Inte som i sagorna - del 3 |
Jag minns en kväll, några månader efter bråket ovan. Vi hade bott i Göteborg i ett och ett halvt år, och äntligen hade jag fått ett jobb på ett bokförlag. Jag gjorde mig i ordning för en fest på jobbet, som bara skulle bestå av lättöl och cider, och mest fanns där för att de anställda skulle lära känna varandra. Mitt bruna hår var uppsatt i en vacker knut och stora lockar föll ner längs sidorna av mitt ansikte. Jag betraktade mig själv i spegeln, de blåa ögon, som omringades av mascaran, var dystra och ett grönt blåmärke syntes på kinden, trots att jag sminkat över den med tonvis med foundation. Det var ett avtryck av Jonas hand. Jag hade berättat om festen och han hade blivit arg. Det var för en månad sedan, och blåmärket hade, tack och lov, minskat. Nu stod jag där, sminkad och klar. Trots att han sagt nej. Jag lät blicken lämna ansiktet och tittade ner på den svarta klänningen som slickade sig längst min kropp. Jag ville känna mig fin, och lade nöjt märke till hur mina former framhävdes. Jonas klev in i rummet och stannade när han såg mig. Han var inte samma glada Jonas längre, men trots det älskade jag honom lika mycket. Vi hade våra bråk, men han var ändå den rätta och ibland visade han upp den riktiga Jonas. Det fick mig att stå ut. Jag log åt honom, men han besvarade det inte.
”Ska du verkligen ha den klänningen?” frågade han och mitt leende dog ut.
”Ja?” Det var det enda jag kunde svara, och jag kände hur kroppen sjönk ihop. Han suckade.
”Aja, vill du se ut som en slampa så får du väl göra det”. Kall. Det var det rätta orden som beskrev honom. Kall hade han blivit. Jag betraktade mig själv i spegeln en sista gången innan jag gick förbi honom. I hallen kom han ifatt mig och tog tag i min arm. Hans fingrar borrade sig in i min hud.
”Vad vill du?” frågade jag, något irriterad. Han snurrade på fingret. Jag svalde. Han lyfte blicken och mötte min när jag fortfarande stod kvar, orörlig. Hans ögon var svarta.
”Vänd dig om” väste han fram. Jag kved till och lydde honom. Hans slutade kolla på mig, som om han var äcklad av att se mig, när han drog ner dragkedjan till min kjol. Han bad mig att böja mig framåt. Jag gjorde som han sade och höll andan.
”Du ska inte känna dig du vill knulla någon idiot ikväll, din slampa”.
Festen hade kunnat bli mycket bättre än vad den var. Det var inget fel på arrangemanget, utan på mig. Jag hade ont, det var som om han slitit sönder mig inombords. Trots det lärde jag känna Linda. En svarthårig hårdrocksbrud med ett hjärta av guld. Hon lyckades få mig på lite bättre humör och för första gången på flera månader kände jag mig lycklig, sedd och uppskattad.
När jag kom hem låg Jonas i sängen, och när jag skulle lägga mig bredvid honom väste han att han hade bäddat i soffan, att där kunde jag ligga.
Ni ser honom som ett monster. Det förstår jag. Han var ett monster, eller, en del av honom var ett monster i allafall. Men ni såg inte hur han var när han inte var arg. Det fanns en anledning till att jag föll för honom, och fortfarande älskade honom trots allting han utsatte mig för. Det fanns stunder då hans ögon glittrade och skratt fyllde lägenheten. Det fanns stunder då vi åkte iväg och vandrade i skogen, bara han och jag. Det fanns stunder då vi låg tätt intill varandra i sängen och pratade om livet. Och det absolut bästa stunderna var när han kunde omfamna mig när som helst och låta mig drunkna i ett hav av oändlig kärlek. Vi älskade med hela våra hjärtan, och det var kanske därför vi hade de bråk vi hade. Jag kunde också vara ett monster. Ibland kunde jag bli svartsjuk när han pratade med någon annan tjej, och då ignorerade jag honom i flera dagar trots hans desperata försök att få kontakt med mig. Ibland kunde jag slå först, under våra bråk. Jag kunde bli så oerhört arg på honom att jag ignorerade vad han skulle utsätta mig för, och slog. Hårt, oftast. Han började blöda från munnen en gång.
