En dag ur mitt hormonstyrda känslofyllda tonårsliv |
I vad som känns som flera veckor har jag tänkt på honom. Det har egentligen knappt gått en vecka sedan jag såg honom sist.
En vecka av oro, saknad, längtan, ångest, känslan av att vilja ha något som absolut inte går att få. Tiden har gått plågsamt långsamt.
Samtidigt som jag var beredd att hoppa över hela julen för att få träffa honom igen, i skolan som vilken dag som helst, kunde jag inte låta bli att frukta vårt nästa möte.
Hur skulle jag känna då? Skulle det bli annorlunda? Kanske vore jag inte alls kär då? Eller kanske vore jag uppåt väggarna och helt okontrollerat kär?
Det har varit en vecka av ständiga tankar, och många förlorade sömntimmar.
Så idag spelade ödet sin nyckfulla roll och plötsligt gick han där. En stressblandad lycka spreds i hela mig.
Och vårt samtal gick väl bra. Han sa inget fel och jag sa nog inget fel jag heller.
Men på samma gång som det var sådär alldeles normalt, var det också sådär alldeles annorlunda.
JAG var annorlunda, och plötsligt kändes det som förr varit självklart, helt onaturligt.
På låtsas liksom. När jag gick därifrån var jag skakig i benen och huvudet snurrade av frågor.
Varför stod vi så långt ifrån varandra när vi hade kunnat stå tätt?
Varför var jag inte roligare, vackrare, bättre?
Varför tog jag inte skorna som får mig att se aningen längre ut?
Varför är det en så stor distans mellan oss när jag vet att något finns där?
Sedan kom tårarna, och jag lät dem falla. Dessa tårar bar jag med stolthet.
|
|
|
|
