Vad Som Än Krävs, Del 7 |
Caitlyn vaknade av att hon var varm och var törstig. När hon kom till medvetande var det första hon märkte att hon låg på en säng, det andra var att hon inte kunde röra sig, någon höll om henne och hennes kind var tryckt mot personens bröst. Minnen av herr Charles gled genom hennes huvud, hans händer över hennes kropp och repen som skavde hennes hud, höll fast henne.
Caitlyn skrek till och försökte komma undan personen som hade bundit henne.
"Släpp mig! Låt mig vara!" skrek hon och rullade sedan förvånat över på rygg när personen faktiskt släppte henne.
"Lugna er, jag tänker inte skada er", sade en mörk röst bredvid henne. Caitlyn hade slutit ögonen hårt och öppnade dem nu långsamt. När personens armar lämnat henne kunde hon lugna sig lite och såg nu att hon inte ens var bunden, det hon trott var rep var egentligen en filt som någon lindat in henne i. Hon lät blicken svepa över henne själv och sedan över till personen som nu satt sig upp bredvid henne. När Caitlyn såg ärret i ansiktet spärrade hon upp ögonen lite, först av vämjelse och sedan av misstro. Det måste vara ett skämt. Men det var han, mannen hon stött på flera gånger längs vägen, fast det var något annorlunda med honom. När hon kunde slita hennes blick från hans ansikte såg hon det, hans hår, hon såg förvånat på det, det var inte svart längre, utan mörkrött.
Caitlyn trasslade sig ut ur filten så att hon hade armarna fria och kravlade sig upp i sittande ställning, så att hon hade ryggen lutad mot väggen bakom henne.
"Vad.. Vad gör ni här? Vart är jag? Vad hände?" Caitlyn såg sig omkring i rummet, hon kände inte igen någonting, varken i rummet eller staden utanför fönstret. Mannen såg på henne med allvarlig min.
"Jag hittade er avsvimmad på vägen, ni var våt, iskall och hade feber, ni yrade. Så jag tog med er hit och bad en vän att kolla till er. Ni har varit riktigt sjuk vet ni, ni har legat medvetslös i ett och ett halvt dygn." Caitlyn stirrade på honom. Hade hon sovit så länge? Hon sänkte blicken lite när hon kom på att hon skrikit åt personen som hjälpt henne. Så smalnade hennes blick och hon såg på honom.
"Varför låg ni bredvid mig?" Han såg fortfarande helt lugn ut.
"Ni blev sämre i natt, skrek i sömnen och kastade er av och an, vägrade ha filten över er. Så jag rullade in er i filten och lade mig bredvid er för att ni skulle lugna ner er, vilket ni till sist gjorde." Caitlyn såg ner på sina händer, hon mindes inte vad hon drömt men att hon varit rädd och ensam. Plötsligt fick hon syn på sina handleder, de var lindade där repen suttit och när hon kände efter märkte hon att hennes kind var omplåstrad också. Hon lade händerna över bandagen och undvek mannens blick.
"Vad gjorde ni där egentligen? På vägen alltså? Hur blev ni så våt?" frågade han nyfiket. Caitlyn stirrade fortfarande ner på sina händer. Hon minns en suddig bild av sig själv i vattnet.
"Jag badade...", mumlade hon tyst.
"Badade? Nu? Är ni galen?" frågade han misstroget. "Ni kunde ha frusit ihjäl om jag inte hittat er!" Caitlyn blängde ilsket på honom.
"Vad har ni för rätt att döma mig? Ni känner inte mig så ni kan inte säga om jag är galen eller inte!" fräste hon även om han aldrig rakt anklagat henne för att vara galen, men även om han gjort det hade hon inte direkt kunnat säga emot honom, hon hade verkligen varit galen de senaste dagarna. Hon mindes inte mycket av dem men hon hade varit dum nog att låta det gå så här långt. Caitlyn lät blicken falla igen och studerade sina handleder och svalde hårt. Mannen studerade henne tyst, såg hur hon gömde sina handleder, och slöt sedan ögonen.
"Ni har rätt, jag är ledsen. Är ni hungrig? Jag beställde upp lite mat om ni vill ha?" hans röst var plötsligt lite mjukare och Caitlyn sneglade upp på honom innan hon nickade lite.
"Ja tack..", sade hon lågt och drog upp filten lite när hon kände att det började bli lite kyligt. Mannen log och nickade innan han gick fram till en bricka mat som stod på ett bord och bar fram den till sängen. På den stod det en tallrik med gröt, en med soppa och så några smörgåsar. Till det hade de fått te i två muggar och han räckte Caitlyn den ena. Hon tog tyst emot den och tog en liten klunk av den varma drycken. Den värmde skönt och lindrade den smärta hon kände i halsen.