Jag minns speciellt en dag när jag kom hem storgråtandes. Han mötte mig i hallen med den där bekymrade rynkan i pannan när han hörde mig och jag kastade mig in i hans famn. Hulkandes berättade jag om hur någon spridit rykten om mig till alla på vår avdelning. Han vaggade mig fram och tillbaka och viskade att ”Vad är det jag sagt? Människor är hemska. Vänner är hemska. Jag varnade dig. Från och med nu är det bara du och jag, okej? Jag kommer aldrig skada dig” Jag nickade och begravde ansiktet i hans bruna lockar. Han fanns där när många andra valde att blunda.
3 år. Vårt förhållande höll i 3 år. Det sista året blev han arg för ingenting, om vi gick på stan och jag kollade på en annan kille, slog han mig tills jag kollapsade, när vi klev in i lägenheten. Jag var rädd, men samtidigt så otroligt trygg och jag intalade mig själv att ”så länge jag gör som han säger är allt okej”, men tillslut dög inte ens det. Allt jag gjorde var fel. Jag började backa, samtidigt som jag inte ville lämna honom, för han var så fulländad och perfekt. Livet vi hade var perfekt, bakom alla slag och bråk.
Och så kom dagen. Jag minns den i detalj. Jag trodde att hans ord var det enda som kunde orsaka sådan smärta, men den dagen visste jag att det fanns något ännu värre. När jag klev in i lägenheten visste jag direkt att något var fel. Oerhört, oerhört fel. Det var en tryckande tystnad. När jag släppte ner väskan på golvet ekade det mellan väggarna. Något är fel, fel, fel, fel, tänkte jag medan jag stegade fram i hallen. Jag smög, som för att skapa så lite ljud som möjligt. På badrumsdörren hängde ett brev och jag skakade på huvudet, i protest, som för att säga emot mig själv och det som var så uppenbart. Med darrande fingrar och tårar som tog över mitt synfält öppnade jag det. Jag minns fortfarande varenda ord av det.
Älskade Aurora. Jag minns dagen vi träffades. Du hade haft de där snygga, svarta byxorna på dig och jag råkade spilla kaffe på din nyköpta jacka. Minns du det? Du kom som en stoppkloss mitt i all stress och när du såg på mig var det som om marken föll under min fötter. Ingen har någonsin fått mig att känna så. Jag älskade dig från första stund.
Jag är ledsen för allting. Eller nej, inte allt. Inte de glada stunderna då vi äskade så villkorslöst och djupt. Det är jag inte ledsen för. Jag är ledsen för allt annat. Jag har varit ett monster. Ibland kunde jag bli så, så arg på dig och jag tappade kontrollen. Jag ville aldrig göra dig illa. Du var det viktigaste i min värld. Jag förstår om du, och resten av er, ser mig som en sjuk, dömd människa. Och det kanske jag är också. Jag vill bara säga att jag är ledsen. Den smärta jag känner går inte att förklara.
Aurora, allt kommer nu. Allt. Alla slag, alla ord, allt ond jag någonsin gjort dig. Dina oskyldiga, blåa ögon som betraktade mig med sådan skräck. Jag klarar det inte. Hur kan jag ha.... hur... Aurora, du förtjänar mer än mig.
Världen förtjänar mer än mig. Jag vet att jag gör rätt. Det hat jag känner mot mig själv, Aurora, det är avgrundslöst. Jag är så ledsen för alla sår jag skapat. Jag menade innerst inne bara väl. Tanken på att förlora dig gjorde mig galen, och ibland kändes det som om jag gjorde det. Jag ville ha varje liten del av dig för mig själv.
Aurora, jag älskar dig. Glöm aldrig det. Och förlåt.
Öppna inte badrumsdörren. Lova det, Aurora. Öppna inte badrumsdörren.
För alltid din,
Jonas
Jag öppnade badrumsdörren. Jag kommer aldrig glömma synen som mötte mig. Med en duns föll jag ihop på golvet och jag skrek, skrek tills luften gick ur mig. Det fanns inga ord längre, han hade krossat allt. Jag gungade fram och tillbaka, fram och tillbaka, låtsades att jag satt i Jonas famn och att han tröstade mig så som han alltid brukade göra.
