I hate (almost) everything about you- del 6 [m/m] |
- kapitel 6
Måndagen betydde sovmorgon denna vecka, men inte för Andy. Han hade skippat gårdagens fotbollsträning eftersom han varit sjuk, ville inte dra på sig något igen. Men nu började det krypa i kroppen och han tog snabbt på sig ett par svarta mjukisbyxor och en röd huvtröja innan han lämnade det tysta huset. Han tyckte om att springa, inte bara för att det var effektiv träning utan för att det också var skönt att slippa tänka ett tag. Det var avslappnande att bara behöva koncentrera sig på andhämtningen och fötternas nedtrampande mot asfalten. Det var tyst utomhus också så här tidigt på morgonen, bara några få bilar som åkte förbi. Dom gånger han mötte någon annan löpare så fanns det alltid ett par hörsnäckor ipluggade i öronen, Andy däremot föredrog att springa utan musik och bara höra den där tystnaden i sitt eget huvud.
Fotbollen hade han börjat med i 8an, ganska så sent jämfört med sina lagkompisar som spelat sedan dom var ungefär sju. Men han hade talang, och han tyckte fotboll var jättekul så det spelade väl inte någon större roll när han börjat. Någon annan sport skulle han nog inte riktigt kunna tänka sig. Hockey var alldeles för mycket tacklingar, även om Andy inte totalt avsaknade muskler så skulle han flyga som en vante på isen, och basket var han alldeles för kort för. Skulle ju vara lagom fånigt om någon behövde ta upp honom på axlarna för att han skulle kunna göra mål i korgen.
Han fortsatte ner mot sjön och strök undan den rödsvarta luggen ur ögonen, ökade på farten lite mer.
Man kunde tro att sovmorgon betydde att man skulle slippa första lektionen, den hemska dubbeltimmen med matte, men nejdå. Den var bara framflyttad lite.
”Ville du hänga med till tatueringsstudion?” frågade Jake när dom gick mot klassrummet.
”Åh var det idag?”
”Yes, klockan fyra, så jag måste gå lite tidigare. Fast det hindrar väl inte dig?” flinade han.
Liam skrattade till. ”Inte alls. Men ja jag följer gärna med.” Han hade själv funderat på att tatuera sig så det skulle vara kul att vara med och se hur det gick till live liksom. Att han var nålrädd var ju en annan sak.
”Fast du får ju skriva på kontrakt först, tystnadsplikt typ. Ifall jag skulle fjolla mig och börja skrika och gråta och ha mig.”
Liam skrattade igen, la armen om Jakes axlar och gav honom en besviken blick. ”Inget filmande alltså?”
”Då måste jag ju kanske döda dig”, log han och ryckte på axlarna.
Det var som att kliva in i en annan värld där i mattesalen. Hela atmosfären blev lite tyngre och dystrare.
80 minuters nedräkning med start nu.
När lektionen var slut var Andy en av dom första ut då han suttit långt bak. Inte långt därefter kom Liam ut och Andy tvekade en liten stund innan han gick fram till honom.
”Gick det bättre idag eller?” Han frågade det som en vanlig fråga utan någon sarkasm.
Liam såg förvånat mot Andy, undrade om frågan verkligen varit riktad mot honom, men jodå det såg så ut. Pontus och Johan såg lite undrande på honom, sedan menande på Andy. Dom behövde inte säga något för att Liam skulle förstå exakt vad dom tänkte.
Liam drog på munnen till ett flin. ”Vad fan pratar du om? Emo.” Han skrattade till lite med Pontus och gick sedan iväg mot deras skåp utan en enda blick mot Andy.
Andy såg efter Liam, svalde hårt. Han kände sig bara fruktansvärt förödmjukad och dum i huvudet. En av Liams kompisar, den långa rödhåriga, Johan kanske han hette, vände sig om och såg på honom med den där nedlåtande blicken. Vilket fick Andy att snabbt vika undan med sin egen och börja gå mot den motsatta korridoren där hans skåp låg.
