Det oändliga sökandet. (Förord) |
Hur skulle ni känna om ni fick frågan: "Hur var din barndom?"
men inte hade svaret för ni inte minns, för att ni har förträngt
den? Det är inte många som inte kan svara på den. Många skulle
svara helt underbar medans andra inte så bra. Men att inte minnas stora
delar av sin barndom även om man försöker, så mycket, är ett rent
helvete. Folk tror ofta att jag skämtar, att jag vill ha uppmärksamhet eller
skäms. Tro mig, jag hade hellre velat ha det så men tyvärr är
det inte så. Jag minns inte ens hälften av min barndom. Enligt
min psykolog beror det på traumatiska händelser i min tidiga barndom,
jo visst jag hade inte världens bästa barndom men allt var inte
dåligt. Det var mycket som var bra. Mamma var bra, mina syskon var bra.
Varför minns jag då inte det. Utan bara vissa fragment. En
semester, en utflykt. Mamma kan ibland visa mig bilder från
olika ställen vi besökt, saker vi gjort. Men jag kan stå helt
tom och tänka: "Har jag varit där när jag var tio? Varför minns jag inget av det?"
Jag har sedan tidig ålder lidit av psykisk ohälsa. Självskadebeteende,
självmordsförsök, varit aggressiv, ångest.
Psykiatrin har liksom alltid funnits där. Så länge jag kan minnas.
De har blivit som en andra familj. Någon stans jag alltid kunnat känna
mig säker, accepterad och kunnat vara mig själv. Utan att behöva
dra på massa masker. Jag ber inte dig som läser detta att förstå eller
bry dig. Jag vill bara dela med mig av min historia. Kunna sitta här
bakom skärmen och känna mig säker. Få skriva av mig. Och kanske, bara kanske,
om jag har tur. Så hittar jag svaren på mina innersta frågor nån
stans i mina texter. Jag vill bara vara lycklig så detta är mitt
oändliga sökande efter sanningen. Om mig själv.
|
|
|
|
