Inte som i sagorna - del 2 |
”Aurora vad är det som händer?” Jag minns det som igår. Telefonsamtalen och de olästa meddelandena. Jag förstod dem, det gjorde jag verkligen, vi hade varit så nära varandra och nu fanns de inte längre. Eller, det gjorde de ju, de kände det bara inte.
”Är det dina vänner igen?” Jag rykte till och mötte hans blick. Vi låg ihopkrypta i soffan och kollade på någon gammal kärleksfilm. Ett halvår hade gått sedan den där kalla Januarimorgonen och jag var fortfarande lika kär. Jag nickade. Han snörpte på munnen och en svag ilning av rädsla for genom mig. Han snörpte alltid på munnen innan han blev arg.
”Förlåt, jag ska int...” Jag avbröts när han tog telefonen från min hand och kastade iväg den. Den landade med en duns på andra sidan vardagsrummet. Sedan återgick han till att stryka mitt hår. Fram och tillbaka, långsamt. Jag andades ut. Han är inte arg, tänkte jag, som för att försöka lugna hjärtat som slog hårt, hårt i min bröstkorg. Vi hade flyttat till en större lägenhet för två månader sedan, från Stockholm till Göteborg. ”Det kommer bli kul!” hade Jonas sagt när jag tvekat. ”Bara du och jag”. Och han hade rätt. Ibland kunde jag stanna upp och undra om det bara var en dröm. Om jag snart skulle vakna upp och inse att ingenting var verkligt. Så kan jag känna än idag. Det var något med honom, något overkligt och vackert. Skrämmande. För det kunde han vara, skrämmande. Ibland kändes det som han inte hade kontroll över sig själv. Ibland fruktade jag för mitt liv. Ibland färgades våra nätter med skrik. Ibland, ganska ofta faktiskt, kunde grannarna ringa på och be oss vara tysta. Men det var bara ibland. För det mesta var han världens vackraste människa och jag älskade honom. Älskade, älskade, älskade honom. Varje morgon väckte han mig med en lätt puss på pannan, ”älskling, kom upp” viskade han, med sin raspiga morgonröst. Om han var på extra bra humör kunde jag få en kudde i huvudet i stället, och då spenderade vi de första två timmarna av dagen med kuddkrig. Ibland kunde vi skratta åt absolut ingenting, tills vi fick ont i magen. När jag var ledsen drog han mig intill sig och vaggade mig fram och tillbaka, som för att vagga bort det som gjorde ont. Han lyckades alltid. Ingen kunde fånga upp och rädda mig så som han kunde. Jag vet inte hur många nätter vi spenderade bredvid varandra med målarfärg upp till armbågarna, fnittrandes, småfulla och så otroligt lyckliga. Morgnarna efter skrattade vi tills vi grät när vi såg våra tappra försök att måla av varandra. Det var så mycket glädje. Han färgade mitt liv, och jag hans. Tillsammans målade vi vår alldeles egna värld och där fanns bara vi. Han och jag. Jag hade inte tid för vänner eller familj längre. Han blev min familj. Dessutom ville han inte att jag träffade dem. ”Jag vill ha dig för mig själv, älskling. Vi kan gå nästa gång” sa han varje gång jag frågade om vi inte skulle gå på mammas födelsedagskalas ändå. Alla inbjudningskort kastade han i soporna. Jag vet vad ni tänker, herregud, hur kan hon tillåta det? Men ni förstår inte. Ingen kan förstå. Har ni någonsin känt er riktigt älskade? Som om varje liten del av er betyder absolut allt för en annan människa? Jonas fick mig att känna mig älskad. För honom var jag hans värld. Det är en fantastiskt känsla. Och tro inte att jag aldrig sa emot honom. De flesta av bråken skapades för att jag ifrågasatte saker, speciellt varför han slängde inbjudningskort utan att jag visste om det. För det hände, ibland såg jag dem ligga i sopkorgen. Det gjorde mig rasande. Jag tror inte han var van vid att någon sade emot honom, för han blev ställd första gången jag höjde rösten. Han stod där, lutad mot köksbänken och tittade på mig ett tag. Bara tittade, tills jag hade sagt mitt och tystnaden lade sig över köket. Då var det hans tur att bli rasande. Det var första gången jag trodde att jag skulle dö. Hans gröna ögon mörknade och han tog tag i mina armar. Hårt. Jag kan fortfarande känna fingrarna mot min hud när jag tänker på det. Han skrek och slet i mig, som om jag var någon docka, och för första gången, i närheten av honom, kände jag mig oälskad.
