I hate (almost) everything about you- del 7 [m/m] |
- kapitel 7
”Oj har Jared Leto varit på besök?” flinade Andy när Lisette kom fram till honom med ett strålande leende. Han satt på en bänk i uppehållsrummet och hade tills för ungefär två minuter sedan haft sällskap av Nicholas.
”Nej”, log hon glatt och satt sig ner bredvid honom, dagen till ära klädd i en turkos kjol, svarta tjocka strumpbyxor och en svart spetströja med ett turkost linne under, som fiffigt nog lyste igenom.
”Hur är det?” frågade hon. ”Inga mer konstiga Liam-ursäkter?”
Han flinade och skakade på huvudet. ”Nej tur nog. Då skulle jag nog bli rädd. Men berätta nu.”
”Okej då”, sa hon men lät inte ett dugg besviken över att bli ’tvungen’ att berätta. ”Jag ska och fika med Tony.”
”Va?” frågade Andy förvånat men med ett stort leende.
”Jag vet!”
Lisette hade spanat på Tony i princip sedan dom började på gymnasiet, och det var först nu i trean som dom hade börjat haft en hel del gemensamma kurser så att dom äntligen börjat prata. Enligt Lisette var han precis så gullig som hon alltid trott. Och det var väldig tur, Andy hade inte velat att hon skulle umgås med någon som inte uppskattade henne. Det fanns en anledning till att hon var hans bästa kompis. Det fanns inget ont i henne.
Det hade han i och för sig inte trott att det fanns i Liam heller. Fast Liam själv hade nog inte heller kunnat föreställa sig hur det skulle bli senare.
”Har du allt nu då?” frågade Magda Andy.
”Japp”, log han stort och drog upp ryggsäcken en aning.
”Då ses vi imorgon då. Försök sova lite också.” Hon gav honom en stor kram och Andy fnissade till innan han lämnade huset för att gå över till Liam.
”Andy!” ropade Liam glatt när han fick syn på sin kompis. ”Har du med luftmadrass?”
Andy kom in på gården med sin packning och nickade ivrigt. ”Jaa! Hittade din mamma pumpen?”
Det var tältning på Liams gård som stod på schemat. Ett litet äventyr då man var nio år och gick i trean.
”Behöver ni någon hjälp killar?” stack Cathy ut huvudet och frågade.
”Men nej gå!” flinade Liam och hjälpte Andy att dra ut sovsäcken ur sin påse.
”Okej, godnatt med er sen då. Har ni ordentligt med kläder så att ni inte fryser nu?”
”Du låter som min mamma!” flinade Andy och kikade sedan in i tältet som Liams mamma hade satt upp tidigare.
Det hade börjat mörkna lite nu, en alldeles stjärnklar kväll. Andy ville gärna att dom skulle krypa in i tältet nu, han gillade inte riktigt att vara utomhus när det var så mörkt.
”Jag har tidningar, kortlek, pokemonkorten och freestylen!” log Liam medans han plockade fram allt ur sin ryggsäck. ”Vad har du?”
Liam hade konstruerat en taklampa genom att hänga fast en ficklampa i en av tältpinnarna, så tältet badade i ett mysigt sken.
”Godis”, flinade Andy, snörvlade till lite och drog upp mössan en bit som hade hamnat i ögonen. ”Skivor, kakor och kamera.”
”Yey!” skrattade Liam. ”Vi tar kort på en gång!”
Det som fastnade på det där första av många kort under kvällen var en Liam och en Andy, båda klädda i fleecetröjor och mössa i ett ganska trångt tält med två luftmadrasser, stora duntäcken och massor av kuddar, och så ryggsäckarnas innehåll redan ganska utspritt.
”Välj skiva du”, log Liam och räckte sedan Andy ena hörsnäckan till skivspelaren. ”Vad är det där?” frågade han nyfiket när han såg något lila sticka upp ur Andys väska.
Andy log lite generat. Han visste att Liam inte skulle skratta men det var pinsamt ändå. ”Lufsen”, sa han och tog fram den lila slitna mjukishunden. ”Jag tänkte inte ta med den..”, flinade han i någon slags bortförklaring.
Liam fnissade innan han vände sig om och tog fram en grön nalle med en regnbåge på magen ur sin ryggsäck. ”Ludde fick också följa med. Ofta dom vill missa det här!”
Plötsligt tyckte Andy att det kändes mycket bättre.
Efter massa godisätande, spelande och lyssnande på musik hade dom krupit ner under täckena för att sova. Liam hade tyckt att det var kallt tidigare och hade kanske ångrat sig lite grann att han inte lyssnat på sin mamma som sagt att han borde ta på sig en till tröja under, men under täcket var det i alla fall varmt och mysigt.
