Inte som i sagorna - del 1 |
Ibland, under dagar som denna, tänker jag tillbaka på när jag var liten. Jag minns kvällarna när mamma smög in på mitt rum för att berätta sagor. Vi låg där i sängen i flera timmar, och oftast slutade det med att hon somnade. En saga jag var speciellt förtjust i handlade om ett kungapar, som de flesta sagor handlar om, och de bodde i ett majestätiskt slott. Det vackraste slottet världen någonsin skådat, med guld och kristaller överallt. De hade allt, mat på bordet, tjänare som passade upp på dem och ett helt folk som gav dem sin kärlek. Men de var aldrig lyckliga, aldrig någonsin och en dag fylldes slottets salar med skrik. Så fortsatte det. Dag som natt kunde tjänarna höra deras desperata, ilskna, ledsna, hatiska skrik och för varje bråk dog någonting mer hos dem. Den annars så stolta och mäktiga kungen skrumpnade ihop till en grå och liten man, och drottningen som i hela sitt liv fått folk att tappa andan av sin skönhet, lät håret hänga i långa tester och gick runt med flera dagars gammalt smink. Glimten som förut funnits i deras ögon hade slutat existera och folket kunde bara se på hur de gick sin dom till mötes. Trots de många sömnlösa nätterna av bråk och tårar höll de ihop, för landets skull. Men deras hjärtan hade varit utan kärlek så länge att de glömt bort hur den känslan kändes, och tillslut råkade folket ut för deras desperation och vrede. Efter månader av intriger övergav folket staden, och kungaparet lämnades kvar. Ensamma. Och där spenderade de sina sista dagar, i var sitt rum på det övergivna, kalla slottet.
Min dagisfröken blev förskräckt när jag berättade sagan för henne. Hon menade att den var alldeles för mörk och sorgsen för ett barn, men jag hade alltid älskat den. Det var många gånger den räddat mig. Allra mest under mina föräldrars separation. Det finns inget som kan förvirra ett barn så djupt och avgrundslöst som när deras föräldrar lämnar varandra. Men jag tog det aldrig särskilt hårt. Visst, jag sprang upp på mitt rum och begravde huvudet i kudden, som för att gömma mig från världen, när de berättade om skilsmässan. Men när mamma smög fram, strök mitt hår och viskade att ”kommer du ihåg sagan om kungen och drottningen? Om jag och pappa fortsätter att leva tillsammans kommer vi hamna där också, och det vill vi ju inte, ellerhur?” skakade jag på huvudet, torkade bort en tår från kinden och tänkte att det kanske var bra, trots allt. Jag minns att jag lovade mig själv att aldrig hamna där jag heller. Och här är jag, 20 år senare. Mitt femåriga jag skulle vara besviken.
Jag undrar varför. Varför man viger sitt liv åt en annan människa, som från början bara var en främling. För det var det han var, en grå prick som stressade fram på Birger Jarlsgatan. Osynlig, precis som alla andra. En del av systemet, totalt oviktig och oönskad. Tills han krockade in i mig och spillde ut sitt kaffe över hela min jacka. Då var han inte lika oviktig och oönskad längre. Den där dyra jackan som tvingat mig att äta knäckebröd i tre veckor, var inte heller så viktig längre.
”Helvete!” skrek jag, av ren chock.
”Förlåt!” utbrast han och en bekymrad rynka syntes mellan hans ögonbryn. Det kokheta kaffet droppade ner från jackan och färgade snön brun under oss. Jag tittade upp på honom, beredd att säga något kyligt som ”om du slutar stressa kanske du slipper spilla kaffe på folk” eller ”kolla framåt nästa gång, herregud” men det var svårt att vara arg när jag såg hur bekymrad han faktiskt var. Ilskan ersattes med lummiga tankar i stället. Sådana man får när någon oerhört attraktiv människa står framför en.