”Jag visste det! Din jävel, du älskar mig inte! ” var de första orden han sade och mina ögon förstorades upp.
”Jonas, det gör jag viss-”
”Håll käften!” Han hade tryckt in mig i köksbänken och kanten skar in i min rygg. Jag försökte ta mig loss, men han tog bara ett hårdare tag om mina armar.
”Det gör ont!” skrek jag och stirrade in i hans svarta ögon. Jag hoppades på att jag skulle få se honom, något litet tecken på att Jonas, den kärleksfulla och vackra Jonas, fanns kvar. Men allt jag såg var hat.
”Du sa att jag var den enda, att du älskade mig, MEN JAG ÄR TYDLIGEN INTE DET VIKTIGASTE I DITT LIV!” Saliv lämnade hans mun och hamnade på mitt ansikte när han höjde rösten. Hjärtat skenade i mitt bröst och jag var rädd. Så otroligt rädd.
”Jonas, det gör ont!”
”HÅLL KÄFTEN!” Jag tystnade. Nu dör jag, tänkte jag och kämpade emot tårarna. Nu dör jag. Hans blick ljusnade när han såg hur mina ögon vattnades, och han släppte sitt grepp om mina armar. Jag stod kvar, rädd för att göra honom arg igen om jag rörde på mig. Han var tyst ett tag, som för att lugna ner sig.
”Aurora” hans röst var låg och jag tvekade, innan jag höjde blicken och mötte hans. Även han var tårögd.
”Aurora, förlåt” Jag visste inte vad jag skulle svara, jag stod bara där och betraktade honom.
”Förlåt, jag...” Han tystnade.
”Förlåt” Han sänkte blicken och andades in, ett hackigt, kort andetag.
”Jag älskar dig så mycket” hans röst var grötig och tjock, och min mage blev tung av smärta. Jag var inte rädd längre. Inte alls. Jag sträckte fram handen mot hans kind, men han värjde undan.
”Nej, jag vill inte göra illa dig”
”Du kommer inte göra mig illa” Jag såg ångern i hans blick och visste att han inte menade det han sagt innan. Jag försökte igen. Hans ögon var röda när han höjde blicken för att betrakta mig, när han kände min hand mot hans blöta kind.
”Jag älskar dig” viskade jag och kände hur underläppen började darra.
”Jag älskar dig mer än mitt liv” Han drog mig intill sig och jag blundade när jag andades in doften av honom. Av Jonas. Den riktiga Jonas.
”Så du åker inte och fira din mamma?” Viskade han och jag öppnade ögonen, stirrade på lampan ovanför matbordet.
”Nej, jag stannar här med dig”.
Jag saknade henne. Min mamma. Det hade räckt med att få höra hennes röst, att åtminstone få dela hemligheter och prata så som vi alltid gjorde innan jag träffade Jonas. Han var fantastisk och underbar, men han var inte mamma. Ingen kunde någonsin vara mamma. Jag kände mig ensam, inte ensam på kärlek för det gav Jonas mig varje dag och jag älskade honom mer än vad som egentligen var möjligt. Men sådär ensam man blev utan vänner. De hade gett upp att ringa och smsa, för de visste att de inte skulle få något svar, och nu var de borta. Jag visste vad jag hade gett mig in på när jag flyttade till Göteborg, och jag trivdes, det gjorde jag verkligen. Men ibland undrade jag om det var rätt. Om det han gjorde faktiskt var okej. Förstå mig rätt, jag älskade honom av hela mitt hjärta, men efter ett år började jag känna mig inlåst. Det började uppstå mer och mer bråk och han verkade bli mindre labil ju mer han märkte att jag backade. ”Fattar du inte att du är hela min värld?” Brukade han skrika när jag frågade varför jag aldrig fick gå ut och göra saker utan honom. Ibland kände jag mig så instängd. Men de stunderna då det bara var vi mot hela världen och jag låg med huvudet mot hans bröstkorg, tänkte jag hela tiden att det var värt det. För det var det. Hans närhet och hans kärlek var värt det. Därför var det en chock när dörrklockan ringde den där varma torsdagsmorgonen. Vi hade bott i Göteborg i ett år, Jonas hade skaffat jobb och jag sökte fortfarande efter något som passade mig. Jag öppnade dörren iförd en stor, luftig t-shirt och med mitt bruna hår uppsatt i en slarvig knut. Och där stod de. Mamma, pappa, min lillebror och mina vänner. De stod där och log och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Det var en sådan lycka, och jag kastade mig över dem, kramade dem gång på gång, andades in deras dofter.