”Det är så fult att kalle anka aldrig har byxor”, flinade han.
Andy såg ner i Liams tidning och skrattade.
”Jaa.” Han hostade till och bläddrade sida i sin egen tidning. Magda hade inte tyckt att det var så bra idèe att tälta när han var så förkyld, men han hade tjatat tills han fick. Dom hade faktiskt planerat det här jättelänge.
”Ska vi sova?” viskade Liam efter en stund.
”Mm okej”, log Andy och kollade en extra gång så att Lufsen låg under täcket.
”Eller nej jag vet!” utbrast Liam plötsligt ivrigt. Han ställde sig upp på knä och släckte ficklampan i taket.
”Vadå för något?” frågade Andy nyfiket.
”Vi kan berätta spökhistorier!”
”Men jag kan inga”, sa han besviket.
”Jag kan”, sa Liam glatt och sovsäcken prasslade när han rörde på sig. ”Är du beredd?” frågade han med betydligt lägre röst.
”Jaa”, flinade Andy och vände sig om mot honom i mörkret.
”Det bodde en liten tjej här för länge sedan, hon gick på den skolan där vi går nu. I 3B. Hon var alltid ensam och pratade aldrig med någon. Hon hade så här alldeles svart jättelångt hår och man såg nästan aldrig hennes ögon, men dom som gjorde det sa att dom var svarta!” utbrast han. ”En rast såg några att hon gick ner till sjön, jättelångsamt. När hon inte hade kommit tillbaks på jättelänge så gick några killar dit för att kolla, och då såg dom att hon stod precis vid kanten och helt plötsligt drogs ut i vattnet, hon skrek asmycket och sedan drogs hon ner under ytan. Men dom där killarna gjorde ingenting för att hjälpa”, berättade Liam. ”Dom hittade henne aldrig igen, men enda sedan dess har man kunnat höra fotsteg i skolans korridorer, som att någon går med blöta fötter”, fortsatte Liam. ”Jag tror att jag har hört det någon gång.”
”Jag med”, sa Andy tveksamt. Dom gånger han kommit tidigt till skolan hade han faktiskt hört saker ibland. Det kanske var hon!
”Hon vill hämnas för att killarna inte hjälpte henne. En gång så var det en kille inne på toaletten i skolan, och när han skulle låsa upp så gick det inte, han bankade jättemycket på dörren men ingen hörde. Och när vaktmästaren vred upp låset på kvällen så hittade han killen dränkt i tvättstället.”
Andy drog upp täcket lite mer och bet sig skrämt i läppen. ”Vad hemskt!”
”Jag vet!” sa Liam. ”Jag kommer aldrig våga gå på toa i skolan igen! Isåfall måste någon stå utanför.”
”Jaa! Vi måste göra så varje gång”, höll Andy med.
Efter en stunds pratande bestämde dom sig igen för att sova.
”Godnatt Andy.”
”Godnatt Liam.”
Det var tyst i ungefär tio sekunder innan Andy började skratta och det smittade direkt av sig på Liam, utan att någon utav dom visste vad det roliga var. Liam andades ut i en tung, lite darrande suck, och så var det kört igen.
”Okej nu sover vi”, flinade Andy.
”Japp godnatt.”
Andy fnissade till igen och snart befann dom sig båda i en hysterisk fnissattack ännu en gång.
Andy kramade om Lufsen och såg sig omkring i det svarta. Liam hade säkert somnat. Han försökte svälja bort klumpen i halsen och blundade igen. Men det blev inte bättre, och det fanns ingen Magda som kunde komma in och klia honom på ryggen och tända sänglampan nu. Det blåste till utanför och det lät precis som att en kvist knäcktes. Som att någon gick utanför.
”Liam!” väste han.
”Mm?” sa han tyst, lät lite sömnig.
”Det är någon utanför. Jag hörde något.”
”Va?”
”Mm.”
”Det kanske är flickan från skolan!” sa Liam och sovsäcken prasslade till igen.
Andy såg sig skrämt omkring igen trots att han inte såg någonting alls.
”Hon kanske vet vilken klass vi går i..”
”Ska jag gå ut och kolla om jag ser någon?” frågade Liam lågt.
”Nej!” utbrast Andy och var nära att gripa tag i hans arm.
Men Liam hade alltid varit duktig på att göra som han själv ville, så trots Andys protester drog han upp dragkedjan till tältet och tog sig ut. Andy bet sig hårt i läppen och väntade sig att höra ett smärtsamt skrik och sedan se hur Liam släpades bort av någon osynlig flicka.