”Det är lugnt!” svarade jag. Det var det egentligen inte. När jag kom hem och tog av mig tröjan var magen täckt av stora, röda värmeutslag. Men vad spelade det för roll. Våra blickar möttes, precis som de brukar göra i romantiska filmer. Ni vet, när man ser på varandra och vet att här, här är han.
”Men den där jackan är ju dyr, kom” sa han efter en stunds tystnad och sträckte ut sin hand. Och där stod jag, med min blöta kaffejacka och stirrade på handen. Mina föräldrars tjatiga, men ack så viktiga ”lita inte på främlingar”-samtal gjorde sig påminda. Jag är ju faktiskt 25 år, tänkte jag. Ibland får man vara wild and crazy. Men det slutade ändå med att jag skakade på huvudet. Wild and Crazy var inte riktigt min grej.
”Varför inte” frågade han. Jag höjde på ena ögonbrynet och han skrattade.
”För att jag är en främling”
”Precis”
”Och för att jag förstört din jacka” lade han till. Jag log.
”Precis”. Han tystnade och betraktade mig en stund. Jag minns att jag lade märke till det busiga, stora leendet och hur hans bruna hår föll i mjuka lockar, och sådär envist hamnade framför hans ögon. Jag minns också min kinder som började hetta efter att vi stått och betraktat varandra ett tag, och jag undrade varför han stirrade. Sluta, sluta, sluta tänkte jag, om och om igen. Tillslut gjorde han det, med ett ryck. Som om han kom på sig själv. I stället sneglade han ner på jackan och gjorde en grimas av medlidande.
”Förlåt, verkligen förlåt. Det var inte meni...”
”Oroa dig inte, jag fixar det!” avbröt jag, mest för att få tyst på honom. Kaffet hade hunnit stelna i den kalla januarimorgonen, men trots det brann huden. Inte så konstigt egentligen, kaffet hade ju inte varit ljummet direkt. Visst var mannen framför mig oerhört vacker (nästan lite för vacker, om ni förstår vad jag menar?) men jag längtade hem till kallt vatten och rena, torra kläder.
”Men...” han tystnade och började rota runt i fickorna på hans svarta, stiliga kavaj (förstår ni nu vad jag menar med att han var en i mängden?) och efter en stund av muttrande och ”de ska finnas här, jag vet det” höll han fram ett visitkort.
”...Ta den här” fortsatte han och räckte fram kortet.
”Varför?”
”För att du, när du kommer hem och landar, kommer komma fram till att den där jackan visst var dyr, och att en dryg man som stressat fram på gatan förstört den. Då ringer du numret på kortet och jag betalar den summa jackan kostade” Jag tog kortet, mest för att göra honom lugn. Med ett artigt, något stelt leende vände vi oss om och gick åt var sitt håll.
Inte alls så romantiskt. Tänk er familjemiddagar när man presenterar sin pojkvän för första gången och föräldrarna frågar hur man träffades. Ni vet, när de kliver in i NuSkaViFiskaInformation-modet och lutar sig över halva bordet i väntan på svar. Vad säger man? ”Jo, ehm... vi träffades på Birger Jarlsgatan och Jonas spillde ut sitt kaffe på...ja, du vet den där jackan jag köpte? Ah, den”. Det hade ju blivit succé.
Jag ringde inte Jonas Alhström, som det så fint stod på kortet, för att kräva pengar. För det första kände jag att jag skulle testa på ”wild and crazy”-stuket, det var liksom dags vid 25 års ålder, och för det andra tvingade mina vänner mig att slå numret på telefonen. Och när jag skriver tvingade, menar jag det verkligen. Tvingade. Ni vet ju hur de kan vara, dessa underbara vänner. Plussa på lite för mycket rödvin så har ni den rätta blandningen av i vilket skick mina vänner var i, den där kvällen sju dagar efter mitt och Jonas möte. Nu i efterhand vet jag inte om jag ska tacka, eller inte tacka dem för det. Jag ringde i allafall, lite halvlullig efter tjejkvällen som innehållit lite för mycket alkohollekar. Efter sju toner tog han upp telefonen
”Ja, det är Jonas” Hans röst var raspig, som den blir när man varit tyst ett tag, när han svarade.
