Vad Som Än Krävs, Del 8 |
Herr trenner fick verkligen tag på en häst åt henne, hon visste inte exakt hur han gjorde det men när det var dags för dem att ge sig av stod det ett svart sto och väntade på henne i stallet. När Caitlyn frågade honom så sade herr Trenner bara att hästens ägare stått i skuld till honom.
Själv hade Herr Trenner en gyllenbrun vallack som kallades Arex, Caitlyns sto hette Nava och var rätt lugn av sig, i alla fall i jämförelse med Loke, men hon var fin och Caitlyn tyckte om henne.
De gav sig inte iväg förrän dagen efter, på grund av att Caitlyn fortfarande inte var stark nog att fortsätta, även om hon hävdade att hon var det. Herr Trenner vägrade låta henne resa så snart, trots hennes protester. Så till sist gick hon med på att vila upp sig under natten, i gengäld att de gav sig av tidigt nästa dag.
Det gjorde de, solen hade knappt hunnit gått upp när de sadlade hästarna och gav sig av från staden i gemensam tystnad.
Caitlyn var faktiskt lite förvånad över hur lite herr Trenner frågat om hennes skador, inget om hennes sår på handlederna, som inte kunde komma från något annat än rep, inte heller något om varför hon plötsligt bestämt sig för att bada. Han frågade dock hur det kom sig att hon inte hade någon häst eller några ägodelar, Caitlyn svarade ärligt att hon blivit attackerad och bestulen. Herr Trenner reagerade inte mycket på det, verkade inte ens förvånad. Han sade att det var synd att hon fick lov att gå igenom det men han verkade mer upprörd över att så många stölder pågick överallt nu för tiden än att det hänt just henne, inte för att hon förväntat sig det. Hon såg dock att han blev nyfiken när han frågade hur hon tagit sig in till stan och hon svarat avvärjande. Hon sade att hon gått största delen och att hon sedan fått lift, men hon sade inget om vem hon får lift av eller hur det hela fortlöpt.
Caitlyn kunde inte låta bli att undra hur de skulle göra med boende den kommande natten, när hon frågade honom hur han hade haft råd med det tidigare värdshusrummet så sade han efter en stund att han hade dragit in en skuld som värden hade till honom. Caitlyn hade höjt ett ögonbryn.
"Du har visst många som är skuldsatta hos dig?" Både en hästuppfödare och en hyresvärd. Herr Trenner hade sett på henne en sekund innan han vände tillbaka blicken mot vägen igen.
"Man vet aldrig när man kan behöva en tjänst", var allt han sade och Caitlyns nyfikenhet blev inte stillad. Kanske var det så att de bara inte vågade neka honom något?
Nu undrade hon dessutom om de skulle ha sådan tur igen att de kunde sova på ett värdshus gratis på nästa ställe. Hon frågade honom trevande, för hon hade sett något på hästryggen som var misstänkt lik ett tält och en sovsäck, hon hade ett liknande knyte bakom sig men inte lika stort. Skulle de sova ute? Caitlyn hade lite kluvna känslor inför det, hon tyckte inte om att sova på marken, hårt och ofta fuktigt, men hennes självförtroende hade fått sig en liten törn när det gått så fel med herr Charles och när hon blivit avsnäst av mannen på gatan. Herr Trenner såg frågande på henne och log sedan roat.
"Är fröken för pryd för att sova ute?" Caitlyn blängde mörkt på honom när han retade henne vilket fick hans retsamma leende att bli bredare.
"Svara på frågan", sade hon kort och han skrockade tyst för sig själv.
"Nej jag kan inte få oss ett rum på nästa ställe, sedan hinner vi nog inte dit innan mörkret lägger sig, vi tar en annan väg och den leder inte riktigt in till staden heller, så det är lättare om vi sover ute. Jag skaffade oss bekväma sovsäckar och ett tält, ni borde inte ha något att klaga över."
"Förutom sällskapet?" frågade hon syrligt och han blinkade till innan han log snett.
"Aouch, nu känner jag mig sårad", sade han och Caitlyn blängde på honom igen. Så rynkade hon pannan.
"Ett tält?" frågade hon med betoning på första ordet. Herr Trenner såg på henne och nickade.