”Varför?” hulkade jag fram mellan tårarna. En fråga utan svar. Jag hatade honom, jag hatade honom så avgrundslöst för att han lämnade mig efter all smärta han redan gett mig. Han tog den lätta vägen ut och kvar stod jag, söndertrasad, sårig och fallfärdig. Hur kunde jag vara så dum? Hur kunde jag tillåta allt han gjorde? Allt kom på en gång. Ni förstår, när han levde fanns det inga tvivel. De kunde komma ibland, som små blixtrar, men försvinna lika fort när jag såg honom. För jag menar allvar, när jag säger att han var min livs kärlek. Men nu fanns han inte där och kunde ta bort mina tvivel, och för första gången såg jag. Jag blev hatisk. Jag kunde knappt andas och jag vill slå. Slå kroppen i badkaret, slå mina föräldrar och vänner som aldrig gjorde något för att hjälpa mig eller varna mig, trots att de visste. Men allra mest ville jag slå mig själv.
Det var Linda som hittade mig. Eller, räddade mig är nog rätt ord. Hon visste att jag aldrig missade ett jobbtillfälle, hur sjuk jag än var, och när hon inte hade fått kontakt med mig på flera timmar beslutade hon sig för att åka hem till mig. Hon hade ingen aning om vad som väntade henne. Jag satt med Jonas livlösa kropp i min famn, när hon klev in genom badrumsdörren. Jag stirrade rakt ut och såg henne inte, trots att hon stod precis framför mig och skrek. Ambulans tillkallades och jag lades in på psykakuten. Hela min verklighet rasade samman.
Det har gått några månader nu och här sitter jag, med pennan i handen och försöker genomföra det psykologen bad mig att göra. Skriva ner min och Jonas berättelse. Det har skadat mer än vad det har hjälpt. Jag saknar honom. Jag saknar hans leende och de gröna ögonen. Jag saknar till och med hans ilska, för den ilskan var ett tecken på att han levde. Nu är han ingenting. Jag är ingenting. Jag vet att han gjorde fel, och att han var ett monster. Jag hatar honom, det gör jag. Samtidigt skriker hela min kropp efter hans kärlek och värme. Jag kommer på mig själv med att hela tiden ursäkta honom, vilket jag vet är fel. Men jag menar allvar när jag tycker att bråken var bådas fel, inte bara hans.. Jag är fri nu. Men han tog någonting från mig den dagen han försvann.
Ibland, under dagar som denna, tänker jag tillbaka på när jag var liten. Jag minns kvällarna när mamma smög in på mitt rum för att berätta sagor. Vi låg där i sängen i flera timmar, och oftast slutade det med att hon somnade. En saga jag var speciellt förtjust i handlade om ett kungapar, som de flesta sagor handlar om, och de bodde i ett majestätiskt slott. Det vackraste slottet världen någonsin skådat, med guld och kristaller överallt. De hade allt, mat på bordet, tjänare som passade upp på dem och ett helt folk som gav dem sin kärlek. Men de var aldrig lyckliga, aldrig någonsin och en dag fylldes slottets salar med skrik. Så fortsatte det. Dag som natt kunde tjänarna höra deras desperata, ilskna, ledsna, hatiska skrik och för varje bråk dog någonting mer hos dem. Den annars så stolta och mäktiga kungen skrumpnade ihop till en grå och liten man, och drottningen som i hela sitt liv fått folk att tappa andan av sin skönhet, lät håret hänga i långa testar och gick runt med flera dagars gammalt smink. Glimten som förut funnits i deras ögon hade slutat existera och folket kunde bara se på hur de gick sin dom till mötes. Trots de många sömnlösa nätterna av bråk och tårar höll de ihop, för landets skull. Men deras hjärtan hade varit utan kärlek så länge att de glömt bort hur den känslan kändes, och tillslut råkade folket ut för deras desperation och vrede. Efter månader av intriger övergav folket staden, och kungaparet lämnades kvar. Ensamma. Och där spenderade de sina sista dagar, i var sitt rum på det övergivna, kalla slottet. Jag minns att jag lovade mig själv att aldrig hamna där jag med. Mitt femåriga jag skulle vara besviken.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Aprikos - 23 jan 14 - 22:48- Betyg:  | Alså gud, tårögd och otroligt berörd. Så vacker och så hemskt.
Sitter här helt mållös och bara undrar hur du kan skriva så fantastiskt.denhär novellen kröp verkligen in i hjärnan på mig!
♥ |
|
|
|