”Hej Jonas” Mina vänner började förtjust tjuta bredvid mig och jag försökte hålla för deras munnar med min fria hand. Lite svårt, 4 munnar och en hand. Ni kan ju föreställa er hur det gick. Tillslut tystnade dem och jag återgick till att lägga fokus på samtalet.
”Vem är det?” Frågade han efter att ha lyssnat på mina ”Nej! Tyyyyst! Håll käfteeen!” till vännerna. Jag funderade på vad jag skulle svara, och förvånades över fjärilarna i min mage. Rättning, i min brännskadade mage. Ett lekfullt flin tog form när jag tänkte på det.
”Gissa” Svarade jag. Jag hörde honom sucka i andra änden.
”Vet du hur mycket klockan är?”
”Ja, tre på natten. Gissa nu, vem är jag” Han tystnade och funderade troligtvis på om han skulle lägga på eller inte. Jag visste att han inte skulle göra det. Han verkade vara en sådan som såg vårdad och perfekt ut på utsidan, men inombords väntade på att kunna ta första bästa plan till Ibiza, eller klättra upp till toppen på Mount Everest utan kläder.
”Jag kan ge dig två ledtrådar” lade jag till.
”Okej, shoot”
”Brännskador och jackor”. Jag hörde honom skratta, ett högt, kluckande skratt.
”Okej, hej” Hans röst var mjukare än innan och en varm känsla for genom mig när jag märkte det.
”Hej”
”Så...” Han tystnade.
”Du vet inte vad jag heter” konstaterade jag och tog tag i köksbordet för att inte falla, när världen plötsligt började snurra.
”Nej, jag tror inte vi presenterade oss” Nej, du spillde kaffe på min jacka, var jag nära på att svara men lyckades, trots min försämrade impulskontroll, hålla tillbaka det.
”Aurora”
”Va?”
”Jag heter Aurora”
Och där började det. Vår resa. Telefonsamtalet tog slut fyra timmar senare när jag svarade honom med snarkningar. Nio dagar efter att min jacka dränktes med kaffe, träffades vi på Birger Jarlsgatan igen (bara för att, liksom.) Men den här gången stressade han inte fram och spillde kaffe på folk, utan kom gående med långa, gängliga steg och det där breda leendet på plats. Kostymen hade han lämnat hemma och i stället gick han klädd i en vit munkjacka under den svarta skinnjackan, och blåa jeans. Jag log när jag såg det.
”Det där passar dig mycket bättre” konstaterade jag när han kom fram. Vi besökte akvarium och museum hela dagen, för vi visste båda två att jag älskade fiskar, och han historia. (Genom det fyra timmar långa telefonsamtalet). Det var där jag föll för honom på riktigt. Jag lade märke till entusiasmen och lyckan i hans ögon när vi for fram genom museum efter museum. Ibland stannade han upp bara för att berätta om tavlan på väggen, eller vad vaxdockorna föreställde. Han var en skicklig berättare, precis som min mamma och jag betraktade honom och tänkte att, här är han. Här är han. Och jag föll, föll, föll för ingen var så vacker som han med sitt bruna, lockiga hår och gröna ögon när han stod där och berättade.
Två veckor tog det för mig att älska honom. Två ynka veckor. Jag presenterade honom för mina föräldrar och de föll för honom lika snabbt som jag. Efter middagen drog mamma undan mig och viskade att ”jävlar Aurora, nu har du fångat ett riktigt kap”. Mina vänner pratade mer om honom än vad jag gjorde. Alla älskade honom, ni skulle älska honom. Vem gör inte det, vem älskar inte en person som vet vad han ska säga, lägger in skämt i precis rätt ögonblick och hjälper gamla damer över vägar? Och han var min.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Aprikos - 23 jan 14 - 11:15- Betyg:  | Gud så bra skrivet,så fint formulerat och upplagt.fortsätter gärna att läsa
Om du skriver några mer delar!:) |
|
|
|