"Är det något problem?" han verkade helt obekymrad och hon tänkte inte vara sämre, även om tanken på dem tillsammans, i ett litet och trångt tält, hela natten, fick henne att börja fingra på sina naglar igen.
"Nej." Hennes korta ton sade allt och han log roat igen.
"Bra." Inom sig svor Caitlyn över honom och hans självbelåtna min.
De pratade inte mycket medan de red men både studerade varandra tyst och diskret. Caitlyn försökte luska ut vad för sorts person Milo Trenner var, varför han inte gick på hennes spel och hur det kom sig att hans sätt och utseende kunde krocka så med varandra.
Herr Trenner gjorde i sin tur likadant, han förstod inte hur denne fröken kunde ändra sin personlighet så till den grad att han misstänkte att inte ens han skulle kunna känna igen henne om hon verkligen försökte lura honom. Samtidigt kunde han inte låta bli att undra hur hennes verkliga personlighet i så fall var, om det han sett var sant eller skådespel. Hon verkade vara snabbtänkt och hade lätt att förstå situationen, hon var inte svag och hjälplös, så som hon sett ut när hon spelade Eve Sanders. Hon verkade faktiskt vara rätt säker på vad hon ville och såg till att skaffa det, bara det att hon tagit sig så här långt visade ju att hon inte bara stod bredvid och väntade på att andra skulle fixa saker åt henne. Så feg och osäker verkade hon inte vara, varför hade hon då blivit så rädd när hon vaknade upp i herr Trenners rum dagen innan? Han visste att han inte såg speciellt vacker ur men de flesta brukade låtsas att det inte fanns, vika undan med blicken och ignorera det. Han hade sett hur hon stirrat på ho om första och andra gången men när han nämnt ärret hade hon inte bytt ämne, utan erkänt att det skrämde henne men förutom det verkade det inte påverka henne mycket. Så hon var inte lättskrämd eller osäker av sig, vad hade hon då råkat ut för? Han hade sett de sår hon haft när läkaren kollat till henne, de röda och uppskavda såren på hennes handleder, den svullna och kluvna läppen, blåögat och alla de andra småsår hon haft.
Han hade faktiskt blivit rädd när han hittat henne vid vägkanten, först hade han inte känt igen henne, hon hade legat med ansiktet neråt. När herr Trenner vänt runt henne och sett vem det var hade han blivit förvånad samtidig som han blivit orolig. Hon hade sår i ansiktet och på händerna och dessutom varit riktigt sjuk, haft hög feber och ögonen som då och då öppnades såg ingenting. Hon hade mumlat saker, osammanhängande och nervöst. Hon pratade om att hon varit smutsig men nu var ren, sedan kunde hon plötsligt börja skrika och kasta sig av och an. Detta gjorde hon dock först senare och det hade han egentligen inget emot, det var faktiskt bättre än hur det varit först ett tag.
Han hade tagit henne till rummet och medan hon fick alla sår omhändertagna så låg hon helt stilla, man hade kunnat tro att hon varit död, om inte hennes ögon var lite öppna och oseende stirrade ut i intet, hon hade bara ryckt till en gång, när läkaren tagit i hennes handleder, hon hade jämra sig lite men sedan legat tyst. När hon fått i sig lugnande medel hade hon till sist fallit i djup sömn och inte vaknat på riktigt förrän dagen innan, då han legat bredvid och hållit om henne.
Reaktionen han fått på morgonen sade honom att hon råkat ut för något riktigt jobbigt, inte bara det rån hon berättat om. Han visste inte vad men kunde gissa, och han var egentligen inte förvånad. Om man förförde män så som hon gjorde, om än bara för rum, så var det självklart att man skulle stöta på en eller två rötägg längs vägen, någon som man missbedömt. Han undrade bara hur illa hon missbedömt hennes "offer", och vad hon fått betala för det. Han visste inte heller hur långt hon gick med männen. Gick hon hela vägen? Gick hon verkligen så långt bara för ett rum? Han ville inte tro det men kunde samtidigt inte vara säker.
