Allting har sitt slut |
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Det hände så mycket, så mycket på en gång att vi inte
ens hann uppfatta våra egna ord innan det var slut. Det som vi hade haft så länge slogs i
spillror och ingen av oss försökte stoppa det. Nu är det som om du aldrig hade varit i mitt
liv. Nu är det som att du aldrig gick innanför den där dörren, dörren till min själ. En enda
mening, det var det som förstörde alltihop. Den meningen som surrar runt i mitt huvud dag
och natt, timme efter timme, minut efter minut, varenda sekund av mitt liv. Ett liv som jag
inte längre har, ett liv som du var anledningen till.
- Jag vet inte om jag har samma känslor för dig längre.
Det var där som min värld brakade samman.
Allting var så perfekt, nästan kanske för perfekt. Det kanske var det som var anledningen.
Speciellt den dagen hade varit så underbar, jag lade inte ens märke till att du var så
tystlåten den dagen, att vi inte höll hand när vi gick till skolan, vi höll alltid hand. Men den
morgonen gjorde vi inte det.
Men även om jag hade lagt märke till det, hade det ändrat på någonting? Hur många
gånger jag än slog näven i den hårda väggen av ilskan att jag inte gjort det, så visste jag
innerst inne att det inte skulle ändra något, men ändå fortsatte jag slå. Jag fortsatte slå för
jag visste inte vad jag annars skulle göra, jag tänkte att den smärtan skulle göra att jag
skulle glömma vad som hade hänt, att jag skulle glömma den andra smärtan.
Fast jag kände den ändå. Jag fick tårar i ögonen, men inte på grund av väggen, utan på
grund av dig.
Det är på grund av dig jag inte kan sova på nätterna, det är på grund av dig jag inte har
något att leva för längre och det var på grund av dig allting tog slut.
Eller nej, jag vet inte. Det var ju du som inte ville fortsätta med vårt förhållande, är det inte
ditt fel då? Eller var det någonting som jag gjorde som orsakade det? Isåfall är det ju mitt
fel, eller? För jag vet ju inte vad som egentligen gjorde att du gjorde slut. Kunde du inte ha
sagt någonting? Hade det inte blivit bättre? För det skulle väl vara bättre om vi hade pratat
om själva problemet först.
”Va, vad menar du? Vad är det som har hänt?”, frågade jag.
”Erik, sluta, jag vill inte prata om det här nu, jag vill bara inte längre.”
”Men kan du åtminstone säga varför?”
”Sluta sa jag, snälla, du gör det bara värre.”
”Men snälla Lisa, jag vill bara veta varför.”
”Sluta bara, släpp mig! Jag har inga känslor för dig längre, vad är det du inte fattar?
”Men hur svårt kan det vara att säga varför? Är det något jag har gjort?”
”Erik håll tyst snälla, jag orkar inte längre, låt mig va, jag vill inte ha dig i mitt liv längre, jag
vill bara inte, är det så svårt att förstå?
”Dra åt helvete då, prata inte med mig mer!”
Direkt efter att jag hade sagt de orden ångrade jag dem. Men ändå så vände jag ryggen
mot dig och, och gick därifrån. Jag gick därifrån fast jag ville springa fram och omfamna
dig och säga hur mycket jag älskade dig. Men det skulle inte funka heller, för hur skulle det
hjälpa om du inte älskade mig? Men det skulle ändå vara bättre än det jag sa, vad som
helst skulle varit bättre.
Vad hade jag gjort egentligen? Vad var det som förstörde allt? Var det jag? Eller var det
du? Jag tillbringar hela dagarna med att tänka vad jag hade gjort fel, var jag för mesig?
Var jag för oromantisk? Var jag för omogen? Var det för att vi inte höll hand den
morgonen? Var det för att jag inte gav dig någon komplimang på balen för att jag helt hade
tappat andan? Så vacker var du, inget kan beskriva hur vacker du är, inget. Du var också
så snäll, nästan för snäll, du var aldrig egoistisk och alltid positiv. Du var perfekt, du var för
perfekt, i alla fall för mig, jag förtjänade inte dig. Det kanske var det som var anledningen,
att du var för bra för mig, det kanske var dömt att ta slut från början, eller?