Hon drack några klunkar innan hon ställde ner muggen och började äta av soppan istället. Den var tjock och mustig och smakade svamp och kött. Den var jätte god men Caitlyn kunde bara få ner fyra tuggor innan hon började må lite illa igen. Så hon satte ner soppan och tog upp teet igen. Så satt hon lutad mot väggen med muggen i händerna. Mannen hade ätit gröten under tystnad men såg nu på henne.
"Så vad heter ni?" frågade han. Caitlyn såg på honom och det tog en sekund innan hon mindes namnet hon haft när hon först mött honom.
"Eve Sand..", började hon men han gjorde en avvärjande rörelse och tog en klunk te.
"Inte det namnet, ert riktiga namn menade jag." Caitlyn stirrade på honom. Vad menade han? Han såg på henne och höjde ett ögonbryn.
"Jag har sett er flera gånger under de senaste dagarna och efter senaste gången vi sågs fick jag syn på dig inne på ett värdshus, då var du definitivt inte den oskuldsfulla fröken Sanders som var med herr Hackard. Kom igen, jag räddade ert liv, förtjänar jag inte att veta vem jag räddade?" han log ett snett leende mot henne och Caitlyns blick smalnade lite.
"Retar ni mig?" frågade hon irriterat. Han log lite bredare.
"Det skulle aldrig falla mig in." Ändå var hans röst retsam. Caitlyn såg på honom medan hon funderade. Hon kände honom inte och kunde inte lita på honom, hon var till och med lite rädd för honom, men även om de inte hade något gemensamt så hade han ändå hjälpt henne, tagit med sig en främmande kvinna och hjälpt henne att bli frisk. Han hade kunnat gjort något mot henne medan hon legat sjuk men inget pekade mot att han gjort det. Hon hade alla sina kläder på sig och hon kände igen annan smärta än de hon ådragit sig innan de träffades.
Caitlyn suckade lite tyst för sig själv och såg på honom.
"Caitlyn Forester", sade hon lågt. Han log och sträckte fram en hand.
"Trevligt att träffa er fröken Forester. Mitt namn är Milo Trenner." Caitlyn tog försiktigt hans hand, den var rätt mycket större än hennes, och när han kysste hennes handrygg kunde hon inte låta bli att förvånat undra om han retades med henne igen eller om han blivit uppfostrad att behandla kvinnor så. Han såg allvarlig ut så det måste vara de senaste. Ändå krockade det med hans lite vilda och hotfulla utseende igen.
Lite generat drog hon åt sig handen igen, hon var van vid att bli behandlad så när hon spelade någon annan, inte när hon var sig själv.
När hon druckit upp teet ställde han undan brickan igen och satte sig sedan bredvid henne på sängen. Caitlyn såg undrande på honom.
"Så hur kommer det sig att ni reser från stad till stad och lurar stackars dumma män?" frågade han och såg på henne. Caitlyn svalde och vek undan med blicken. Nu var det verkligen tal om hur mycket hon kunde lita på honom. Vågade hon berätta om sin bror? Tänk om han hade något med det att göra? Inte för att chansen var speciellt stor men även om det bara var en procents chans så var det fortfarande en procents chans att han var skyldig. Herr Trenner såg hur hon tvivlade.
"Ja visst ja, jag är en främling. Opålitlig. Och med ett läskigt utseende som det här så håller man sig lite på avstånd", sade han med en gest mot hans ärr och log ett litet leende. Caitlyn såg på honom och log osäkert.
"Jag måste erkänna att ert ärr ser rätt.. Skrämmande ut. Men om jag ska vara ärlig har du verkat rätt pålitlig än så länge... Förutom det där med ert hår och att ert namn nu är något annat än tidigare" hon pekade på sitt eget hår medan hon pratade. "Vad jag minns var det svart förut och att du kallade dig herr Drew med herr Hackard." Herr Trenner såg först lite lätt förvånad ut men gjorde sedan en liten grimas.
"Ah.. Det glömde jag bort." han nickade till sist. "Ja jag färgar mitt hår om dagarna och använder mig av ett falskt namn", erkände han. Caitlyn såg nyfiket på honom.
"Varför?" hon tyckte att han passade i rött hår. Herr Trenner såg på henne.
"Jag.. Försöker ta reda på en sak. Och för att vara på den säkra sidan försöker jag vara lite diskret." Caitlyn böjde på huvudet och nickade lite.
"Det försöker jag också göra... Fast jag kanske inte är diskret direkt.." hon log lite och sneglade på herr Trenner som skrattade lite lågt, ett rätt trevligt skratt som liksom vibrerade lite inom en.
"Jag måste nog hålla med er om det. Fast det beror ju helt på hur man ser på det", lade han till och Caitlyn höjde undrande ett ögonbryn. "Ingen verkar ju direkt veta vem ni verkligen är även utan förklädnad." Caitlyn log.