Liam såg sig omkring på den mörka gården. Allt såg så annorlunda ut på natten, mycket läskigare.
”Ser du något?” viskade Andy inifrån.
”Nej eller.. AAhh!” skrek han till innan ett skratt slapp ut mellan hans läppar.
”Liam!!” skrek Andy till.
”Lättlurad”, Liam flinade och kröp in i tältet. ”Det finns ingen där ute.”
Gatlampan utanför gjorde att Andy kunde se Liams breda leende och han såg surt på honom. ”Jag trodde att något hänt dig!”
”Jag mår bra”, log Liam och la sig ner igen.
Än en gång var Liam helt tyst och verkade sova, och Andy låg vaken och kände hur klumpen i halsen växte sig allt större.
”Liam..”
”Jag vill sova Andy”, viskade han tillbaks.
”Men jag vill gå in tror jag.”
”Nej varför det?” frågade han och verkade vakna till lite.
”Jag fryser”, ljög han.
Det prasslade till och snart hade Andy halva Liams täcke över sig också.
”Är det bättre?”
”Mm. Tack.”
Liam la sig ner igen men hann inte somna förrän han hörde små snörvlanden ifrån Andy. Han hade varit lite snorig hade han hört tidigare. Men han slutade inte.
”Andy?”
När han inte fick något svar satte han sig upp och letade med handen tills han kände Andys axel. ”Är du ledsen?”
”Lite”, kom det lågt till svar.
Han ville inte att Andy skulle vara ledsen alls. ”Varför det?”
En till låg snyftning.
”Vad är det Andy?” frågade han oroligt. ”Förlåt för det där om flickan..”
”Jag tycker inte om mörkret bara”, viskade Andy och kramade hårdare om Lufsen. Plötsligt blev det väldigt ljust i tältet och han blev tvungen att kisa.
”Varför sa du inte det?” frågade Liam förvånat. Han kände sig ledsen själv på något sätt när han såg Andys våta kinder.
”Jag går in..”, sa Andy tyst och vek undan täcket. Han skämdes jättemycket. Liam var aldrig rädd för någonting.
”Men vi kan ju ha tänt”, försökte Liam med ett leende, han ville inte alls att Andy skulle gå in. ”Vi har tänt Andy! Då går det väl bra? Det är mysigt.”
Andy såg osäkert på honom. ”Vill du det?”
Liam nickade med ett leende och la sig ner.
Det var tyst en stund tills Andy öppnade munnen. ”Tycker du jag är töntig?”
Liam skakade på huvudet och såg på honom med sina stora gröna ögon.
”Nej, inte ett dugg töntig.”
”Är du rädd för något?” frågade Andy men visste redan svaret. Liam var mycket coolare än honom.
”Ja för spindlar. Jätterädd. Och blod.”
”Jaha!” sa Andy och kände sig pyttelite glad. ”Fast det är inte töntigt”, mumlade han. Spindlar kunde ju i alla fall vara farliga.
Liam rullade åt sidan så att han hamnade närmare Andy. Han kramade honom sedan hårt. Han tyckte aldrig att Andy var töntig.
”Du är min bästa kompis”, log han.
Andy bet sig i läppen och såg på Liam med ett leende, kramade tillbaks. ”Du är min bästis med.”
”Vi kan hitta på ett hemligt språk imorgon!” föreslog Liam ivrigt och släppte Andy men låg kvar bredvid.
”Åh jaa”, log Andy men såg sedan upp lite skrämt när vinden ven till igen.
”Det är inte farligt. Vi sover med tänt”, försäkrade Liam och sträckte sig efter Ludde. ”Du kan ta båda”, sa han och gav den till Andy.
”Okej tack”, sa han lite blygt. ”Godnatt.” Han kramade om båda djuren. Ludde luktade som Liam.
”Godnatt Andy”, log Liam tillbaks. Andy skulle alltid vara hans bästa kompis.
”Ikväll eller?” frågade Andy.
”Nej direkt efter skolan, vi slutar samtidigt”, sa Lisette och log ett sådant där strålande leende igen.
”Ring mig direkt efter!” sa Andy och kände sig så där bubblande glad han med.
”Självklart!” Hon såg sedan lite nervös ut. ”Jag kommer inte veta vad jag ska säga. Det kanske blir helt tyst.”
Andy flinade. ”Har ni inte pratat på typ varje bildlektion hela det här året?”
”Jo”, medgav Lisette med ett flin på läpparna.