Jag hatar att gå i skolan nu, jag hatar inte skolan, utan jag hatar att behöva vara i närheten
av dig, inte för att jag hatar dig, utan för att du hatar mig. Det är så jag uppfattar det i alla
fall. Du pratar inte med mig, du tittar inte på mig, du vill inte ha med mig att göra längre.
Det är inte så lätt att inte ha något att göra med dig längre när jag hade allt att göra med
dig förut.
Jag brukade följa dig hem och när vi väl kom fram till dörren, så bad du mig komma med
in. Jag började prata om att jag hade väldigt mycket läxor, men hur mycket jag än försökte
så övertalade du mig till slut. Det hela slutade med att vi låg i soffan, myste och tittade på
film, men istället för att kolla på film så låg vi och pratade. Vi pratade och pratade tills vi
märkte att filmen var slut och då skrattade vi, vi skrattade så mycket att vi inte kunde
andas. Sen såg jag dig i dina mörka, bruna ögon, de ögonen som jag föll för första gången
jag såg dem och, kysste dig.
Det började bli sent och jag sa att jag måste gå hem nu men det tog minst en timma innan
jag till slut gav mig av hem. När jag väl kom hem så fick jag skäll av mina föräldrar. Men
jag brydde mig inte, jag hade ju dig.
Just det, jag hade.
Det är det jag glömmer hela tiden, jag hade, jag har inte längre.
Det är det jag får påminna mig själv om hela tiden, att du inte längre är min, hur mycket jag
än önskar mig det. Jag önskar det varje gång jag ser dig, jag önskar det varje gång jag
tänker på dig, jag önskar det hela tiden och kommer alltid att göra det.
Det är just det som är problemet, jag kan inte glömma dig, hur mycket jag än försöker att
inte tänka på dig så slutar det alltid med att jag tänker på dig ännu mer än jag gjorde
innan.
Finns det verkligen inget sätt?
Det finns väl ett sätt egentligen, men jag vet inte om jag riktigt vågar göra det. Men å andra
sidan, vad har jag att förlora om jag redan förlorat dig?
Svaret är, ingenting, ingenting, det är vad jag är utan dig.
Så jag antar att det är lika bra att göra det. Men det är en sak jag vill göra innan, jag vill se
dig en sista gång, det är allt jag begär, en sista gång. Det skulle göra allting perfekt.
Just det, perfekt, precis som du är, precis som du alltid kommer att vara.
Jag går upp tidigt på morgonen, fast besluten att göra det här, det är kallt ute, men jag bryr
mig inte, för jag tänker på dig, hur vi hade det.
Hade.
Jag öppnar dörren till skolan och går in, jag möter massa ansikten på vägen till trappan,
men jag lägger inte märke till något av dem, förutom ditt. För det är det enda jag tänker på.
På dina mörka ögon, på ditt mörka hår, på ditt ljusa, lena ansikte.
Jag tittar på dig, den här gången tittar du på mig, våra blickar möts. De möts, de möts som
de alltid hade gjort förut.
Men som de inte kommer göra längre.
Jag går vidare, för jag får inte glömma vad jag ska göra.
Jag hinner inte se att du har tårar i ögonen, om jag hade gjort det, om jag bara hade gjort
det.
Men det gjorde jag inte.
Jag går uppför trappan, jag är på sjunde våningen nu, tre våningar till, sen är jag fri.
Jag ser takluckan, jag drar ut stegen.
Jag går upp, nu står jag på taket, jag går fram till kanten.
Jag tittar ut över staden, fast jag vet inte vad jag tittar på, för jag tänker på dig. Det är det
enda jag kan tänka på.
På dig,
Vad annars skulle jag tänka på?
Det finns inget annat jag vill tänka på, du är det enda jag vill tänka på, hur ont det än gör.
Jag tittar ner och tänker.
Tänker på dig igen.
Jag tar ett djupt andetag, tittar ut över staden igen, och hoppar.
Jag hoppar för att jag vill glömma, jag hoppar för att jag inte vill leva det här livet utan dig,
Jag hoppar för att det är omöjligt.
För att det är omöjligt att leva utan dig.
Hur kan jag leva utan dig när du är mitt liv? Mitt liv tog slut den dagen du inte längre var
min, mitt liv tog slut när vi inte var vi längre.
Men nu tar det slut på riktigt.
Jag älskar dig, och kommer alltid att göra det, du ska veta det.
|
|
|
|