Och vad var det som var på gång? Vad hade hänt hennes bror och var hans far verkligen i fara? Han var rätt säker på att så var fallet men han kunde inte göra något förhastat utan att kunna bevisa något. Det verkade fröken Forester beredd att göra. Han kunde inte bestämma sig för om hon var dum eller modig. Kanske båda.
Mörkret föll sakta över dem medan de red genom skogen, de såg nästan inget framför dem och det började bli kallt i luften. Så efter ett tag, då båda visste att de borde stanna, öppnade herr Trenner munnen och sade det högt.
"Vi slår läger nu." Caitlyn kastade en blick på hans gestalt i mörkret och funderade på att säga något snäsigt tillbaka, hon gillade inte när någon sade till henne vad hon skulle göra, men visste själv att de inte kunde fortsätta och hon var dessutom trött och stel i hela kroppen. Så hon bet ihop och hoppade av Nava som också var trött och hängde med huvudet. Herr Trenner steg av Arex som frustade till såg lika trött ut han som Nava, så började han sätta upp tältet. Caitlyn ville göra något för att hjälpa till men han såg så rutinmässig och målmedveten ut när han arbetade att hon kände sig överflödig och i vägen. Efter bara några minuter stod tältet uppe och Caitlyn såg på hur han tog sin sovsäck och kröp in i det. Hon stirrade osäkert efter honom och såg sedan på sin egen sovsäck. Skulle hon bara följa efter? Skulle hon verkligen sova tillsammans med honom där inne?
Caitlyn ruskade irriterat på huvudet, vad höll hon på med? Vad stod hon där och velade för som en liten flicka? Hon behövde inte vara generad inför att sova bredvid en man någon natt, hon förförde ju skamlöst män hela tiden, sövde dem och sov i deras sängar. Detta var ingenting. Hon tog ner sin sovsäck och kröp bestämt in i tältet. Herr Trenner hade redan rullat ut sin sovsäck och satt nu på den. Han såg på henne när hon kom in och log.
"Jaså, ni kom i alla fall, trodde ni tänkte sova ute i natt." Caitlyn låtsades inte om hans retfulla ton utan fnös bara.
"Som om, var glad att jag inte tvingar dig att göra det." hon sade det med en röst som lovade att hon skulle kunna göra det om hon ville. Herr Trenner såg på henne medan hon lade ut sin sovsäck och log lite, hon hatade verkligen att förlora och utmanade honom till och med, intressant.
När hon gjort klart sin sovplats kastade hon en blick på honom innan hon kröp ner i sovsäckar och bestämt vände ryggen åt honom.
"Åh? Så inget "god natt" från er? Ja ja, en annan kväll", suckade herr Trenner och Caitlyn hörde hur han kröp ner i sin egen sovsäck. Hon ignorerade det han sagt och slöt ögonen, om hon bara somnade så skulle natten vara över, då skulle hon slippa vara medveten om den mystiske och lite läskige mannen som låg bara några centimeter ifrån henne.
Varför var det så mörkt? Vart var hon? Vad var det som hände?
Caitlyn såg sig panikslaget omkring men inte minsta ljusglimt syns någonstans. Hon låg på ett hårt golv någonstans. Hon försökte ställa sig upp men kunde inte röra sig. Hon var fastbunden. Hon var blind, bunden och visste inte vart hon var. Totalt hjälplös.
Plötsligt kände hon händer på sig, de var överallt, men händerna kändes inte normala, de var inte varma och mjuka, dessa var slemmiga och kalla, som sniglar. De lämnade spår på hennes kropp där de vandrade. Sedan var det rösten, som med len stämma berättade allt han skulle göra med henne, allt de skulle göra tillsammans.
Caitlyn försökte kämpa men hon hade inte kraft nog att ens röra ett finger, hon kunde bara ligga stilla medan händerna tog hennes kropp och rösten letade sig in i hennes öron. Hon försökte skrika men det var som om mörkret forsade in i hennes mun och strupe så fort hon öppnade den och kvävde alla chanser till ljud.
Varför hände detta? Vad hade hon gjort för att förtjäna det här?
"Du är en liten smutsig hora, det är vad du är. Du förtjänar att bli tagen på ett hårt golv av vem som helst", sade rösten som slingrade sig fram som en orm. Caitlyn snyftade ljudlöst och utan att gråta.