Han hade lagomt tagit ut franskaböckerna och kollat schemat när någon grep tag i hans axel. I nästa sekund var han upptryckt mot skåpet och stirrade in i Liams gröna ögon.
”Vad fan håller du på med?! Jag sa ju att det där inte betydde att vi blivit några jävla kompisar igen!” röt han till. Andy bara såg på honom, blev faktiskt rädd. Liam var mycket starkare än honom och han såg inte så lite förbannad ut.
”Men..”
”Fattar du?” Liam tryckte till honom igen innan han släppte honom och med snabba steg försvann längs korridoren igen.
Han hade såklart inte varit beredd på Andys fråga, dom brukade ju inte ens prata med varandra i skolan, dom pratade bara när dom blev tvungna, som hemma när deras mammor kom med några superroliga idèer. Pontus hade halvt roat, halvt skeptiskt frågat vad det där hade handlat om när dom kommit tillbaks till skåpen efter lektionen. Liam hade spelat oförstående och sagt att han inte hade en aning. Det fanns inte på kartan att han skulle säga ´jo men jag fick mattehjälp av honom igår.´ I deras ögon var Andy ´den där jävla emon´ och det var ju vad Liam också brukade säga. Inte direkt till honom längre, det hade han slutat med förutom undantaget idag då, men ändå.. Hans kompisar skulle inte reagera med en axelryckning bara.
Kunde inte Andy bara vara nöjd med det och hålla käften? Så som han hade gjort hittills?
Det var bara Jake av hans kompisar som inte såg några större fel med EmoAndy. Han tyckte ju för guds skull att Liam skulle lägga in en stöt på honom istället. Hur seriös han var visste han dock inte. Ibland förstod han sig inte på Jake överhuvudtaget.
Han hoppades åtminstone att Andy hade förstått budskapet. Han skulle inte prata med Liam i skolan. Och speciellt inte inför hans kompisar.
Jake som hade stannat kvar ett tag för att prata med matteläraren kom ikapp Liam och lät en aning upprörd. ”Vad gjorde du?!”
”Vadå?”
”Jaa men där borta. Jag såg ju hur du smällde upp Andy mot skåpen!”
”Jaha det”, flinade han. ”Äh han gjorde något för att förtjäna det.”
Även om han såg Jake som sin bästa kompis hade han inte berättat något om matten med Andy, det skulle bara vara pinsamt.
Jake suckade. ”Det tror jag inte. Okej jag fattar att ni inte tycker om varandra och det är klart du stör dig på att ni måste gå på samma lektion ibland, men du behöver väl inte bli så jävla våldsam.”
Liam stannade till och såg på sin kompis. ”Alltså vad håller du på med? Sedan när började du försvara Andy? Vad jag vet hatar han dig lika mycket som han hatar oss andra.”
En suck ifrån Jake.” Nej jag känner ju inte honom, jag tycker bara.. ”
”Som att du aldrig har petat på någon då? Det kanske inte alls var du som hamnade i slagsmål med den där punkaren på stan förra veckan?”
”Men gud ta det lugnt!”
Liam tänkte inte alls ta det lugnt, han blev bara irriterad. Han började gå igen men kastade en snabb blick över axeln på Jake som stod kvar.
”Gå och hör hur han mår då!”
”Fy fan vad omogen du är Liam!”
”Vad bra då! Jag bryr mig inte.”
Han gick ut ifrån skolan, smällde igen dörren så hårt han kunde och drog upp en cigarett ur fickan. Helvete.
Han förvånade sig själv med att inte gå hem, utan var snällt med på resten av lektionerna. Han blev totalt ignorerad av Jake och skämdes faktiskt över hur han hade betett sig. Det hade ju varit Andy han varit irriterad på, inte Jake. Omogen och barnslig hade varit helt rättvis benämning på honom.
När klockan var halv fyra och Jake reste sig upp från stolen och slank ut genom dörren följde Liam snabbt efter.
”Jake!”
Han vände sig om med en suck och drog på sig jackan. ”Vad vill du?”
”Följa med..”
”Jaha”, sa han ointresserat och gick mot ytterdörren.
