Vad Som Än Krävs, Del 9 |
Herr Eckersson svalde hårt och stirrade nervöst på Damian som nickade.
"Nu eller aldrig", sade han lågt. De hade fått lov att vänta en dag för att Damian skulle kunna samla lite kraft för uppdraget men tidigare på dagen så hade de satt igång. Damian hade börjat med att klamra sig fast vid gallret och skrika på vakten, som hade kommit fram med en irriterad och lite orolig blick.
"Vad?? Sluta föra oväsen!" hade han fräst. Damian hade då gripit tag i hans tröja och dragit honom mot sig.
"Du måste släppa ut mig härifrån..! Jag klarar inte det här längre! Snälla, släpp ut mig!" hans röst hade varit svag och förtvivlad vilket passade till hans trasiga utseende. Samtidigt som han höll så gott han kunde i vaktens tröja med hans skadade arm sträckte han sig efter hans nycklar med den andra. Vakten var upptagen med att föraktfullt se på honom och vika undan för blodet som spottades mot honom att han inte märkte Damians hand. Han ryckte undan hans hand så att Damian skrek till av smärta och backade undan.
"Glöm det. Men du verkar vara redo för att berätta allt herr Prescotte vill veta nu." Han flinade och gav sig sedan snabbt iväg. Kvar stod Damian med nycklarna i sin friska hand och ett elakt leende på läpparna. De hade väntat en kort stund, tills de inte hörde vaktens steg längre, sedan gjorde de sig redo.
Nu stod Damian med nyckeln i hand och öppnade sedan, efter en snabb blick runt om, dörren. Han räckte sedan nyckeln till herr Eckersson som klumpigt stoppade ner den i strumpan. Så skyndade de sig genom gången mot dörren, upp och ut. De kom ut i en mycket finare hall, ljus och varm. Nu måste de bara hitta ytterdörren.
Trots att Damian räknat med att bli fasttagen var det svårt att inte få upp hoppet om att verkligen komma ut. De sprang genom huset, inte direkt tyst eller snabbt på grund av Damians skador. Huset var stort och verkade så fint, det passade inte alls en man som hade fångar i källaren.
Till sist såg de dörren, bara några meter bort men det verkade så långt. Damian ökade omedvetet takten och samtidigt såg han en rörelse i ögonvrån och herr Eckersson föll till marken med ett rop och ett stön. Ovanpå honom låg vakten och bakom honom kom herr Prescotte och Pedro gående. Damian försökte inte ens fly, han hade varken orken eller kroppen för det, så uppgivet stod han kvar tills de kom ifatt. Herr Prescotte såg på honom med kalla och beräknande ögon.
"Jag måste säga att jag är imponerad, av er dumhet. Men ni är inte den enda som är drabbad av idioti", sade han och såg på vakten som nu höll herr Eckersson i ett fast grepp, han svalde hårt under herr Prescottes blick.
"Är ni dum nog att lämna honom obekvakad?" herr Prescottes röst var släpig och vakten skakade frenetiskt på huvudet tills han insåg att det var just det han gjort.
"Jag... Jag är ledsen herrn, jag ville bara.. Tänkte.." han fick inte fram meningen och herr Prescotte suckade.
"Jag vet vad du tänkte, vad jag inte förstår är HUR du kunde tänka så, ditt fån. Led tillbaka den där fega råttan till cellen igen," han pekade på den darrande herr Eckersson "Vi pratar senare." Vakten skyndade sig att göra som han blev tillsagd och smet iväg, dragandes på herr Eckersson. Herr Prescotte vände sig mot Damian igen och sträckte ut handen.
"Ge mig nyckeln." Damian mötte trotsigt hans blick och hett Prescotte suckade och gjorde en gest mot Pedro.
"Hitta nyckeln." Pedro klev smidigt fram och började visitera Damian, inte speciellt vänligt. Efter några sekunder sneglade han upp på herr Prescotte med rynkad panna.
"Den är inte här." Damian som dittills stått tyst men medvetet spänt sig lite när Pedro närmat sig hans ficka ryckte nu till och stirrade på Pedro.
"Va?!" utbrast han och tystnade sedan hastigt som om han sagt det utan att tänka sig för, herr Prescottes blick smalnade och han såg på Damian en stund. Så brast han ut i skratt.
"Den idioten. Han tappade sin enda chans till frihet. Dra med honom ner igen men sätt honom i cellen längst bort nu, närmast rummet. Han ska ändå in dit snart igen." han varken log eller skrattade när han sade det, utan hade istället en sadistisk blick i ögonen som sade att det värsta inte ens hade börjat än.
När Damian slängdes in i cellen med ett litet skrik, han landade på sin skadade arm, såg han hur Pedro ställde sig på vakt utanför och efter en kort stund kom ännu en person dit, en kvinna som var byggd som en amazon och hon fingrade på en kniv med en hotfull glimt i ögat, Pedro hälsade på henne med ett leende och hans röst visade att han hade respekt för henne, hon visste alltså hur man använde kniven hon lekte med. Så precis som Damian förväntat sig förstärkte de vakten på honom, nu kunde han inte göra mer, bara vänta och se, ifall herr Eckersson skulle kunna göra sitt.
|
|
|
|
