en väg ut från allt det onda. Om jag bara hade kunnat räddat dig hade du kunnat rädda mig från att gå under. Men allt jag gör nu kommer vara för sent.
Så jag slickade saltet från dina sår och vek ihop dina kläder och vårdade din hud. Jag kysste dina tårar och jag släppte taget för när man släpper taget så tar man steget.
|
|
|
|