”Du..”, sa han när han kom ikapp. ”Förlåt för att jag bitchade sådär. Okej?”
”M-hm.”
Han gav inte upp utan följde med ut. ”Det var skitomoget. Jag var redan irriterad och så.. blev det värre när du sa sådär.”
Jake såg äntligen på honom. ”Jag sa inte att jag tycker om Andy och att du borde gå och krama honom eller något. Jag tycker bara det var onödigt att göra illa honom.”
Liam nickade. ”Jag vet. Sorry.”
”Det borde du säga till honom.”
Det hade kanske varit lite överdrivet av honom att ta i så väldigt mot Andy, men.. han fick väl skylla sig själv när han betett sig som att dom var samma gamla kompisar igen.
”Vad handlade det ens om?” fortsatte Jake.
”Inget speciellt.”
”Nehej.”
Dom gick tysta in mot stan som bara låg fem minuter bort.
”Du har inte tänkt på.. alltså ni måste ju ha varit kompisar av en anledning förut, inte bara för att era morsor föste ihop er, ni var väl med varandra frivilligt ibland också?”
”Jaa men det var länge sedan. Det är inte som att vi är samma personer fortfarande.”
”Så himla mycket förändras man inte Liam. Okej man får nya intressen och mognar, förhoppningsvis”, tillade han och såg menande på honom ”men man gör ju inte någon jättedrastisk personlighetsförändring, inte i normala fall åtminstone.”
Liam suckade och körde ner händerna i jackfickorna. ”Då är vi väl inte normala fall vi två då.”
”Lägg av, jag menar bara.. okej du betedde dig tydligen som ett as mot honom på högstadiet?”
Han ryckte på axlarna. Han hade nog nämnt det ja.
”Och du har inte varit jättetrevlig mot honom på gymnasiet, men det kanske skulle vara en början att be om ursäkt.. bättre sent än aldrig du vet? Onödigt att vara så osams när ni varit polare..”
Vad kom allt det här ifrån helt plötsligt? Varför skulle han ha någon himla längtan till att bli förlåten av Andy för? Han behövde inte bli förlåten. Det spelade inte honom någon roll.
”Jag har andra polare.”
Jake verkade ge upp för tillfället och tystnade igen medans dom fortsatte gå.
”Är det lugnt mellan oss eller?” undrade Liam.
Han tyckte inte om att erkänna det ens för sig själv. Han ville gärna tro att han var oövervinnlig och att han skulle fixa vilka problem som än dök upp. Men sanningen var att hans stora rädsla var att han skulle bli ensam. Att folk skulle tröttna på honom av olika anledningar. Om Jake skulle tröttna..
”Ja, det är lugnt. Men du beter dig fan som en pms-brud ibland.”
”Jag vet. Kanske behöver köpa lite choklad och titta på romantiska komedier.”
Jake drog på munnen. ”Och kanske få dig något. Kanske därför du är så grinig, du är sexfrustrerad.”
Liam flinade till. ”Kanske det. Det blir i alla fall fest i helgen. Tänk jag var hemma hela förra helgen.”
”Jag med faktiskt, eller ja hos dig då, men nykter och ordentlig, vi var fan riktigt duktiga. Åh, här är det.” Han drog upp dörren till studion och dom möttes direkt av det surrande ljudet. Jake tog ett djupt andetag och vände sig om mot Liam. ”Kom ihåg, inga mobilkameror.”
En timme senare gick dom ut ifrån studion, den ena mer skakig än den andra.
”Fy helvete, jag kommer aldrig våga det där”, sa Liam och såg mot Jakes arm igen som nu var inplastad.
Jake bara skrattade. ”Du är helt vit i ansiktet! Behöver du sätta dig ner eller?”
”Nej. Men det blödde ju till och med”, mumlade han när dom började gå mot busshållplatsen.
”Det var ju bara i slutet”, log han mot Liam. ”Jag fattar inte hur du lyckades göra den där piercingen om du blir illamående av att se en nål bara.”
”Jag blundade den gången..”, erkände han. ”Och jag fick ligga ner.”
