I hate (almost) everything about you- prolog [m/m] |
- prolog
â€Andy, finns på höger kant!â€
Andy såg snabbt upp, registrerade Jonah som var fri från motståndarna, sköt iväg en hård passning. En riktigt lyckad, helt felfri passning visade det sig då den brunhårige långa killen lätt tog emot fotbollen med sidan av foten. Sedan var det bara att sätta fart igen, fram mot målet, försöka ignorera dom svartklädda spelarna som var irriterande närgångna och vars enda mål var att täcka just honom.
Han gillade fotboll, eller älskade var nog närmare sanningen, det var lite som terapi att springa där på planen, man behövde inte tänka på någonting annat än matchen eller träningen. Och det var någonting han var bra på. Han behövde inte fundera på vad andra tyckte om honom, ifall någon såg ner på honom, undrade vad fan han gjorde där på planen. Han visste att han var bra och det var en underbar känsla. Att han, Andy Ask, faktiskt var bra på någonting. Han behövde det.
â€Jonah!†ropade han tillbaks då dom båda befann sig relativt nära målet. Det var bara slutminuterna kvar innan matchen skulle blåsas av. Det var nu det gällde, skulle det bli oavgjort eller skulle dom vinna? Andy hade aldrig riktigt varit någon vinnarskalle; hade inte velat tävla med klasskompisarna om vem som fick bäst betyg, brydde sig inte så mycket om vem som vann i sällskapsspel eller kort, men när det gällde fotbollen gav han alltid 100 % för att vinna.
Han fick en snygg passning tillbaks, siktade på mål, försökte förutspå åt vilket håll målvakten skulle kasta sig. Trots att han var ganska gänglig av sig och absolut inte muskulös så var han förvånansvärt stark, det tillsammans med smidigheten och snabbheten gjorde honom till en utmärkt fotbollsspelare.
Det som talade emot var väl hans utseende i övrigt. Han var långt ifrån stereotypen för hur en idrottskille skulle se ut. ’Emojävel’ var väl inte ett ord som brukade uttryckas jätteofta ifrån fotbollskanten i vanliga fall..
Idrottsläraren i skolan hade föreslagit att han skulle börja på friidrott tidigare, men det hade blivit ett tvärsäkert nej. Att springa och hoppa i någon tight dräkt var inte hans grej, han gillade lagsporter. Ett hårt skott och bollen satt i krysset. Därefter blåste domaren i visselpipan och matchen var över.
Han skrattade till när hans lagkompisar kastade sig över honom i den obligatoriska högen. När dom väl släppt honom och han fick luft igen kastade han en blick mot läktaren, fortfarande med det glada leendet på läpparna. Han såg några av sina kompisar, lika ivriga dom med, men så fick han syn på någon som han absolut inte räknade med att se där. Liam. Deras blickar möttes för några sekunder och båda deras leenden försvann. Varför i helvete skulle han ha kollat dit för?
â€Andy!â€
Han höll kvar blicken i Liams ett tag men vände sig sedan sakta om för att höra vad hans lagkompisar ville.
Liams ögon hade nästan lyst som gröna sken därifrån. Han visste att det inte var möjligt, men det hade sett så ut. Och han hatade det. Varför kunde han inte bara ha gråa tråkiga ögon, utan glans och skimmer? Hade passat honom mycket bättre.
â€Yes! Fan vad skönt, nu måste dom ha tagit ledningen i serien!†sa Jake glatt och la upp ena armen om Liams axlar. â€Håll med om att det var ett snyggt mål!â€
Liam såg ner på planen, på hemmalagets glada rop och kramar, och bortalaget som snopet gick mot utgången för att förmodligen snacka om vad som gått fel tillsammans med tränaren i omklädningsrummet. Att förlora i sista matchminuten var väl ingenting som var särskilt kul. Så vred han blicken igen, såg precis hur killarna hade släppt målgöraren, Andy, och hur han såg upp mot läktaren. Liam borde egentligen ha vänt bort blicken, men innan han hunnit det hade deras blickar mötts. Det var väl mest en principsak att han höll kvar blicken, ville inte vara den som såg bort först.
