[M/M] De sju dödssynderna. [Del 1] |
Hej. Mitt i kursstarter och förvirrade tankar och fingrar som bara vill skriva, skriva, skriva så fick jag för mig att jag skulle skriva här på dikta. För det är simpelt, utan krav och med massa kärlek. Så, för att ansluta mig till den rådande trenden, här har ni en lite annorlunda kärlekshistoria.
Kör 1.
Hur länge än, hur länge än, hur länge än?
Förinta oss!
Förinta oss!
- Inledning, De sju dödssynderna, Karin Boye
Skåpen smälldes igen, ett efter ett. Sorlet av morgontrötta elever ekade mellan stenväggarna och ljudet av deras fotsteg tycktes dröja kvar i öronen långt efter att de gått förbi, som om de försökte uppmana honom till att röra på sig. Oscar rörde inte på sig. Han stod med sin väska halvt intryckt i skåpet, de mörka ögonen stirrade på kursböckerna utan att riktigt se dem och det spelade ingen roll hur gärna fötterna ville följa ekot av människor – hans hjärna hyschade effektivt ner dem.
Det var inte förrän den andra ringningen ekade genom korridoren som han gav väskan en sista tackling och drog åt sig kemiböckerna. Hans skåp tycktes smälla ovanligt högt, men kanske var det för att demonstrera för de andra, nu tysta skåpen, hur det skulle gå till. Högt, oväntat och med onödigt med kraft. Hans fotsteg ekade minst lika mycket som de andras men han sa ingenting. Kanske för att det inte fanns någonting att säga? Och vem skulle han i så fall säga det till? Munnen vreds i ett leende och han böjde ner huvudet när han klev in genom dörren till kemisalen.
De andra eleverna hade precis satt sig ner och Professor Nightley hade inte ens börjat uppropet, Oscar kunde utan problem orientera sig fram till platsen vid fönstret utan att få mer än en varnande blick från den gamle mannen. Aldrig i tid, men inte heller så sen att det kunde räknas. Det var så Oscar tog sig igenom skolan: spendera minimal tid runt andra människor. Sist in, först ut.
När seminariet började lutade Oscar huvudet mot det svala fönstret och såg ut mot fotbollsplanen. Nightleys röst var som ett bekvämt surrande i bakgrunden och hans mörka ögon letade sig över eleverna som sprang runt på planen, det hade regnat kvällen innan och deras utrustning hade blivit alldeles lerig men det verkade som om de inte brydde sig. De såg, konstigt nog, ut att ha roligt. Oscars ansikte förvreds i en grimas och han vände blicken mot klassen i stället, lät den långsamt vandra från elev till elev. Han såg hur vissa tog anteckningar, andra ritade, vissa sov med huvudet vilande på armarna och andra – liksom Oscar – såg ut genom fönstren.
Hans blick fastnade för en stund på en av de blonda eleverna som förstrött bollade med ett hopknölat papper men när hans mörka ögon mötte pojkens kalla, ljusblåa vred han genast bort ansiktet, böjde huvudet igen och låtsades som om masspektrometi och spektrofotometri var bland det intressantaste han hört.
Men varför någon skulle rodna djupt vid hur man bäst analyserade sina experiment, det kunde han inte svara på. Det var så dumt, alltihop. Han visste ju att de där blåa ögonen inte alls var kyliga – de var bara väldigt, väldigt ljusa och fulla av omöjliga frågor. Han visste även hur det blonda håret kändes mellan hans fingrar, både när det var stylat och underbart tilltrasslat. Han visste också att pojken låtsades att han var ute på fotbollsplanen med de andra, istället för i ett kvavt klassrum där flugorna studsade mot fönstren i desperata försök att fly. Och han visste, kanske visste han det alldeles för väl, att Alexander – envisa Alexander som alltid gjorde vad som förväntades av honom – aldrig skulle glömma eller förlåta vad som hände under nyårskvällen. Som om det hade varit ett misstag alltihop. Ett stort jävla misstag. Klockan ringde och Oscar var som vanligt först ut, den här gången med brännande kinder och ett hjärta som hänsynslöst krossade hans revben och försökte kväva honom.
Lämna gärna en kommentar eller två, det hjälper något enormt när man vill hålla kreativiteten vid liv. (och jag älskar att få ta del av era tankar, även om de består mest av en röra versaler.)
/JvJ
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Chillaah - 3 feb 14 - 19:31- Betyg:  | Jag är så glad att Madde av en slump nämnde att du börjat lägga upp verk igen, när vi hade ett nostalgiskt samtal om Dikta tidigare idag!
Jag tänker inte skriva mycket i den här kommentaren för jag vill skynda vidare till nästa del, men säger kort och gott: OTROLIGT precis som alltid!! | | ilenna - 31 jan 14 - 21:21 | Åh jag vet inte om jag ska tycka om det eller hata det att man direkt kastades tillbaks till skolan vid den där första beskrivningen av skåpen som smällde igen haha. Väldigt bra skrivet i vilket fall!
Gillade den lilla detaljen om flugorna som studsade mot rutorna, det är sånna där små grejer som gör allt väldigt verkligt :) | | Aprikos - 22 jan 14 - 15:12- Betyg: | Gud så bra skrivet,otroligt inspirerande och väldigt bra formulerat.
Väldigt beskrivande i en lagom mängd, ända du skulle kunna tänka på är att kanske hitta en del andra synonymer
Till en del ord. Toppen bra skrivet iallafall!:) |
|
|
|