Några högljudda röster fick dom båda att se upp och bland dom fyra killarna som kom gående i korridoren befann sig också Liam. Han skrattade åt något som Jake sa och Andy kände igen det där leendet. Det kändes konstigt, som ett litet ögonblick av den där vanliga, eller ovanliga kanske?, Liam som han hade känt. Det kändes nästan som att han stod och tjuvkikade i ett nyckelhål. Det var först när dom passerade deras bänk som Liam verkade få syn på Andy. Deras blickar möttes för några sekunder, Liams leende försvann men han såg inte precis sådär nedlåtande ut som han brukade, mer förvånad. Men varför skulle han bli det? Andy gick också på den här skolan så det borde inte vara någon chock för Liam vid det här laget att dom möttes i korridoren ibland.
”Var det bara jag eller stirrade Liam på dig?” frågade Lisette när Liam och hans kompisar försvunnit.
”Det var nog bara du”, log Andy men kände sig inte helt övertygad. Han borde kanske ha vikt undan med blicken själv, han ville inte direkt riskera att bli upptryckt mot väggen igen av Liam. Typ ’Du kollade två sekunder för länge på mig!’
”Säger du det så. Men nu måste jag dra mig”, log hon och reste sig upp.
”Lycka till!” log Andy glatt. ”Vi hörs sedan.”
Rise against’s savior spelades i Liams öron där han stod ute på skolgården med en cigg i ena handen och iphonen i den andra. Han bläddrade lite bland låtarna och kastade då och då en blick mot dörren. Han väntade på Pontus som borde sluta ungefär nu. Individuella valet-lektionerna var inte Liams favoriter, förmodligen på grund av att han inte hade fått sitt förstahandsval, inte det andra heller utan det tredje. Han hade valt en populär kurs med rätt få platser och lärarna hade blivit tvungna att gå på betyg och då hamnade Liam förklarligt nog inte särskilt högt upp på listan.
”Tjena mannen!” flinade Pontus då han kom ner för trapporna. ”Ove är så jäkla seg, vi slutar alltid fem minuter efter alla andra.”
”Hårt liv man har”, flinade Liam tillbaks och erbjöd honom en cigg.
”Schysst” Pontus vände på huvudet efter att ha tänt ciggen. ”Hur mås det idag? ’Åh mitt liv är så tragiskt att jag vill dö’?”
Liam vände sig om för att se vem Pontus ropade till men visste egentligen redan.
”Käften”, svarade Andy och drog till sin svarta väska lite. Han hade en massa olika pins på den men Liam kunde inte se vad för slags från där dom stod. Inte för att han var dödligt nyfiken och helst skulle vilja ha ett förstoringsglas eller en kikare till hands i fickan, han undrade bara. Säkerligen var det några dåliga bandloggor, inte alls sådan musik som Liam lyssnade på. Det fanns väl ingenting dom hade gemensamt längre?
Han antog hela tiden att det var så, men ärligt talat visste han egentligen ingenting om hur det låg till.
”Jag tar det som ett ja”, flinade Pontus och vände sig om mot sin blonde vän igen. ”Han är så slut i huvudet.” Han skrattade lite och tog ett bloss. ”Ska vi dra eller?”
Liam kastade en blick efter Andy, tyckte det såg ut som att hans axlar åkt upp lite grann. Det var inte det att han tyckte synd om Andy eller något, han var ju emo. Ändå så kändes det lite onödigt att Pontus skulle ropa sådant där, han trodde att dom hade slutat med det.
”Yes, känns ju onödigt att stå kvar här.”
Andy hade precis slängt upp bagen på axeln när mobilen ringde. Han tog snabbt upp den och log glatt när det var den han trodde.
”Hej! Hur gick det?”
”Vi måste prata”, sa Lisette och lät alldeles osäker, vilket inte alls var likt henne.
”Jaha?” sa han lite förvånat.
”Kan jag komma förbi nu?”
”Jag ska precis till fotbollsträningen”, började han.
”Just ja, det glömde jag”, sa hon lågt.
Han blev orolig nu, hade det gått jättedåligt? ”Jag kan hoppa över träningen idag..”
”Nej! Det ska du inte”, sa hon och lät lite gladare åtminstone. ”Får jag komma när du slutat då?”
”Det är klart. Jag är hemma vid halv åtta ungefär. Är du okej Li?”
”Ja det är ingen fara. Men då ses vi senare.”
Han förstod ingenting. Hur mycket kunde ha gått fel under fikan? Dom kände ju liksom redan varandra.
Träningen hade gått bra, men varit ovanligt tuff, så det var en sliten Andy som trampade hemåt på cykeln. Han hade kanske inte återhämtat sig helt och hållet sedan han varit sjuk heller.
