Ett döende land |
Del 1
"Välkomna till Rapport. Det har under natten varit kravaller i Umeå, hur många som är döda eller skadade är fortfarande oklart och statsministern har meddelat att alla resurser ska sättas in för att få stabilitet i staden."
"De kravaller som uppstod under natten har fortsatt hela dagen och regeringen rekommenderar civila att åka så långt bort från staden som möjligt. Vad det egentligen är som händer i Umeå har vi inte fått svar på ännu men läget är allvarligt."
"Nya chockerande nyheter säger att det är ett mycket ovanligt virus som har spridit sig i Umeå och gör att de smittade gör uppror. Militären har stängt ute media från staden men det verkar som att det är ett blodigt krig som utspelar sig på gatorna."
"Det är nu bekräftat att det är ett virus som ligger bakom kravallerna i Umeå och ett antal terroristgrupper har tagit på sig ansvaret. Huruvida viruset kom till Umeå och om det kan spridas till resten av världen är ännu oklart. Forskare jobbar dygnet runt på att ta reda på vad som har hänt."
"Terroristgrupper säger att världen ska ta det som har hänt i Umeå som en varning. Detta är bara början löd orden och det är nu helt bekräftat att det är ett virus som slagit till mot staden. Militären gör allt i sin makt för att kontrollera situationen och göra så att viruset inte sprids. Statsministern öppnade sin presskonferens idag med att säga att staden var förlorad, men att man gjorde allt man kan för att minimera skadorna och att hålla viruset i schack."
- Jag orkar inte lyssna på eländet mer. Vad är det som händer egentligen?
- Jag vet inte, men det verkar som situationen börjar lugna ner sig.
Jag tittade på min flickvän som låg bredvid mig och drog i sitt långa blonda hår, hon såg ganska orolig ut och jag kan inte klandra henne för det. Att det nu var bekräftat att det var ett terroristgrupp var inget som man kunde blunda för och jag gillade inte att man fick så lite information om vad det var som egentligen hände, om det är ett virus så har jag svårt att se hur militären ska kunna stoppa det från att spridas. Nyheterna hade stått på konstant sen kravallerna hade startat och vi hade fler än en natt somnat till de eländiga och olycksbådande orden från nyhetsuppläsaren.
- Borde vi inte få hjälp av typ USA om det är ett terroristdåd?
- Vi vet ju inte hur allvarligt det är en, vi kanske kan lösa det själva.
- Men varför vill dom oss illa? Vad har Sverige gjort?
- Jag vet inte.
- Allt känns så overkligt. Men det kanske har ordnat sig till imorgon, ska vi försöka sova?
- Det kanske är bäst, vi ska upp rätt tidigt imorgon.
- Godnatt!
- Sovgott!
Malin sträckte sig bort mot nattduksbordet och släckte lampan och jag föll snabbt i en orolig sömn.
Jag satte mig upp ur sängen en aning disorienterad utan att först veta vad det var som hade väckt mig. Var det väckarklockan? Var det redan dags att gå upp? Jag sneglade bort mot fönstret men det såg fortfarande mörkt ut, jag sträckte mig mot min mobil som var avstängd. Konstigt, den var fulladdad när jag gick och lade mig, det var jag nästan helt säker på. Plötsligt hörde jag ett högt bankande på dörren, kanske var det de som hade väckt mig? Men vem knackade på nu, och varför inte plinga på ringklockan? Knackningarna blev mer aggressiva och jag började känna mig en aning rädd.
- Vad är det där för något?
Malin hade satt sig upp klarvaken bredvid mig
- Jag vet inte, vad är klockan?
Hon tittade på sitt armbandsur som låg bredvid sängen på nattduksbordet och svarade att den var 03.15. Vem fan knackar på dörren nu?
- Jag ska gå och titta efter, stanna här!
- Ta det försiktigt!
Bankandet ökade i volym och kraft och jag såg hur Malin blev räddare och räddare. Jag tittade länge på henne och kände hur fröet med rädsla inom mig började växa sig starkare samtidigt som jag reste mig ur sängen, drog på mig en t-shirt som låg på en stol i rummet och smög sedan ut i hallen. Bankandet fortsatte och det kändes som att dörren sakta men säkert började ge vika. Jag gick fram till kikhålet och med fasa såg hur en man stod med full kraft
och bankade på dörren med huvudet. Han blödde kraftigt från ett sår i pannan och kletade ner en del av kikhålet. Vad fan var det här för något? Jag började direkt tänka på viruset och kravallerna i Umeå och började sakta röra mig ifrån dörren. Plötsligt började det rycka ordentligt i handtaget och Malin kom smygande ut till mig från sovrummet med en vettskrämd blick.
- Vem är det? Vad händer?
- Jag vet inte, gå in i sovrummet och slå på nyheterna, se om de säger något viktigt. Gör det nu!