”Vad gör ni här?!” Nästan skrek jag fram och de skrattade. Vi var allihopa tårögda och en bubblande känsla tog form inom mig.
”Vi saknar ju dig, fattar du väl?” svarade mamma och jag log. Sedan kom jag på hur jag såg ut och gjorde en grimas.
”Det här är modet i Göteborg förresten, förstora tröjor, byxlös och smutsigt, rufsigt hår. Så jag är inte alls nyvaken och äcklig” de skrattade och trängde sig in i hallen, en efter en. Mamma, med sitt stora, vackra leende. Pappa med de för små glasögonen. Mathias, min lillebror, som helt plötsligt blivit tonåring, och Jenny, Alexandra och Sabrin, lika glada och vackra som alltid. Jag visade runt dem i vår lägenhet och njöt av deras närhet. Som jag hade saknat dem. Man tror att man nått toppen av saknaden när man sitter där ensam, men när man väl träffar personerna inser man hur starkt det faktiskt var.
”Synd att Jonas är på jobbet. Men han kommer hem vid sex, då äter vi middag tillsammans tycker jag!” Jenny stötte till mig i sidan och kollade på mig med den där retfulla blicken.
”Hur går det med Jonas?” Jag log åt frågan, samtidigt som en knut knöt sig i halsen.
”Vi har det bra. Eller, fantastiskt till och med. Ni vet känslan när man hittat rätt?” Alla förutom Mathias nickade.
”Så känner jag” Mamma klev fram och smekte min kind, och den där varma blicken tog mig tillbaks till mitt rosa rum, sängen, böckerna och hennes famn igen. Klumpen växte sig starkare och jag visste inte varför, men jag ville gråta. Som om hennes beröring väckte något inom mig.
”Du ser kär ut” viskade hon och log. Jag nickade.
”Det är jag”.
Vi hade hunnit titta på film, prata om allt vi missat och börjat med middagen, när Jonas klev in genom ytterdörren. Jag vände mig om och flinade åt dem innan jag gick ut till hallen för att möta honom. Han sken upp när han såg mig, något som kunde få mitt hjärta att svämma över varenda gång.
”Hej älskling” viskade han och gav mig en puss.
”Varför är det så många jackor här?” frågade han sedan när han hängde upp sin egen. Mitt leende växte sig ännu större.
”Mina vänner och min familj bestämde sig för att överraska mig! Så det blir stormiddag ikväll” Han stelnade till när han hörde vad jag sade, och vände sig om. Jag hann se hur de gröna ögonen blev mörka. Sedan drog han handen genom håret, mötte min blick och log.
”Det är ju underbart, älskling! Låt mig träffa dem”. Jag stirrade på honom. Hörde jag rätt? Sedan skrattade jag till, ett förvånat skratt och tog hans hand.
”Självklart” Kunde det bli mer perfekt? Jag såg honom hälsa på dem, en efter en, och blev kär på nytt. Han log det där varma leendet, som visade de djupa smilgroparna i hans kinder och han var vacker. Så oerhört vacker. Resten av kvällen bestod av skratt, lekar och glädje. Jag hade inte sett Jonas så glad på evigheter, och jag var sugen på att säga ”Ser du? De är inte så farliga”. Vid 12 tiden på natten var de tvungna att gå, och jag kramade varenda en av de dem hårt, hårt innan de klev ut genom dörren och försvann. Efteråt vände jag mig om mot Jonas med ett brett leende, och sa orden jag funderat på att säga. Han stod med ryggen vänd mot mig, med händerna på den vita byrålådan i hallen.
”Det var ju inte så farligt!” Jag kunde se på hans ryggtavla hur han spände sig, men på något sätt ignorerade jag det och fortsatte. Jag var väl för glad för att riktigt kunna se.
”Det vore underbart om det alltid var såhär” fortsatte jag och tog mig fram till honom.
”Det var länge sen jag kände mig så.... hel” jag andades in ett nöjt andetag och lade händerna på hans axlar.
