Obetydligt ånger ~one shoot~ |
Det var en tidig sommar kväll och de vackra blommorna som stod i diket var täckta av dagg. himmlen var alldeles gyllene och vindarna
smekte mina bara ben. Om det inte vore för att jag hade en fruktansvärd magkänsla hade jag nog aldrig kunnat ana vad som hänt, men sorgen hängde i luften och jag förstod innerligt att något var fel.
När jag närmade mig den stora sommar hagen vände det sig i magen mer och jag kunde se hur en flock kråkor dök ned ifrån trädtopparna.
Jag slog upp grinden och klev in på den stora ängen, luften var frisk och långt långt bort. På andra sidan ängen blänkte sjön spegelblankt.
"Hästarna" ropade jag högt och visslade för full hals, dem slog upp huvudena och började att röra sig emot mig. Jag flackade med blicken i mellan dom och letade febrilt efter Lucer. Men han var inte där.
Jag började att springa ned längs stigen emot skogsbrynet, hjärtat slog fort och flocken hade stannat upp för att se vart jag tog vägen."Lucer!" ropade jag högt och letade mig in i skogen bland de vassa kvistarna. Så plötsligt såg jag honom,
Den svarta stora kroppen låg stilla på marken och det ståtligs huvudet hade lagt sig emot den hårda marken. Tårarna brände bakom ögonen och jag hukade mig ned vid honom, när jag drog min hand över hingstens kropp kunde jag fortfarande känna kroppsvärmen och jag rös tydligt.
Jag visste inte riktigt vad som hände med mig, men det värkte fruktansvärt i bröst korgen och det kändes som om någon just pausat tiden innan tårarna vällde ned.
"Aureli?" Hörde jag en röst bakom mig,och lätta fotsteg närmade sig.
"Aureli vad har hänt!?" Sade den skräckslagna rösten och jag kunde utskilja att det var min bästa kompis Tom som kommit efter mig.
"Han är död.." Stammade jag fram och stirrade ned på min vackra häst, jag hade bara duschat honom för ett par timmar sedan och hans päls skimrade nästan natt blått.
"Se på mig!" Sade han och omfamnade mig bakifrån, då brast det för mig. Jag kippade efter luft och tårarna ilade ned för mina kinder. Men jag vågade inte vända mig om, jag ville inte se något mer. Bara lägga mig ned bredvid min älskade Lucer och dö.
Aldrig hade jag kunnat förstå hur ont det skulle göra att förlora min kära häst, trots våra 7 år tillsammans. Minnena for igenom mig, alla gånger jag menings löst slagit till honom med spöet eller skrikit på honom. Så gärna ville jag sägs förlåt, men han var död.
Men en sak förstod jag, att jag borde tagit vara på det jag hade. På den underbara vänskapen och förtroendet som han skänkt mig.
Underbara Lucer..
Haha en dramatisk,lång text om en häst som dött. Ja det är väl kul att läsa om? Men jag får skylla på att jag endast var 11 år gammal när jag skrev denhär "berättelsen.
O H lite konstruktiv kritik skadar inte, även om det var ett par år sedan jag skrev allt :)
|
| Kommentarer | | Aprikos - 21 jan 14 - 23:42 | | "Stava då" | | Aprikos - 21 jan 14 - 23:41 | Skit alså även om den hade kunnat förbättras lite och blev lite komplicerad så var det jue sjukt duktigt,
11 fuc*king år?Sorry för språket men jag kunde knappt stava haha :)
Toppen! |
|
|
|