Sluta glo hitåt idiot
Till sist blev det i alla fall Andy som var den första att vända bort blicken då han vände sig om mot sina polare igen.
â€Liam?â€
Han blinkade till lite och vände sig om mot sin vän.
â€Ã„ven om du fortfarande säger att du hatar killen måste du erkänna att det var ett jävligt snyggt mål.â€
Han ryckte på axlarna och suckade samtidigt inombords över Jakes ’Även om du fortfarande säger..’
â€Har sett snyggare.â€
â€Men nu menar jag inte i jämförelse med Ronaldo och Messi, du är fan dryg iblandâ€, flinade han och knuffade till honom lite lätt. â€Ska vi dra oss eller?â€
Och det gjorde dom. Började ta sig ner från den folkfyllda läktaren och mot cyklarna dom ställt borta vid några träd.
Han borde egentligen satsa mer på körkortet, för det skulle vara väldigt skönt att ha. Men han hade aldrig gillat att plugga i skolan, vilket hans betyg vittnade ganska bra om, så att ta sig igenom en tjock teoribok med tusentals olika vägmärken och regler och undantag och döda vinklar och gud vet vad. Det tog emot. Körningen skulle han säkerligen inte ha några problem med, skulle säkert vara asbra på att köra. Men som sagt, det var teorin.
Var det något han skulle ta tag och plugga i så var det nog också bäst om han började med engelskan, matten, samhällskunskapen och alla andra sjuttioelva ämnen som han snart skulle få slutbetyg i. Ibland kändes det bara så jävla hopplöst. Han avundades dom som hade det så där oförskämt lätt i skolan, dom som kunde börja planera studenten redan nu, se fram emot alla fester, hitta en partner till den stora balen..
När dom tagit sig ner för trappan och börjat gå mot cyklarna passerade dom omklädningsrummen och hemmalaget som kom gående ditåt med vattenflaskor och benskydd i händerna. Andy bland andra. Han drog precis upp den blåa fotbollströjan för att torka sig i pannan med kanten, och det var ganska oundvikligt att Liams blick föll till hans mage. Det var ju en ren reflex som alla människor hade, eller hur? Han vände dock snabbt upp blicken igen och såg på Jake istället. Jake som var hans kompis och inte en irriterande idiot som var tvungen att flasha hud hur som helst.
â€Vad sägs om pizza ikväll, hemma hos mig, en bra skräckfilm?†undrade Jake och gränslade cykeln.
â€Låter som du bjuder hem mig på en dejt.â€
â€Ja just ja, glömde nämna att vi är ensamma hemma..†Jake höjde retsamt på ögonbrynen innan dom båda skrattade till.
â€Låter perfekt.†Han kastade en sista blick mot fotbollsplanerna innan han också hoppade på cykeln.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | Chillaah - 7 feb 14 - 18:23- Betyg:  | Okej, måste erkänna att jag fuskat och läst bitar från och med del 17 .............. insåg dock att jag vart tvungen att köra från början för vilken KICK ASS berättelse!!! Jag är så glad nu för jag har 19 delar framför mig, min kväll är räddad <3
grymt bra skrivet!!!
(förlåt för en av de sugigaste kommentarerna jag någonsin gett, är fortfarande ringrostig. Lovar att bättra mig!!!) | JennnyJ - 23 jan 14 - 14:53- Betyg:  | | Du presenterar de två huvudpersonerna väldigt bra i den här delen och man blir som läsare genast intresserad över vad som kan ha hänt som gjorde att Andy och Liam inte längre umgås. Det är tydligt att de fortfarande bryr sig en hel del om vad den andra tycker och tänker, annars skulle de inte reagera så tydligt på att ha skapat ögonkontakt och det finns en hel del varför som snurrar runt i mitt huvud. Bra prolog som fyller sitt syfte med att fånga läsarens intresse! | | Aprikos - 18 jan 14 - 17:17 | | Åå du skriver grymt bra!:) Ska läsa del 1 ikväll.Perfekt :) |
|
|
|
