[M/M] De sju dödssynderna. [Del 2] |
Mitt mål är att lägga upp lite korta delar då och då, i förhoppning att det inte ska kännas lika tidskrävande. Ifall ni har några önskemål om hur den här berättelsen ska utvecklas, vad ni skulle vilja läsa, så låt mig veta i en kommentar! Ni är varmt välkomna att påverka historiens gång.
Kör II
En liten tid, en liten tid, en liten tid!
Förbarma dig!
Förbarma dig!
- Inledning, De sju dödssynderna, Karin Boye
Befriande. Skulle Alexander någonsin beskriva fotbollen, då var det med ordet befriande. Gemenskapen med laget, att få alla att jobba tillsammans och röra sig som en enhet med ett gemensamt mål. Att låta fötterna och benen arbeta och stänga ute allt annat. Det viktiga var bollen, ljudet av fötter som sparkade, rörelser i ögonvrån och förmågan att fatta rätt beslut där sekunder var avgörande. Och nu, ja – nu var han en fånge, precis som flugorna i fönstret. När klockan ringde samlade Alexander ihop böckerna och slängde pappret i papperskorgen på väg ut. Det här var den tredje träningen han tvingades avstå för att inte kugga kemikursen och med sammanpressade läppar gick han ensam genom korridoren till raderna av skåp – resten av honom, de tio andra i laget, var fortfarande ute på planen.
”Hej, Alex”, rösten var ett par toner för hög och leendet aningen för stort. Han tvingade läpparna att forma ett leende i gensvar men lät det falla så fort han vände blicken mot skåpet igen. ”Det är Elsa, du vet, vi dansade på Ginas fest för ett par veckor sedan?” Desperationen i hennes röst fick honom nästan att tycka synd om henne, hade hon inget bättre för sig än att springa efter killar? Fanns det inget annat hon kunde fylla sin vardag med? Jisses.
”Jag minns, vi dansade till Pink och du kräktes innan låten var slut”, sade han kort och drog ut sin väska innan han stängde igen skåpet. Med väskan slängd över axeln vände han sig mot den lite kortare tjejen som rodnade långt ner på nacken, de svarta ögonfransarna arbetade lite för fort och fick det att se ut som om hon hade hakat upp sig. ”Det var jättetrevligt att dansa, visst, men jag är verkligen inte intresserad.” Och med det gick han därifrån, hennes stammande röst följde honom en bit men snart nog blev han lämnad till sig själv.
Allt sedan vårterminen startade såg han det där mörka håret överallt. Lockarna som vägrade lägga sig platt, trots handen som fortsatte att dra och lirka dem, nacken som böjde sig över böckerna – olika varje gång – och handen som rastlöst trummade mot närmsta yta. Och varje gång kunde han känna hur magen vred sig, halsen snördes ihop och han kände sig obekväm och äcklad av sitt eget beteende.
Oscar.
Pojken med tysta, mörka ögon som såg allt. Med en mun som var aningen för stor för hans ansikte och en näsa som var lite för spetsig för att egentligen se bra ut. Som om Alexander egentligen brydde sig om det. Han vek undan med blicken när Oscar vände blad i en ny, också den löjligt tjock, bok och sparkade på väskan han lagt vid fötterna. Rasterna gick så otroligt mycket långsammare när han inte hade sina kompisar runtom sig och han visste att han borde plugga, att han borde försöka greppa det här med joner och bindningar men till och med Oscar var mer intressant än det. De ljusa ögonen återvände till den andra pojken och han drog ihop ögonbrynen, ovälkomna minnen fladdrade framför hans ögon.
Hög musik.
Alkoholen som gjorde omgivningen suddig men hjärnan klar. Kroppar som rörde sig som i trans på dansgolvet, röster som sjöng i olika toner och bildade ett skrålande eko till låtarna. Mörka ögon, ett brett och alltför sällsynt leende. Händer på höfter, läppar vid öron. Fingrar i håret, lockar som vägrade tämjas -
”Helt seriöst, vad ska det ta för Nightley att godkänna dig? Ibland tror jag att han gör allt för att sabba för laget.” Den nya rösten fick Alex att sluta ögonen och han gav ett lågt skratt, lättad att få rikta tankarna bort från Oscar till Colin som med fuktigt hår och flammande kinder tagit den lediga platsen bredvid honom. Direkt från träningen. Från det verkliga livet.
”Det räcker att se på honom, han har aldrig rört en boll i hela sitt liv”, sade Alex och lutade sig tillbaka mot ryggstödet, lite av hans värdighet återställd med hans bästa kompis bredvid sig. ”Det är ju självklart att han inte fattar. För första gången på flera år kan vi vinna skolkampen och så gör han såhär – en sån jävla skit!” Han sparkade än en gång till den stackars väskan som låg på golvet och både hans och Colins blickar fästes vid den. Han hade släpat med sig utrustningen idag också, som om han trodde att han skulle få följa med ut på planen – trots vad hans pappa och professor Nightley kommit överrens om. Det såg så fånigt ut, barnsligt till och med, att han hade släpat med sig allt och han vände bort blicken – betraktade några tjejer som såg åt deras håll.
”Vad är hans fel egentligen?” Frågade Colin efter en stund, hans röst förvriden som om hans avsky mot Nightley trappats upp och Alex ryckte på axlarna utan att se bort från tjejerna, istället sände han en av de mörkhåriga ett snett leende som fick henne att fnissandes vända sig till sina kompisar.
”Det är Nightley vi pratar om, vad är inte hans fel”, sade han men nu var det Colins tur att skaka på huvudet och Alex vände sig mot honom med höjda ögonbryn för att förstå vad han då pratade om.
”Den där Brown, han ser ut som om han skulle kunna mörda någon”, sade han, till Alexs stora förvåning, och den blonda killen skiftade blicken. Oscar satt mycket riktigt och stirrade åt deras håll med de mörka, vackert välvda ögonbrynen hopdragna och hans bruna ögon såg nästan svarta ut från det avståndet. Alexander plockade upp sin väska och vände honom ryggen. ”Äh, vad fan, han är ju störd – kom igen, vi drar hem till dig.” Alexander lämnade cafeterian innan Colin hann svara. Han ville inte erkänna att han visste mycket väl vem Oscar skulle vilja mörda och varför. Inte ens för sig själv.
Håll kreativiteten flödande, tyck till!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | ilenna - 31 jan 14 - 21:20 | Nu har jag äntligen läst den här storyn ifrån början! Och kan inte annat än att hålla med mp3, du får meningarna att låta läskigt verklighetstrogna och det var just meningen hon gav som exempel som jag älskade!
Du får en verkligen att se allting framför sig. (känner nu att våra storys har sina små likheter haha, en blond huvudperson med rätt kaxiga kompisar som inte gillar den andra killen, och så lite fotboll på det också ;D) | | Mp3 - 22 jan 14 - 22:58 | Gillar hur du får dina dialoger så verklighetstrogna!
Och gillar även hur du varvar korta och långa meningar. Och hur du skriver meningsfragment som är så himla bra och passande. ex. "[…] den lediga platsen bredvid honom. Direkt från träningen. Från det verkliga livet.". Blir stilistiskt snyggt! | | Aloneh - 22 jan 14 - 21:51 | | Love it! | Aprikos - 22 jan 14 - 19:25- Betyg:  | Älskar att läsa det du skriver, man kan nästan se personerna framför sig när du beskriver dom utmana tt det blir "för mycket"
Skulle tycka att dt vore kul om något hände snart men det kommer förmodligen :)
Keep it up! |
|
|
|