Hon såg i mina ögon att jag menade allvar och gick genast in i rummet och slog på tvn. Jag kunde höra ljudet från nyhetsuppläsaren mellan de kraftiga bankningarna och återigen smög jag fram mot dörren och tittade ut. Ytterligare två män hade anslutit och en stod och ryckte i dörrhandtaget samtidigt som den sista hjälpte sin vän med att försöka slå in dörren med huvudet. Blodet rann från de alla tre och det var en stor röd pöl på golvet under dom.
- Fan vi har inte tid, jag staplar alla möbler för dörren, knyt ihop alla lakan vi har!
- Vad är det som händer?
- Gör bara som jag säger!
Jag sprang in i vardagsrummet och började lyfta en kort bokhylla och ställde för dörren, tillsammans med matbordet och ett antal stolar skulle möblerna agera extra stabilitet till dörren som nu på allvar började låta på ett oroande sätt. Malin kom ut från sovrummet med lakan fastbundna till varandra, jag bad Malin gå ut på balkongen samtidigt som jag snabbt drog på mig ett par jeans och skor och sedan in i köket och plockade på mig de köksknivar som vi hade, jag visste inte vilka männen var men om vi skulle fly ville jag ha något att kunna försvara oss med. Jag styrde mina steg mot balkongen till Malin som stod nästan förlamad av rädsla och väntade på mig med ögonen stirrande mot dörren.
- Vad ska vi göra? Vad händer? Jag kan inte... jag vet inte...
- Försök att bli lugn, ta djupa andetag och lyssna på min röst. Vi ska ta oss härifrån, du ska klättra ner på vägen med hjälp av lakanen, jag sitter här och håller emot, förstår du?
- Ja.
Jag förstod att hon var livrädd och jag kände samma sak, ingen visste vad som väntade om männen tog sig in genom dörren men jag ville inte ta reda på det. Jag har alltid haft lätt för mig att ta det lugnt i stressade situationer och det hjälpte mig att tänka klart. Jag satte mig ner och tog spjärn med benen mot balkongräcket samtidigt som jag tog ett fast grepp om lakanen. Vi bodde på femte våningen och lakanen räckte inte hela vägen ner så Malin skulle behöva hoppa den sista biten, men den biten borde inte ge henne mer än möjligtvis något blåmärke eller skrapsår.
- Jag är klar! Klättra nu, jag kommer efter!
Malin klättrade upp på balkongräcket, tog tag i lakanen och jag såg henne försvinna ner. Jag blundade och koncentrerade all min styrka till att hålla emot, att inte tappa taget. Sekunderna gick och svetten rann nerför min panna, jag koncentrerade mig till det yttersta för att hålla kvar men plötsligt föll jag hårt bakåt mot stenväggen bakom mig. Vad hände? Jag kom snabbt upp på fötter och kastade mig mot räcket och stelnade till. Lakanen hade brustit och jag såg hur Malin låg medvetslös på marken och hur trottoaren under henne färgades röd av blodet från hennes huvud, jag såg hur en kvinna haltandes gick mot Malin och jag kunde inte göra något. Jag försökte skrika men fick inte fram ett ord, chocken tog över mig och musklerna vägrade lyda. Jag såg hur kvinnan satte sig ner, tog tag i Malins hand och bet och då började kroppen lyda mig. Jag tog en av knivarna och utan att sikta kastade jag den mot kvinnan. Jag skulle aldrig kunna göra om det om jag fick chansen men kniven borrade sig rakt in i kvinnans huvud som föll ihop över Malin som fortfarande låg medvetslös. Jag sprang in i lägenheten och bort mot dörren som kämpade sitt yttersta för att hålla ihop mot männens huvuden. Det fick bära eller brista, jag var tvungen att komma ner, jag var tvungen att hjälpa Malin innan någon annan hann före. Jag började släpa bort möblerna och samtidigt med en högt knak gav dörren vika och ett huvud stack in genom hålet. Jag har aldrig kunnat i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att ett människoansikte kunde se ut sådär. Allt verkade förvridet och huden hade en askgrå färg blandat med blod som rann från munnen och såret i pannan. Med all sin kraft försökte mannen trycka sig genom hålet för att nå fram till mig, nästan besatt av att få ta tag i mig utan att bry sig om smärtan. Jag tog upp en ny kniv och utan att tänka tryckte jag in den i mannens huvud, blodet forsade ut över mina händer men människan slutade röra på sig och verkade dö. Jag tog ett djupt andetag, låste sedan upp dörren och öppnade den snabbt, gav de resterande två männen varsin spark och flydde sedan nerför trapporna, till min glädje gick männen in genom dörren istället för att följa efter mig och jag kom ut genom porten och sprang allt vad jag hade för att nå fram till Malin. Jag sprang runt huset och ut på vägen där hon låg, men när jag kom fram var det enda tecknet efter henne den blodpöl som hade bildats och den döda kvinnan med min kniv fastborrad i huvudet.
- Malin?! Malin?! Var är du?
Inget svar, hon var borta. Jag hade aldrig bett till gud tidigare men där och då på gatan så bad jag. Jag bad om att Malin skulle må bra och allt bara var en mardröm, jag bad om att få vakna upp tryggt med min livs kärlek liggandes bredvid mig i sängen.
|
|
|
|