När han kom in satt Lisette och Magda i köket.
”Hej, förlåt att jag blev lite sen”, sa Andy och sprutade in vatten i munnen ur flaskan.
”Jag blev lite tidig också så det är ingen fara”, log hon.
”Gick det bra?” undrade Magda.
Andy nickade och tog av sig skorna. ”Jodå, hårdträning idag”, flinade han. ”Jag är helt svettig så jag duschar lite snabbt bara”, sa han till Lisette och tog sig sedan uppför trappan till badrummet på övervåningen med tunga steg.
”Gud säg vad som har hänt Lisette! Du skrämmer mig som fan.”
Lisette strök lite med handen över överkastet. ”Jag känner mig så dum bara..”
”Hade ni inte kul?”
Hon nickade snabbt. ”Jo det var jättemysigt! Men Andy du vet, vi har ju bestämt att vi ska gå på balen tillsammans, eller hur? Du och jag?”
Han log och nickade. Det hade dom gjort redan i tvåan. Det fanns ju ingen regel att man inte fick gå som kompisar.
”Tonyfrågadeomjagvillegåmedhonom”, sa hon snabbt och slog ner blicken.
Andy såg med stora ögon på henne. ”Men åh! gud vad kul Lisette!” Han slog armarna om henne och hoppades att han inte blötte ner henne alltför mycket med sitt hår.
Hon drog sig ur hans famn. ”Säg inte så.”
”Vadå.. är det inte något bra?” undrade han förvirrat och drog den blöta luggen åt sidan.
”Jag sa att jag skulle höra med dig först, vi skulle kunna gå alla tre. Annars går jag med dig.”
”Men sluta!” utbrast han. ”Det är klart du ska gå med honom! Det är ju jättekul!”
”Men vi har ju bestämt”, pep Lisette fram och såg nästan gråtfärdig ut.
”Lisette”, suckade han med ett leende. ”Var det här det jag gått och oroat mig över hela kvällen?”
”Menar du att det är okej?” frågade hon tyst. ”Jag känner mig som världens sämsta bästa kompis.”
”Det är jätteokej”, försäkrade Andy. ”Jag hittar någon annan att gå med, jag lovar. Jag är jätteglad för din skull, det är klart jag vill att min bästa kompis ska gå med sin crush. Istället för sin bögkompis”, tillade han flinande.
”Sluta Andy!” kved Lisette till. ”Är du seriös?”
”Jätteseriös”, log han. ”Nu vill jag höra om dejten.”
”Okej..”, log hon försiktigt. ”Han var jättesnygg som.. men Andy, blir du inte jätteledsen? Du är ju allra viktigast för mig.”
”Lisette.” Han gav henne en menande blick och fick en tyst suck till svar innan hennes axlar sjönk ner lite. ”Okej.. han var jättesnygg som vanligt.”
”Det är han faktiskt.”
Hon började flina. ”Säkert att du inte vill gå alla tre?”
”Då skulle det kunna bli ett riktigt triangeldrama, vem vet, han kanske är jättebi, och om han då skulle gå med mig också så skulle det kanske bli lite mycket för stackaren..”, skämtade han och flinade mot henne. ”Vart fikade ni någonstans? Vad var det första han sa?”
”Jag älskar att du ibland beter dig precis som en tjejkompis”, log Lisette stort och slog armarna om honom. Egentligen borde han väl bli lite stött över att nästan bli kallad för tjejkompis, men han brukade rätt ofta själv överanalysera saker så han analyserade gärna Lisettes dejt med henne också.
______________________________________
berätta gärna vad ni tycker! =)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | JennnyJ - 27 jan 14 - 17:09- Betyg:  | | Jättehärligt med minnen från Andy och Liams uppväxt, det hjälper verkligen till att lägga grunden till ett framtida, lyckligt förhållande och det är så spännande att veta att det kommer inte gå så lätt, det kommer bli en hel del svårigheter som de måste ta sig igenom och åh - vad värt det kommer vara, i slutet, när de är lyckliga. Också jättehärligt med lite mer Lisette och hur hon varit villig att säga nej till Tony och allt. Jag tycker om hennes och Andys förhållande, det verkar väldigt stabilt och det känns att de tycker mycket om varandra. Gärna mer stunder med henne, kan se framför mig hur han är deppig över något med Liam och hon kommer förbi med Ben and Jerrys medan de ser fåniga kärleksfilmer i soffan och han berättar hur otroligt /korkad/ Liam är osv. Mycket bra - nu ska jag läsa nästa del! |
|
|
|