Det var då det hände. Och det var inte den sista. Han vände sig om med ett ryck. Jag hann inte se handen som kom farande innan den hamnade på min kind. Smärtan for genom mitt ansikte och jag föll omkull på golvet. Jag skrek inte, det var som om chocken grep tag om mina stämband. I stället låg jag där, med min egna hand vid kinden. Det bultade i den, egentligen bultade det i hela mig. Det gjorde ont, överallt. På kinden, i armarna, benen, ryggen, men mest i hjärtat.
”Så du känner dig inte hel med mig?!” skrek han och jag blundade, försökte ignorera paniken som formades i min kropp. Ni vet, slåss eller fly, det är ju det vi människor går efter i trängda situationer. Jag kunde inte göra något av dem.
”Jag är så jävla trött på dig, vet du det?” Jag ryckte till, lyfte huvudet för att kolla på honom. De orden smärtade mer än vad slaget gjort och ångesten började rinna ur mig som salta tårar. Jag mötte hans blick. Den här gången mjuknade den inte när han såg mina tårar.
”Du älskar mig inte” Hans röst var kall. Känslolös. Jag skakade på huvudet i protest.
”Jo, Jonas” min röst var grötig och jag begravde huvudet i mina armar.
”Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig” hulkade jag fram och kom på mig själv med att gunga fram och tillbaka. Smärtan var outhärdlig. Jag hade aldrig känt något så kraftfullt, den tog över varje liten del av min kropp.
”Ljug inte, ditt äckel” Han kunde lika gärna ha knivhuggit mig, det hade inte varit något skillnad.
”För skulle du älska mig, skulle du LYSSNA på mig!” Fortsatte han. Han skrek. Skrek ut orden, utan någon som helst känsla. Eller jo, en känsla fanns det. Hat. Jag lät ett kvavt skrik lämna mig, som för att överrösta hans ord, och sprang in i badrummet. Ni vet när ångesten lyckas ta över hela kroppen och kroppen, i panik, försöker kämpa emot den, och man känner att nu, nu spyr jag? Så kände jag. Jag hann precis få upp locket till toan innan jag vände ut och in på min magsäck. Efteråt lutade jag mig mot väggen och försökte andas. Ute i hallen var det tyst. En kvart senare kom han in i badrummet. Jag hade inte vågat mig ut fastän mitt huvud dunkade och jag ville gå och lägga mig. Jag undvek hans blick och han satte sig på huk, strök med tummen över min kind. Det skapade både obehag, och välbehag. Det var en lättnad att känna att han inte var arg längre, och jag mötte hans blick. Han hade den där bekymrade rynkan mellan ögonbrynen, den han alltid fick när han var oroad.
”Har jag gjort det här?” viskade han. Jag nickade. Han höll upp handen för munnen, och ganska snart hörde jag honom snyfta. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag var likgiltig. Han dödade någon inom mig den dagen, men när jag såg på honom förstod jag att han aldrig gjorde mig illa med flit. Som vanligt, när jag märkte att han var Jonas igen, försvann rädslan. Åtminstone en liten del av den. Jag tog tag i hans hand och höll den mot mitt hjärta. Han mötte min blick och hans ögon var sådär skogsgröna igen. Stora tårar rann nerför hans kind.
”Känner du?” viskade jag. Han nickade.
”Jag lever. Du lever” hans haka började darra.
”Det är det enda som betyder något” fortsatte jag.
”Förlåt” hans röst var ynklig.
”Men ibland gör du mig verkligen galen”.
”Jag vet” svarade jag och strök hans kind.
”Det är jag som ska säga förlåt” Och det var sant. Hade jag bara lyssnat på honom, hade jag bara stängt dörren när de ringt på, hade jag bara... så går mina tankar, än idag, med nya förklaringar till varför det var mitt fel. Han älskade mig och trots det gick jag emot honom. Ett förhållande ska gå upp på att respektera varandra. När jag välkomnade dem in till vår lägenhet utan att han visste om det, var jag respektlös.
Den kvällen gick vi och la oss, sida vid sida och jag tänkte att ”aldrig igen, Aurora, får du vara så dum” medan jag somnade i hans armar.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Aprikos - 23 jan 14 - 16:22- Betyg:  | Alså så som dur skriver sätter sig verkligen psykiskt, ställer verkligen en fråga till en.
Du har verkligen lyft fram i hela texten hur det kan vara att vara totalt kär i någon som int behandlar än rätt,
Och trots det övertala sig själv att allt är ok.
Om det kommer en del till vill jag gärna läsa, otroligt talangfullt skrivet!:) |
|
|
|
