[M/M] De sju dödssynderna. [Del 5] |
Det kommer förmodligen ta ett litet tag innan jag uppdaterar den här historien, eftersom tävlingar och skola kommer ta upp mitt liv några dagar framöver, men ju fler kommentarer ni lämnar ju mer kommer jag lockas att skriva. Det här var en av de roligaste delarna att skriva och jag hoppas att ni gillar den. Låt mig veta i en kommentar i slutet!
Kör
Omkring oss klänger sig segt och blint
de myllrande liven.
Åt människan ensam, högst och lägst,
blev tom förtvivlan given.
- Högmod, De sju dödssynderna, Karin Boye
”Sitter den fortfarande kvar?” Frågan viskades som om de var tillbaka på mellanstadiet och någon hade klistrat fast en lapp på frökens rygg. Marcus nickade ivrigt och föste undan den röda luggen – ögonen lyste lika klart som fräknarna. De andra i laget skrattade och Alexander drog på munnen.
Det hade varit Colins påhitt, att sätta upp en av de förbättrade affischerna vid Oscars skåp. Alla hade bidragit till något och det var tillslut Alex som gav dem mobilnumret. När de frågade varför han hade det hade han bara ryckt på axlarna och sagt att han måste ha fått det vid något grupparbete.
Egentligen hade det skrivits tvärs över hans underarm med en röd spritpenna som lämnade märken på madrassen. Han mindes inte ens varför. Han måste ha druckit mer än han någonsin gjort den kvällen, eller så var han bara upprörd över uppbrottet med Fanny och inte kunde tänka klart – även om det varit han som avslutat det. Nu satt de i alla fall i cafeterian under lunchen och det förvånade honom att Oscar ännu inte tagit bort bilden – hade det varit han själv så hade han tagit bort den det första han gjort på morgonen. Men kanske njöt han av uppmärksamheten?
Plötsliga rörelser vi bordet och hyschande röster fick Alexander att rikta uppmärksamheten mot ingången och han borde nästan ha vetat vem han skulle se. Oscar gick, som vanligt, själv in i cafeterian med axelväskan i handen och de bruna ögonen vandrade genom salen på jakt efter en ledig plats. Alex lutade på huvudet och kisade medan han såg på honom – han såg ovanligt liten ut i den stickade tröjan med skjortan under. Ansiktet var blekt och till och med lockarna slokade lite, som om det inte ens försökte kämpa idag. Han pressade läpparna till en stram linje och vek undan med blicken. Vad gjorde det honom, hur Oscar mådde? Det där med affischen var ju bara ett skämt, om han inte tålde det så var det dags att någon lärde killen lite humor. Han fick en spetsig armbåge i sidan, alldeles mellan två revben, och var nära att sparka till Colin innan han drogs upp på fötter.
”Va-”, började han men Colin skakade på huvudet och drog istället med honom bort från bordet, närmre Oscar. Närmre och närmre gick de och om de inte slutade gå snart skulle de gå rätt in i pojken som kollade åt andra hållet, mot bordet där ett par lärare satt. Vilken rövslickare. Skulle han verkligen sätta sig där? De började komma alldeles för nära och Alexander saktade ner, hans ljusblå ögon färdades mellan Colin och Oscar och han såg hur hans kompis gick rätt in i den smale dansaren som snubblade till. Huvudet vreds åt deras håll och de mörka ögonen var uppspärrade som om han trodde att han blev överfallen. Patetiskt.
”Se dig för!” Sade Colin och det var någonting med hans ton som fick Alexander, som stod i bakgrunden, att höja på ögonbrynen. Sedan när hade han blivit så avig mot Oscar? Var inte det Alexs uppgift? ”Vem tror du att du är, egentligen? Någon jävla kunglighet eller?” De bleka kinderna färgades långsamt rödare och Oscars ögon flackade. Han såg helt slut ut. Mådde han verkligen bra?
”Du, Col, du behöver inte-”, började Alex och sträckte ut handen för att placera den på Colins axel, kanske för att hålla honom på plats, men Colin flyttade undan honom och Alexs röst fick Oscar att upptäcka honom. Kinderna mörknade, om möjligt, ännu mer och munnen förvreds.
”Jag fattar inte att du gjorde det, Alexander”, sade han och det verkade som om greppet kring väskan blev allt starkare. En blandning av ett skratt och en fnysning lämnade Alexs läppar och han hade tänkt svara någonting inte alltför trevligt innan Colin hann före och avbröt honom.
”Jag lovar att du älskar det, bög. Uppmärksamheten, blickarna – det här är sånt du gillar, är det inte?” Frågade han och gick allt närmre. Det mesta av aktiviteten hade stannat av i cafeterian och det var nog ingen som undgick vad som hände vid ingången, inte ens lärarna, men trots det var det ingen som gjorde något. Alla bara satt där, som om de tyst gick med på det hela. Som om de tyckte att det var okej, när Colin sa att det var sånt som gjorde Oscar upphetsad om kvällarna.
Alexander ville nästan skratta och säga hur fel Colin hade. Oscar avskydde när folk stirrade och han hatade uppmärksamheten. Han skulle aldrig bli upphetsad av någonting sådant. Det var ju så simpelt, egentligen. Allt som krävdes vad att föra läpparna längs den skarpa käklinjen, kyssa den där känsliga punkten precis under örat innan man fortsatte ner för hans smala hals och-,
Handen mot kinden var både välkommen och oväntad och den brännande smärtan fick Alexanders huvud att klarna. Två par ögon, fler – med hela salen som vittne, var fästa vid honom. Det ena paret såg ut att vilja begrava honom levande på någon ödslig plats medan det andra paret sken som om det förväntade sig stordåd. Hans hjärna fungerade inte som den skulle och det krävdes ytterligare ett slag från den lockige killen, han med tårar i ögonen, innan Alexander äntligen reagerade. ”Vad i helvete?”
Händerna slöt sig som hårda nävar runt Oscars stickade tröja och den tunna kroppen trycktes upp mot väggen. Muskeln i Alexanders käke började rycka och han flackade lite med blicken. Sist Oscar var upptryckt mot väggen hade det varit helt annorlunda och Alex visste inte vad han skulle göra nu. En del av hjärnan spelade upp de suddiga minnena från nyårskvällen och han började dunka Oscar mot väggen för att få bilderna att försvinna. Han började skrika om jävla kungligheter och äckliga bögar men de där mörka ögonen slutade aldrig kolla. Slutade aldrig att döma.
Någon mycket större och starkare slet tillslut bort honom från Oscar som tyst sjönk ihop på golvet och Alex brydde sig inte när professor Nightley ledde honom från cafeterian. Han brydde sig inte heller om det faktum att den gamle mannen som såg ut att vara så skröplig, var stark nog att släpa bort honom med ett grepp kring hans nacke som säkert skulle lämna märken. Det var inte förrän professorns ord letade sig in i hans hjärna som han blev medveten om sin omgivning. Nightley skulle ringa hans pappa och Alex insåg med ens att Oscar förstört hela jävla livet för honom. Det fanns inte en chans att hans pappa skulle låta honom fortsätta med fotbollen efter det här – och ändå var det Oscar som börjat.
Vad tänker ni? Vad känner ni? Era ord får mig att vilja fortsätta.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 30 jan 14 - 23:51 | | Jag tänker att det här är riktigt bra och jag känner att jag bara vill läsa mer och mer. | Aloneh - 26 jan 14 - 01:29- Betyg:  | Älskar den, varken tänker eller tycker så mycket men fantatiskt skrivet.
Perfekt kvälls läsning haha, du är verkligen begåvad!:) |
|
|
|