"Nej.. Nej, Nej! Jag är inte smutsig! Jag är ren!" ville hon skrika men en av händerna lades över hennes mun och rösten lät igen.
"Nu är du min."
"Caitlyn! Vakna!" Rösten väckte henne så plötsligt att hon ännu inte kommit ut ur drömmen så när hon såg en man över sig och kände hans händer på sina axlar skrek hon till och körde upp knät i hans mage så att han släppte henne med ett stön. Caitlyn kravlade sig upp i sittande ställning och flyttade sig bakåt tills hon kände tältväggen mot ryggen. Först när hon kommit så långt började hon minnas vart hon var och med vem.
Herr Trenner hade ena handen på magen där hon knäat honom och han grimaserade lite. Så såg han upp på henne och blev allvarlig.
"Caitlyn, det är okej. Du drömde bara", hans röst var låg. Caitlyn hade dragit upp knäna, hon andades häftigt och hennes ögon var uppspärrade. Hon såg så skör ut när hon mötte herr Trenners blick, som ett rådjur som stod öga mot öga med en varg. Hon stirrade på honom en sekund innan hon vek undan med blicken och slappnade sakta av.
"Jag vet. Förlåt att jag knäade dig, du överraskade mig bara. Ledsen om jag väckte dig", mumlade hon och lade sig sakta ner igen på sidan och slöt ögonen. Hon var fortfarande spänd och trodde inte att hon skulle kunna somna men hon ville inte att herr Trenner skulle se henne rädd, svag.
Hon ryckte till lite när hon kände en hand på hennes axel och när hon öppnade ögonen stirrade hon bara rakt fram i tältväggen.
"Är du okej? Du skrek i sömnen. Vad drömde du?" herr Trenners röst var mjuk. Caitlyn såg fortfarande rakt fram.
"Bara en mardröm, inget viktigt", sade hon kort. Plötsligt flyttade herr Trenner handen och tog försiktigt hennes handled som fortfarande var bandagerat och vände upp den.
"Handlade den om det som orsakade det här?" frågade han tyst. Caitlyn stirrade nu på deras händer och svalde lite men svarade inte, herr Trenner tog det som ett ja.
"Vad som än hände är det över nu, han kan inte skada dig igen." Caitlyn ville nästan skratta, hur visste han det? Och även om herr Charles inte skulle skada henne igen så skulle någon annan kunna göra det. Hon drog åt sig handen igen.
"Du vet inte vad du pratar om." herr Trenner var tyst en stund.
"Det har du kanske rätt i, jag är ledsen." han tystnade igen. "Våldtog han dig?" frågade han till sist med låg röst. Caitlyn stelnade till lite och sade inget på en lång stund men så skakade hon på huvudet.
"Men han försökte, eller hur?" Caitlyn slöt ögonen när minnena kom tillbaka till henne och nickade sedan.
Hon hörde hur herr Trenner flyttade lite på sig bakom henne och sedan kände hon plötsligt hans arm runt sig, hon spände sig och öppnade munnen för att protestera men han hann före.
"jag tänker inte göra dig illa, Jag släpper dig så fort du ber mig. Men du behöver tröst, du fick det inte då och har fått lov att bära det själv. Låt mig trösta dig." Hans röst lät annorlunda, lite skrovlig. Caitlyn ville vända sig om och se hans ansikte men rörde sig inte. Hon funderade också på att säga till honom att flytta sig men hans värme mot hennes rygg och hans arm runt henne var verkligen tröstande, lugnande. Hon har träffat killar förut som hon umgåtts med och hon förförde ju män utan att blinka så mäns närvaro var inte nytt för henne men detta var nytt. Att vara nära någon på det här sättet utan att han ville ha något eller blivit lurad av henne, det var hon inte van vid. Hon hade inte heller trott att det skulle vara med någon som herr Trenner.
Hon hade inte trott att hon skulle kunna somna igen men efter bara någon minut blev det svårare att hålla ögonen öppna och till sist somnade hon i alla fall, fortfarande med herr Trenners arm runt sig och hans lugna andetag i nacken.
|
|
|
|
