Deborah |
Jag heter Jayden, är 26, och bor i en liten stad i Canada men är amerikan. Det är en amerikansk tjej som jobbar extra vissa kvällar i en serietidningsbutik, det är öppet till åtta på kvällen. Hon heter Deborah, det är rätt mörkt i affären och det är skarpt ljus över magasinen. Det är ofta några kunder där på kvällarna.
En kväll var det inte det, jag var ensam med henne. Hon sa hej när jag kom in, hon hade en vit T-shirt. Jag stannade vid disken, hennes ögon glänste och jag frågade henne: "Vill du komma över till mig när du har slutat här?" Hon svarade: "Ja."
Jag hängde kvar i affären tills den skulle stängas. Vi sa inte ett ord till varandra, när hon var klar med att stänga butiken gick vi mot min bil, den är svart med svarta rutor. Hemma hos mig kollade vi bara på TV, hon tittade aldrig mot mig men hon var inte osäker, sa aldrig nåt, ingen av oss gjorde det.
Jag har följt efter henne några gånger, överallt dit hon gick, jag ska inte göra det igen.
Hon bor också ensam i ett hus. På baksidan av hennes hus kan inte hennes grannar se mig, ett fönster var öppet så jag kunde ta mig in i huset. Hon var hemma så jag fick undvika att bli sedd. Det har alltid varit unbreakable ice mellan oss, jag vill att det ska vara så. Medan hon var på nedervåningen kollade jag hennes dator. Det fanns text skriven av henne, jag mailade det till mig själv så jag kan klistra in det i den här texten.
"Jag tror att jag har sett nåt paranormalt ett hus på andra våningen, jag har sett det utifrån. Han som bor där är aldrig på andra våningen, ingen annan heller. Jag har frågat honom, han har inte varit på andra våningen på flera år.
Han är en amerikansk konsult för ett nationellt säkerhetsföretag, en låstillverkare, en amerikansk säkerhetstjänst och den amerikanska militären. Han sköter också privata hi-tech säkerhetssystem. Jag frågade om jag fick gå upp på andra våningen i det ganska nya huset, en kopia av det hus som stod där förut. Han gick in i en elektronikverkstad medan jag långsamt gick upp, det var kväll och mörkt ute.
På andra våningen var det inte tomt som han sa, där låg en tjej, typ 25. Hon sa att hon hade bott där utan att nån vetat det i arton månader med egen nyckel. Hon hade skrivit en lapp som förklarar allt om han, konsulten, skulle gå upp dit när hon inte var där, jag vet inte om det är sant. Jag fick lova att inte säga något till honom, att hon bodde där. Hon sa att hon skulle flytta därifrån inatt."
Jag har också sett något, jag har börjat se en spöktjej i min ålder ibland, hon verkar verklig. Jag såg henne för första gången hemma hos Deborah, jag sa till Deborah.
"Du vet att tjejen bara står i hallen."
Deborah kollade på mig.
"Vilken tjej?"
Frågade Deborah.
Då förstod jag att det måste vara paranormalt, hon bara stod där i vita kläder, hennes ansikte var vitmålat. Hennes händer och hals var också målade vita, det var Halloween och hon svarade inte när jag sa hej.
"Det var bara ett Halloween-skämt."
Sa jag till Deborah.
När jag hade gått och lagt mig den kvällen hörde jag något när jag var vänd mot väggen. Jag vände mig om och vid sängen stod tjejen med en stor kall kniv i handen som hon tryckte lätt mot min hals. När jag tittade på henne tryckte hon kniven hårdare mot min hals. När jag tittade mot taket kändes inte kniven lika mycket. När jag blundade kände jag inte längre kniven, sen kollade jag och då var hon inte där.
Fönstren i mitt sovrum var stängda och rummet är på andra våningen, det finns ingenting att klättra på. Jag vet inte varför men jag gick ut för att gå en stund efteråt. Det var mörkt ute och det regnade, allting var blött, allt verkade långsamt, surrealistiskt. Jag stannade utanför ett hus i skogen och där såg jag tjejen. Sen gick tjejen därifrån och jag gick långsamt tillbaka.
Deborah bor i en stor, mörk villa med en stor trädgård med några träd.
Deborah sa: "Ehm, du kommer att få se ikväll, vi är inte själva."
Vi var i vardagsrummet, kollade på TV i en soffa. Sen knackade någon på fönstret, det var mörkt ute.
Sen sa Deborah: "Som jag sa."
Jag sa: "Sa vadå?"
Hon sa: "Hon är här nu."
Jag sa: "Vem?"
Hon svarade: "Du kommer få se."
Vi ställde oss upp och gick fram till fönstret som är bredvid en dörr till baksidan. Där kunde vi tydligt se en tjej i vår ålder precis utanför, det var spöktjejen.
Deborah sa: "Hon kommer alltid sent på kvällen."
Jag öppnade dörren men tjejen var inte där, jag såg henne på gräsmattan i trädgården.
Deborah sa: "Kolla."
Hon började gå mot oss.
Deborah sa: "Det är bäst vi går in och låser dörren."
Vi gick in och låste dörren, hon var där, knackade på dörren. Sen var hon utanför fönstret som hon knackade på först.