”Fick du syrgas också eller?” Hans kompis skakade roat på huvud innan han vred på armen för att inspektera den nya gadden.
Han hade inte ens skrikit. Liam var mäkta imponerad.
Mobilen pep till i hans ficka och han tog upp den. Ett sms från Nataly, en tjejkompis bara. Det kunde vänta till senare.
Jakes buss kom först och dom sa hejdå, den vanliga halvkramen och ett ´ses imorgon´. 10 minuter senare var även Liam hemma igen. Busshållplatsen låg bara några hundra meter ifrån deras hus, men något, eller någon rättare sagt, hann fånga hans uppmärksamhet. På motsatt sida gick Andy, mot busshållplatsen in mot stan såg det ut som. En lite gnagande känsla uppenbarade sig i hans bröst. Allt på grund av vad Jake hade sagt. Fan, kunde han inte bara ha hållit sina åsikter för sig själv?
Andy verkade inte ha sett honom, gick i ganska snabbt tempo. Dom röda slingorna i håret syntes på långt håll och matchade t-shirten som stack fram under den svarta jackan han bar. Egentligen var det så pass varmt att man nog inte behövde jacka, men av gammal vana hade Liam också på sig sin, man väntade sig ju inte direkt att det skulle vara varmt och skönt i början av maj.
”Andy!” ropade han.
Andy vred snabbt på huvudet när han hörde sitt namn, han hade mycket väl hört vem det var men inte lyckats hindra reflexen att ändå titta ditåt. Nu vände han hastigt tillbaks blicken och fortsatte gå.
Vad skulle Liam göra? Skrika mer elaka saker efter honom? Andy som bara hade varit idiotiskt snäll och hjälpt freaket med matten som han var så värdelös på. Andy som bara hade frågat helt spontant om det gått bättre på matten idag. Fast han borde såklart ha förstått att ingenting hade ändrats, det var inte ens lagligt att ställa en sådan fråga, en helt jävla allmän fråga. Klart han förtjänade att bli förödmjukad inför både Liams så kallade vänner och andra klasskompisar som varit inom hörhåll. Självklart.
”Andy vänta!”
Idioten kom småspringande över vägen och slöt upp bredvid honom, strök den blonda luggen ur ögonen. Varför var hans ögon alltid tvungna att lysa? Var han något slags ufo eller?
”Du..”
”Jag vill inte höra Liam, kan du bara gå eller?” sa han irriterat och fortsatte mot busshållplatsen. Han skulle hem till Nicholas, någon som åtminstone inte var våldsam.
”Men idag..”, fortsatte Liam ändå och började gå bredvid honom med något besvärat ansiktsuttryck. ”Det var dumt gjort, okej?”
Andy stannade till sist till. ”Dumt gjort att inte vänta tills någon såg eller?” Av vad han hunnit se hade det bara varit dom två där när Liam smällde upp honom mot skåpet. Han hade faktiskt blivit rädd då. Det var ju inget okänt faktum att Liam var stark, och dessutom hade hett temperament. När dom verkligen varit kompisar hade Liam blivit nästan förtvivlad ifall Andy ramlade på asfalten och fick något skrubbsår, men även efter dom slutat vara kompisar så hade Liam inte ens varit i närheten av att göra illa honom, inte förrän idag.
”Du vet vad jag menar”, suckade Liam. Han var inte den som bad om ursäkt, det hade han alltid haft svårt för. Men trots att han hade blivit förbannad på Jake när han sa till honom så insåg han ju att han gjort fel. Just därför hade han blivit förbannad - Öm punkt.
Något flimrade förbi i Andys ögon, nästan som att han såg ledsen ut i några sekunder. ”Jag skulle inte ha gjort illa dig”, sa han till slut och stack ner händerna i jeansfickorna då han inte visste vart han skulle göra av dom.
”Nehej..”, sa Andy lågt.
”Men jag sa ju till att det där med matten inte förändrade något”, fortsatte han, nästan i försvarsställning igen.
”Men seriöst! Jag frågade inte ifall du ville hänga med mig hem, jag frågade om matten! Efter mattelektionen. Inte något superallvarligt kompisaktigt, eller tycker du det? Isåfall ser vi väldigt olika på den saken.”