"Inre förklädnad", sade hon tyst, mer för sig själv än till honom. Så han försökte också ta reda på sanningen om något? Caitlyn knäppte händerna i knät och började göra rent under hennes naglar, något hon ofta gjorde när hon var nervös eller funderade.
"Min bror... Skrev till mig för ett tag sedan, om att han var i fara, någon var ute efter honom." hon sade det tyst och Milo såg på henne med rynkad panna.
"Varför skulle någon vara ute efter honom?" Caitlyn ryckte på axlarna.
"Jag vet faktiskt inte, det är dels det jag försöker ta reda på. Min bror är med i den kungliga armén och jag tror det måste ha något med det att göra, att någon misstagit honom för att ha gjort något..." herr Trenner var förvånansvärt tyst så Caitlyn sneglade på honom. Han såg på henne med en outgrundlig blick.
"Hände det för några dagar sedan? För ungefär en vecka sedan?" Caitlyn rynkade pannan lite och hennes händer stillnade, så nickade hon.
"Nästan exakt, hur så?" visste han något? Herr Trenner verkade fundera på något innan han allvarligt såg på henne.
"Jag är här på grund av min far. Jag tror han också är i fara och misstänker också att de har något med militären att göra." Caitlyn såg på honom utan att säga något, hade fler människor försvunnit? Då hade hon kanske större chans att någon skulle hjälpa henne.
"Har du fått reda på något?" frågade hon till sist. Herr Trenner skakade på huvudet.
"Inget användbart. Om jag ska vara ärlig vet jag inte riktigt vad jag ska göra nu." Caitlyn bet sig besviket i läppen innan hon såg på honom igen.
"Jag planerar att försöka ta mig till militärlägret. De som arbetar med min bror där borde veta något." Herr Trenner såg lite tvivlande ut men nickar sedan.
"Jag har ingen bättre idé, det kanske funkar." Caitlyn rynkade pannan lite och såg misstänksamt på honom.
"Varför låter det som om ni antagit att jag låter er slå följe med mig?" Herr Trenner blinkade till och såg på henne. Caitlyn hade egentligen inget emot ifall han följde med men han var faktiskt fortfarande en främling tekniskt sett.
"Jag ber sig inte att berätta saker om dig själv eller din bror, om du inte vill. Men jag vill verkligen hjälpa min far och om du tror att du kan hitta något i deras läger kanske jag kan hitta något om honom också. Så snälla, om vi samarbetar kanske vi kan få reda på sanningen snabbare. Jag kan skaffa oss hästar och känner till de bästa genvägarna, så du förlorar inget på att låta mig följa med. Jag lovar, jag är väldigt diskret av mig." Han log med bedjande ögon. Caitlyn studerade honom, en häst hade ju varit bra.. Hon suckade sedan och lutade huvudet bakåt mot väggen.
"Okej, visst. Du kommer ju antagligen ta dig dit i alla fall så vi kan lika gärna ta oss dit tillsammans." Herr Trenner log.
"Tack Caitlyn", hans röst var varm och Caitlyn kunde plötsligt inte möta hans blick. Att han plötsligt sade hennes namn överraskade henne och oroade henne när det lät så.. Trevligt. När hon kom på sig själv med att återigen rengöra sina naglar rynkade hon pannan och tvingade händerna att vara stilla. Hon visste inte hur hon skulle hantera herr Trenner, han hade tidigare verkat opåverkad när hon försökt förföra honom. Men hon hade inte testat allt än.
Caitlyn rätade lite på ryggen och såg på honom.
"Får jag fråga varför ni sitter i sängen tillsammans med mig? Det får mig att undra om ni är ute efter mer än bara mitt resesällskap. Och jag minns inte att jag har sagt att det är okej att kalla mig vid mitt förnamn", sade hon med menande röst. Herr Trenner såg på henne en sekund innan han log och skakade på huvudet. Så hoppade han av sängen.
"Nej, jag tycker bara det är trevligare att prata om man sitter bredvid varandra. Men jag förstår om ni behöver vila lite", svarade han nonchalant och sträckte på sig men sedan gjorde han en elegant gest med armen framför bröstet och log lite. "Och jag ber om ursäkt om jag var för familjär med er, fröken Forester." Caitlyn såg tyst på honom tills han höjde huvudet och gav henne en blick, så log han snett.
"Hade du förväntat dig ett annat svar?" Caitlyns blick smalnade lite när hon hörde hans retsamma röst. Så slöt hon ögonen, suckade lite irriterat och lade sig ner. Hon var irriterad på honom men även på sig själv, över att hon tyckte det var synd att hon inte skulle höra honom säga hennes namn igen.
"Detta kommer bli ett par intressanta dagar va?" hon hörde herr Trenner skratta en bit bort.
"Det kan man säga."
|
|
|
|
