The forbidden kiss-23- Bloddoftande gränd |
Den börja dra ihop sig nu, inta många delar kvar.
Tack för att ni läser <3 Nästa novell är påbörjad ^.^
~~
Del 23
~~
De skrattade som i vanliga fall hade gett kalla kårar och skräck som skulle ha spridit sig. Men nu var jag inte rädd, utan nästan njöt av att ha makten. Jag grimaserade dock i tankarna, för att lura grabbarna att jag skulle till andra sidan av gränden, spela oskyldig och svagt rädd. Samtidigt som jag skulle få dem att följa efter mig. För att sedan möta Spike och …
Jag tog ett andetag och pressade fram ett svagt leende.
”Nå vad gör du här mitt i natten?” upprepade sig grabben. Han som stod i mitten av klungan av tre. De bredvid honom skrattade. Jag slog sakta upp blicken och bet mig i läppen för syns skull. Jag pekade på andra sidan gränden.
”Jag ska till andra sidan”, sade jag lågt. Mitten grabben tog två steg framåt, en meter ifrån mig.
”Du ser lite skraj ut”, sade han med ett hånleende. Jag sköt fram axlarna lite, för att få fram den lite osäkra uttrycket. Han svalde det med hull och hår. Han tog de sista stegen mot mig och lade en arm om mina axlar. ”Vi kan följa dig, det är dumt att gå själv i en gränd som denna vettu”, skrattade han. Hans polare log med uppenbara blickar. Jag nickade tyst och log blygt
”Tack.” Han ryckte på axlarna och skrattade igen. Om detta hade varit ett vanligt fall, så hade man nu gjort motstånd och börjat få panik. Man hade svalt på grund av en torr hals. Man hade ryggat undan och ändrat sig. Men jag log roat mentalt. Road? Jag var road? Men de följde efter mig, en framför, en bredvid och en bakom. De hade planerat detta väl, om det inte hade varit så att det var uppenbart. Jag sneglade upp mot hustaken, då jag visste att Spike satt där uppe och väntade. Vi närmade oss grändens slut och man kände av att deras plan var dags att sätta i verket. Men vår hade redan börjat för länge sedan. Jag började skratta, för nu var det deras tur. Jag ville skrämma upp dem, jag njöt av att veta att jag kunde skrämma upp dem. Grabben bredvid sneglade på mig.
”Vad är det som är så roligt?” Jag ryckte på axlarna innan jag sträckte på ryggen.
”Det du påpekade, du har rätt. Man vet aldrig vad som händer i en gränd som denna. Jag menar, man vet aldrig vem man träffar”, sade jag och började knuffa honom ifrån mig. Jag stannade snett under Spike. Jag lutade mig mot väggen. Grabbarna ställde sig som en barriär framför mig. De började skratta mer uppenbart nu. Men jag log istället. Jag log stort och roat. Den mittersta grabben rynkade pannan. ”Jag menar, ert ärende är ganska uppenbart”, sade jag. Grabben backade ett steg. Jag kände hur det kröp under deras skinn, hur de märkte av ett fel med mig. ”Fast å andra sidan vet ni inte vad mitt ärende egentligen är, för jag är ju en tjej i era ögon. Intersant?” Jag lade armarna i ett bekvämt kors. Jag blundade och vände upp ansiktet mot natthimlen, tog ett friskt andetag innan jag skrattade tyst. ”Ni ska få en lite läxa av mig, om någon följer med er frivilligt så ska ni springa”, sade jag och log hemlighetsfullt innan jag pekade upp mot taket. Den vänster om grabben sneglade upp och spärrade upp ögonen. Ner kom Spike och hamnade smidigt bredvid dem, strax framför mig. Grabbarna backade in i motsatt vägg innan de blev snabbt utslagna. Spike lade sedan armarna i kors och vände sig mot mig.
”Du behövde inte skrämma upp dem så mycket, Cazz”, sade han och skakade på huvudet. Jag ryckte oberört på axlarna. Han suckade innan han vände sig mot de utslagna och hukade sig ner. Jag vände mig om med blicken på tegelstenarna, deras skåror och åldersmärken. Hörde när hud sprack, kände doften av blod då det lämnade ägaren. Jag satte handen mot tegelstenarna. Han knackade sedan på min axel.
”Sista chansen Cazz.” Jag skakade på huvudet.
”Jag tänker inte göra det.” Han suckade och slöt samman såret på ägaren av blodet. Jag skakade på huvudet för att ta mig samman, vände på mig och gick tillbaka därifrån jag kom. Jag kom ut ur gränden innan Spike kom ifatt mig. Han sade inget utan gick tyst bredvid mig hela vägen till hans lägenhet.
Men jag stannade upp och tog tag Spikes axel. Han rynkade pannan när han tittade frågande på mig. Jag svalde. Blod, det stank metalliskt och fuktigt. Jag blinkade till och skärpte till kroppen. Vad mer, okända personer. Många okända personer. Spike hade nu också uppfattat felet och gick försiktigt in i lägenheten. Men när han stelnade till så gick jag snabbt förbi honom. Vardagsrummet gick inte att se att det hade varit ett vardagsrum. Soffan var i många bitar, precis som om den hade exploderat inne ifrån. Tv:n existerade inte längre, bara glassplitter från rutan låg i soffresterna. Bordet var fast i väggen i form av spetsiga pålar. Precis som ett dåligt skämt. Blodet satt i form av stora droppar halvt upp på väggen, på golvet precis om någon hade suttit lutad mot väggen och blivit slagen eller skjuten. Det glimmade till bland möblernas rester. Jag fick fram en silvrig kedja med spår av blod, fuktigt blod som satte sig på mina fingrar. Spike hade försvunnit in i köket, men när han kom ut var han inte glad alls. Han tog tag i min arm.
”Okej, här stannar vi inte längre!”
När vi kom ut igen fortsatte han bara att dra med mig efter sig.
”Två problem. Raija och Kyle är borta. Dessutom har vi ingen medicin kvar.” Jag rynkade pannan.
”Innebär ..?” Han stannade upp och vände sig om.
”Vi kommer verkligen bli vampyrer.” Jag skakade på huvudet för att vissa att jag inte fattade. Han log utan glädje. ”Vi kommer inte kunna vandra bland andra människor så många dagar till. Vår ögonfärg kommer bli röd, vi kommer bli starkare och vi kommer bli mer beroende av blod.” Han suckade. ”Vampyr …” mumlade han och satte händerna framför ansiktet.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | mizzkitty - 20 jan 14 - 00:56- Betyg:  | Sjukt bra del, spännande hela vägen igenom. Har inget mer
att tillägga än så :). | | Fribergska - 19 jan 14 - 18:58- Betyg: | Vad bra. Jag väntar fortfarande på att Cazz ska förstå hela bilden.
Du hintar hela tiden och håller mig nyfiken ,) |
|
|
|
