Away from life - Intro (Svensk) |
För knappt ett halvt år sedan, så antar jag att mina föräldrar hade största förhoppningarna på mig. Att jag skulle, efter att gå ut skolan med bäst betyg i hela klassen, skulle läsa vidare på högskola i någon form av finare utbildning. Advokat, läkare, ingenjör. Något i den stilen, så som de själva gjort. Men som det ser ut idag, så är alla deras tankar troligtvis förändrade. Försämrade.
Mina syskon hade inte alls samma begåvning av att klara skolan. Att orka ta upp läxboken tidigare än dagen innan ett prov, att orka läsa klart boken som det ska skrivas en recension om eller att orka anteckna under lektionerna. De brukade säga att det inte var något som en vettig människa orkade göra. Eller min storebror brukade säga så, min lillasyster hängde bara på honom i hans vårdslösa beteende och omotiverade skolgång. Han var inte alls en bra förebild för henne, men det var honom som hon såg upp till. Efter ett tag så började han även dricka, röka och liknande. Han var femton då, min syster vara bara tio.
Redan som tretton år prövade min syster, Molly, att röka. Jag vet det, eftersom att det var jag som skulle hämta henne efter skolan med min moppe, och jag såg henne. Bakom skolan, runt hörnet från parkeringen. Hon rökte ett bloss, mer eller inte vet jag inte, men ett var det i alla fall.
När hon var femton, alltså när jag var sjutton och gick andra året på gymnasiet, så började hon också festa regelbundet. Från kanske en till två gånger varannan månad till varannan vecka. Hennes dåliga vanor blev mer än bara vanor. De blev beroenden.
Men kan jag klandra henne? Eller min bror? Egentligen inte, kanske. Jag blev inte så, men det hade lika gärna kunnat vara jag också. Med två föräldrar som knappt är hemma, så är det mycket som är möjligt, mycket kan hända. Ingen kontroll. En trettonåring är fri att göra vad som än behagas göra, det känns väldigt orimligt. Våra föräldrar förstod inte det, konstigt nog, att låta en artonåring ta hand om sina småsyskon skulle leda till att syskonen inte ser skymten av honom på hela helgen, eller om det ser av honom, så är han stupfull.
Mina syskon går inte att klandra. Det går bara inte, de valde inte själv, det bara blev så. Men fram tills att Hugo, min bror, blev arton, så hade vi alltid haft tillsyn av vår farbror eller farföräldrar. Men dagen så Hugo fyllde arton så förändrades det. Våra föräldrar förstod inte vad som hänt med honom, han blev värre, skolan gjorde inget, meddelade aldrig föräldrarna. De var heller aldrig hemma tillräckligt länge för att förstå själva vad som pågick i deras hem. Hur deras barn mår eller hur de hanterar sina liv.
I tredje klass på gymnasiet så var jag toppen av klassen. Jag var inte populär, men jag var inte heller utstött. Under de tre åren som jag gick i gymnasiet, så förändrades många saker i mitt liv. Från att ha i alla fall någon vuxen uppsyn hemma, så hade jag ingen uppsyn, det var jag som blev uppsynen. Jag som skulle kolla till Molly, om hon ens var hemma så att det gick att hålla uppsyn på henne. Hon gillade aldrig när jag sa till henne om något, hon gillade aldrig att bli tillrättavisad eller påkommen om att skolka, så efter ett tag slutade jag konfrontera henne om saker jag fått reda på. Jag slutade ta reda på saker. Det gjorde inte saken för henne bättre, tvärt om, det blev sämre. Men hon hyste inte agg mot mig vid frukostbordet i alla fall. Hon hatade mig inte.
När det närmade sig sommar, så blev skolan enklare än vad den varit tidigare. Att koncentrera sig ordentligt blev en lätthet jämfört med tidigare. Kanske var de det som gjorde att mina betyg blev så bra som det gick, att jag höjde prestationen emot slutet, även slutet av trean.
Man börjar slappna av när sommaren är på väg. Eller de flesta gör, men själv så föredrar jag vintern. Kylan är exceptionell, den är äkta, den är stillsam, den lugnar nerverna, den gör landskap så mycket vackrare än vad de brukar vara, och trots att det är mörkt kanske lite för ofta, så finns det inte mycket som är skönare än att vara ute, tända en öppen brasa och ligga och kolla på stjärnorna. Möjligtvis också norrsken, om man har tur. Känslan är obeskrivlig, och den är problemlösande.
Mina syskon skulle inte sakna mig om jag stack. Mina föräldrar skulle nog påstå att de skulle det, men vad har dem att sakna? Helgerna de spenderar på jobbet, kvällarna då de tittar på tv, eller morgnarna som de inte är hemma, eller läser sin tidning? Det skulle inte sakna mig, de skulle inte veta vad de saknar. De kanske skulle sakna min barndom, med de skulle inte sakna den jag var då. De skulle bara ångra sig, ångra att de inte lärde känna mig bättre. De skulle ångra att de inte kände någon av oss.
|
|
|
|