Deborah sa: "Hon kommer bara ut på kvällen och kommer aldrig in."
Jag kunde höra henne gå omkring på brädorna utanför, såg henne när hon passerade fönstren.
Jag frågade: "Vem är hon?"
Deborah svarade: "Jag vet inte, man blir van med att inte veta, jag förstod från början att hon är sådär."
Hon gick inte omkring längre, hon rörde sig inte alls, och hon var precis vid fönstret.
Deborah började bli påverkad av situationen, hon sa: "Hon brukar inte göra sådär, bara stå där."
Då kunde jag se att Deborah var rädd, hennes blick kallade inte den där ute. Deborah berättade sanningen om henne och spöket, Deborah hade svart ögonskugga runt och mellan ögonen. De finns inte på riktigt, Deborah och spöket, de existerar inte. Inte helt, de har bara permissioner, det är först om jag hamnar i helvetet som vi kan vara tillsammans hela tiden.
En morgon när jag vaknade såg jag något skrivet på väggen, jag visste att det hade skrivits under natten. Min dörr var låst och fönstren stängda precis som natten när jag såg spöktjejen, på väggen stod det, "Satan är med dig hela tiden".
Jag hittade ett fönster som var öppet i mitt hus men jag öppnar aldrig det fönstret. Jag stängde fönstret och kollade huset, det var ingen där. Jag gick sen mot köket men stannade, fönstret var öppet igen. Deborah kom förbi och jag berättade om vad som hade hänt.
Debora sa: "Du vet när vi hade några kompisar?"
Jag sa: "Ja."
Hon fortsatte: "När det blev creepy kändes det som det gör här just nu."
Jag sa: "Ja, du skrämde dem, minns du vad dem sa?"
Deborah sa: "De sa samma sak flera gånger."
Jag sa: "Det finns ingen Deborah, det finns ingen Deborah, det finns ingen Deborah. .... Hur kan jag ens veta att de hade fel?"
Debora sa: "Har du hört talas om en sån psykos?"
Jag sa: "Nej, men varför kunde de inte se dig?"
Debora sa: "Man ser väl bara det man vill se .... Dem kanske inte accepterade mig."
Deborah berättade sen sanningen om spöket, spöket är inget spöke, det är Deborahs kusin. Hon hade först gömt sig under min säng, sen krupit tillbaka och när jag lämnade huset på morgonen gått därifrån. Hon fick instruktioner och betalt av Deborah, den andra natten var Deborah själv under sängen och skrev sen meddelandet på väggen.
En kväll hittade jag och Deborah ett ställe med en dörr öppen men det var ingen där. Det är ett företag, stora industrilokaler i tegel med långa korridorer. Vi gick runt där inne och efter en stund hörde vi någon komma. Typ springandes, någon tung och långsamt springandes men vi kunde inte se någon då. Den som sprang slutade springa när han kom närmare den korridor vi var i. Sen såg vi honom och kniven han höll i handen, den vita färgen i hans ansikte. Då började han springa fort mot oss, det fanns ingen tid så vi började springa för att komma bort från honom.
Vi sprang fort men han var fortfarande precis bakom oss och det var inget tvivel om att han var ute efter oss. Jag hade ingen aning vad vi skulle ha gjort men vi sprang mot bilen, om något så kom han bara närmare så att springa fungerade inte. Men det fanns ingen tid att komma in i bilen, han var för nära.
Jag snubblade och föll ner på marken, han var där på väg att hugga mig med kniven ovanför sitt huvud. Deborah kom inte tillräckligt nära för att slå till mot honom så att allt jag kunde göra var att kasta mig åt sidan när han högg, han missade. Av någon anledning gav han upp mig och försökte skära Deborah från där han stod. Han träffade bara luft men kniven kom väldigt nära Deborah som efter den svingen började springa därifrån. Vi sprang efter henne, jag höll tillräckligt med avstånd från honom men jag kunde inte springa fortare än honom.
Han vände sitt huvud mot mig och tittade mot mig två gånger, ansiktet målat i vitt. Jag började bli trött, jag började få problem att hänga med. Jag sa till Deborah att springa åt vänster utifall han inte kunde vända lika snabbt som vi och hon vände åt vänster. Jag följde med henne och han kom efter oss men det var ett större avstånd mellan oss och honom då.
När vi kom fram till bilen satte vi oss i den och jag frågade.
"Är du okej?"
Han hade slutat springa när han kom fram till bilen, han gick längs den vänstra sidan av bilen. Han var precis utanför mitt fönster när bilen började rulla bakåt, han knackade på fönstret med kniven. Jag har aldrig sett honom förut.
Efteråt kollade jag och Deborah på film och hon sa att hon spelade huvudrollen i filmen. Hon berättade för mig att hon alltid har varit en filmstjärna men höll det för sig själv.
Hon spelade typ huvudrollen i en av skräckfilmerna vi såg på Halloween. Jag fick se en video filmad på inspelningsplatsen när en makeupartist fäste en tunn silikonnäsa ovanför henne riktiga och sen täckte den med smink, så att ingen skulle känna igen henne från filmerna.
|
|
|
|