Liam blev tyst igen. ”Ja men vad fan förlåt då!” kastade han sedan ur sig.
Andy såg en aning sammanbitet på honom en stund. Om Liam verkligen hade menat det hade det kanske känts lite bättre, men varför skulle han göra det?
”Är det för att du tror att jag ska berätta för mamma eller? Du vill inte få skäll av Cathy, det handlar om det, eller hur? Väx upp Liam.”
”Va? Nej! Så är det inte alls”, sa Liam irriterat. Han hade inte ens tänkt tanken. Vilket betydde att han måste ha brytt sig lite, lite grann om Andy ändå. Vilket han jämt hävdade att han inte gjorde.
Varför hade han inte bara tänkt på det där med deras mammor? Eller åtminstone sagt´ja´ nu när Andy frågade ifall det handlade om det. Nu var det försent i vilket fall.
”Nehej men.. jaha”, sa Andy dumt. Det lät ju konstigt nog som att Liam var ärlig, att det inte alls handlade om någon rädsla för att Cathy skulle få veta. Hon hade nog ändå fått höra en hel del genom åren. I vintras hade Liam hamnat i bråk med några killar från en annan skola, och det var Cathy som fick komma till polisstationen och hämta hem en son med näsblod och svullen läpp. Han hade inte fått något straff eller så, dom hade förmodligen bara velat skrämma honom lite för att han skulle fatta allvaret. Det kanske i själva verket skulle vara bra för honom att hamna i någon slags samhällstjänst.
Ett tag efter det där korta polisstationsbesöket hade det faktiskt verkat något lugnare runt Liam. Om dom fortfarande hade varit kompisar skulle Andy ha försökt prata med honom, fråga vad problemet var, för det måste ju ligga någon skit någonstans som gjorde att han betedde sig sådär. Men nu var dom inte kompisar och Andy skulle inte bry sig om Liam så hamnade i fängelse. Eller.. inte fängelse kanske. Då skulle han förjävligt nog blivit orolig. Han hade ju sett på prison break vad dom kunde göra med nya fångar. Men han skulle i alla fall inte bry sig ifall Liam blev spöad igen. Om han fick läppen spräckt en gång till kanske han skulle bli tvungen att ta ur den där silvriga ringen. Han hade alltid varit svag för piercingar på killar och av just den anledningen störde det honom att Liam hade en. Om han ändå bara hade kunnat vara ful..
”Skulle inte du någonstans eller?” sa Liam och höjde på ögonbrynen.
Han suckade lågt. ”Jo innan du stoppade mig var jag på väg till bussen. Så.. eh.”
Det såg ut som att han tänkte säga någonting mer men som uppenbarligen uteblev och Liam såg efter honom en stund när han fortsatte mot hållplatsen, han blinkade sedan snabbt till och vände sig om för att gå hem. Verkligen en lyckad dag. Ibland kände han bara för att lägga sig ner och gråta, något som aldrig skedde i verkligheten, utan att egentligen veta varför.
___________________________________ ________
Uppskattar att höra vad ni tycker, och gärna något mer specifikt än ´bra´ eller ´dåligt´ :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | JennnyJ - 23 jan 14 - 20:24- Betyg:  | | Okej, Liam har nu officiellt hamnat på min favoritlista. Du är duktig på att visa de olika förhållandena mellan kompisarna och jag tycker om hur i alla fall Liam börjar skärpa till sig! Det känns som om någonting kommer hända snart och jag sitter och försöker klura ut precis vad det är och vem det kommer hända. Kanske kommer någon av dem börja gå ut med någon, antingen kille eller tjej, som den andra absolut inte gillar och medan kompisen till sagda person kommer tycka att de två är perfekta och jättegulliga tillsammans så kommer personen inte att se något gulligt i det, för hur kan /han/ passa med honom/henne? (jag förvirrar mig själv med mina ord, så jag förstår om du inte hänger med) I alla fall, det ska bli spännande att se vart du tar den här historien! |
|
|
|
